Mina första riktigt mäktiga läsupplevelser i vuxen ålder (jag började läsa skönlitteratur först i sena tonåren) hade det gemensamt att de inte handlade om tillsynes något särskilt alls. Det var slackerliv och långtråkighet och ett eller annat kärleksbekymmer. Det var igenkänning. Tillvaron i småstaden blev på samma gång bekräftad och utpekad i all sin inskränkthet […][...]

Det är mycket med myter just nu. Var och varannan bok som ges ut, vare sig det kallas fantasy eller "riktig" litteratur, verkar på något vis knyta an till äldre myter och försöka väva in dem i det moderna. Grekiska gudar dyker upp i var och varannan dussinroman, det föreslås på fullt allvar att börja […][...]

Om det finns något inom litteraturen som är typiskt skandinaviskt är det väl diskbänksrealismen. Vi har aldrig egentligen byggt upp någon tradition inom såna där konstiga genrer som magisk realism, fantasy, skräck, sci-fi, stora tegelstensromaner om den norska drömmen, postmoderna omarbetningar av Kalevala… Sånt där är barnsagor. Vi vill att det ska vara på riktigt. […][...]

Sagan om Ikaros är det ingen som kan på Haven, annat än till namnet. Det är en gammal myt och inte underbyggd av de skriftliga källorna, därav förbjuden som unFact. Sanningen om det förflutna förvaltas av tjänstemän och förmedlare av osanningar ringas in och skickas ned till Spelet, ett slags livslångt gladiatorspel i underjorden. Sådant […][...]

För några år sen upptäckte jag en bok på biblioteket som verkade intressant: albanske Ismaïl Kadarés roman Aprils frusna blommor. Mitt ämne, mitt tema. Balkan. Jag hade varit där under en period, inte i Albanien visserligen men där i trakterna, i samma bergslandskap, och i Bulgariens huvudstad Sofia. Det var nästan alldeles på pricken tio […][...]

Man brukar säga att det är de små sakerna som räknas. Ibland hittar man små guldkorn som kanske inte är så mycket värda för omgivningen men som är oumbärliga för en själv. Något som gör att man förändras lite, en bit faller på plats, ett tomrum fylls. Jag satt på Stockholms tågstation i augusti förra […][...]

Det är en svår konst att behandla tunga ämnen med lätt hand, utan att allvaret övergår i glättighet och banaliteter. Att skriva om att vara ung och annorlunda kvinna i ett patriarkalt samhälle, om lesbisk kärlek och vänskapsband som knyts upp, drogberoende och kriminalitet, alienation inför den egna överklassbakgrunden och annat komplicerat kräver sin kvinna. […][...]

För en månad sen var Peter Høeg en av mina favoritförfattare. Jag läser mest kvinnliga författare vilket möjliggör identifikation. Det händer att jag identifierar mig, det händer att jag upplever berättarinnan som främmande, men frågan är alltid: skulle detta kunna vara jag? I mötet med en manlig författare är dynamiken en annan. En manlig författare […][...]

Jenna och hennes mamma åker i bilen på bron över Hudson-floden när Jenna ser ett djur på vägen (kanske, hon minns inte) och mamman väjer och bilen kraschar in i räcket. Jenna överlever, det gör inte mamman. Jenna är fjorton år och vaknar till ett liv Efter Kraschen. Mostrar är där och är snälla, klasskamrater […][...]

Jag läser Varulvsvalsen i ett rasande tempo, sidorna flyger förbi. Det är något i berättelsen som driver en framåt, historien flyter förbi och lämnar tyvärr inga djupare spår. Sigge Eklunds litterära blogg var länge min absoluta favoritblogg, en av de ytterst få jag besökte regelbundet. Det han skrev var alltid läsvärt, och alltid så vackert […][...]