dagensbok.com » Philip K Dick

Johan Landgren "Sila himmel, sila jord"

Anna Liv Lidström — Wed, 19 Jan 2022 23:00:53 +0000

ALLT

Sjukdomen kom till mig
Eller kom jag till den?

Minns det inte
men kan förnimma det

Högsommar
På väg hem
över slätten

Kroppen
alla nervknutar
öppnade sig

släppte in
allt

Så inleds Sila himmel, sila jord. Ett stilla, filosofiskt anslag som beskriver början av en utbrändhet. Diktens jag diagnostiseras alltså med utmattningssyndrom. Här finns drömmar och stormar. Intrycken svämmar över såsom en brand. De följande diktdelarna följer årstidernas växlingar. Jaget rör sig i naturen. Insuper skogen och djuren. Dikterna är lugna och eftertänksamma. De beskriver skeenden på ett ganska kliniskt vis. Blicken är vass och skärskådande.

När poesi är som bäst öppnar den upp världen. Den blir en nyckel till förståelse och enligt mig är poesi näring för både själ och kropp. Jag tycker mycket om sinnligheten i Landgrens bok. Det iakttagande och eftertänksamma tilltalar mig. Här finns även två dikter till andra poeter. Jila Mossaed tillägnas dikten RÅDJURET som handlar om en slags födsel. Även Göran Greider får en dikt. Den heter NANOKIRURGI och innehåller kropp och kalibrering.

Mitt i boken finns dikten KÖTTFABRIKEN. Jag minns inte senast när en dikt fick mig att börja gråta. Men denna gjorde så med mig. Som vegetarian sedan urminnes tider får slakterier mitt hjärta att krampa. Tvisten här är att allting går baklänges, vilken gör allting ännu starkare. Vi anländer bakvägen till fabriken och ser överfulla vagnar med vakuumförpackade köttstycken. De placeras på löpande band och varsamt prepareras de med fett och hinnor. Sedan fästes köttet på skeletten som hänger på krokar från taken. Nya kärl anländer med tarmar, lungor och hjärtan. Det är så drabbande och gör så ont det här. Den tre sidor långa dikten slutar så här:

Ute på framsidan backar en tom lastbil till
De yrvakna grisarna går baklänges
uppför rampen
Lite oroliga kanske
Solen lyser starkt
De vet ännu inte vad som väntar dem
Att de är på väg till en plats
där de ska leva
tills de blir allt mindre
Tills de krymper ihop
till små kultingar
som en efter en ska sugas
in i moderlivet

Det är som en brutal kortversion av den hundra år gamla boken Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald och Baklängesklockans värld av Philip K. Dick men istället för människor handlar det om grisar. Och detta komprimerat till tre sidor.

När jag gråtit och gripits över KÖTTFABRIKEN känner jag att Sila himmel, sila jord är en berättelse om att hitta tillbaka genom naturens och djurens kraft. Det är krasst men samtidigt sinnligt och sökande.

Philip K Dick "VALIS"

Tomas Eklund — Wed, 25 Oct 2017 22:00:38 +0000

Vad är VALIS?
En roman av Philip K Dick.
Vast Active Living Intellegence System.
Vittomfattande Aktivt Levande Intelligens-System.
Ett gudomligt väsen i form av ren information vars syfte är att hela ett sjukt universum.
En fiktiv film vid namn VALIS i romanen VALIS av Philip K Dick.
Ett konstnärligt misslyckande.
En roman, skriven av en mentalt störd författare.
En konstnärlig triumf, ett kultfenomen.
Förmodligen allt det där och lite till. Till exempel en opera.

Jag har läst VALIS två eller tre gånger på originalspråket och nu ytterligare en gång i Andreas Vesterlunds utmärkta svenska översättning och jag är fortfarande inte riktigt säker på om jag borde ge den en etta eller en tia i betyg här på Dagens bok-sajten. För mig tillhör VALIS en liten kategori av konstverk som ligger bortom bedömningar som ”bra” eller ”dåligt”. Det är verk som är sina egna fenomen och som är djupt njutbara trots uppenbara estetiska brister.

Mer väsentligt är att hitta en läsart som passar. Väljer man att se VALIS enbart som en skönlitterär roman är det ganska klart att det är en hel del som stör. Till exempel att stora delar av de teologiska, eller snarare mysticistiska, resonemangen i boken i stort sett är obegripliga. I alla fall om man inte har bedrivit djupare studier i gnosticism. Texten i övrigt ger inte heller någon större hjälp för att vidga förståelsen av de avsnitten.

Den verkliga tiden upphörde år 70 e v t, med förstörelsen av templet i Jerusalem. Den började igen 1974. Den mellanliggande perioden var en perfekt förfalskad interpolation för att efterhärma Medvetandets skapelse. ”Imperiet upphörde aldrig”, men 1974 utsändes en signal med ett chiffer som förkunnade att Järnets Tidevarv var över.

Jag brukar inte vara något större fan av att läsa in författares biografiska upplevelser i verk men när det gäller VALIS är det ofrånkomligt och vill jag påstå, ger en bättre läsart än den rent objektiva ansatsen.

