När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.

Similar Posts:

• Dekadent om människans komplexitet
• Kapitalismen under lupp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Den undflyende vågen
• Nä, kan vi det här nu?

I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Similar Posts:

• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Han är en hon
• Kampen mot järnklon

När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev jag exalterad. Jag tycker väldigt mycket om Egerkrans monster och inte minst nordiska mytologiska gestalter, och kombinationen med Lindgrens mörka saga om den onde riddar Kato i sin borg kändes kongenial. Och det är den. Särskilt när illustrationerna får breda ut sig över hela sidor med sina suggestivt mättade färger.

Vad jag önskar är att de fått ta änne mer plats. Ska man anpassa till nya läsare så är mer bildunderstöd en bra väg att gå – och nog hade Egerkrans (eller förlaget, eller vem det nu är som bestämmer) kunnat våga sig på lite mer egna tolkningar av berättelsen? Här finns detta framför allt i en bild, som slår mig. Det är när fosterbarnet Bosse förs bort från sin bänk i Tegnérlunden, för att bli kungasonen Mio i Landet i Fjärran. Han har räddat en ande ur en flaska, och anden som för honom med sig ovan molnen ser i Egerkrans tolkning minst sagt ut som en ängel.

Bilden knyter an till en tolkning – Lina nämner den i sin recension av en tidigare utgåva – som närmar Mio, min Mio till Bröderna Lejonhjärta och sagolandet där – ett slags himmelrike dit man kommer efter döden. Dör Bosse, precis som Jonatan och Skorpan? Men vad är det i så fall för himmelrike de kommer till, där ondskan och kampen mot den spelar en så central roll? Är det någon sorts skärseld?

Ja, så där kan man ju hålla på och tolka. Men man kan lika gärna strunta i det, och bara njuta av sagan om man känner för det. Mio, min Mio är närmast en grundkurs i sagoberättande, med sina poetiska upprepningar och klassiska sagoelement. Här finns bortrövade barn, goda föräldrar, modiga vänner, förtrollningar, magiska föremål, hjälpsamma främlingar och inte minst hjälpsam natur. Naturskildringen är faktiskt något som ger berättelsen en särskild skärpa i nutiden, tänker jag. Träden, bergen, sjön och jorden verkar avsky den som förstört dem med sin förorenande ondska. För ja, det finns ju en superskurk här också, den genuin läskige riddar Kato med sitt hjärta av sten och sin klo av järn.

Det blir en kamp mellan gott och ont, ja, men själv är jag en olydig sagoläsare, kan man kanske säga. Jag skulle vilja veta så mycket mer, som om Mios fader konungen aldrig försökt slå tillbaka mot den onde riddaren som terroriserar hans undersåtar? Vilka är spejarna egentligen, Katos entoniga följare? Vad hände egentligen med Mios mamma? Och vad har den mystiska tant Lundin i fruktaffären på Uppsalagatan egentligen för anknytning till Landet i Fjärran?

Ja, så där kan man hålla på, och det gör jag.

Similar Posts:

• Pojkar som får vara små och ensamma
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Människor behöver sagor
• All världens onda gengångare
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud

Detta är ett minne jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på hur banal ondska kan vara, ibland av ren tanklöshet, likgiltighet eller feghet inför det att sticka ut och säga ifrån. Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller mig med förundran och fruktan, stjärnhimlen ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”, säger egentligen allt om den inneboende destruktiva kraft som finns i alla människor – att medverka till något ont. Det allra tydligaste exemplet kommer alltid att vara nazismens förbrytelser och alla de vanliga människor som drogs med i dessa ogärningar. Men risken för ogärningar och att delta i dem, är inte specifikt nazistisk utan finns överallt, hos alla människor, i alla länder, i alla tider.

Författaren och nobelpristagaren Imre Kertész skriver i en av sina böcker om att vara delaktig i den universella ondskan och med det menas förstås inte den enskilda individens gärningar utan där räcker det med att vara människa. Man kan inte fly sitt människovarande, som människa är man en del av ett kollektiv med potential för onda handlingar. En kollektiv arvsynd.

