Recension

: The God Delusion
The God Delusion Richard Dawkins
2006
Black Swan
7/10

What God Wants, God Gets…
God Help Us All

Utgiven 2006
ISBN 055277331X
Sidor 463
Språk Engelska

Om författaren

Richard Dawkins, född 26 mars 1941 i Nairobi, Kenya, brittisk-kenyansk zoolog och genetiker, som bland annat genom sin bok Den själviska genen från 1976 populariserade evolutionsteorin och orsakade en omfattande filosofisk debatt genom att hävda att evolutionsteorin är svaret på frågor som ”vad är meningen med livet?”.

Richard Dawkins – Officiell sida.

Sök efter boken

För något år sedan gjorde brittiska Channel Four tillsammans med evolutionsbiologen Richard Dawkins en TV-dokumentär om religion. Reklamen för den var minst sagt slående: en bild av New York i profil, med World Trade Center på plats, och orden "Imagine a world without religion".

Det har, för att lätt parafrasera Douglas Adams (ett av Dawkins största fans, och med tanke på hur ofta han citerar honom i "The God Delusion" är beundran ömsesidig), gått snart tvåtusen år sedan någon blev uppspikad på en brädbit för att han föreslog att folk skulle vara lite snälla mot varann. Vi har utforskat både tid och rymd, vi har förklarat saker som ännu för 100 år sedan verkade obegripliga, vi har byggt maskiner som för gemene man är snudd på magiska, vi har (åtminstone i den rikare delen av världen) förvandlat sjukdomar som kunde ödelägga hela landsändar till något man botar med en spruta. Och religionen, det där som man kanske kunde tro var för mer oupplysta, vidskepliga tider … är starkare än någonsin. Vi har ett (eller om det nu är flera) krig i mellanöstern där skiljelinjerna står efter vilken mångtusenårig bok folk tror på, vi har en amerikansk president som anser att Gud talar direkt till honom, vi har en växande rörelse som vill lära ut förste Mosebok som ett fullvärdigt alternativ till vetenskap, människor anför religionsfrihet som ett argument för att låta dem förtrycka kvinnor, homosexuella eller sina egna barn.

Något verkar uppenbarligen vara knas. Och in sveper Richard Dawkins med en mantel och DNA-genen som stålmanssymbol på bröstet.

I sina tidigare böcker med början i storsäljaren "The Selfish Gene" har Dawkins fokuserat mer på att tala för vetenskapen, men "The God Delusion" verkar vilja vara något i grund och botten kanske motsägelsefullt; den ateistiska bibeln. Se på omslaget, den bestsellerklatschiga titeln, det folkligt kåserande anslaget; här ska omvändas. Den vetenskapliga, rationella världssynen ska förklaras så tydligt som möjligt, och frågan om religionens nytta och skada ska beskådas ur varenda vinkel man kan tänka sig – från skapelseberättelse till moral, från samhällsbyggsten till personlig tröst, alltihop ska stresstestas som en IKEA-möbel och se om den håller för upprepad användning. Och det är väl egentligen ingen överraskning att Dawkins på varenda punkt ger religionen en stor fet bock i kanten och konstaterar att mänskligheten skulle klara sig bättre utan den; dess eventuella goda sidor skulle vi ha ändå, och dess dåliga skulle vi slippa.

Problemet är inte att Dawkins har fel, för det tror jag inte han har; för en icke-religiöst lagd, modern människa finns här väldigt mycket att hålla med om, mycket att lära sig, många utmärkta argument att låna för egna diskussioner … och inte minst mycket att skrämmas av. Det pågår ett krig mellan rationalitet och vidskepelse, menar han, och kostnaden för att backa en millimeter kan vara katastrof. Sättet han lägger fram det på är både lättfattligt och fasansfullt.

(Ett av många skrämmande aktuella exempel: rättegången mot den skola i Pennsylvania som ville lära ut "intelligent design" – alltså kreationism – som ett alternativ till evolution, där försvarets expert utan att skämmas hävdade att den gudlösa vetenskapen aldrig kommer att kunna förstå saker som till exempel det mänskliga immunsystemet. Sug på den, HIV-patienter – och fundera på hur många immunologiforskare den skolan skulle utbilda.)

Hur folkligt och kåserande han än skriver är Dawkins trots allt vetenskapsman, och hans grundproblem med religion som lösning på någonting alls är att varje "varför?" förr eller senare slutar framför en svart låda med orden "därför att Gud vill det" skrivna med permanent bläck ovanpå. I stället för att varje svar leder till nya frågor leder det till ett uppgivande, ett accepterande att "så är det, vi kan inte veta varför, vi kan inte göra något åt det". Gud vill ha folkmord, Gud vill ha televangelister, Gud vill ha kvinnlig omskärelse, Gud vill ha felkonstruerade människokroppar (om vi är designade att gå på två ben, varför ger det oss ont i ryggen?), Gud vill ha terrorister, Gud vill ha abortförbud, Gud vill ha människor som aldrig byter åsikt oavsett vad fakta säger, och vi andra förväntas respektera det eftersom det står i en uråldrig, tveksamt översatt bok.

Dawkins har torrt på fötterna och gång efter annan gör han väldigt välfunna poänger. Men samtidigt slår det igenom att han är ute efter det där omvändandet. Det är överallt, i språket, i sättet han presenterar motsidans argument enbart för att kunna smula sönder dem, i sättet han har en tendens att skönmåla sin sida (jo, Richard, ateister HAR sprängt kyrkor), i sättet han fnyser föraktfullt över alla ansatser att leva och låta leva; det finns två val, menar han, rationalitet eller vidskepelse, ateism eller djup religiositet. Och jag kan inte låta bli att undra om en sådan attityd är helt produktiv. Om valet står mellan att ge upp den religion man indoktrinerats med sedan generationer tillbaka eller ge upp vad som trots allt för många känns som rätt abstrakta idéer – astrofysik, geologi, evoloutionsbiologi … hur många väljer det förra? Går det att komma med logiska argument mot en företeelse som är stolt över att inte vara logisk?

Jag tänker på Karen Armstrongs "Kampen för Gud", där hon menar att den framväxande vågen av religiös fundamentalism under 1900-talet inte är en paradox utan tvärtom, en väldigt tydlig reaktion på det bristande utrymme religionen fått när vi kan förklara nästan allt. På sätt och vis är väl Dawkins bok en reaktion på den reaktionen; en nödvändig motpol, en lättläst, skrämmande och övertygande sådan, men … kanske något som slår en kil snarare än att brygga över. Fast å andra sidan; vem kan kräva av sanningen att den ska vara bekväm? Den rekommenderas absolut, det kan mycket väl bli sommarens stora pocketrysare, men som allt annat: läs den kritiskt.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2007-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-17 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2526

4 kommentarer

Väldigt välskriven recension.

Yaxx Oregistrerad 2007-06-17 23:29
 

Jag håller med, det är en mycket välskriven recension men jag förstår inte invändningen på slutet. Dawkins har klart och tydligt lagt fram sin sak. Han menar som i titeln att gud är en illusion/villfarelse och därmed finns det inga broar att bygga mellan tro och vetenskap endast ett luftslott att riva.

skeptiker Oregistrerad 2009-01-26 14:00
 

Det är väldigt dumt att påstå att vetenskap och religion är motsatta. Fysiken och metafysiken kan inte jämföras så länge som de har olika studieobjekt. Denna bok är alltså skräp fr o m sin första sida.

Anders Oregistrerad 2009-07-14 22:35
 

P.S. Däremot är kröniken objektiv. Tummen upp för Björn Waller.

Anders Oregistrerad 2009-07-14 22:37
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?