Vildhavre – sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson är en stark läsning. Redan bokens omslag med fotografiet av ett litet barn som går med ryggen mot betraktaren ger mig känslor av att här handlar det om ett barn som inte blir, blivit sedd. Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin […][...]

Sofia Torvalds har ångest. I större delen av sitt liv har hon haft det, med bättre och sämre perioder. Ångestgudinnan är en dagbok skriven under en höst då det blev riktigt illa. En dagbok där futtigheterna får samsas med större funderingar, där egna panikattacker varvas med andras forskning och reflektioner kring skönlitterära verk. För mig […][...]

Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv av den danska överläkaren och professorn Bente Klarlund Pedersen är en fräsch, populärvetenskaplig faktabok om att sätta den ena foten framför den andra och gå. Om alla hälsoaspekter som man därmed vinner: både fysiska och psykologiska. Författaren skriver att boken eller ”turen går på tre ben: den fysiska hälsan, […][...]

Det är väl ingen vid det här laget som inte hört talas om Karin Smirnoffs hyllade Jag for ner till bror, som numera följts av inte bara en uppföljare, utan två. Även om det är fler än jag som är sena på bollen med att läsa den första boken, har nog de flesta i alla […][...]

Finlandssvenska Henrika Andersson har tidigare skrivit barn- och ungdomsböcker. Diktsamlingen Tigerfiskar är hennes debut som poet. Det börjar med en garderobsdörr som öppnas för att hänga in sorgen, men det innebär inte att sorgen försvinner. Det som finns där inne, instängt i garderoben, bubblar och tränger sig på. Boksidorna består av prosalyriska stycken med mycket […][...]

Ofarbar tystnad är författaren, förläggaren och översättaren Andreas Lundbergs andra bok i en planerad romantrilogi om sin egen psykiska ohälsa som blommar ut efter en skilsmässa. Han kallar den första boken för svart, den här andra boken för grå och den tredje boken ska bli den vita – han kallar dem för helvete, skärseld, himmel. […][...]

Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin. Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel […][...]

Zoes pappa ligger på sjukhus. Han vet inte om han vill leva längre. Ibland orkar han inte ens träffa Zoe och Zoes mamma. ”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på. Vi hör hur han gråter där inne. ”Vill han inte bli frisk […][...]

Daniel Gustafssons Augustprisnominerade debutroman börjar när det första morgonljuset når huvudpersonens, pappans, sovrum. Därifrån tar vi oss gradvis runt i resten av lägenheten och möter även sonen som är där under några dagar efter en längre period då pappan inte kunnat träffa honom. För ja, boken börjar den här morgonen, men berättelsen börjar någon annanstans […][...]

Jaha, den här boken ville jag läsa därför att den beskrevs som en bok som behandlar oro hos barn. Nu är det ett bra tag sedan jag var barn, men jag vill minnas att barns oro är rätt bergmansk? Charlie blir en kyckling var inte så bergmansk. Jag vet inte varför jag blir förvånad, kanske […][...]