För så här var det: författaren Philip K Dick upplevde i mars 1974 något som den rationella delen av hans psyke inte kunde förklara. De förklaringar som låg närmast till hands var sådan som en psykiskt sjuk människa skulle ta till. Men hur kom det sig i så fall att han kunde studera dessa förklaringar utifrån en rationell utgångspunkt? Det klarar inte psykiskt sjuka människor av att göra. Romanen VALIS är ett av flera försök som Philip K Dicks gjorde att hantera denna splittring i sitt eget psyke. Och faktiskt ett ganska gripande sådant försök.

Han gör det genom att uppfinna en karaktär vid namn Horselover Fat (Philip = älskare av hästar på grekiska, Dick = tjock på tyska) vars liv och tankar beskrivs i tredje person medan jag-personen i boken är en sf-författare vid namn Phil.

Det är Horselover Fat som är övertygad om att antingen Gud eller en främmande intelligens invaderade hans sinne tidigt 1974. Detsamma gällde för Dick i det verkliga livet. En rosa ljusstråle, som han skulle komma att kalla för VALIS, trängde rätt in i honom och förmedlade information och insikter som han omöjligt kunde ha någon kunskap om. Till exempel att hans son behövde opereras för ett allvarligt bråck. Eller att han plötsligt förstod koine, antik grekiska. Under de kommande veckorna hade han ett antal visioner som förmedlade en stor mängd esoterisk kunskap till honom.

I VALIS försöker Dicks splittrade medvetande komma underfund med vad som hände honom och vad budskapen betydde. De kosmologiska och filosofiska, för att inte säga mysticistiska, fragment som texten är interfolierad med är på något sätt kärnan i budskapet från VALIS.

Eftersom universum i själva verket består av information, kan man säga att denna information kommer att rädda oss. Detta är den frälsande gnosis som gnostikerna sökte efter. Det finns ingen annan väg till frälsning.

I den gnostiska tanken ingår att världen vi lever i har skapats av ett slag lägre gudom, en vansinnig demiurg, och att det är gnostikerns uppgift att se bakom skenet och avslöja universums verkliga natur. Det är den uppgiften som Horselover Fat har tagit på sig.

I sin jakt på sanningen utvecklas Fat till ett slags existentiell detektiv som samlar en rad udda existenser runt sig, bland annat två kvinnor i hans närhet som dör under tragiska omständigheter. Liksom den tidigare utgivna Dick-romanen Skannad i dunklet är VALIS också en historia om 70-talets alternativkultur i Kalifornien och är bitvis faktiskt riktigt rolig trots att de beskrivna händelserna för Dick själv handlade om liv eller död.

Texten drivs framåt av splittringen mellan den mer eller mindre tokige Fat och den skeptiske Phil, men gränsen är långt ifrån knivskarp. Vad vi får är en fascinerande inblick i ett psyke som på en och samma gång verkar fullständigt tokigt och helt rationellt. Kanske är den enda slutsatsen av det att det i själva verket är universum som är galet?

Nästa steg i Den Endes plan var att det Två skulle bli de Många, genom sin dialektiska samverkan. Från sig själva som hyperuniversa projicerade de ett hologramlikt gränssnitt, vilket är det mångfaldiga universum där varelser som vi själva lever. De båda källorna förväntades bidra till vårt universum i en jämbördig blandning, men Form II fortsatte att förfalla mot sjukdom, galenskap och oordning. Dessa aspekter projicerade hon in i vårt universum.

VALIS må inte vara allas likör, men det en riktig pärla för den som uppskattar en roman som på samma gång lyckas vara såväl hjärtskärande som rolig, spännande, frustrerande, mystisk men framför allt radikalt annorlunda. Och den är definitivt ett måste för varje Dick-läsare.

Emmi Itäranta "Minnet av vatten"

Björn Waller — Tue, 01 Aug 2017 22:00:01 +0000

När polarisarna smälte blev världen inte våtare; kusterna drog sig inåt, men värmen steg och havsvatten kan man ju inte dricka. Så i den lilla byn i vad som en gång var Finland och nu är en avlägsen provins i Nya Qian är vatten det mest värdefulla som finns. All vår moderna teknologi ligger och rostar på sophögen och du kan bli avrättad för brott mot vattenlagarna. Vår huvudperson är Noria, sjutton år och lärling till sin far, som är bygdens temästare (sedan generationer tillbaka en lika självklar huvudroll i samhället som prästen på den europeiska tiden). Bara hon och hennes far vet var den bästa källan finns, men det är en farlig hemlighet att ha när myndigheterna blir alltmer desperata … Och en smärtsam, när man ser sin bästa väns familj gå utan. Så när Noria själv tar över temästarrollen efter sin far måste hon både betjäna högt uppsatta militärer och dölja allt för dem.

Och ungefär där, om det här vore en amerikansk roman, skulle detta förstås blivit ännu en Hungerspelen-klon där Noria står upp mot överheten och förenar ungdomarna över hela världen mot bla bla bla. Men det är det inte, och jag gillar verkligen det. I stället spinner Itäranta ihop en hemvävd blandning av buddhism light och nordiskt vemod som verkar vilja ställa sig någonstans mittemellan Philip K Dick och Tove Jansson. Visst finns där korrumperade makthavare som inte räds att gripa till alla medel för att få behålla makten, och visst tvingas Noria och hennes vänner att handla, men det där med att rädda hela världen är lite för abstrakt, tycker ni inte? Så i stället håller sig Itäranta lokalt och vänder frågorna inåt, låter det som Noria själv kan göra och råka ut för betyda allt. Och i centrum står hela tiden vattnet, som symbol både för det konstanta och det som alltid flyter och omformar sig, och tystnaden (jag nämnde att det är en finsk roman, va?) som kan både förtrycka och befria, förstöra och bevara.

