Snart är jag borta börjar i efterdyningarna av en gruppvåldtäkt. Lina släpar sig hem genom staden, på alla fyra, eftersom det gör så ont i hennes underliv att hon inte kan gå. Hon klandrar sig själv, för att hon var så obetänksam och klantig att hon följde med fyra killar på efterfest. Så gör man […][...]

Tolvåriga T.S. Spivet bor på en ranch i Montana med sin något udda familj – pappa T.E. är cowboy, mamma dr Clair är en nitisk entomolog och systern Gracie lider av grava gud-vad-tråkigt-det-är-att-vara-tonåring-och-bo-på-landet-utan-betal-TV-syndrom. Inte för att T.S. är särskilt vanlig själv. Han är överintelligent för sin ålder och ägnar större delen av sin lediga tid […][...]

Edwardson har jag läst, blir min första tanke. Men det visar sig snart att det har jag inte. Det är filmatiseringarna av hans böcker om kommissarie Winter jag sett på teve. Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem är dock ingen deckare även om döden är ständigt närvarande. Berättelsen utspelar sig i […][...]

Lite överraskande är det när baksidetexten vill marknadsföra en roman om en barnsoldat med att den är skriven med ”värme och humor”. Hur skulle det se ut – skojfriska upptåg där handgranater maskeras som vattenballonger? Eller har någon på förlaget förväxlat etiketten med egentligen avsedda säljklyschor som ”krigets vansinne” och ”stridens hetta”? Biyi Bandele berättar […][...]

De möts på ett tåg. Paul och Asger, två främlingar som råkar hamna med sätena mittemot varandra, sådär som man gör mest hela tiden. Paul hinner tänka att han inte vet var han ska fästa blicken, så han läser SJ:s gratistidning Kupé. Sådär som man också gör mest hela tiden. Men den som sitter rakt […][...]

Zero History är en fristående fortsättning på Gibsons två senaste romaner Pattern Recognition (2003) och Spook Country (2007). Bindväven i denna löst sammanhållna thrillertrilogi är marknadsföringsbolaget Blue Ant och dess grundare, den excentriske och stormrike Hubertus Bigend. Boken utspelar sig, liksom Pattern Recognition, huvudsakligen i London, denna gång i efterdyningarna av finanskrisen. Vid sidan om […][...]

I de ödemarker som precis blivit gräns mellan USA och Mexiko vandrar en gäng motbjudande karaktärer runt och dödar för pengar. Deras självbild är att de är irreguljära trupper som skyddar befolkningen mot fientliga apacheindianer, men för alla andra är de skalpjägare som räknar en avskuren svart kalufs i silverdollar, oavsett om kalufsen tillhört en […][...]

I en flod av kommersiellt producerade deckare går det ändå att höra havet slå. Det är ljudet av vågor, av de som också skriver kriminallitteratur lite mer i det tysta, kanske för att det är roligt och utan draghjälp från stora förlag. Johanna Limme och Martin Palmqvist är författarparet från Ystad som tidigare skrivit både […][...]

Himlen i Bay City är grålila. Framsidan av boken har en vacker kall violett färg, baksidan är ljust jeansblå. Innan jag börjar läsa fastnar min blick ofta på boken, på just den vackra grålila färgen. Det går en skarp skiljelinje mellan färgerna, på boken rygg skiljs de båda himlafärgerna åt. Romanens huvudperson Amy lever med […][...]

Det är så klassiskt, ändå gör jag det – trampar i förväntningsfällan. Jag vet inte hur man ska undvika att hamna där, om man ska sluta läsa sina favoritförfattare eller om man ska sluta förvänta sig. Jag kan inte göra något utav det, därför är det oundvikligt. Jag blir besviken för att jag har förväntat […][...]