Recension

: Dagar med galopperande hjärtklappning
Dagar med galopperande hjärtklappning Maja Lee Langvad
2019
Ellerströms
6/10

Personligt om stress

Utgiven 2019
ISBN 9789172475465
Sidor 155
Orginaltitel Dage med galopperende hjertebanken
Översättare Helena Boberg
Först utgiven 2017

Om författaren

Maja Lee Langvad är född 1980 i Seoul och uppvuxen i Danmark. Hon är en av de ­intressantaste rösterna i dansk samtidslitteratur och debuterade 2006 med diktsamlingen Find Holger Danske. 2016 utkom den uppmärksammade Hon är arg, ett ursinnigt vittnesmål om att vara adopterad, i svensk översättning.

Sök efter boken

Läser man på baksidan kan man tro att Dagar med galopperande hjärtklappning är en bok om vardagligheter. Vilket det är, men vardagen är en vardag man som läsare måste gå sig till; en livssituation som denna går inte att förstå endast genom läsning. Jag läser den med igen- och inkännandets blick, men någon hjärtklappning får jag inte.

Maja Lee Langvad utkom för några år sedan med Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption. I Dagar med galopperande hjärtklappning låter hon versalen bestämma: HON ÄR ARG kallar hon den. Hon är arg är en uppgörelse med hennes erfarenheter av att vara adopterad, men också ett starkt adoptionskritiskt inlägg i en pyrande debatt. Det finns, åtminstone i Sverige, ett pågående men lågmält samtal kring adoption och dess implikationer. Det är tyst inte för att det inte finns, utan för att det inte ges utrymme i större forum. Under sju år ska hon ha skrivit på boken och ansträngningen som krävdes är vad som föranlett denna bok. Hon nådde gränsen för vad hon förmådde och passerade den. Alla intervjuer, föreläsningar och skrivandet i sig med sina minutiösa förberedelser och starka känslor blev för mycket. Föreliggande bok kan ses som ett sätt att bearbeta hennes stress.

Asterisken är nära nog oundgänglig. Främst används den i hänvisningssammanhang, men där finns det andra lösningar att begagna sig av. Oumbärlig blir den först när man försöker spotta ur sig en aforism eller något som åtminstone påminner om den koncisa uttrycksformen. Asterisken är bromsklossen som förhindrar orden att föröka sig och bli en medellång roman. Den är både avskärmare och beskärare. Genom Langvads bok löper tre trådar. Ibland korsar de varandra, men rör sig allt som oftast parallellt åtskilda just av stjärnan. Där finns kärleksbekymmer, ett funderande kring skrivandet som praktik där hon inte sällan infogar citat av Marguerite Duras, och ett reflekterande kring hur Hon är arg växte fram och vilka följderna blev av ansträngningen. Vad som får trådarna att förbli röda är stressen, det som får dem att inte trassla ihop sig är asterisken.

Kärleken hon känner till personen hon inte nämner vid namn är stark – och omöjlig. Inte som känsla, nej, känslorna är starka, men hon har inte energi att göra hjärtats kärlek också till en materiell kärlek. De ses ibland, har kontakt via samtal och textmeddelanden, men det kan för tillfället inte bli mer än så. Energin räcker inte till, även om hon i framtiden hoppas på att kärleken får veckla ut sig och bli något livslångt. Andra relationer får gå på sparlåga. Hon har inte kraft nog att upprätthålla fler än ett fåtal vänskaper eftersom varje interaktion med omvärlden urlakar henne.

Jag trivs med andras svaghet som sällskap. Inte för att frottera mig med deras belägenhet, utan för att känna frändskap, låt vara aldrig så tunn eller rentav illusorisk. Jag har ett dokument svävandes uppe bland molnen och det som står där tangerar en del av vad hon skriver. Orden är för skrivbordslådan, oftast papperskorgen även om man inte borde slänga det man skriver. Hur som helst är igenkänning alltid upplyftande, särskilt om det är med en författare. Stressyndrom har jag inte upplevt, men depressionen, energi- och håglösheten känner jag till alltför väl. Hur man som sjuk måste kunna uppbåda en frisks ansträngning i möten med olika myndigheter. Hur det sociala blir oerhört påfrestande, nedbrytande. Den ständiga oron över att möta en bekant eftersom man fasar för frågan Hur är det? Sanningen skulle vara lika malplacerad som man själv känner sig. Hur det tär att inte veta när det blir bättre. Om det ens blir bättre. Hur man önskar att väggarna, hörnen, skuggorna vore sina – om de vill ta emot en. Huva och hörlurar med senaste noise cancelling-teknologin blir till en fråga om överlevnad.

Boken dör långsamt av syrebrist. Eller snarare somnar den in. Den har skrivits i rasande tempo, det har bara tagit några veckor för henne att slutföra den. När hon är klar far hon ut till sin mor och påtar runt i rosenbuskars rabatter, och jag konstaterar att det har varit en tämligen ljum läsning.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-05-19 00:01 / Uppdaterad: 2019-05-15 06:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7735

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?