därför handlade den fjärde boken
jag skrev
om Christofer Columbus
han seglade förstås
över Atlanten
kunde knappt få ner en saltad sardin
av ren upphetsning
över sitt potentiellt
vansinnigt lukrativa kontrakt

Det är uppenbart att Nordenhof med denna inledning vill nyansera tidigare historieskrivning där sjöfarare dyrkats som hjältar. Men inte heller Columbus-historien är ett spår som leder rätt … egentligen har en annan fråga kommit i förgrunden. Nämligen frågan om vad kärlek är i kapitalismens tidevarv.

När boken till slut ”börjar på riktigt” möter vi kvinnan som åker till London för att besöka en välskräddad man hon stött på av en slump. Under en fjorton dagar lång karantän (pandemitider råder) bor hon i hans lägenhet. Mannen sysslar med affärer, lite fördolt berättas om Lloyds verksamheter i försäkringsbranschen. När hon är själv i lägenheten tar hon chansen att skriva en novell om en annan erfarenhet hon gjort.

De två berättelserna som berättas växelvis illustrerar att avtalad kärlek bär på en våldsam kraft. Berättarjaget cirklar kring känslan av att bli urholkad inuti trots pengarnas saliggörande möjligheter. Balansakten i erotikens köp-och-sälj innebär att hjärtat måste sluta sig.

I ett senare avsnitt presenteras en annan samhällsaktuell fråga. Hur gör vi med människors olikheter och i synnerhet med psykiskt lidande? Att ekonomisk stress kan utlösa stark ångest och leda till vård med inläggning och tunga mediciner – det är en verklighet som finns i alla de nordiska länderna.

De två prosaberättelserna som kan liknas vid noveller flankeras av lyriska partier. I dessa förmedlas en vacker vädjan om att odla kärleken mellan vänner, syskon och barn. Det går inte att leva om vi utelämnar kärleken ur våra liv.

Nordenhof satsar fullt när hon väljer stil och hur dessa kan varieras innanför bokens pärmar. Texterna bryts mot varandra inte bara formmässigt utan också i valet av brännpunkt.

Vid en första anblick är naturligtvis teman som brutalitet och kärlekslöshet inget som väcker lusten att skratta. Samtidigt minns vi väl alla hur Shakespeare i sin dramatik kunde vara en skälm utan att tappa tyngden som sanningssägare. Hos Nordenhof finns en liknande balans. Den kapitalistiska ordningen är vidrig eftersom den kräver så många människooffer, inte sant? Men medan vi inväntar revolutionen kan vi passa på att strössla luften (eller boksidorna) med lite sarkasm:

DET ÄR NATT
och månen
har rört sig runt huset
står nu framför mitt fönster
stor och radioaktivt
strålande
känner den inte
till de miljardärer
som drömmer sig upp
till dess höjder
jag tror
att den skulle skratta
om den hörde
om en man som heter jeff
”jeff” skulle den skratta
ӊr det verkligen
ett namn
har ni verkligen själva
hittat på det?”

Nordenhof väjer inte för det komplexa med pengarnas roll i människornas liv. De som har gott om dem känner sig berättigade till sin rikedom och dess medföljande status. Kontakten med andra synsätt på livet slår inte an hos dem. Någonstans anar jag att författaren också bekantat sig med Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital, och när jag läser om honom på Wikipedia finner jag beröringspunkter med Nordenhofs angreppssätt:

”Symboliskt våld” är ett begrepp för de former av våld som formellt inte erkänns som våld, alltså ett maktutövande vilket inte erkänns som maktutövning. Den symboliska makten är grundad i samhälleliga hierarkier grundade på historiskt arbiträra sociala, ekonomiska och politiska ordningar. Dessa kategorier blir naturaliserade och uppfattas som givna av såväl dem som tvingas underkasta sig respektive dem som härskar.
Från Wikipedias artikel om Pierre Bourdieu

Med intresse begrundar jag de olika fasetterna i böckerna Pengar på fickan och Djävulsboken. Ställda bredvid varandra hakar de i varandra och erbjuder något att ta spjärn emot i vardagen, vilket också för med sig en förbluffande kraft och livslust.