För några år sedan översatte jag en roman från tyska till svenska, Presidentens apelsiner av författaren Abbas Khider. Khider är född i Irak men har bott i Tyskland, dit han kom som flykting, i snart tjugo år. Presidentens apelsiner bygger på Khiders egna upplevelser av två år i fängelse 1989-1991 när Saddam Hussein var diktator i Irak. Huvudpersonen Mahdi är arton år och duvuppfödare när boken tar sin början. Den är inte enbart en fängelseskildring utan också en skildring av en förhållandevis lycklig barn- och ungdom men det är när jag läser beskrivningarna av tiden i fängelset som jag kommer att tänka på Kertész. Det han skrivit, framför allt i boken Mannen utan öde, om sin tid i koncentrationsläger, kallas vittneslitteratur. Khiders bok hör också dit. Litteratur som vittnar om vad människor kan göra av ont mot andra människor.

Mahdi hamnar i fängelset för att hans kamrat är politiskt aktiv och Mahdi blir då också misstänkt. I fängelset väntar tortyr, svält och förnedring. Man vet inte vilken dag det är, dagarna flyter ihop i en trång cell med tjugo andra fångar, enbart upplyst av en naken glödlampa. Här är det inte den fysiska styrkan som avgör vem som klarar sig, utan turen att inte drabbas av sjukdom men framför allt handlar det om viljan, den med starkast vilja har störst chans att överleva. Frånsett plågor som tortyr, köld, löss och förnedringen, omänskliggörandet av fången, är det hungern som är det mest förödande och även demoraliserande. Mahdi och hans medfångar får ett stycke bröd per dag. Ett bröd man bryter i små små bitar och äter långsamt över hela dygnet, för att få det att räcka längre. En medfånge säger: ”Hungern kan föra upp en människas sanna väsen till ytan oavsett om det luktar av ruttenhet eller väldoft”. Som exempel blir en till synes stark man svag av hunger och avslöjar alla sina kamrater för att få mat, här verkar hungern mer effektivt än tortyr.

Det var ondskan. Till den kommer som en paradox godheten. Godheten slår inte i dörrarna och gör inga stora gester utan yttrar sig i det lilla, som en fångvaktare som delar ut ett extra stycke bröd. Alltså visar sig godheten ibland, men i småttigheter som avslöjar bödlarnas mänsklighet lika mycket som deras ondska gör det. Slutsatsen hos Khider är att det blir som det blir och vilken sida man hamnar på, bödlarnas eller offrens, är en slump. En av medfångarna i boken skriver en dikt på väggen:

…Förlåt, de var som de var. Och sådan var tiden. O vilken tid! Och vilken plåga! Darrningen var livet, vi var sladdarna och käpparna, verktyg och elektriska tänger satt på ryggarna, förlåt, runt penisen, mellan fingrarna, på huden… Under huden. Vad för slags liv var det som klamrade sig fast i hörnet av fängelsecellen och golvet?…

Mahdi blir fri efter Kuwaitkriget, när Saddam Hussein för en period försvagas och det är uppror i Irak. När fångvaktarna blir rädda för repressalier blir de också snälla. En av vakterna försöker förklara sig och ursäkta sig. ”Tiderna är sådana… Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det… Jag lydde bara order…” Och Mahdi är förstående, naturligtvis fattar han det.

Märkligt nog är det både i Mannen utan öde och i Presidentens apelsiner, befrielsen och tiden strax efter den, som är mest rörande och gripande för mig. Att komma ut ur fångenskapen och se att under tiden man var i den har livet pågått som vanligt för alla andra. Då börjar ett annat lidande än lidandet i fångenskap – att bearbeta och leva vidare.

Någon har alltså varit med om det vidrigaste av det vidriga och överlever. Vad har de berövats och vad är deras största lidande efter befrielsen? Jag personligen tror att det är illusionerna som tagits ifrån offret, som är det värsta. Vi lever alla i en illusion om att världen trots allt är god och skön samt i en odödlighetsillusion – vi vet förstås att vi ska dö en dag men inte just nu, det tänker vi inte så mycket på. Min tanke är att har man skådat den djupaste ondskan i ögonen samtidigt som man vetat att man kan dö vilken timme som helst av svält eller tortyr, så har båda dessa illusioner raserats. Den klarsyn som offret får leva med resten av sitt liv är en oerhörd plåga – något som förvärras av att de som fortfarande lever i illusionerna, alltså de flesta andra, helt enkelt inte kan förstå. Det är omöjligt att förklara vad man har varit med om, ingen som inte har varit där själv kan förstå hur det egentligen var. På de nyfikna och ibland tanklösa frågorna, ger man till slut upp att svara.

