Huvudpersonen i Ruta Sepetys Färgen på drömmar, 17-åriga Josie, är döpt efter ”den flottaste bordellmamman som någonsin funnits”. En ära, tycker hennes prostituerade mamma, men Josie känner sig allt annat än hedrad. Det är 1950-tal i New Orleans ruffiga franska kvarter och Josie har bestämt sig för att ta sig därifrån. Bort från bordellen hon […][...]

Att läsa Torgny Lindgren kan få en att skämmas. Den där lätta humorn, den glasklara prosan där allvaret ändå bara kan skymtas under ytan, som om han inte vill göra oss otjänsten att förklara för oss i någon större detalj utan bara… Som att snabbt lyftas upp över skogen, se hela landskapet i varje detalj, […][...]

Kajsa Grytt är enligt mig en av Sveriges största artister. En låtskrivare och sångerska som blandar poesi med kantiga, samhällskritiska rader. I Boken om mig själv, självbiografin från 2011, känns hon dessutom som en stilsäker författare med känsla för att fånga det speciella i människor och situationer. Därför blir jag besviken när jag läser Nio […][...]

När jag läste första terminen i historia på Malmö högskola för en 10-15 år sedan avslutades kursen med en uppsats i muntlig historia. Man skulle intervjua någon om vad som helst i det förflutna, och eftersom det var ont om tid och julhelg slutade det med att de flesta intervjuade sina släktingar. Jag tror inte […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Jag ska inte linda in det: det här kan vara något av det bästa jag någonsin läst. Varje mening känns som noga avvägd poesi och trots detta är språket lättillgängligt och historien framåtdrivande. Även i dåtidspartierna. Dessutom hittar jag få om ens någon transportsträcka. Varje ord känns som vägt på guldvåg, varje stavelse har ett […][...]

Ganska exakt halvvägs in i Ricardo Piglias debutroman går det upp ett ljus för mig: Det finns en notförteckning i slutet. Tjugo sidor, två spalter på varje sida där det ges förklaringar till alla namn, uttryck, konstnärliga verk och politiska partier som med en irriterande självklarhet passerar genom texten. Jag har försök att wikipedia upp […][...]

Just som rubriken lyder skulle man kunna sammanfatta Josefin Branzell Hertz debutroman Eftervärkar. Det är en historia som lyfter fram ett inte ofta omskrivet tema, men med berättarteknik som lämnar en del att önska. Eftervärkar handlar om precis det som romantiteln förmedlar: smärtan efteråt, sorgen som drabbar många kvinnor efter förlossning. Huvudkaraktären Sara genomgår en […][...]

Nora är inte den som normalt sett är huvudperson i någons historia, knappt sin egen. Hon är lite över fyrtio, singel, drömde en gång om att bli konstnär men blev istället lärare i en liten ort i västra USA. Hon är en duktig flicka – men ingen som någon egentligen lägger märke till. Så ser […][...]

En spansk badort. Det går knappt att tänka sig en miljö som är så mycket kliché på ytan, men som samtidigt kan rymma så många vibrerande spänningar, dolda hot och klasskillnader. Värmen som stiger ur sanden, förmildrar och förgiftar. Spelar mellan byggnader och kroppar. Den billiga spritens kväljande smak i munnen samtidigt som solen stiger […][...]