Similar Posts:

• Pengarnas brutala effekt
• Ensamhet i förvandling
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Relationsroman i luftigt format
• Obehagligt nära

Jag gillar på något sätt (och lite paradoxalt, jag vet) den grå vardagen med polisarbetet. Arbetet. Arbetsplatserna, de sura cheferna, meningsskiljaktigheterna mellan kollegor, kamratskapen. Det dåliga kaffet. Processen.

Släng in historiskt tröga metoder, lite nutidshistoria och sexism och jag är på. Tydligen.

Dancing Queen (numera tillgänglig även i pocket) är första delen i en ny deckarserie och utspelar sig i Stockholm 1976. På nattklubbarna är det disco som gäller, huvudstaden rustar till kungabröllop, det demonstreras mot kärnkraften, man lagar ugnsgratinerad kassler med annans eller går ut och äter en nymodig pizza. Missade man senaste avsnittet av MASH på TV så gäller det att pricka in reprisen.

Karin ”Kaiser” Johansson och Agneta Thorén är kvinnliga poliser i ett minst sagt mansdominerat yrke. Karin är gammal i gården på våldsroteln, men får likt förbaskat se sig omsprungen av mindre erfarna och kompetenta manliga kollegor. Agneta är nästan nyutexaminerad, men har ådragit sig en hörselskada vid explosionen i samband med ockupationen av västtyska ambassaden året innan, och har blivit förpassad till polisarkivet.

Okej, jag är nördig nu, men tänk dig att samla allt polismaterial och inte bara hålla ordning på det, utan få det sökbart och användbart – vilket ju är centralt – men utan tillgång till datorer. För någon som åtminstone knappt minns en tid innan persondatorerna, och förmodligen ännu mer nån som är uppvuxen med smarttelefoner, är det inte helt lätt att föreställa sig.

Årets polishändelse är gripandet av en bordellmamma som i romanen går under namnet ”Gammelhäxan”. Mäktiga politiker och mediepersoner ryktas vara inblandade. Tydliga paralleller finns till det som brukar kallas Bordellhärvan eller Geijer-affären, men jag kan inte riktigt redogöra för hur nära verkligheten Rudberg lägger sin intrig.

Karin har en gammal aspirant som hon handlett, Mollan, som arbetat med fallet på sedlighetsroteln – de flesta kvinnor i kåren verkar hamna bland ”kärringarna på sedligheten” – och Karin oroar sig för henne. Hon är inte sig själv, verkar jagad och orolig, och en dag kastar hon sig framför ett tunnelbanetåg. Eller blir hon knuffad?

Karin och Agneta närmar sig långsamt varandra kring fallet, men Agneta har också personliga erfarenheter som knyter an till Karins utredningar. Hon är ensamstående mamma till en liten dotter och någon, gissningsvis dotterns far, förföljer henne.

Hur alltsammans hänger ihop börjar Dancing Queen bara skrapa på ytan till. Vissa frågor får sina svar, men mycket leder också vidare mot nästa del, Killer Queen, som ska komma ut framåt vintern. Bara att räkna ner, med andra ord.

Similar Posts:

• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Undercover i Ku Klux Klan
• Obönhörligt som tidvattnet

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Similar Posts:

• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• De skapande systrarna de Beauvoir

Lea är medveten om obalansen i relationen och vid väl valda tillfällen använder hon sig av det moraliska övertaget i att mannen hon dejtar egentligen inte vill kännas vid att han betalar henne. Hans narrativ är ett annat men hon påminner honom samtidigt som hon funderar över om det är bättre eller sämre att hon säljer sig av andra skäl än ekonomiska, och vilka dessa skäl egentligen är.

Det är skickligt hur författaren växlar perspektiv utan att synvinkeln egentligen gör det, hur normaliserade sakernas tillstånd blir, hur det första ordet jag vill använda är relation samtidigt som jag värjer mig mot det. För det handlar ju faktiskt om prostitution om än med något mer, något annat, något oklart. Det är så lätt och motståndslöst men samtidigt anas andra känslor där bakom, där under. Bitterljuv nostalgi som inramning till något som faktiskt är ett brott.

För Alice är det annorlunda och det är uppenbart att hon far illa. Hon behöver verkligen pengarna och råkar ut för riktigt obehagliga saker, men utan att det alltid beskrivs exakt vad – det är vad upplevelserna gör och har gjort med henne som skildras. Hur mycket som sägs är mycket väl avvägt men utan att det känns konstruerat.