Khider förmår reflektera över sina bödlar, till och med visa förståelse för dem, något jag inser först när jag närläser boken vid översättningen. Strax efter sin befrielse, innan Hussein på nytt griper makten, får Mahdi chansen att hämnas på en av sina tidigare fångvaktare, mannen är nu själv fånge. Mahdi hade kunnat slå honom sönder och samman, tortera honom, döda honom, men han orkar inte. Två jag slåss inom Mahdi, ett vill hämnas, det andra säger att han aldrig tyckt om våld. Det senare segrar, mest för att Mahdi inser meningslösheten. Att hans plågoande råkade vara den han var, var en slump, och jag tror att han inser det fruktlösa i att göra våldsspiralen större genom att med knytnävarna hämnas på en enda man när det egentligen är den universella kollektiva ondskan som är skyldig honom något. Han har här en styrka att göra avkall på sin egen person och se allt i ett större sammanhang.

Går det att beskriva allt? Räcker orden till? Ja, en bit på vägen. Det som kännetecknar Khider när han skriver om det vidriga han upplevt, är hur det är beskrivet i korta, koncisa ordalag, som en rapport. När berättaren måste ställa sig utanför sig själv och bara vara en observatör som registrerar ett skeende, för att kunna berätta. Filosofen Theodor Adorno sade: ”Efter Auschwitz ingen poesi”, men det stämmer inte, även den ondska som Auschwitz eller Saddam Husseins fängelser symboliserar, går att beskriva, i poesi eller prosa.

Vittnesmålet i en bok. Det är tror jag, den enda möjlighet till försoning som finns, den enda möjligheten att lämna något bakom sig – att flytta det utanför sig själv. Till litteraturen. Jag tror att det är först i litteraturen som det går att få verklig förståelse för vad en annan människa har varit med om. Att få gå in i hennes tankar och att uppleva det hon upplevt, genom de bilder författaren skapar i läsarens huvud. Att det är i litteraturen den största identifikationen kan ske, och att det är litteraturen som är nyckeln till det universellt mänskliga men också till hoppet. I Khiders bok är duvorna som flyger i skyn det som står för frihet, skönhet och det goda. Godheten som är lika mänsklig som ondskan. I litteraturen delar människor erfarenheter, det är bara där det går att verkligt leva sig in i en annan kultur och identifiera sig med människorna i den.

Hur jag gjorde med den gamla kvinnan som hängde i liften? Jag gick till personalrummet och sa att jag behövde hjälp att ta ner henne och att hon skrek där hon hängde. ”Det gör hon alltid”, sa någon. Till sist var det ett vårdbiträde som med ett uttryck av skam i ansiktet, hjälpte mig. Vid tankarna på det känner jag igen den fångvaktare som Khider beskriver, han som ursäktar sig och ber om förlåtelse och säger att han bara lydde order.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• I åldrandets stund
• Mannen som torterade
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Sagan myllrar av arketypiska gestalter. Här finns hjälten Jonatan, den goda häxan Sofia, det sanningsseende barnet Skorpan, folkets ledare Orvar, förrädaren Jussi, fadern Mattias, draken Katla samt ondskan personifierad i Tengil.

Astrid Lindgren vet att göra något eget av sagornas ödesmättade, upprepande språk.
Ingen kan förhålla sig neutral i Nangijalas två dalar när Tengils invasion kommer. Alla dras med i malströmmen som slutar med Stridens dag och Jonatans försök att fjättra Katla. Egentligen är det en berättelse som rymmer mycket av det svartaste från sin samtid – slutskedet på det Kalla kriget. Järnridån. Människornas försök att befria sig ur diktaturernas bojor. Ångesten över kärnvapnen.

Själv har jag alltid gripits av förrädaren Jussis öde, över skammen och det futtiga i att förråda sin vänner. Skorpan bevittnar i smyg när Jussi – Guldtuppen kallad – låter soldaterna bränna in Tengils ägarmärke på kroppen. Det fanns något nästan sexuellt skamligt över det. Även förnedringen av Orvar i buren i Katlagrottan har satt sina spår. Att Tengil ändå inte lyckades knäcka Orvar, det var stort!

