Välkommen hem – boken inleds med ett välkomnande när Sara kommer hem till Luleå efter nästan ett helt år i London där hon har gjort ett utbytesår på Svenska skolan. Hennes pappa som har hämtat henne vid flygplatsen kör genom staden och pekar ut alla ”sevärdheter” som stadens stora bro och skolan hon gick på, […][...]

”I går såg jag människor ligga på Drottninggatan. Mössorna neddragna över ansiktet, inbäddade i jackor. Några låg under fuktiga täcken, andra kurade i sovsäckar”,skrev Susanna Alakoski i Aftonbladet för inte så länge sen. Hon skrev också: ”År 2005 fanns 18 000 hemlösa i Sverige. Det motsvarar invånarna i Åsele, Vetlanda och Svalöv. Mycket tyder enligt […][...]

Tvillingarna Saba och Lugh bor tillsammans med sin pappa och sin lillasyster Emmi på gården Silversjö där livet är hårt. Sjön har torkat ut och med den har fisken försvunnit, de flesta grödorna torkat och de flesta vilda djur försvunnit. Deras mamma dog när Emmi föddes och för det hatar Saba henne. Inga grannar bor […][...]

Man blir lite vaksam av att läsa Umberto Eco. Paranoid, rentav. Man börjar ana konspirationsteoretiker bakom varje buske. Karln har skapat en konspiration runt konspirationer, och en som är omöjlig att inte tro på eftersom den ju är sann. Det är, möjligen, en av årets viktigaste böcker. Och det konstiga är att från något perspektiv […][...]

Det är först under andra halvan av boken som meningar stoppar mig för att jag måste anteckna citaten. Eller så är det först då jag lugnat mig tillräckligt i läsningen för att se dem. Men under omläsningen upplever jag samma tempo, samma väntan under den inledande halvan av boken som jag gjorde under den första […][...]

Jag kommer aldrig att glömma när min farsa skulle ta sin första cach. Det var i maj 2009 och vi hade stannat för att äta bagels på väg upp till sommarstugan. Han hade med darriga fingrar tryckt in koordinaterna på sin nyinköpta gps. Hur han tog de små, svarta hundarna och med förväntansfulla kliv klev […][...]

Hon hade tagit på sig sin fina rosa mohairkofta och under den en blus med broderad krage. Hon hade sin vackra svarta kjol med silvertrådar, och hon hade gjort i ordning håret och sminkat sig. Vi skulle äta frukost när mamma tittade på mig länge. ”Jag vill att du fotograferar mig, här vid köksbordet”, sa […][...]

Det är sommar och 90-tal. 1890-tal. Den försupne poeten Andreas Öman har lämnat Stockholm och sina desillusionerade vänner, som i äkta Söderbergsk anda försöker skapa originella parafraser på ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”. För Andreas del går det föga förvånande inte särskilt bra och antalet glas vin överskrider med råge antalet diktalster. Andreas är […][...]

Den här boken känns som om den tillhör en genre som inte finns längre. Jag är inte tillräckligt litterärt bevandrad för att veta om den någonsin funnits, men har den gjort det så tror jag att många av dess romaner skrevs om och under det viktorianska tiden i London. Fast här handlar det om Bukarest. […][...]

Skildringar av slutna manliga grupper är något som sällan överraskar mig på det där sättet som jag hoppas på att de ska göra. Jag vill att de ska chocka, förklara och kanske ge någon liten ledtråd på vägen till varför saker är som de är. Varför vi fortfarande lever med och ständigt reproducerar könsroller, fast […][...]