Det helt internationella känns ovanligt i en svensk debutbok. Här är det inte en ung kvinna som lämnat Stockholm för New York utan hon kommer från eller har tillbringat sin uppväxt i Frankrike och andra europeiska länder, samt en kort sejour i just New York när hon var mycket liten. Förbi skymtar minnen från barndomen – vänner, släktingar, upplevelser.

Det är fascinerande hur fort hon får mig fast. Det är något med intensiteten, angelägenheten också i det som kanske inte är så intressant egentligen. Det är hur påtagliga miljöerna är – jag känner värmen, klibbigheten och dofterna, ser det nedgångna och sjaskiga i lägenheten och omgivningen men också det tilldragande i självständigheten som den rymmer.

Det är suggestivt, intensivt och obehagligt samtidigt som det finns en distans, en armlängds avstånd i rum och tid och vad som kommer åt en. Det är ett efteråt redan när det börjar men texten genomsyras ändå av ett pockande nu.

Similar Posts:

• Blek bild av New York
• Skämtsamt New York bakom turiststråken
• Språkligt enastående, men alltför surrealistiskt
• Gå i ide
• Bakom förhängena

I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris är det dock svårt att hitta något att bli särskilt hoppfull av. Den tar mig faktiskt veckor att komma igenom, mest för att jag fastnar efter prologens en och en halv sida och helt enkelt inte pallar att läsa vidare. I efterhand har jag svårt att förstå varför – det är trots allt inte det mest svårsmälta i boken.

Prologen är ett utdrag ur en intervju, och intervjuerna är en bärande del av Krakowskis bok. Mannen som blir intervjuad mår dåligt över sin relation till kvinnor. Han vill bara bli älskad, gråter han, men upplever samtidigt att kvinnor är ”onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.” Sitt senaste förhållande hade han för tretton år sedan:

När hon sa att det var slut tänkte jag: jag dödar henne! Jag gjorde inte det men jag vet inte om det var ett bra beslut att låta bli. För hon förtjänade det eller nånting ännu värre.

Det här är långt ifrån den obehagligaste tanken den här mannen, eller de andra som blir intervjuade i boken, uttalar. Och alla så kallade incels har inte stannat vid ord. Rörelsen (som på inget sätt är en sammanhållen, enhetlig rörelse) har sina egna hjältar, män som faktiskt begått de där morden och massmorden många av dem tycks fantisera om.

Ordet incel är en sammandragning av ”involuntary celibate”, ofrivilligt celibat. Redan i begreppet finns alltså en fixering vid sex, eller bristen på sex. Krakowski tycks också i mångt och mycket köpa denna verklighetsbeskrivning. I sina intervjuer återkommer han ständigt till frågan om den intervjuade inte kunde köpa sex, och mitt i boken spränger han in en intervju med en prostituerad kvinna, öppen och nöjd med ”sitt yrkesval”. Hon beskriver det hon gör som ”spännande” och ”eggande”, och är full av sympati för de ensamma män som anlitar henne. Dessutom får hon fontänorgasmer som gör att hon hellre är hemma hos ”kunden för då slipper jag tvätta lakanen efteråt!”

Så handlar det om sex? Jag har svårt att se det som mer än en liten del i vad de intervjuade männen beskriver. Deras ensamhet verkar snarare allomfattande. De saknar vänner, ibland arbete, en känsla av meningsfullhet i livet. Av betydelse. De tycks ofta ha neuropsykiatriska problem i grunden, men också fruktansvärda upplevelser av exempelvis mobbning.

Hur mycket av det skulle egentligen försvinna med en orgasm eller två? Samtidigt är såklart den här fixeringen vid sex intressant. Har de här männen lättare att prata om sex än om känslor? Vad händer egentligen med ett samhälle när mer och mer av våra mellanmänskliga relationer lämnas över till kommersiella aktörer, vars själva grund är att få oss att känna oss otillräckliga och därmed i behov av större konsumtion?

Incelvärlden tycks på många sätt som en uppskruvad version av det patriarkala, senkapitalistiska samhället i stort. Det handlar om status, om vem man är i hierarkin. Längtan efter en kvinna låter aldrig, hos de här männen, som något intresse för en annan individ – möjligen delvis som en längtan efter en moders tröstande famn – och framför allt som ett behov av bekräftelse. En åtråvärd kvinna är inte så mycket i sig själv, får jag intrycket av, som en bekräftelse på att man duger något till som man.