Bröderna Lejonhjärta må vara en svart saga, men den har även utrymme för tidlösa skildringar av syskonkärlek, hjältedåd och principfast ickevåld.

Det här är en tudelad recension. Förutom Astrid Lindgrens text innehåller volymen Jesper Walderstens illustrationer. Mystiska och dramatiska illustrationer i svartvitt.
I de första tolv upplagorna av Bröderna Lejonhjärta stod Ilon Wikland för bilderna. Hennes teckningar hade en sammanhållen stil och gestaltningen av den vildögda Katla är ikonisk. Men det är välkommet att en text av den här kalibern, de uråldriga sagornas saga, får en ny skrud. Jesper Waldersten, en tecknare jag verkligen uppskattar, har valt det djärva greppet att blanda stilar. En del av dem är rent nonfigurativa, andra fullt ut realistiska. Många bilder vistas i en mellanvärld.
Somliga gestalter är bisarrt deformerade på ett sätt som är ett signum i illustratörens tidigare arbete. Till exempel är den pekande och dömande Tengil i siluett en mycket stark bild. Jesper Walderstens skissande streck är både trevande och definitiva på samma gång. Gestaltningen av Katla är också lyckad. Boken igenom förblir hon i bilderna ett mysterium. Men Waldersten drar sig inte för att varva in realistiska körsbärsblad eller vita duvor. Stilblandningarna utmanar men ger också ett påtagligt spretigt intryck. Bilderna är möjligen lite för glest placerade i boken för att det ska hålla ihop riktigt.
Astrid Lindgrens saga berör än och får av mig betyg 10. Jesper Walderstens djärva försök når inte hela vägen fram och får betyg 6. Sammanlagt alltså 8!

Similar Posts:

• Människor behöver sagor
• Kampen mot järnklon
• En röst att bli liten av
• Vi ses i Nangilima
• Pojkar som får vara små och ensamma

Midnight har varit kär i Poppy sedan länge. När han flyttar in mittemot Wink har han till slut fått nog. Han är trött på Poppys elakhet och manipulationer. I stället fångar Wink hans uppmärksamhet, och han hennes. Det hela utspelar sig bland porlande bäckar, mjukt doftande höskullar och mörka, farliga skogar.

Det här är en bok som är svår att beskriva. Poängen med den är inte så mycket handlingen som språket och stämningen. Det påminner ganska mycket om Kelly Links suggestiva författande, med mycket som man inte förstår eller som inte går att förstå. Stämningen är tryckande och hotfull, samtidigt som den är sommarlycklig och fylld av jordgubbar och solsken. Ondskan ställs mot godheten, men aldrig utan att problematiseras.

Det Tucholke gör är att vända på historien, på sättet historien brukar berättas. Karaktärerna är böljande och saker är inte alltid vad man tror. Hon leker med läsaren och lämnar en både konfunderad och underligt tillfredsställd. Språket är strålande vackert och uppslukande, stundtals drömskt.

Men även om stilen och stämningen höjer boken högt upp för min del så räcker nog inte handlingen alltid riktigt till. Jag hade gärna sett att det handlat mindre om Midnight, och mer om Wink och Poppy. Boken hamnar heller inte riktigt där den har lovat, slutet blir inte vad jag tänkt, och inte på ett bra sätt. Det blir tyvärr något av ett antiklimax där den visserligen överraskar men inte berör på det sätt man vill att en riktigt bra bok ska göra.

Med det sagt är jag ändå väldigt förtjust i den här boken. I det genomgående känslosvallet, det mystiska och hur människors ondska endast är skenbart simpel. Det är kanske inte den mest raffinerade boken genom tiderna, men gillar man den här typen av stil är den värd att ge en chans. Det är ändå inte något man ser i ungdomslitteraturen varje dag.

Similar Posts:

• En vampyrs tristess
• Om fandom, fans och lite kärlek
• Ojämnt men sött
• 26 förälskelser and counting
• Lyhört om att börja högstadiet

Katitzi lever tillsammans med sina syskon, sin pappa, sin styvmor och den stora brokiga släkten i ett läger vid Tantolunden i Stockholm. Ute i världen rasar andra världskriget och till lägret kommer Katitzis släkting Zoni som en dag berättar för Katitzi om de vidriga upplevelser hon bär med sig från sin tid i Warszawas ghetton och Auschwitz:

- I Auschwitz såg jag en gång hur en officer sprättade upp magen på en havande kvinna med en bajonett. Fostret var fullgånget och föll ut… ut på marken… officeren… Zoni tystnade.