Vad hjälper traditioner och ritualer när folk inte ens har vatten att dricka? Kanske kan de bli viktigare än någonsin om man förstår varför de finns till att börja med, när de används inte för att klamra sig fast i ett förflutet man inte kan ändra utan för att bygga en framtid som betyder något. Minnet av vatten blir möjligen lite väl predikande då och då, men jag gillar verkligen hur den kombinerar sin ung-modig-kvinna-mot-världen-handling med ett lugnt men bestämt allvar. Någonstans djupt därnere finns ändå alltid en frisk svalkande källa, hur torrt det än ser ut på ytan.

Philip K Dick "Motursvärlden"

Tomas Eklund — Mon, 26 Dec 2016 23:00:41 +0000

Han gjorde det inte helt lätt för sig Philip K Dick när han beslöt sig för att skriva romanen Counter-clock world – nu som Motursvärlden i John-Henri Holmbergs utmärkta översättning. Den centrala premissen är nämligen att tiden har börjat gå baklänges, en konsekvens av något som kallas för Hobartfasen. En paradox som inte är helt lätt att kombinera på ett logiskt sätt med skönlitteratur.

För om tiden verkligen går baklänges, som en film som spelas baklänges, så finns det ingen fri vilja kvar och därmed inte mycket till plot. Folk tänker, pratar och går i så fall baklänges och allt som har hänt spelas upp i bakvänd ordning. I Motursvärlden har Dick löst det genom att det bara är de biologiska processerna som börjar gå baklänges.

Hobartfasen inleddes i vissa delar av världen 1986 och har i romanens nutid, 1998, pågått i 12 år. De som dött under de 12 åren innan 1986 har vaknat i sina gravar och måste grävas upp. De blir yngre och yngre och måste till sist hitta en livmoder för att slutligen delas upp i ägg och spermie. Man oröker cigaretter och avbördar sig maten och så vidare.

Det här blir med tiden (!) som man läser om det ganska spexartat och är egentligen romanens största svaghet. Det blir helt enkelt lite larvigt. Men det kanske man kan leva med.

Märkligare är att samhällets institutioner har anpassat sig till ett skeende som är som om tiden verkligen gick baklänges: man har till exempel tagit på sig att radera böcker i takt med den biologiska föryngringen för att motverka en paradox som inte borde vara en paradox. Om jag förstått saken rätt så ska alltså alla böcker skrivna mellan 1974 och 1986 vara raderade när Motursvärlden utspelas.

Ansvariga för detta arbete är Biblioteket. Ett allkontrollerande statsorgan som befolkas av allehanda skurkar, mest av intriganta kvinnor, varav åtminstone en är porträtterad efter en av Dicks exfruar påpekar Holmberg i sitt efterord.

Bokens huvudperson Sebastian Hermes hamnar i kläm mellan Biblioteket och en annan makt: en religiös väckelserörelse kallad Udi som verkar vara en blandning av Timothy Learys LSD-filosofi och de Svarta pantrarna. Hermes driver ett företag som specialiserar sig på att gräva upp nyvaknade tidigare döda. Det är när Hermes får fatt på udiniternas grundare Thomas Peak som just vaknat som maktkampen mellan Biblioteket och de religiösa tar fart.

Vid sin sida har Hermes sin fru Lotta, porträtterad efter Dicks dåvarande fru. Inte heller ett särskilt smickrande porträtt. Dick hade ju problem med det mesta; verklighetsuppfattningen, ekonomin, drogerna och inte minst sina relationer, så det här inskrivandet av fruarna i en bisarr motursvärld är kanske inte så mycket att förvåna sig över.

Motursvärlden är något av ett social-filosofiskt äktenskapsdrama. Som i nästan alla Dicks böcker är huvudpersonen en ”vanlig” man. En hantverkare eller lägre tjänsteman med sina vardagliga problem. Men när verklighetens natur vacklar ställs han nästan alltid inför spörsmål som berör livets mening, döden, tiden och gud. Vilket också påverkar hans vardagliga liv, inklusive äktenskapet. Så också i Motursvärlden.

Det är denna märkliga brygd som gör Dicks romaner och noveller till så sällsamma upplevelser. De är ofta snabbt och lite slarvigt skrivna, ingen litterär skönhetsupplevelse, men har alltid gott om sense of wonder. Inte den sort som induceras av insikten om universums storlek som det oftast är frågan om i mer expansiv science fiction, sådan som utspelar sig med rymdfart som central premiss. Nej, det är snarare ett slags existentiell sense of wonder. En snabb titt bakom Mayas slöjor. Och den titt som den paranoide Dick erbjöd var sällan av det uppbyggliga slaget, snarare förfärande.

Motursvärlden hör inte till den kategori av Dicks bibliografi som kan karaktäriseras som ett science fiction-mästerverk men den ger den Dick-intresserade full valuta för insatsen.