Det här är ett oerhört intressant problem: ensamheten som samhällsproblem. Vad är rimligt att vi gör gemensamt för att motverka att människor känner så här och drar de här ibland helt horribla slutsatserna? Handlar det om att legalisera ”sexköp”? Eller om någonting helt annat?

Similar Posts:

• Rätt, lust och olust
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Girls rule the school
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”

Och det gör hon. Tar med läsaren alltså, in i Cynthias värld – glädjeflickans, eskortens, den unga prostituerades. Och vi får veta allt, men kanske inte det vi förväntar oss. Att Nelly Arcan direkt blev en succé hos kritikerna är inte svårt att förstå, för hon bemästrar skrivkonsten perfekt.

Den tuffa, isolerande uppväxten med den religiösa pappan och den känslomässigt frånvarande mamman, tiden i skolan hos nunnorna i den religiösa kanadensiska provinsen, det nya livet med universitetsstudier i Montréal. Inget av det är väl särskilt förvånande. Inte heller männen, alla männen, och vad de anser sig ha rätt till när de betalar för en ung kvinna.

Ändå händer något oväntat i texten. Det blir aldrig snaskigt eller sensationellt. Det här är inte en bok som vill flörta med läsaren eller gå läsaren till viljes. Boken utger sig för att bjuda in till insyn i en dold värld i skuggan, och ja, kanske gör den det, men den där dolda världen är inte där, där borta, utan den är här, hos dig och mig. Whore är en bok som tvingar läsaren att titta på sig själv, titta på det samhälle vi har. Visst släpper Nelly Arcan in oss som läsare i Cynthias liv, men när hon gör det så håller hon snarast upp en spegel och visar oss allt det där vi oftast helst inte vill se. Hur allt hänger ihop och hur vi är en del av det.

När vi ser på omslaget med fotografiet av författaren, så tror vi kanske att det är vi som tittar på henne, men egentligen är det hon som tittar på oss. Kom här, läs mig, så ska jag visa dig vad jag ser när jag ser på dig.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Skilsmässans efterbörd
• Att välja och skriva sitt liv
• Utveckling med förhinder
• Lukt av ladugård, depression och död

Kvinnan i Rom är Adriana, en enkel flicka med en skönhet som tyvärr inte är i vogue. När Adriana som femtonåring får anställning som modell hos en målare visar konstnären upp Tiziano Vecellios Danaë och säger till Adrianas mor: Se, här är din dotter. En ung kvinna med rund mage, höga bröst, fasta höfter, som gjord för älskog (även om vi väl alla rent krasst är gjorda för den typen av kärlek). Det ser hennes mor också, och under en ganska stor portion av boken slåss moderns önskan att Adriana ska prostituera sig med Adrianas dröm att få leva ett liv som äkta maka, med ett par ungar och en liten lägenhet att städa. Sådan är alltså Adrianas karaktär – hon önskar inget mer av livet än att börja och sluta sina dagar i enklaste lycka och fattigdom.

Men nu är Adriana en flicka med stor skönhet och muntert sinnelag i ett fascistiskt Rom. När hennes fästman sviker henne och lämnar henne med spruckna illusioner och mödomshinna finns inget i livet kvar utom prostitutionen, och därför tar hennes liv språng genom männen omkring henne; en högt rankad säkerhetspolis som är sjukligt besatt av henne, en förtvivlad och rasande student som hon är besatt av, en kriminell och våldsam man som drivs av ett stort, mörkt vansinne. Boken är en studie av existentialism där Adriana är en symbol för det Italien som aldrig mer kommer att existera. Hennes dröm är drömmen om ett Italien som inte är märkt av mörkret omkring henne.

Att Adriana är en symbol märks inte minst på författarens ointresse för hennes själsliv. Hennes önskningar och tankar är absurt enkla, hon är totalt likgiltig inför sin prostitution och hon har inga direkta egenskaper utom sin skönhet och en slags bondsk dygd. Hon är uteslutande en symbol, och ändå skulle hon inte kunna uppleva sitt liv utan sitt jämnmod. I samma ögonblick hon upptäcker en egen passion är hon inte längre bara en perfekt iakttagare. När hon blir aktör kan hon plötsligt agera sig ända ner till helvetets nedersta kretsar där resten av Italien redan väntar på henne med brustna illusioner och förtvivlan.

