Lydia is dead. But they don’t know this yet. 1977, May 3, six thirty in the morning, no one knows anything but this innocuous fact: Lydia is late for breakfast. As always, next to her cereal bowl, her mother has placed a sharpened pencil and Lydia’s physics homework, six problems flagged with small ticks. Nej, […][...]

Vid Nilens källa i bergen i Rwanda finns en staty av Jungfru Maria och en bit därifrån en katolsk internatskola för döttrarna till landets ministrar, höga militärer och förmögna affärsmän. På Notre-Dame-du-Nil talas endast franska och flickorna förbereds för en framtid som hustrur åt sin generations rikaste och mäktigaste män. De får en gedigen utbildning […][...]

Det var Dudley Randall’s klassiska poesiantologi The Black Poets som gjorde att Reginald Dwayne Betts bestämde sig för att bli poet. Första gången han fick boken i sin hand var tack vare att någon, han vet inte vem, sköt in den till honom under hans fängelsedörr. När Betts var 16 år dömdes han till åtta […][...]

Vissa böcker känns först halvintressanta att läsa, men växer långsamt till något fantastiskt. Denna bok är precis tvärtom. Publiken sägs vara de vita som vill ta ansvar för den vardagsrasism de riskerar att bli en del av, och då känner jag mig träffad. Jag började läsa boken med förhoppningen om att dels lära mig om […][...]

I Syncope sätter den amerikanska poeten Asiya Wadud ord, och mellanrum, på det som är så svårt att förstå att det nästan inte går att beskriva. Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor […][...]

Rasist eller antirasist är inte något man bara är – det är något man blir genom sina tankar och sina handlingar. Därmed är det också något som också går att förändra. Och det är just den förändringen som Ibram X. Kendi skildrar i den här boken, med utgångspunkt i sitt eget politiska uppvaknande i frågan. […][...]

Året är 1938 och platsen Helsingfors, där vi får följa advokat Claes Thune och hans nyanställda sekreterare fru Matilda Wiik. Romanen berättas växelvis ur Thunes och ur fru Wiiks perspektiv. De trivs med varandra men håller ett visst avstånd, trots att båda är nyfikna på den andre. Dels beror avståndet på vanan – båda är […][...]

När det här skrivs har Trump-anhängare precis stormat den amerikanska parlamentsbyggnaden i protest mot det den avgående presidenten kallar ett ”stulet” val. Demokratiska ledare världen över, och många uppsatta amerikanska politiker med dem, fördömer presidentens agerande. Kanske blir detta en vändpunkt i toleransen för Trumps och hans anhängares envisa faktaresistens. Det verkar sannerligen inte påverka […][...]

Ta-Nehisi Coates första roman, Vattendansaren, är en sådan där bok som jag sett fram emot så mycket att den, när den väl kommer, blir liggande ett tag, eftersom det känns så läskigt att få veta på riktigt om den lever upp till mina skyhöga förväntningar. Hans fackböcker, Mellan världen och mig och Vi hade makten […][...]

”Rasism har inte varit en fråga jag vill ägna mig åt”, skriver America Vera-Zavala i den här boken. Men hon kom att ändra sig på den punkten. De stora flyktingströmmarna som även nådde Sverige under hösten 2015, och de svenska politikernas svar – att vända flyktingarna ryggen, och stänga gränserna – leder till en djup […][...]