Som nästa volym i Bakhålls föredömliga Dick-utgivning har Valis från 1981 utlovats. Då kommer märklighetsnivån att ha skruvats upp betydligt trots att den är nästan helt utan traditionella science fiction-element. Jag ser redan fram emot denna!

Philip K Dick "Mannen i det höga slottet"

Tomas Eklund — Wed, 27 Jul 2016 22:00:29 +0000

Även om den kontrafaktiska (alternativhistoriska) litteraturen kanske inte satt ett oerhört stort avtryck på litteraturhistorien så har den åtminstone visat sig tämligen livaktig.

Ett alldeles utmärkt bidrag till genren är till exempel Tony Samuelssons Kafkapaviljongen som kom för två år sedan. Den alternativa historiska vändpunkt vars efterspel skildrades i den romanen var att Nazi-Tyskland och axelmakterna vann andra världskriget och därmed kom att dominera inte bara den europeiska politiken utan också kulturen.

Detta är nu inte alls någon originell idé. Jag törs inte ens gissa hur många sådana historier det finns. Men den mest ikoniska av dem alla är otvivelaktigt Philip K Dicks Mannen i det höga slottet som Bakhåll nu släppt i sin serie nyöversatta Dick-romaner. För övrigt en kulturgärning att applådera.

Vi befinner oss i vad vi i vår värld känner som Förenta staterna. Det är 60-tal (boken kom ut första gången 1962) och den västra delen av kontinenten är under japansk överhöghet medan den östra lyder under Nazi-Tyskland. De mellersta delarna som kallas för Klippiga bergsstaterna är neutrala men har inte mycket att säga till om, inklämda som de är mellan de mäktiga segermakterna.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig i den västra delen. Visserligen är landet ockuperat och lyder under ett hårdhänt japanskt styre men det är en diktatur med ett mänskligt ansikte. Japansk kultur dominerar och erkänns som högre stående. Från hemöarna har mängder av kolonisatörer flyttat in. Välvilliga och nyfikna på gammal amerikansk kultur.

Det är just i skildringen av denna nya blandkultur som Dicks roman har sin största styrka. Inlevelsen är stor i vad som händer när två helt olika kulturer möts. Det är som om det verkliga kriget utspelas först då, många år efter det officiella stridsstilleståndet.

Själva ploten är snårigare och det är ingen större idé att redovisa den närmare här. Det finns åtminstone fyra-fem huvudpersoner som vi följer, bland dem en japansk tjänsteman och en tysk dissident. Alla har de sina skäl för att handla på ett sätt som för dem allt närmare sina egna personliga avgrunder.

Som alla Dicks böcker skrevs även denna oerhört snabbt. Enligt egen utsago använde han det kinesiska spådomssystemet I Ching för att bestämma vilka vändningar handlingen skulle ta. I Ching har en stor roll i själva romanen också eftersom flera av karaktärerna använder den för att fatta beslut och tolka händelseförloppets betydelser. Där kastas röllekestjälkar så att de bildar slumpmässiga kombinationer av streck som då kan tolkas som hexagram, symboler som består av sex linjer, omväxlande hela eller brutna. Deras betydelser avgörs genom den tolkning som boken I Ching består dem.

Hur som helst får man ibland just det intrycket – vilket gäller nästan alla Dicks böcker – att handlingen kan ta vägen lite vart som helst. Det vore inte heller Dick i bästa form om det inte fanns några svindlande ögonblick där själva verklighetens natur betvivlas. Så lämpligt i en alternativhistorisk roman!

Romantitelns Mannen i det höga slottet är i själva verket en författare, Hawthorne Abendsen, som skrivit en bok som heter Gräshoppan släpar sig fram – ett citat ur Predikaren. Den boken beskriver i sin tur en alternativ verklighet där de allierade vann kriget. Men det är tydligen inte vår värld, den vi lever i, för det finns ett antal viktiga skillnader. Boken som förstås är förbjuden i de ockuperade områdena läses ändå av både ockuperade och ockupanter och förutom att den bidrar till att förändra några av karaktärernas liv så anses den av makthavarna som ett konkret hot genom att den påvisar det faktum att allt faktiskt kunde vara annorlunda. Och att det gäller även i frågan om vem som har makten. En bild så god som någon av kulturens omstörtande kraft.

Förutom att Mannen i det höga slottet är en av de absoluta science fiction-klassikerna så är den läsvärd på så många sätt. Här lyckades kanske Dick som allra bäst med att förena sin absoluta känsla för det svindlande tankeexperimentet och sitt metafysiska tvivel med att skapa levande och trovärdiga karaktärer. Något som annars inte alltid var fallet i hans författarskap.

Jonathan Lethem "En trädgård för dissidenter"

Tomas Eklund — Sat, 28 Nov 2015 23:00:33 +0000

Jonathan Lethem är en författare som inte är rädd för att skriva böcker som vid ett ytligt betraktande kan förefalla väldigt olika. Från traditionell science fiction i Amnesia moon och Girl in landscape, till realism med fantastiska inslag i Chronic city och vidare till hederlig kött- och potatisrealism som i den nyöversatta En trädgård för dissidenter (Dissident gardens).

