Det är lätt att se drivkraften bakom att skriva en författarbiografi. Kanske tycker man att en författare inte fått den uppmärksamhet hon eller han förtjänar. Kanske att uppmärksamheten varit av fel slag. Kerstin Engman intresserar sig för Moa Martinsons hela liv och karriär, inte minst för den sällsamma och imponerande förvandlingen från den fattiga oäktingen […][...]

I den katolska världen var och är bekännelsen, bikten, ett sätt att rena sig genom och inför Gud. I den moderna psykoanalysen ska bekännelsen inför terapeuten spela en lika befriande roll. Självbekännelsen som litteratur är knappast något nytt fenomen och kan kanske sägas fått sin motsvarighet i de senaste årens självutlämnande tevekoncept, bloggar och liknande. […][...]

Skälen till varför vi läser skönlitteratur (vi som nu gör det) varierar från person till person och mellan en bok och en annan. Det vore märkligt att tänka sig att något skäl skulle vara mer legitimt än ett annat; hur vi påverkas av det vi läser är väl egentligen till sist också det enda som […][...]

Det lysande mörkret börjar med en relativt personligt hållen presentation av teaterkritikern Leif Zerns förhållande till Jon Fosses dramatik. Det går inte helt fullt att komma ifrån att det känns som att sitta på andra sidan glaset av ett studiorum. Genom den för mig genomskinliga rutan iakttar jag Zern som i ett inledande stadie, något […][...]

När jag först försöker föreställa mig hur Knut Hamsun såg ut är det spontant Max von Sydows ansikte som framträder. Så som han såg ut i filmen Hamsun, där han innehade rollen som den åldrade författaren vid den tid då denne åtalades för att ha stått på tyskarnas sida under ockupationen. Och framför mig ser […][...]

Året är 1955. Paul Auster är åtta år gammal och besatt av baseball i allmänhet och New York Giants med legendariske Willie Mays i synnerhet. Efter en match mellan Giants och gästande Milwaukee Braves blir Paul och hans sällskap kvar på arenan långt efter att matchen tagit slut. På väg ut från arenan träder slumpen […][...]

Böcker med underrubriker i stil med ”personliga möten” brukar av någon anledning höra till de mer opersonliga. Så icke denna. Det är kanske inte alltid Lars Helander lyckas få den där personliga kontakten med alla de Nobelpristagare han intervjuar, men själv är han i alla fall personlig så det slänger om det. Han tvekar inte […][...]

Selma Lagerlöf har fått ett erkännande få författare förunnat. Den första kvinnan att få Nobelpriset, den första att ta plats i Akademien. Publikfavorit har hon varit sedan debuten och fram till dags dato, och pengar har hon tjänat nog för att både köpa tillbaka den älskade barndomsgården och utvidga den. Internationellt sätt har hon blivit […][...]

Inte vet jag om Alfred Nobel skrev ner sitt testamente på ett kaffekvitto eller inte – det är i alla fall det intryck instruktionen ger. Så luddigt är det att det gett generationer av Nobelkommittéer nästintill fritt tolkningsutrymme. Med varierande resultat. Nobelpriset är inte bara världens största litteraturpris – det är förmodligen också ett av […][...]

Ibland kan man få frågan, särskilt som svensklärare om nyttoaspekten i att läsa litteraturhistoria. Varför inte enbart studera det hederliga historieämnet? Det starka motargumentet går att ta del av i Att besegra fru J. För att skapa sig en bild av de många klassresenärer, som startade sin resa i och med 30-talets välfärdsbygge – samt […][...]