Visst kan bara titeln på en bok få en att vilja läsa den? Bara det får mig att sluka denna snabblästa roman på 167 sidor. Den handlar om Bengt Worm som skriver böcker som få läser. Inte ens hans närmaste vänner. Med titlar som ”Ledande frågor”, ”Svidande metall” och ”En distansminut från evigheten” kan man […][...]

Det är knappast en slump att Paddlaren inleds med ett Caotico Q Himmelstrutz-citat, hela boken känns som en lättvikts-variant av Sture Dahlströms prosa, där huvudpersonen Simon skulle kunna vara Himmelstrutz mesige syssling. Överhuvudtaget känns Sigurds prosa som att den är lika färgad av böcker han läst som av honom själv. Det känns dock aldrig som […][...]

Lustigt. Sitter på röntgenmottagningen och väntar på min tur, samtidigt som jag läser Kertész senaste. Har just passerat ett avsnitt där han funderar runt Wittgensteins Om visshet: Vad kan jag ha gjort den 9 april 1951? För fyrtio år och ett halvt år sedan? Jag tror jag arbetade i mekaniska verkstaden MÁVAG som sparkad intellektuell. […][...]

1. Det finns de som, mig veterligt på fullt allvar, hävdar att det inte finns något slags litterär kvalitet över huvud taget. Enligt dessa är alla böcker lika bra eller dåliga. Om jag hävdar, vilket jag knappast är ensam om, att Miguel de Cervantes roman Don Quijote är bättre än till exempel Liza Marklunds eller […][...]

Osannolika saker händer gärna i fiktionens värld. Som att en mordutredare råkar bläddra i en bok och upptäcka att hennes mamma inte bara är skildrad i boken utan även att den hävdar att hon blev mördad. När alla trodde att det var en olycka. I Åsa Nilsonnes bok Bakom ljuset startar den sjukskrivna polisen Monica […][...]

Året är 1954. En patient försvinner från Ashecliffe Hospital, en hårdbevakad inrättning för mentalsjuka placerad på en ö utanför Bostons hamn. Två federala sheriffer skickas dit för att hitta den kvinnliga patienten. Hur hon kunnat försvinna är en gåta, och personalen verkar inte särskilt intresserad av att lösa den. Inte heller uppskattar de hjälpen från […][...]

Lite då och då läser man en bok som är annorlunda. Som kanske skildrar de gamla vanliga skeendena som kärlek, passion och tvåsamhet men som gör det på ett sätt man inte har varit med om förr. Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid är en sådan bok. Den handlar om en ensamstående bibliotikarie som är […][...]

Fantasygenren har länge varit i stort behov av förnyelse. Författarna har fastnat i gamla, lönsamma spår och varför ska man egentligen ändra på ett vinnande koncept? Det enkla svaret är att publiken till slut tröttnar och det är bättre att förekomma än att förekommas. Fantasy är populärare än någonsin i Sverige och det översätts bara […][...]

Deckarromanen är ju egentligen rätt långt ifrån en enhetlig genre; det finns exempelvis politiska deckare, filosofiska deckare och klassiskt hårdkokta deckare. Men så finns också den typ av deckare som tycks vara på modet för tillfället, den socialrealistiska deckaren. En typ av deckare där få eller oftast ingen alls är särskilt sympatisk, inte heller huvudpersonen. […][...]

Jag hajar ofrivilligt till när jag på bokens baksida läser att Anne Swärd skrivit en "poetisk roman". Hm… illavarslande när förlaget påminner om att boken man står i begrepp att läsa är just "poetiskt". Än mer misstänksam blir jag när det första kapitlet inleds med en liten not inom parentes: (Svacka) Som att för säkerhets […][...]