Men där hans tidigare böcker (av de jag läst i alla fall) inte har blygts för att mer eller mindre öppet låta författarens stora beundran för Philip K Dick skina igenom känns det snarare som att det är en annan amerikansk portalfigur, Thomas Pynchon, som lurar mellan raderna i den nya romanen. Och det är kanske inte en helt positiv händelseutveckling.

Det är måhända en orättvis beskrivning. Lethem är tillräckligt känd, produktiv och originell för att stå på egna ben utan jämförelser. Men det finns något med skrivsättet i En trädgård för dissidenter som påminner om Pynchon. En viss omständlighet i uttryckssättet, en förkärlek för att låta en händelse av rätt underordnad betydelse associera vidare till en helt annan och viktigare händelse som sedan vindlar vidare så att man lätt tappar tråden var i historien man egentligen befinner sig.

I En trädgård för dissidenter följer vi tre generationer av amerikanska radikaler. Som en skugga bakom alla skeenden står Rose Zimmer, en polsk judinna som i ung ålder strax före andra världskriget immigrerat till Förenta Staterna. Hårdhudad kommunist som hon är uppfostrar hon sin dotter Miriam i den sanna läran efter att hennes tyska man Albert övergivit henne för en karriär i DDR. Historien sträcker sig sedan ända fram till att Miriams son Sergius blir involverad i Occupy-rörelsen på 2010-talet.

Längs vägen har vi fått träffa gerilla-rörelser i Nicarauga, folksångare i New York, Archie Bunker, ett misslyckat försök att starta ett socialistiskt baseboll-lag (”Sunnyside Pros” – det senare förkortning för ”Proletariats”) och annat smått och gott.

Av olika fragment och händelser som till en början kan te sig väldigt disparata pusslas den egentliga historien ihop. I bästa fall leder detta till en bättre förståelse, ett slags genombrott i läsningen när man till sist förstår magnituden av alla svek och misslyckanden som huvudpersonerna tvingas genomlida.

Men det finns ett lite duktigt drag över romanbygget som jag har en del problem att förlika mig med. Ibland känns det som att varje mening strävar efter att vridas till något stort och betydelseladdat.

Nu kände hon hur han rökte inne i tältet och amerikanens cigaretter blev mer levande än någonting hon varit med om, små pustar som fick hennes nervsystem att starta om där hon satt på huk. I städerna kunde husen vara byggda av rök, Manhattan en askkopp där de levande långsamt pyrde och blev till aska och varje till synes ren skjorta impregnerades av rök, där deodoranten fick ge vika när suget efter nikotin otåligt svallade.

Ofta får det effekten av ironisk distans vilket gör att det är svårt att på djupet bry sig om gestalterna. De ter sig mer som ordkonstruktioner än framsuggererade karaktärer av kött och blod. Deras socialistiska radikalism framstår som en trött pose när vi inte känner något riktigt djup i figurerna. Det är möjligt att det är detta som Lethem velat påvisa, men jag är inte riktigt säker på det.

Linda Johansson "Äkta robotar"

Björn Waller — Sat, 05 Sep 2015 22:00:33 +0000

Det har varit mycket om artificiell intelligens på sistone. Filmer som Her, Ex Machina, Chappie och Terminator: Phil Collins, romaner som Speak, Ancillary Justice och vad jag förstår även David Lagercrantz nya fanfic… Det finns till och med en Philip K Dick-robot som visserligen inte kan skriva romaner (än) men väl diskutera filosofi. Vad är det som får oss att just nu vara så fascinerade av att skapa tänkande maskiner – om ännu inte riktigt i verkligheten, så åtminstone i fiktionens värld? Visst, det verkar vara nära till hands; redan idag klipper robotar våra gräsmattor, våra jobb automatiseras, det kör obemannade bilar på gatorna, krig förs i allt högre grad med obemannade flygplan med viss självkontroll, och Google vet precis vad du vill ha innan du ens skrivit in det i övervakningsmanicken du har i fickan. Exakt var gränsen går till att maskinerna faktiskt börjar tänka själva ser allt luddigare ut. Å andra sidan är också tänkande maskiner – nästan som människor, fast utan rättigheter/samvete/kropp/etc – något som sätter fart på fantasin, inte minst i tider när vi upplever oss vara i kris.

Linda Johanssons bok snuddar vid båda de här frågorna, men väljer framförallt att fokusera på artificiell intelligens som ett (om än framtida) faktum. Hur och varför visar sig nog; vi kommer ofrånkomligen att skapa maskiner som är… ”autonoma” är ordet hon använder. Det är en bra glosa, eftersom frågan om ”intelligens” och ”medvetenhet” är så snårig att halva boken tas upp av att försöka reda ut huruvida en maskin med förmåga att ”tänka” faktiskt kan äga någon form av, i brist på bättre ord: liv. Någon sorts cartesianskt jag-tänker-alltså-är-jag. Var drar vi gränsen mellan en maskin med ett oändligt komplext system för att matcha frågor och svar, och en som faktiskt förstår frågorna? Kan en maskin känna, ha fri vilja? Kan en maskin resonera moraliskt, till skillnad från att kopiera den moral dess skapare matat in i den? Kan en maskin hållas ansvarig för sina handlingar?