Similar Posts:

• En utmaning som förändrar livet
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Frankofil julafton
• Roman om rädsla

Att döma av namnet, Lolita, är det lätt att dra slutsatsen att det finns något perverterat över alltsammans, en vilja att behaga en gubbsjuk betraktare, men jag tror inte att det nödvändigtvis är grejen. Det kan nog snarare vara det motsatta, en glädje i det lekfullt flickrumssöta och en vägran att växa upp, med allt vad det innebär.

I Kicki Sehlstedts debutroman, med titel från fenomenet, är det dock bara aningslösa föräldrar som inte fattar att det här enbart handlar om pedofilkänslan. Och när trettonåriga Matilda poserar som Lolita för gubbar på nätet vet hon på ett plan precis vad hon gör. Det är lättförtjänta pengar. Hennes äldre bästa kompis blir imponerad och driver på. Här finns ingen ände på spänning och möjligheter att tjäna en hacka. De här gubbarna är lätta att lura och får skylla sig själva.

Naturligtvis leker de med elden.

Tonårstjejerna utgör liksom ena änden på en skala – och de rör sig snabbt på den – där unga flickor utnyttjas å det grövsta. Det är den värld journalisten Aida Svantesson, tills nyligen frilansare på jordens värsta krigsskådeplatser, bestämt sig för att undersöka. Ämnet tar dock en mer personlig vändning när hennes lillasyster Bianca försvinner från en bröllopsfest och strax därefter hittas död.

Bianca var doktorand i kriminologi och intervjuade unga prostituerade i sitt avhandlingsarbete. Hennes handledare, professor Kajan Berglund, blir snart övertygad om att förklaringen till Biancas död finns i något hon ramlade på i det arbetet, och Aida och Kajan kan mötas i sin strävan att förstå och hantera den unga forskarstuderandens död.

Den här nutiden interfolieras med ett förflutet, en tonårsflicka på väg att upptäcka sin egen lust och sexualitet, men som alltmer får den utnyttjad och solkad av självupptagna unga killar. De avsnitten, berättade i jagform och för ett du, hör till romanens starkaste. Det är dem jag minns, långt efter att resten av intrigen bleknat i minnet.

Nej, det är inte riktigt sant. Här finns också utstuderat snaskiga scener som bränner sig fast på ett än mer obehagligt, men samtidigt ytligare sätt. Det känns faktiskt onödigt att ta i, när den mer vardagsnära utsattheten är alldeles tillräckligt illa nog. På så sätt uppfattar jag Sehlstedts berättelse, fast mycket habilt skriven och konstruerad, som en smula ojämn. Hon är grym när hon håller det på en igenkännbar nivå, men ibland rusar hon iväg lite. Kajan Berglund – påstridig som ett kärleksbarn mellan Ebba Witt-Brattström och Leif GW Persson – och hennes akademiska tillvaro på en institution där folk tilltalar och tänker på varandra som Docenten och Professorn, som vore det en gammal pilsnerfilm, hör till de inslag jag har svårare för.

Sehlstedts samhällstillvända agenda – hennes omslag pryds av devisen ”Historierna som måste berättas” – gillar jag ändå verkligen, så jo, jag vill gärna läsa mer av hennes penna.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Vasastans egen Kitty Drew
• Män som hatar kvinnor
• Relation över gränserna

Kanske kan Thailand räknas som ett sådant rum. Här samlas svenskar som köper sex, inte minst på särskilda ”svenskbarer”, och pratar och skryter tämligen öppet om sina sexköp. Journalisten Joakim Medin har tillbringat månader bland dem och ”wallraffat”, utgett sig för att vara en nyfiken likasinnad, men i hemlighet spelat in, fört anteckningar och rapporterat om den här världen.

Det blir en fascinerande resa in ett i slags subkultur som jag helt enkelt har oerhört svårt att förstå. Varför skulle man vilja ligga med någon som inte frivilligt vill ligga med en själv? Vad är det för (huvudsakligen manlig) logik som kan göra det attraktivt?

