En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna.
Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Att ifrågasätta eller bryta mot dess normer medför stora risker. Kollektivet kontrollerar individen. Hederskulturen är antidemokratisk och påminner om en maffia. Den ägnar sig åt antifeminism och främlingsfientlighet.

Författarna till boken Heder och samvete har med sig olika erfarenheter och kunskaper rörande hedersförtryck. Lars Åberg har som journalist länge ägnat sig åt att skriva om och debattera integrationsfrågor, medan Eduardo Grutzky genom sitt arbete för organisationer som Elektra, Sharaf hjältar och ALMAeuropa ägnat över tio år åt att försöka hjälpa ungdomar som utsätts för hedersförtryck. Eller för att använda författarnas term: ungdomar som av familj och släkt tvingas leva hedersliv.

De flesta av oss möter hedersförtrycket främst genom debatter eller medias rapportering av brutala och fruktansvärda våldsbrott utförda i hederns namn. Vi hör ordet hedersmord och vi tänker genast på Pela Atroshi och Fadime Sahindal, på unga kvinnor som mördats av sina egna familjemedlemmar för att de valt ett annat liv än det de förväntades leva. Men författarna understryker att dessa våldshandlingar i själva verket är exempel på när hederskulturen misslyckats. Morden uppmärksammades stort av media. Det som skulle tystas ned blev rikskännedom.

Det som kännetecknar ett liv i hederns skugga är att det hålls i schack och inte gör något väsen av sig. Allra bäst fungerar ideologin när ingen utanför den egna kretsen märker av den.
Hederslivet innebär en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem – de små gesternas tyranni. Man kommer inte undan; familjen, släkten, byn, klanen har individen under uppsikt. Beger man sig utanför ramarna bådar det inte gott.

Boken genomsyras av ett okuvligt engagemang för alla dessa ungdomar, de som i tysthet lever under helt andra förhållanden än andra ungdomar i Sverige. De vars livsutrymme begränsas av kollektivets beslut. De vars familjer fråntar dem deras mänskliga rättigheter. För de flickor och pojkar som tvingas bära familjens heder, och vars minsta felsteg kan få fruktansvärda konsekvenser.

I bokens första del beskrivs hedersideologins ursprung och värderingar, och vad det ger för konsekvenser för människor som lever inom dem. Författarna lanserar även teorin om den dubbla bristen för att förklara varför hedersideologier uppstår i vissa delar av världen. Dels menar de att bristen på upplysningstankar är en förutsättning för att hedersideologier ska råda i ett samhälle, det vill säga att tankarna om individers frihet, jämlikhet och brödraskap inte konkurrerat ut tankarna på kollektivets autonomi. Vidare menar de att samhällen präglade av hederskultur uppstår i frånvaron av en stark välfärdsstat. I en samhällskonstruktion som inte erbjuder något skydd för sina medborgare blir kollektivet, släkten, eller byn en förutsättning för trygghet. Därmed blir också kollektivets överlevnad överordnad individens. Och kollektivets överlevnad är beroende av dess rykte, av att dess namn inte svärtas ned. I den här typen av patriarkala strukturer innebär detta i förlängningen att ryktet, hedern, är beroende av hur väl kollektivet kontrollerar främst sina kvinnor och deras sexualitet.

Den andra delen ger en genomgång av hur debatten kring ämnet sett ut i Sverige de senaste tjugo, trettio åren. Författarna citerar politiker, granskar utredningar, redogör för hur forskningen sett ut och argumenterar för att den kulturrelativism som dominerar det offentliga samtalet medverkar till att bevara och sanktionera hedersideologin. De menar att i ivern att främja minoritetskulturers överlevnad har man blundat för det förtryck som äger rum inom dessa grupper. De visar också på hur motståndsmekanismer i det de kallar för den djupa staten, det vill säga myndigheterna som ska göra realitet av politiska beslut, står i vägen för utvecklingen. Hur de närmast kan förstås styrda av en egen agenda, där myndighetspersoner oberoende av direktiv fortsätter att agera på samma sätt som de alltid har gjort.

Heder och samvete är en bok som gör ont att läsa. Dels för att Åberg och Grutzky på ett övertygande sätt smular sönder många av de föreställningar som jag själv haft kring hedersförtryck och hedersideologiers uppkomst. Dels för att de fem insprängda berättelserna ur verkligheten, där vi möter ungdomar som Grutzky träffat genom sitt arbete, på ett väldigt effektivt sätt tar ner diskussionen från en teoretisk nivå till en medmänsklig. Det är dessa inblickar i enskilda liv, vars förutsättningar är så radikalt olika de jag själv vuxit upp med, som gör ondast. När jag tvingas reflektera över hur lika våra liv borde ha varit, men hur de inte ens går att jämföra, är det så att jag hisnar.

Jag hoppas verkligen att det blir uppståndelse kring denna debattbok. För de 70 000 svenska ungdomars skull som i en rapport från Ungdomsstyrelsen 2009 uppgav att de inte anser sig ha möjlighet att själva välja vem de ska gifta sig med. För deras skull, och för alla andra som lever i en verklighet dit demokratiska värderingar förnekas inträde, hoppas jag verkligen att det blir uppståndelse.