Det här är historien om den största terrorattacken mot det norska samhället under modern tid. Man önskar att man inte läst den, man önskar att man låtit bli, och ändå känns det nödvändigt. På de första sex sidorna kastas vi direkt in i den vidrigaste delen av berättelsen, skottlossningen på Utöya. Kanske skriver Seierstad in […][...]

I slutet av den här boken skriver författaren att han först tänkt skriva en bok om varför en del företag låter sina anställda volontera på arbetstid, detta skulle ta ungefär ett halvår. Sedan blev det något helt annat, ett helhetsgrepp om på vilket sätt människor engagerar sig för en bättre värld, och det tog fem […][...]

Som en tsunami väller de in i västvärlden – revolutionerande men samtidigt lömskt. Det pågår ett erövringskrig, men sällan öppet, med vapen. Istället sker det genom massinvandring, genom höga födelsetal och genom att steg för steg tvinga på oss en kultur, en religion som i själva verket är en ideologi, oförenlig med västerländska värden, med […][...]

En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna. Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Att ifrågasätta eller bryta mot dess normer medför stora risker. Kollektivet kontrollerar individen. Hederskulturen är antidemokratisk och påminner om en maffia. Den ägnar sig åt antifeminism och främlingsfientlighet. […][...]

Över- och medelklassen skriker efter billig hemhjälp. Inte tillräckligt många är beredda att ta de ofta slitiga, dåligt betalda och socialt utsatta arbetena. Samtidigt köar potentiell arbetskraft vid Sveriges gränser. Vad gör man som regering i det läget? Låter arbetsmarknaden reglera sig själv, med ökade kostnader för över- och medelklassen som följd? Eller griper in? […][...]

Buskapet är ofta tydligt. När ungdomar bränner bilar i förorterna såväl som när fotbollsledare hotas. Politiker och media tar på sig sin mest indignerade och pedagogiska min, stämmer upp nästan i en talkör: Våld är aldrig okej. Vi accepterar det inte. Våld lönar sig inte. Jag kan inte låta bli att tänka att det där […][...]

Jan Guillou, Mikael Wiehe, Suzanne Osten och Åsa Moberg. Kändisarna duggar tätt när teveprofilen Micke Leijnegard bokdebuterar med en serie porträtt av 1968-rörelsens stora. ”Var blev ni av, ljuva drömmar” lyder undertiteln, efter Tage Danielssons sång med samma namn. Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man […][...]

Ganska snart efter jag börjat läsa i den här boken känner jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Torra fakta är staplade på varandra och bildar ett ogenomträngligt skal runt innehållet. Information som jag vet ska finns i boken förblir dold för mig. Jag kan helt enkelt inte tillgodogöra mig berättelsen utifrån det militärchiffer […][...]

I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken, innan väktare släpar ut dem från kyrkorummet igen. […][...]

I en dokumentär som SVT visat som K-special pratar Stefan Sundström om utanförskap. Om inte de flesta människor faktiskt känner sig utanför: ”Så då är frågan vad som är innanför egentligen. Är det Reinfeldt? Då kan man ju lika gärna vara utanför på nåt sätt.” När så Sundström gör en trädgårdsbok, eller vad man nu […][...]