Gå på djupet är i mångt om mycket en bok om att växa upp. En slags bildningsroman där huvudpersonen, Emil, lär sig hur det är att bli vuxen. Det enda som skiljer Emil från andra, vanliga ungdomar, är att han gör det i det strålkastarljus som kastas på den som är känd. Emil är nämligen fotbollsstjärna.

Det är intressant det där, att växa upp i strålkastarljus, med inte bara sina egna och sin omgivnings förväntningar på en, utan med en slags formlös massa som även den har förväntningar och krav. I sina bästa stunder lyckas Gå på djupet gestalta just detta, hur svårt det är att växa upp och hur övermäktig pressen kan bli då man dessutom tvingas göra detta i något slags rampljus där alla snedsteg dokumenteras och analyseras. Hur jobbigt det är att leva upp till omgivningens, och sina egna, förväntningar och hur svårt det är att vara vuxen och hantera en situation på ett moget sätt, när man ännu inte är riktigt förmögen till detta. Man vet hur man borde göra, men av någon anledning gör man precis tvärtom.

I många hänseenden är Gå på djupet både inkännande och fin och jag kommer gång på gång på mig själv med att fnittra till eftersom texten är så rapp och så rolig. Och när jag inte skrattar sitter jag med en klump i halsen. Är det inte föräldrarnas skilsmässa så är det kompisen, Arash, pappa som blir sjuk och Arash som måste ta hand om familjen istället för att spela fotboll i allsvenskan. Sådan är boken hela första tredjedelen, men sedan händer något. Berättaren börjar ta sig ton och intar en slags moralisk och kommenterande position, istället för rent skildrande.

Gå på djupet är en bok med mycket moral, och det är egentligen inte det jag hakar upp mig på, utan snarare sättet det framförs på. En bok som handlar om att stå upp för sig själv och ta ansvar för sina handlingar, att bli vuxen, måste kanske innehålla moraliska frågeställningar, men det finns olika sätt att förhålla sig till dessa. Antingen kan man, som författare, gestalta tematiken genom karaktärernas handlingar, eller så kan man försöka påverka läsaren genom att explicit förklara för denne hur den bör känna och förhålla sig till det som sker i boken. I Gå på djupet sker det sistnämnda. Berättaren få en slags förmanande ton där han inte låter läsaren bilda sig en egen uppfattning.

Jag skulle i vissa sekvenser lika gärna kunnat lyssna på mina lågstadielärares forna brandtal om hur vi skall vara snälla mot varandra och mina högstadielärares förmaningar om att alkohol är farligt och ”knark är bajs”, som att läsa Gå på djupet. Inte för att det inte finns vissa poänger, men jag vill inte ha det skrivet på näsan.

Någonstans så känns det ändå som att detta moraliserande inte var meningen, utan som att det bara blev så. Som att Prifits tappat greppet om romanen någonstans mitt i, och istället för att fortsätta att genom händelser visa hur förbaskat svårt det är att bli vuxen staplas skeenden på varandra, hela tiden med en förmanande och mästrande berättare i bakgrunden.

Som tur är återfår boken, i den sista tredjedelen av boken, något av sin forna charm, berättaren som kommentator blir mindre framträdande och istället tar berättelsen över och då, till sist sitter jag där igen och bara älskar boken.