Ungefär här börjar jag censurera min högläsning. Barnen i soffan runt omkring blir alltmer bleka och får svårt att sitta stilla. De frågar om andra världskriget, de frågar om ondska, och när vi kommer till passagen där Zoni berättar följande:

Soldaterna slet upp le rom ur tälten och vagnarna, och de som var för svaga och sjuka krossade de huvudet på med gevärskolvarna. Andra sköt de. Soldaterna såg inte ens arga ut när de gjorde det. Likgiltiga, eller med ett överlägset hånleende. En fnysning och en skalle krossades.

Ja, då ser jag på deras förskrämda ansikten att även om jag utelämnar de värsta detaljerna så är det dags att sluta högläsa boken för dem. Vi samtalar en god stund till om ondska, om rasism och vilka övergrepp mot romer och andra minoriteter som sker idag. Jag försöker förklara och förklara, men till slut känner jag mig högst otillräcklig. För vem är jag att förklara världens ondska? Desperat drar jag till med att även i Sagan om ringen finns ondskan, men de kontrar med att orcherna, ja de är ju mer mysigt obehagliga, det här är något helt annat.

Så jag läser vidare i boken på egen hand och slås av den brutala realismen, här utelämnas inga svåra detaljer. Katitzi förlovas, hon mobbas i skolan och misshandlas av sin styvmor. Det är smutsigt, kallt, dragigt och fattigt. Men också i detta som till att börja med framstår som ett helvete framkommer ett ljus; Katitzi har en ovanlig resning och en självkänsla som får det mesta runt henne att trots allt glimma. Dessutom ger det henne en aldrig sinande ström av vänner.

Om kvällen när jag sträckläst boken på egen hand och ligger med bilderna fladdrande framför ögonen börjar jag fundera. Vad är det som gör att det blev övermäktigt för mig och pojkarna att fortsätta läsa boken. Jag vet att jag på egen hand läste hela serien om Katitzi när jag var i åttaårsåldern. Det berörde mig, men det framkallade inga mardrömmar om natten. Men mina egna barn reagerar helt annorlunda. Skyddar jag dem från världens verkliga grymheter samtidigt som de i högre grad exponeras för den fiktiva ondskan? Gör det ondskan till något mer lättsmält? Är det moraliskt riktigt att skona dem från världens verkliga grymhet? Jag vill naturligtvis ropa ja med hög röst, men tvekar ändå.

Till Katitzi Z-1234 kommer en lärarhandledning som går att ladda ned gratis från förlagets hemsida. Jag tittar på den en av de kommande dagarna och funderar på om jag skulle kunna läsa boken i en klass? Ja, det skulle jag, för det är verkligen en högkvalitativ bok som väcker frågor. Men för att jag skulle göra det skulle det dels kräva en äldre klass, allra minst en femma, och dels skulle även andra världskriget samt romska sedvänjor vara något som jag gav dem en förförståelse kring. För utan det blir lätt boken enbart skrämmande och oförklarlig. Rätt bearbetad tror jag däremot att den kan väcka intressanta frågeställningar.

Similar Posts:

• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Vikten av att bekämpa ondskan
• Ett barnäktenskap
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Minnena av det fruktansvärda

I Hemmerechts skildring heter huvudpersonen Odette och vi möter henne i fängelset där hon sitter, i väntan på sin frigivning. ”Belgiens mest hatade kvinna” kallas hon, något som Odette har svårt att ta till sig. Genom hela sin monolog jämför hon sig med en annan kvinna, Geneviève Lhermitte, som mördat sina fem barn. Hur kan Odette vara mer hatad? Hon drar slutsatsen att Lhermitte är galen, men sina egna barn får en nog göra vad man vill med.

Odette är ett ännu värre monster. Hon som, enligt andra, bara lät det fruktansvärda hända.

Redan från början av förhållandet med sin blivande man, som här bara benämns som M, styrs hon av honom. Odette verkar samtidigt drivas av en längtan efter total undergivenhet och destruktivitet. Hon fantiserar om våldtäkter och sex med M, hans sperma, att han ska ta sig in i henne totalt. Relationen med honom är på många sätt en revolt mot hennes tidigare liv, det farliga hon dras till som också blir hennes undergång.