Johansson är filosof i första hand, och framför allt intresserad av de etiska och moraliska frågorna ämnet väcker – vilka regler vi kan programmera en tänkande maskin med för att kunna leva tillsammans med den. Vackert så; vi har varit ensamma som självmedveten art på planeten sedan neandertalarna försvann, och om vi om ett par decennier kommer att dela den med Siris barnbarn behöver vi vara förberedda på vad det innebär. Tyvärr känns boken i långa stycken mest som en grundkurs i moralfilosofi, där Johansson redogör i detalj för vad olika skolor anser gör något rätt eller fel, om vi har fri vilja eller inte, allt det där, och sedan försöker tillämpa det på en hypotetisk tänkande robot. Det är absolut inte en dålig grundkurs, bara det att den ofta känns som ett klipp-och-klistra-jobb som ger få nya infallsvinklar, lite som om man bett en dator köra en korrelation mellan filosofi och artificiell intelligens och…

…vänta lite här nu. Nu vill jag inte väga in alltför mycket i det smått förprogrammerade marknadsföringsknepet att döpa den här boken till Äkta ~~människor~~ robotar, komplett med författaren mejkad till hubot, men om jag skulle utsätta den här boken för ett Turingtest, skulle den klara det? Vi har ju hört om robotböcker, är detta månne en sådan? En smart algoritm som drar ihop ett hundratal källor, sätter dem i rätt ordning och trycker på ”print”?

Mjae. Men det trista är att de gånger man mest märker av människan bakom texten är när hon, bakom ett tunt lager av pseudoobjektiva ordvändningar, tydligt tar ställning för eller mot någonting. Som när hon reducerar (fast även då citerar hon någon annan) diskussionen om automatisering av arbeten till

…”Nina Björk-linjen”, som menar att kapitalismen är roten till allt ont (…) [och] Rosling-linjen, som är positiv till teknikutvecklingen och menar att den kommer att bidra till att allt blir bättre.

Hon delar med praktiska etiketter upp både filosofiska riktningar och politiska ideologier i enkla, enhetliga block där inga gråzoner finns, raljerar över hur determinister och socialister resonerar som vore de förprogrammerade, skrattar lite överseende åt att motståndare mot artificiell intelligens i det militära pratar om ”mördarrobotar”, som om de levde i en Terminatorfilm, innan hon förlorar sig i en hypotes om att eftersom John Connor kunde dressera en Terminator till att inte döda kan man kanske tänka sig att en armé robotar insatt mot en till stora delar civil befolkning skulle lära sig att ”oskadliggöra” sina fiender utan att döda. Tänk så fint! Visst medger hon att

Till motståndarnas fördel kan man säga att de här frågorna förmodligen skulle väcka större uppmärksamhet om det vore så att alla länder hade drönare, och om det flög omkring drönare över Europa och USA och sköt när det passade.

men det är inte en tråd värd någon uppföljning, ens i en bok som har en tendens att upprepa sig.

Jag kanske är lite orättvis, men det är något i den här boken som skaver. Jag kommer inte ifrån känslan att Johanssons filosofi känns för automatiserad, för upphängd på att rättfärdiga åsikter genom att tillämpa teorin och etiketterna på verkligheten vare sig den vill eller inte, och för ointresserad av det där svårdefinierade livet, hur det än uppstått. Här finns intressanta resonemang, och en källförteckning som leder vidare på intressanta stigar, men… Alltså, att avhumanisera andra är trist, även om det görs på skämt, och människor har lika stor rätt som maskiner att vara lite fantasilösa. Så jag säger inte att den här boken är skriven av Skynets PR-algoritm. Jag säger bara att om den vore det skulle en av de främsta skillnaderna vara att den skulle komma till skott snabbare.

Richard Yates "Elva sorters ensamhet"

Tomas Eklund — Wed, 31 Dec 2014 23:00:46 +0000

Det postuma intresset för Richard Yates har sin egen dramaturgi. Äldre författares böcker faller mer eller mindre i glömska och finns inte i tryck. Författare dör. Inflytelserik kritiker skriver artikel om död författare. Hollywood-filmatisering följer. Böcker översätts för första gången eller nyöversätts till svenska. Det är ett mönster med vissa variationer som även kan appliceras på t ex Philip K Dick, Roberto Bolano och John Williams (han med Stoner).

Det är hur som helst ett intresse som är ytterst välförtjänt, särskilt i fallet Yates, även om det är för sent för huvudpersonen att uppskatta det.

På svenska finns nu förutom romanerna Revolutionary Road, Easter Parade och Cold Spring Harbor även novellsamlingen Elva sorters ensamhet (i original Eleven Kinds of Loneliness) från 1962. Det är även av någon anledning den första som har förärats en svensk titel.

Det är femtiotal och vi befinner oss i New York med omgivningar (förutom en historia som utspelar sig i Frankrike). Rollbesättningen består av skolbarn, lägre tjänstemän, arbetare, taxichaufförer, sekreterare och hemmafruar. På fliken till den här svenska upplagan vill förlaget gärna göra en koppling till teve-serien Mad Men genom att citera den seriens upphovsman. Och visst kan man göra den kopplingen om man vill.

Det är bara det att för Yates var inte detta en nostalgitripp med snygga kostymer och klänningar och välapplicerade läppstift. Det här var den verklighet Yates levde i.

