Jag tycker om guideböcker överlag. Om man ska stanna länge på en plats är det trevligt att hitta sina egna favoritställen, den sunkiga puben med de fantastiska rödbetsmackorna, den lilla butiken som man besatt återvände till varje dag i en vecka, parken där det alltid luktar vanilj och där en gammal man ringer i en […][...]

För något år sedan gjorde brittiska Channel Four tillsammans med evolutionsbiologen Richard Dawkins en TV-dokumentär om religion. Reklamen för den var minst sagt slående: en bild av New York i profil, med World Trade Center på plats, och orden "Imagine a world without religion". Det har, för att lätt parafrasera Douglas Adams (ett av Dawkins […][...]

Sagan om Ikaros är det ingen som kan på Haven, annat än till namnet. Det är en gammal myt och inte underbyggd av de skriftliga källorna, därav förbjuden som unFact. Sanningen om det förflutna förvaltas av tjänstemän och förmedlare av osanningar ringas in och skickas ned till Spelet, ett slags livslångt gladiatorspel i underjorden. Sådant […][...]

Vad får vi egentligen ut av att engagera oss i en fiktiv värld och de fiktiva karaktärer som bebor den? Medieforskaren E Graham McKinley har följt ett trettiotal unga kvinnor i åldrarna elva till tjugotvå som har det där engagemanget i 1990-talets stora ungdomsserie på teve, Beverly Hills 90210. Hon intervjuar dem och ser serien […][...]

När det gäller receptionsstudier i allmänhet, och tevepublik i synnerhet, hör Ien Angs Watching Dallas till de absoluta klassikerna. Att sedan just Dallas för min generation, som precis missade det där legendariska Vilse i pannkakan-traumat, är bardomsserien som slår periodens snälla barnprogram med hästlängder gör ju inte saken sämre. Kapitalistsåpornas kapitalistsåpa finns numera tillgänglig på […][...]

Och så tar det slut. ”This is how the world ends; not with a bang, but with a whimper”, skrev T S Eliot en gång i världen. Vi kommer in efter smällen, när bara dödsjämret återstår. Världen är död, naturen är död, mänskligheten är det i princip också – allt som återstår är enstaka individer […][...]

Litteraturen är full med outsiders. De där som inte riktigt passar in, som gräver ner sig i sin egen annorlundahet och gladeligen går under där. If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for […][...]

Att detta är en uppföljare till American Gods (på svenska kallad Amerikanska gudar) går inte att ta miste på. Världshistoriens alla gudomligheter lever nu i mer eller mindre mänsklig form i USA. Denna bok handlar om sönerna till en av karaktärerna i American Gods, Mr Nancy, som gudom känd som Anansi, spindeln från Afrika. Visserligen […][...]

Jag skyller allt på Rick Moody. Och Gilmore Girls så klart. Oavsett popkulturell syndabock så kvarstår faktum: Jag är helt besatt av Connecticut, den där lilleputtsstaten en timmes bilfärd utanför New York, där gräsmattorna alltid verkar vara perfekt smaragdgröna och alla mammor är soccer moms och Wall Street-änkor. Tydligen delar Jane Green min fetisch, för […][...]

Jonathan Lethem har alltid skrivit böcker ungefär som Yo La Tengo gör musik; en referens här, en influens där, en oemotståndligt charmerande fusion av snällpop, discodans, frijazz och aggropunk. Vilket i Lethems fall alltså innebär lite populärkulturjournalistik, lite Austersk New York-skildring, lite satir, lite Woody Allen-sex och precis lagom skruvade karaktärer som man kan både […][...]