För några år sedan läste jag Japans förste nobelpristagare, Yasunari Kawabata, och fann honom just sådär japansk som man föreställer sig. Det är precis samma upplevelse – fast helt annorlunda – att läsa den isländske mottagaren av samma pris, Halldór Laxness. Isländskare än så här blir det väl liksom inte? En isolerad ö, ett kargt […][...]