Just Odettes sexfantasier är Hemmerechts egna skapelser, ett försök att närma sig människan bakom brottet och ett analyserande av hennes tankar och sätt att agera. Närmare sanningen och en förståelse för hennes brott kommer vi dock inte.

Skildringen av Odettes tankar är verkligen obehagliga. Hon är ständigt självömkande och distanserad. Hon vill inte veta någonting om makens brott. Därför är hon också helt omedveten om dem, och enligt hennes egen logik alltså oskyldig.

Det är väl sant att flickorna satt inlåsta i källaren. Alla säger det och M har erkänt det. Jag såg dem aldrig. Det var ingenting jag ägnade mig åt.

Precis som Odette vägrar texten närma sig kärnan, det som läsaren hela tiden söker svar på. Hur kunde Odette göra det? Varför såg hon inte? Såg hon verkligen inte?! Skönlitteraturens uppgift är inte att döma. Ändå är det provocerande att texten inte erbjuder mer att ta ställning till.

Kvinnan som matade hundarna är verkligen en skicklig gestaltning av en människas psyke. Mest skrämmande blir den också just på grund av att det finns så få stunder där läsaren kan identifiera sig med Odette, stunder då vi skulle kunna mötas och faktiskt börja förstå. Kanske skulle vi då verkligen få chansen att blicka ner i människans avgrunder, det som aldrig slutar fascinera oss. Det hade gett berättelsen mer djup, gjort den ännu mer otäck. Samtidigt är det just detta som gör romanen så kontroversiell (i Belgien skapade den stor debatt och bannlystes av flera bokhandlare). Vi får aldrig den chansen. Här är det Odette som för talan. Landets farligaste kvinna som fortsätter att förtränga, stöta ifrån sig och vägra erkänna.

Similar Posts:

• En angelägen historia
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Vi vill att det här ska vara klart:
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är en av oss.
Och man vet aldrig vilket som är värst.

Som o:et i titeln och som ó:et i både Ómars och Arnórs namn cirklar sig ondskan runt omkring läsaren tills det blir så trångt att det bara är sig själv man ser. Sig själv och sin egen ondska, sig själv och alla sina egna fördomar som man går och släpar omkring på. Nedärvda. Förvärvade. Fördärvande.

Ondska är ett triangeldrama mellan Agnes, Ómar och Arnór. Agnes och Ómar utgör ett par och Arnór är Agnes både forskningsobjekt och älskare. Agnes och Arnór har ett gemensamt intresse: nazismen. Agnes har sina rötter i Jurbarkas, en stad i Litauen där hela den judiska befolkningen mördades under andra världskriget och hon har släkt både på offer- och bödelsidan. Hon skriver sin magisteruppsats i historia och intervjuar Arnór som representant för den framväxande nynazismen. Arnór blir genast blixtförälskad i Agnes.

Arnór älskade Agnes över allt annat i livet. /…/ Ibland började de prata om andra världskriget och då tyckte Arnór att det kändes som om de var bästa vänner. Även om de inte hade samma uppfattning om hur kriget borde ha slutat – Arnór ansåg att det skulle ha varit betydligt bättre om Hitler hade vunnit – så fanns det så många detaljer som de inte kunde prata med någon annan om. Ingen som de kände. Arnór och Agnes kunde tillbringa hela kvällar med att diskutera varför Rudolph Hess flög till Skottland mitt under kriget och om Führern kan ha känt till det, eller hur många som egentligen dog i Förintelsen.

Parallellt med den nutida berättelsen får vi också historien om den judiska befolkningen i Jurbarkas som mördades under andra världskriget. Det är något med de skönlitterära berättelserna om Förintelsen som skiljer sig från de självupplevda vittnesbörden, de plågsamma berättelserna om det som hänt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det är som att de skönlitterära berättelserna flyttar grymheterna till nuet och blir så påtagliga att jag som läsare känner att det här det kan hända här och nu, precis när som helst. Sådana här monster är vi människor.