Särlingar, ofta mer eller mindra misslyckade i sina egna eller andras ögon, förödmjukade på ett eller annat sätt tills det antingen brister för dem eller att de ser sig tvingade att dra sig tillbaka till ett liv i existentiell eller fysisk ensamhet; av sådana personer består den ensemble som Yates oftast arbetade med.

När jag läser Elva sorters ensamhet kommer jag ofta på mig själv med att sitta med ett slags mental skämskudde framför mig. ”Neej, gör inte så”, tänker jag när ytterligare en person skriver under sin psykologiska dödsdom genom att vilja eller känna för mycket och samtidigt hysa en total avsaknad av känsla för sociala kutymer.

Det är en del av Yates mästerskap: att på några få sidor få läsaren att både känna och leva sig in i karaktärernas liv så att hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen när de gör sina krumsprång i tillvaron. Förmodligen är anledningen till denna inlevelse att karaktärernas misslyckande projekt lyfter fram de mindre smickrande sidorna i läsarens egen personlighet.

Som när fosterbarnet Vinny börjar i en ny klass som han har svårt att bli accepterad i. Inte blir det bättre av att han på måndagsmorgonens redovisning av den gångna helgen ljuger ihop en osannolik skröna om sin familj som inkluderar biljakter och skottlossning. Hela klassen drabbas av ett slags kollektiv skam.

Vid det laget var det bara några få elever som över huvud taget förmådde att se på honom, och det gjorde de med huvudet på sned och halvöppen mun, så där som man tittar på en bruten arm eller ett missfoster på cirkus.

Eller ta den färgade jazzpianisten Sid som försörjer sig på en bar i Cannes men får chansen att provspela för en berömd nattklubbsägare då han förnedras av två välbeställda amerikanska turister som tidigare gått in för att bli hans vän. Scenen där den tidigare självsäkre musikern försöker få en viss uppbackning från dem under den pressande provspelningen och de bildligt talat förnekar honom är närmast sublimt ondskefull i sin banalitet.

Det är skolgårdens förödmjukelser som går igen i alla möjliga skilda miljöer och situationer som Yates med säker tonträff fångar upp. Det är så skickligt att man får rysningar av både välbehag och obehag på samma gång.

Philip K Dick "Palmer Eldritchs tre stigman"

Tomas Eklund — Tue, 01 Jul 2014 22:00:10 +0000

Att sammanfatta handlingen i Philip K Dicks Palmer Eldritchs tre stigman är inte helt enkelt. Som John-Henri Holmberg skriver i sitt efterord:

Det finns många litterära verk där läsaren efter att ha avslutat läsningen själv måste fullborda berättelsen. Men det finns relativt få där de frågor som lämnas åt läsaren att besvara inkluderar sådana som vilka berättelsens huvudpersoner vid bokens slut egentligen är, om de ens existerar eller inte, och om de världar de befinner sig i är reella eller inte.

I centrum av historien finns Palmer Eldritch, en framgångsrik affärsman som just återkommit efter tio år i solsystemet Proxy. Med sig tillbaka till vårt solsystem har han drogen Mum-Z. Detta är ett hot mot konkurrenten Leo Buleros drogmonopol. Så långt kanske det låter som ett avsnitt av en godtycklig polis-serie (om man undantar det där med det andra stjärnsystemet förstås), men häng med här: Leo Buleros produkt God-IZ hjälper kolonister på Mars och en del andra planeter och satelliter i solsystemet att glömma sin eländiga och trista tillvaro genom att drogen tillåter deras medvetanden att smälta samman med ett slags Ken och Barbie-figurer vid namn Pigga Pat och Walt. På det viset kan kolonisterna tillbringa stor del av sin tid i en drömlik jetsettillvaro.

Mum-Z visar sig ha en helt annan potential. Dess reklamslogan är “Gud lovar evigt liv. Vi kan leverera det.” Frågan är dock om det håller vad det lovat. Användarna dras in i en mardrömslik värld. Överallt dyker Palmer Eldritch och hans tre karaktäristiska stigman upp: en konstgjord arm, konstgjorda tänder och ögon. Och inte bara på Palmer Eldritch utan även på andra individer liksom på användaren själv. Till slut går det inte längre att avgöra vad som är verklighet och vad som endast upplevs inne i hjärnan på den som tagit drogen. Frågan är om inte alla till slut lever inne i Palmer Eldritchs hjärna – om det nu är Palmer Eldritch längre …

Det blir som antytts ganska rörigt om man på något sätt försöker skilja mellan ett objektivt verklighetsplan i romanen och huvudpersonernas subjektiva världar. Bättre är att bara försöka hänga med i hur upplevelserna formar karaktärerna och vad de filosofiska implikationerna blir. För det här är först och främst en idéroman. Karaktärerna i sig är föga mer än pappfigurer som rör sig genom detta bisarra universum. Philip K Dick skrev alltid enkelt och konstlöst. Men när den enkla äventyrsberättelsens prosa på det här viset korsades med metafysiska grubblerier blev det effektfullt (Holmberg är också inne på det här spåret i efterordet).