Medin tecknar en påtagligt enhetlig bild av vilka de svenska män som tänker så här är. De kan ha vitt skilda ekonomiska förutsättningar, men deras resonemang är förvånansvärt lika. De upplever att de mer eller mindre flyr från Sverige, ett Sverige de inte längre kan känna igen, utan som tagits över av invandrare och feminister. De söker en kvinnlighet som inte längre finns hemma.

Ett självförnekande kvinnligt tillmötesgående som nog faktiskt förutsätter just ekonomiskt beroende, en kvinnlighet som inte törs ställa krav utan bara servar. Det kan vara sexuellt, för en natt eller kortare, men också i relationer och vardagsliv. En del skaffar ”flickvänner” som de lever tillsammans med, året runt i sin ”exil” från Sverige, eller under kortare perioder.

Det är ärligt talat inte helt lätt att få ihop dessa mäns världsbild ens med hjälp av Medins analyser och rikliga (rätt ofta vedervärdiga) citat. I de här männens värld tycker de sig göra dessa fattiga prostituerade (som mestadels är ciskvinnor, men också transkvinnor) en tjänst, inte bara ekonomiskt, utan också för att de får vara med goda svenska män snarare än några andra, mer tvivelaktiga typer. De kan skryta för varandra om hur många gånger de fått sitt köpta ligg att komma, och jag vill liksom fråga dem ”Om sex med dig innebär en sådan njutning, varför är det i så fall inte hon som betalar dig ..?”. De köper inte ”bara” en kropp, de köper en fantasi. Med hull och hår.

Den handlar inte bara om relationen till enskilda kvinnor, utan också om Thailand som ett sexliberalt, tillåtande paradisland. I själva verket är prostitution båda förbjudet och starkt skambelagt också i Thailand – även om korrupta myndigheter ser mellan fingrarna med den på grund av de stora inkomster den genererar.

Främst är det ändå männen och deras tankesätt Medin fokuserar på. Här och där finns visserligen inslag där han tecknar de thailändska kvinnornas bakgrunder och verklighet, men det är inte där bokens fokus ligger. Nå, en bok kan inte göra allt. Kanske kan vi hoppas på en uppföljare ur kvinnornas perspektiv?

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• 1984 på riktigt?
• Förutsägbar feelgood
• Katastrofens verkliga ansikte
• Bettet saknas i sökandet

Kärlekens Antarktis är en kärlekssaga om det mest brutala våldet man kan föreställa sig. Bokens berättare, Inni, är knarkare, prostituerad – och död. Mördad. Och nu berättar hon sin historia. Det här är inte en berättelse om en mördare, hans drivkrafter eller motiv. Det här offrets historia, det är hennes röst som hörs. Mördaren skymtar bara förbi som en skuggfigur i marginalen. Inni får oavbrutet och flera gånger berätta om sin våldsamma död, om styckningen av hennes kropp – men också om sin uppväxt, sina barn och de val som ledde fram till slutet.

Det är brutalt, som ett knytnävsslag i magen – men också fantastiskt och levande. Orden rinner likt ett vattenfall över sidorna. Beskrivningarna av naturen, av ljuset i sommarkvällen, av lukterna efter regnet är så levande att det känns som om man befinner sig mitt i dem. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att om Stridsberg någon gång vill byta litterär inriktning har hon en framtid som naturskildrare.

Med små medel skildras stora känslor, vad döden gör med de efterlevande – men också hur någons våldsamma död ger efterverkningar på samhället. Paradoxen framträder här i all sin prakt; en levande Inni var inte någon att bry sig om, i värsta fall någon att äcklas av – men som död blir hon nyhetstoff. Och samtidigt ändå bortglömd, för fokus hamnar till syvende och sist på mördaren – hans motiv, bakgrund och vad och hur han gjort med sitt offer. Det är inte utan att man som läsare skäms lite.

Kärlekens Antarktis kan beskrivas som ytterligare en historia om ett styckmord, en samhällskritisk berättelse om vår fascination för våld och ondska eller en kvinnas levnadsberättelse. I själva verket är den både och – och varken eller. Den är offrens berättelse, en megafon åt de allra mest utsatta. En kärleksförklaring och ett synliggörande av dem som samhället inte vill se.

Låt den bli läst av många.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Mammors längtan bort
• Evigt motstånd och uppror
• Scenisk uppgörelse med släkthistoria
• ”Hade han nu trots allt börjat tänka? Det var tydligen smittsamt.”