Som bakgrund till romanen finns också de stora konsekvenserna för Island efter börskraschen 2008 och det här är nog en av de mest välformulerade kängor mot politik jag någonsin läst:

Politiken var en enda oändlig populism, en oändlig tafatt-lek i jakt på popularitet och makt. Alla utom jag var den ”andre” – antingen den lille andre, maktlös men farlig, eller den store andre, självaste makten, och då spelade det mindre roll om de hette patriarkat, matriarkat, bankstrar, finansvikingar. Det fanns inte (längre) något som kunde kallas ett politiskt angreppssätt som inte innehöll ett populistiskt angreppssätt. Kanske var det all den här synligheten. Hela det här internet. Folk hade blivit så hypermedvetna om att de blev sedda att de inte längre kunde tillåta sig något perspektiv, kunde aldrig erkänna att det faktiskt låg mycket i det mesta – att saker och ting helt enkelt var komplicerade. Ingen talade annat än i en rasande fart, eftersom alternativet till att köra över motståndaren var att blotta strupen och då var kampen förlorad.

Örn Norddahl har mycket att säga om vår nutid och om hur den är sammanlänkad med vårt förflutna. Om ondskan som finns hos oss alla och om hur komplicerat allt är. Han gör det både roligt, halsbrytande och ibland alldeles förfärligt explicit så att man blir illamående. Det är en läsvärd roman men kanske är den med sina 565 sidor lite väl lång. Den innehåller flera tidslager, många berättarröster och en del intriger som känns lite för mycket.

Similar Posts:

• Isländskt livsöde i varm ton
• Han lajkade Big Brother
• Den chilenska nazismen
• Ljusglimtar i förintelsen
• Historia för samtiden

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet!

Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om att själv få gå ut i strid. Att få döda människor. Fredstiden och idén om evig fred är för honom helt befängd, ännu ett tecken på hur korkade människorna är. Det uråldriga dvärgsläktet är långt överlägsna mänskligheten, men dvärgen ser även ner på sina egna. Han är kronan på verket, eftersom han inte faller för svagheter som kärlek och medkänsla.

Han hade denna pipiga kastratröst som alla dvärgar har och det retade mig mycket. Min egen röst är mörk och djup. Det är ett föraktligt och vanärat släkte. Varför är de inte som jag!

Samtidigt som dvärgen själv är ond blir han också ett redskap för människornas ondska. De använder honom, men varje försök till att utöva egen makt kvävs snabbt. Frågan om arv och miljö går att debattera, men är vi inte alla produkter av vår tid och den tillvaro vi vistas i? En omgivning där ondskan är norm skapar såklart dessa onda handlingar, värderingar och personer. För dvärgen är hatet och föraktet också ett försvar mot de smädelser han genom sin tillhörighet hotas att bli utsatt för.

Till slut straffas han. När dvärgen inte längre handlar efter människornas vilja gör de sig av med honom. Det verkar vara ett av mänsklighetens mörkare drag. Att låta den Andra agera syndabock och representera ondskan. Någon att spegla sina egna tillkortakommanden i. Någon att skylla på.

Medan Bödeln skrevs när Pär Lagerkvist såg antisemitismen och nazismen växa fram i Europa gavs Dvärgen ut mitt under brinnande världskrig. I båda romanerna leker han med historiska tidsplan. Ett kamouflage kanske, men snarare ett sätt att skildra problematikens tidlöshet. Vi möter dvärgen under renässansen, en epok som fått sitt namn efter franskans ord för pånyttfödelse. En tid då människan ”upptäckte sig själv” och individen gavs större frihet. Samtidigt fick vetenskapen, filosofin och kulturen nytt liv. Ett steg ut ur den mörka medeltiden. Troligen var det sådana drömmar som även närdes när Dvärgen skrevs. Slutet på kriget. En framtid av evig fred där världen och mänskligheten kunde blomstra.

”Aldrig mera krig” stod det på banderollerna redan efter första världskriget. Så har det inte blivit, inte på långa vägar. Därför är Pär Lagerkvists romaner fortfarande så viktiga. En påminnelse om att vi måste vara medvetna om ondskan och de mörka tider som har varit, de vi är på väg in i eller kanske redan är mitt uppe i. Vi måste fortsätta drömma om den eviga freden. Vi måste fortsätta ifrågasätta världsordningen.

Similar Posts:

• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Ondskan är ständigt aktuell
• Det vackra och fula i människan
• Europeiskt triangeldrama
• Tänkvärt om rättvisa