[li`te les`sen] – stavat just så, på fonetiskt vis, är en samling bilder med korta textkommentarer. Författaren/konstnären är Victor Ville Johansson, bättre känd på Instagram som Depressiva Döden. Och titeln får nog anses vara försiktigt tilltagen, för det är inte bara lite ledsamhet som bilderna ger uttryck för. Boken utgörs av stora helsidesillustrationer i svart, vitt […][...]

Det är en dröm eller en mardröm eller kanske flera. Det är en saga där det lyckliga slutet inte är något lyckligt slut men kanske en början. Det är skönlitteratur men egentligen är det en självbiografi. Jag önskar att jag kunde berätta allt om fabriken. Det kan jag inte längre. Snart minns jag inte längre […][...]

Att följa en bokserie kan vara både underbart och frustrerande. Iallafall om en gör det i realtid. I kriminalserier dröjer det minst ett år mellan varje bok och det är väl regel att det ligger en rejäl cliffhanger i slutet av varje deckare. Det är då väntan börjar. Nu har vi kommit till den fjärde […][...]

En vuxen dotter pratar med sin pappa om hans liv och familjehistoria. Här bearbetas Finlands många krig och människor som kommit i kläm under tidernas gång. Fattigdom och nöd. Här handlar det om släktingar i många led och i flera länder. Om resor, återvändande och nya hemorter och tillbakablickar. Pappan har hamnat på barnhem i […][...]

Ja, nog bländar hon mig alltid, Amanda Svensson. Boken med den något otympliga titeln är just detta och jag leds och förleds villigt in i hennes värld. 1989 föds en skara trillingar på ett sjukhus i Lund och där inleds det förlopp som får sin kulmen 2016, då de tre syskonen beger sig till helt […][...]

I Hålla andan försvinner Minas syster Daria. Mina och lillebrodern Sam vill inte oroa föräldrarna som är bortresta och städar ut mormoderns dödsbo, så de håller tyst. I stället går Mina till badhuset där Daria spenderat nästan all vaken tid. Där träffar hon Cissi, tränaren Rickard och Darias nästan-pojkvän Jamal. Titeln refererar till många saker […][...]

Det finns många anledningar till att man kan behöva åka till ett hälsohem ett par dagar. Man kanske har arbetat för hårt och behöver återhämta sig, eller så kanske man vill ha hjälp med att komma igång med sin träning, eller träffa nya människor medan man sippar grönkålssmoothies i vita morgonrockar och lyssnar på panflöjtsmusik. […][...]

Läser man på baksidan kan man tro att Dagar med galopperande hjärtklappning är en bok om vardagligheter. Vilket det är, men vardagen är en vardag man som läsare måste gå sig till; en livssituation som denna går inte att förstå endast genom läsning. Jag läser den med igen- och inkännandets blick, men någon hjärtklappning får […][...]

Det är inte alltid lätt att ringa in böcker i en genre, sätta etiketter på dem, och det går ibland bra att låta bli. Ändå skulle jag vilja påstå att November har trettioen dagar, är en kärleksroman. Längtan efter kärlek är också kärlek. Kärlek som kan göra så ont men som vi ändå inte vill […][...]

Längst ner till vänster på omslaget till Helena von Hofstens Hon hör inte hemma här står det ”roman”, men jag har svårt att sluta tänka på boken som poesi. Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”. […][...]