Palmer Eldritchs tre stigman är odiskutabelt en av tre-fyra klassiker i Philip K Dicks rika men ojämna produktion. Det är svårt att betygsätta en klassiker med femtio år på nacken utan att på ett anakronistiskt sätt bedöma den utifrån nutida referensramar. SF-genren (om vi nu ska sortera in Palmer Eldritchs tre stigman här vilket inte Holmberg vill göra) har utvecklats enormt sedan Dicks dagar, både litterärt och idémässigt. Det räcker med att som exempel nämna namn som William Gibson, Neal Stephenson eller Jeff Noon, nutida författare som utifrån dessa aspekter spelar i en helt annan liga. Men frågan är om det är någon annan författare vars såriga existentiella förtvivlan har fått ett lika originellt och gripande uttryck som i Philip K Dicks texter?

För Philip K Dick var frågan om verklighetens beskaffenhet ingen intellektuell lek, det var en fråga om liv och död. Utgivningen av Palmer Eldritchs tre stigman i original föregick med ungefär tio år de mystiska upplevelser som han kallade 2-3-74 (uttyds februari-mars 1974) och som ledde till den religiösa kris vilken varade till hans förtidiga död 1982. Natt efter natt skrev han på en krönika kallad Exegesis som till slut omfattade över 8000 handskrivna sidor där han försökte reda ut vad det var som egentligen hade hänt honom. Delar av denna krönika har relativt nyligen getts ut i bokform. Men de religiösa grubblerierna inspirerade också till flera romaner, bland annat Valis (1981), hans kanske märkligaste verk.

Hans berömmelse utöver sf-kännarnas kretsar blev postum. Nästan hela sitt liv levde han i yttersta fattigdom. Det var bara på slutet som något mer än kaffepengar rullade in på grund av filmatiseringen av Do androids dream of electric sheep – den roman som så småningom skulle bli känd som Blade Runner. Därefter har flera stora Hollywood-filmatiseringar som bygger på Dicks noveller och romaner gjorts. I tidskriften Wireds nummer 11.12 finns en på sitt sätt roande men också tragisk tabell över skillnaden mellan vad Dick fick betalt för originalberättelsen och vad motsvarande filmatisering omsatt. För Blade Runner var skillnaden 1250 dollar mot 28 miljoner dollar. För Minority report 130 dollar versus 132 miljoner dollar. Hans barn som förvaltar rättigheterna har i alla fall blivit mångmiljonärer och det kan kanske vara dem väl unt för det var nog inte så lätt att växa upp med Philip K Dick som far.

Vecka 27: underhållning och existentialism

Marcus Stenberg — Mon, 30 Jun 2014 07:48:22 +0000

En kompis till mig gick precis i mål med en kickstarterinsamling för sitt datorspel om vad som händer med livet när en pappa kört ihjäl sitt barn av misstag. Hur ser den depressionen ut, hur handskas en människa med en sån sak? Samma typ av frågor som en får under läsningen av Stig Dagermans Att döda ett barn, en berättelse jag blev påtvingad i skolan och som fick mig att upptäcka Dagermans författarskap.

Om min kompis datorspel kommer vara en del av läroplanen får framtiden utvisa, vad som går att konstatera redan nu är vilken skillnad i status olika uttryck har. Philip Teir blev beskylld för klassförakt när han jämförde Jens Lapidus senaste med en Bamsetidning. De där böckerna som visar sig vara ”inkörsport” till ytterligare läsning verkar vara förbjudna att kritisera. I min, förvisso begränsande, erfarenhet från bokhandeln jag jobbar i, är nästa steg efter Lapidus ofta böcker à la Svensk maffia. Inget fel i det, men är detta läsande något vi automatiskt måste hylla? Litteratur kan ju faktiskt få vara underhållning lika väl som ett dataspel kan vara existentiell.

Förhoppningsvis blir veckan på dagensbok.com en bra blandning av dessa två:

Idag recenserar Daniel Kajsa Grytts romandebut Nio dagar, nio nätter. Grytt tycks vilja berätta om orättvisor i samhället och maktspel inom relationer men fastnar i stereotypa gestaltningar och ett inte helt lyckat språk.

På tisdag recenserar Nina Djävulens Vändkrets av Michael Bulgakov. En helt fantastisk läsupplevelse som får högsta betyg!

På onsdag recenserar Tomas Philip K Dicks sf-klassiker Palmer Eldtritchs tre stigman i nyutgåva. Dicks idéer fascinerar alltid men inom sf-genren känns den rent stilistiskt en smula daterad.

På torsdag recenserar Sara antologin Det arbetande folket utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. Noveller, serier och poesi som beskriver dagens samhällsklimat.

På lördag är det dags för nytt tema, denna gång blir det Almedalen och politik som står i centrum på dagensbok.com

dagensbok.com » Philip K Dick

Johan Landgren "Sila himmel, sila jord"

Similar Posts:

Philip K Dick "VALIS"

Similar Posts:

Emmi Itäranta "Minnet av vatten"

Similar Posts:

Philip K Dick "Motursvärlden"

Similar Posts:

Philip K Dick "Mannen i det höga slottet"

Similar Posts:

Jonathan Lethem "En trädgård för dissidenter"

Similar Posts:

Linda Johansson "Äkta robotar"

Similar Posts:

Richard Yates "Elva sorters ensamhet"

Similar Posts:

Philip K Dick "Palmer Eldritchs tre stigman"

Similar Posts:

Vecka 27: underhållning och existentialism

Similar Posts: