Jag skulle lika lite skriva under på ”Je suis Vilks” som jag gjorde på ”Je suis Charlie”. Jag kan inte nyanslöst solidarisera mig med de här konstnärerna. Jag har svårt att se hur det här är bra konst eller samhällskritik, och jag förstår inte riktigt vad samhällsdebatten skulle förlora på att föras i ett mer civiliserat tonläge.

Naturligtvis, ingen förtjänar att dö för en teckning. Det är så självklart att det känns befängt att behöva skriva det. Att vilja mörda för en teckning, en roman, en film eller annat uttryck är en fullkomligt orimlig reaktion, och om någon som använder sig av sin yttrandefrihet, ens på ett klumpigt och osympatiskt sätt, råkar ut för den reaktionen så måste samhället göra vad det kan för att skydda den personen.

Vad händer med yttrandefriheten i en globaliserad värld, där den här typen av reaktioner faktiskt kan uppstå? Måste vi tänka på och hantera den annorlunda än tidigare? Kanske det, menar Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare justitie- och pressombudsman. ”Tidigare hade vi ’råd med’ att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det i dag.”

Samtidigt påpekar Axberger att yttrandefriheten har och alltid har haft gränser. Idag utgörs de bland annat av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, men fram till 1970 var det förbjudet att skymfa religiösa symboler (inte bara kristna) och långt tidigare, när Danmark och Sverige slutit fred 1570, förbjöds smädande av grannfolken för att bevara freden.

Behöver vi liknande kompromisser kring det fria ordet idag? Det svenska utrikesdepartementet tyckte uppenbarligen det när man i början av 2006 släckte ned sverigedemokratiska sajter som publicerat Muhammed-karikatyrer, efterlysta i en tävling enligt modell från danska Jyllands-Posten. Avsikten var framför allt att undvika våldsamheter mot svenska beskickningar utomlands, men var det lagligt? Nej, det är svårt att se.

Orrenius placerar på det här sättet in Vilks och hans ”Profeten Muhammed som rondellhund” i ett historiskt och samhälleligt sammanhang jag knappt var medveten om att jag behövde. Det här hände ju nyss. Pågår till stor del fortfarande. Men kanske just därför är det så välbehövligt att ta ett steg bakåt och få syn på den större bilden.

I den bilden befinner sig Vilks själv nästan som i stormens öga, i sin välbevakade, skydda och nästan isolerade tillvaro. Han är svår att få grepp om och vill vara svår att få grepp om. Alltsammans hävdar han är en del i det ännu pågående konstprojektet RH, rondellhunden. Alla ställen han inte längre bjuds in till, alla mer eller mindre ljusskygga ställen han bjuds in till, den egna vägran att ta ställning för eller emot någonting. Allt är konst. Allt är ”en fördel”.

I Skotten i Köpenhamn blir Lars Vilks ett slags prisma där frågorna kring konst, yttrandefrihet och extremism kan samla sig, brytas och ledas vidare. Orrenius följer inte bara Vilks direkt i spåren, utan låter stigarna vindla vidare genom Sverige, Danmark och världen. Han möter imamer, gallerister, områdespoliser, kommunpampar, forskare, aktivister och museichefer. Sammantaget blir det en komplex och angelägen skildring av en av samtidens kanske svåraste och mest infekterade frågor.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Augustpriset 2016
• Här är ingenting riktigt perfekt

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Det är frestande att ta till en Facebook-klyscha: ”Det är komplicerat”. Jäklar, vad det är komplicerat. En liten bit in i antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna hyser jag gott hopp om att få ett grundläggande grepp om alla olika konfliktlinjer och grupperingar. Ungefär halvvägs börjar jag förtvivla alldeles. Det är inte svårt att förstå om invånarna känner något liknande.

Det kan vara otacksamt att ge ut böcker om pågående konflikter, men Syrien är faktiskt ett ganska lyckat försök. Olika författare – forskare, journalister och aktivister – ger olika perspektiv på olika delar av situationen, från regimens bakgrund och det större maktpolitiska sammanhanget (även om jag gärna sett något större historiskt djup), till konsekvenserna för vanliga människor på flykt. Inte minst Roland Dannreuthers avsnitt om Rysslands Syrienrelation ger en bra bakgrund till Putins beslut nyligen att ge sig in och bomba. Någon sorts helhetsbild närmar man sig faktiskt.

Joakim Medin skriver spännande och faktiskt hoppingivande om den huvudsakligen kurdiska alternativa förvaltning som byggdes upp i Rojavaområdet kring staden Kobane. Aron Lund sätter in islamismen i ett större sammanhang. ”De har kidnappat vår revolution”, menar läkaren och aktivisten Waleed Tamer i Helena Gillingers reportage.

”Revolutionens vår”, så kallar Waleed Tamer det första halvåret av folklig resning. Den tid då man fortfarande närde hopp om att förändring var möjlig i en snar framtid, att omvärlden skulle komma till undsättning, att också Syrien skulle hitta början på en väg bort från en repressiv, blodig diktatur.

- Vi hade inspirerats av Egypten, säger han. Vi hade sett diktaturen i Tunisien falla efter bara några veckors revolution och vi hade sett den värste diktatorn av dem alla, Gadaffi, försvinna efter sex månaders folkligt uppror. Vi hade sett omvärldens stöd till dessa revolutioner och tänkte att nu är det vår tur. Men det blev inte så för oss i Syrien.

Det har varit, skriver Niklas Orrenius i sitt avsnitt – en bearbetning av det DN-reportage som sedan tidigare finns utgivet som enskild bok – ”som om omvärldens blick halkade runt Syrien”. Kanske är det på väg att ändras nu när syriska flyktingar blivit ett mer påtagligt inslag också i Europa, men varför har det tagit så lång tid?

Orrenius säger sig ändå, sedan reportaget först publicerades, fått gott om bevis på att människor berörs av syrirernas öde. Det vore fel, menar han, att säga att de flyktingar han mött har en felaktig bild av det humana och fredliga Sverige. ”Det här året har jag fått många bevis på att det solidariska tänkandet lever”, skriver han. ”Jag hoppas att det stärks ännu mer, att rapporteringen om Syrienkriget fortsätter att få människor att reflektera kring vilket land vi är och vilket land vi vill vara.”

Ett slutord så gott som något.

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Krigets nedåtgående spiral
• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Historien som är nu

Det har levererats många tvärsäkra svar på de frågorna de senaste åren. Svar som handlar om enighet, likhet, gemensamma traditioner och värden som måste betraktas mer som en idé än som någon historisk realitet. Svar som utesluter. Svar som jag och många med mig har oerhört svårt att känna igen sig i.

Niklas Orrenius reportageserie Drömmen om Sverige, som nu blivit bok, innehåller en annan typ av svar. De svaren är lite mer trevande, för många av de som svarar har aldrig varit i Sverige. De bara hoppas. Ändå blir deras hopp överrumplande snart mitt.

Sverige är ett bra land. Ett land utan krig. Ett land där alla barn får gå i skola. Ett land där folk är hyggliga, där de verkar förstå att andra människor ibland behöver skydd.

De som ger de här svaren är flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Orrenius har träffat dem i flyktingläger i Jordanien, i Bulgarien och utanför svenska konsulatet i Libanon. Andra familjemedlemmar finns i Sverige, där situationen i Syrien faktiskt utgör skäl att få stanna. Problemet är bara att det i princip inte finns några lagliga sätt att ta sig hit på.

Därför handlar de här människornas berättelser inte bara om krigets fasor och om de familjemedlemmar som blivit kvar där, inte bara om en älskad pappas sönderslagna och torterade kropp som man tvingats lämna i en massgrav. De handlar också om smugglare som lurat av en ens sista slantar och om mardrömsfärder över Medelhavet.

Visste ni inte vad som pågick? frågar en tonårig Niklas Orrenius på 1980-talet sin farmor i förordet till boken. Då handlar det om andra världskriget, men en gång kommer våra barnbarn att fråga oss om vår tid, om situationen i Syrien, föreställer sig Orrenius. Varför gjorde ni inte mer? Fattade ni inte vad som pågick?

Det finns så överväldigande mycket att ställa sådana frågor om. I Drömmen om Sverige låter Orrenius dem ta konkret gestalt, få kött och blod, och enskilda människoöden är ju av någon anledning så mycket svårare att värja sig emot än alla de där siffrorna, än hundratusentals döda och miljoner på flykt. Ingen människa flyr ju för att vara del av statistiken. De har högst konkreta skäl, verkliga erfarenheter.

Erfarenheter och drömmar. I Drömmen om Sverige uttalar människor osäkert ortsnamn som Åmål och Eskilstuna och de namnen är nästan utopiska, är en dröm om ett drägligt liv.

Det är en dröm som jag tänker också byggt mitt land, men det är inte en dröm som utesluter, utan som förenar människor. En dröm som jag lite barnsligt föreställer mig att jag växte upp med på 1980-talet, som man på något diffust sätt lärde sig av Bamsetidningar och Olof Palme. Ett Sverige där det är självklart att den som är stark, som råkar ha resurser, också måste vara snäll. Måste vara beredd att hjälpa.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Krigets nedåtgående spiral
• Här är ingenting riktigt perfekt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

Vi och ”dom”, det är vad den här boken handlar om. Bland annat. För i sin önskan att skapa förståelse för båda sidor visar Orrenius reportage från Sydsvenskan, samlat från 2008-2011, även ett porträtt av en landsbygd i förändring eller i behov av förändring. Och han uppehåller sig inte bara vid Sverige utan går utomlands, för att i ett större perspektiv visa hur grundläggande vissa mänskliga känslor är. Rädslan för det främmande, svårigheten att anpassa sig till nytt, att tolerera avvikande. Och så övertygelsen hos de människor som själva försöka skapa rättvisa, på en mer eller mindre stabil åsiktsgrund.

I Guantanámo får man inte fotografera fångarna; ”låtsas inte om dem!” I Afrikas horn rider svälten vidare, men media har slutat rapportera. ”Svårt att sälja in pr-mässigt”, skrockar en cynisk hjälparbetare. En svält utan början eller slut, ingen dramaturgisk kurva; passar inte medias måttstock… Var det bättre förr i Landskrona? Tomelilla?

Det är ett ambitiöst och vackert projekt han fullbordat, Orrenius. Det framgår genom reportagen att Sydsvenskan faktiskt gjort det partierna misslyckades med inför valet 2010: man har vågat prata om integration; hur den ser ut och vad som stör den. Efter läsningen känner jag mig uppdaterad om det mänskliga psyket, men inte desto mindre arg. En kvinna på mitt jobb sa en gång när en stor vagn med varor blivit kvarlämnad, att ”det är invandrare som försökte stjäla”. För det är så ”dom” gör. Om bussen kör ryckigt är det förmodligen för att han som kör inte pratar svenska. Alla anklagelser låter så fåniga när de rycks ur sitt sammanhang, men ständigt glöms det bort att yttrandefrihet och religionsfrihet också ska innefatta de religioner och de åsikter vi inte själva förstår. På så sätt kan alla känna igen sig i Orrenius reportage, vilken sida man än själv står på.

I öknen, på gränsen mellan USA och Mexiko har krigsveteraner tagit på sig att hålla papperslösa flyktingar borta. Som egna små sheriffer. Detta reportage förhöjs också genom en länk till foton av Åsa Sjöström, ett bildspel med musik till. Men Orrenius berättar också hoppingivande historier. Som den om Guli i Eslöv, som blev övergiven av sina föräldrar för hoppet om att få uppehållstillstånd. Den hårda behandlingen gjorde henne apatisk, men idag har hon med hjälp av svensk psykiatri rest sig och satsar återigen på framtidsdrömmen, att bli advokat.

Genom att bredda kamerasiktet blir Sverige forever in my heart så mycket mer än en bok om den svenska rasismen. Samtidigt irriterar det mig lite att jag inte orkar läsa hela i ett sträck. Det är något med reportageformen, trots att Orrenius skriver lättläst och målande, som gör att jag tröttnar och måste gå emellan med skönlitteratur. Å andra sidan är det reportage att återvända till, och kanske vore det ändå för tungt att läsa allt i ett sjok?

Som samtidsdokument och humanistlektion är Sverige forever in my heart oumbärlig. Jag skulle vilja ge den till alla de som undrar hur jag vågar bo i Malmö, jag skulle vilja ge den till Alex Schulman. Till Sverigedemokraterna och alla de som tycker att man inte får säga vad man vill i det här landet. Omslaget ser ut som en handduk från sekelskiftet med titeln inbroderad. Som att boken är en modern bonad att hänga upp på väggen; ifrågasätt dina värderingar, se likheterna i alla människor. Jag avslutar med ett citat:

Dewi, en av de intervjuade kvinnorna, berättar om ett möte med en obekant kvinna i 50-55-årsåldern:
”Hon saktar in sin cykel för att, som jag trodde, fråga om vägen. Istället häver hon ur sig ‘muslimfitta!’. Jag ropar efter henne: ‘du stanna, vi måste prata’ men hon cyklar bara snabbt vidare.”
”Vi måste prata”, säger Dewi till den okända person som kallat henne muslimfitta.
Hon hoppas att samtalet ska förvandla henne till en människa i hatarens ögon.

Och nej, världen kan inte vara som den alltid har varit. För det är inte bara du som bor i den.

Similar Posts:

• Här är ingenting riktigt perfekt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Det där med politisk litteratur

Imorgon skriver Lina om Niklas Orrenius reportagebok Sverige forever in my heart, som inte bara tar upp främlingsfientligheten i Sverige, utan även utomlands. Den nystar i jobbiga känslor som intolerans, rädsla för det nya och övertygelsen hos de människor som själva försöka skapa rättvisa, på en mer eller mindre stabil åsiktsgrund.

Imorgon presenterar vi även vilka tre som är lyckliga vinnare av varsitt signerat exemplar av Eld, håll utkik här på Dagensbok och i era mejlboxar!

Marie har läst Bodil Malmstens senaste loggbok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och påminner sig om att hon måste vidga sin syn på vad ett blogginlägg är och kan vara. Då många andra bloggar är snabba, slarviga och privata publicerar Malmsten litteratur på sin blogg. Som alltid är det kompromisslöst, kunnigt, vresigt och roligt.

På fredag handlar det om de två senaste svenska översättningarna av den brasillianska författaren Clarice Lispector, debuten Nära det vilda hjärtat och novellsamlingen Familjeband. ”Filosofiskt och bland det vackraste språk jag har läst”, säger Camilla.

Ny månad betyder såklart även ny topplista, spana in maj månads bästa böcker här och låt dem förgylla försommaren.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com!

Similar Posts:

• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• I huvudet på Bodil Malmsten
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• En värld att försjunka i
• En bok slutar inte på sista sidan

Frågan är om det inte också är det mest intressanta? Sällan har ett politiskt parti väckt så mycket känslor – och så mycket förvirring. För hur tar man debatten med människor som har egna definitioner av begrepp som ”folket” och ”demokratin”? Och hur ska man uppfatta ett parti där det tycks gå vattentäta skott mellan partiets beskrivning av sig själva och andras beskrivningar av dem? De är högerpopulister, antidemokrater, främlingsfientliga eller rasister med rötterna i rena fascistorganisationer om du frågar de flesta, men de enda sanningssägarna och demokraterna om du frågar dem. Då står de politiskt närmast åt mitten eller är värdekonservativa eller arvtagare till såväl Astrid Lindgren som den socialdemokratiske landsfadern Per Albin Hansson och folkhemstanken.

Niklas Orrenius, politisk reporter på Sydsvenskan, har länge följt Sverigedemokraterna, och boken med den briljanta titeln Jag är inte rabiat. Jag äter pizza – ja, naturligtvis är det ett direkt citat från en av partitopparna – samlar reportage och krönikor skrivna mellan 2002 och 2010. På så sätt följer Orrenius partiet under lång tid, samtidigt som texterna har kompletterats och aktualiserats under rubriken ”Vad hände sen?”. Det är en metod Orrenius använde sig av redan i debutsamlingen Här är allt så perfekt – och en metod som funkar.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza är en lättläst och lättbegriplig guide till ett parti där det annars inte varit särskilt lätt att hänga med i svängarna. Mycket har hänt på oerhört kort tid. Ideologier och förslag har formulerats om och medlemmar har bytts ut nästan på löpande band. Rasism och blodsargument har slipats ned till tal om ”kulturer” som inte går att förena med ”den svenska”. Så sent som förra året plockades en rad fackföreningsfientliga förslag bort och vips har Sverige fått ytterligare ett ”nytt arbetarparti”.

I centrum för upprensningarna står naturligtvis partiledaren Jimmie Åkesson och kretsen närmast honom. Och det är svårt att förneka att Åkesson är en skicklig politiker. På imponerande kort tid har han fört partiet från obskyr kantposition till riksdagsparti. Handlar det snarare om styling än om verklig ideologisk förändring? Det tror jag. Är det framgångsrikt och strategiskt skickligt gjort? Absolut.

Men när Orrenius skrapar på ytan av den nya, bredare sverigedemokratiska politiken ekar det ofta ihåligt. Inte sällan blir det lätt komiskt när partiföreträdarna ska förklara hur deras olika sätt att resonera egentligen går ihop och ibland är Jag är inte rabiat. Jag äter pizza ren och skär underhållning.

Det gäller inte minst reportagen om Sverigedemokraternas förebildsland Färöarna. Att det vackra öriket slår an en nationalromantisk ton hos de partitoppar som gärna reser dit är kanske inte underligt. Att de sedan inte fattar att den nationaldagstalare som rör dem till tårar i själva verket är satir, en komiker som parodierar utvandrade färingars romantiska föreställningar om hemlandet, är däremot bara hysteriskt roligt.

Det säger sig kanske självt att Orrenius inte har särskilt mycket till övers för den numera något föråldrade ståndpunkten av Sverigedemokraterna bör tigas ihjäl. Vi måste sluta bara reagera känslomässigt, menar han, och börja prata politik istället. Journalistikens uppgift måste vara att kritiskt granska politik, oavsett partibeteckning. Det är vad Orrenius själv gör, och ja, det räcker långt.

Similar Posts:

• Här är ingenting riktigt perfekt
• Grisen i säcken
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma

Orrenius intresserar sig för det extrema i vardagen. Han har besökt varje kommun i Sverige där ett visst parti har en överväldigande majoritet, t.ex. porträtteras den skånska kommunen Vellinge där moderaterna får över sextio procent av rösterna, där medelinkomsten per hushåll är den näst högsta i Sverige och där man prompt vägrar att släppa in invandrare. Orrenius skriver om Erik Johansson som är verksam som präst i Skövde. Erik är homosexuell, han anser att homosexualitet är någonting medfött, men att det inte ska bejakas. Homosexualitet är alltså okej i teorin, men inte i praktiken. Vara, men inte göra. Men i Här är allt så perfekt hittar man också reportage från andra håll. Till exempel Orrenius fantastiska text från Tchad eller det reportage han gjorde tillsammans med Olle Lönnaeus som handlar om svenska vapentillverkaren Bofors och som på ett intelligent sätt ifrågasätter Sveriges neutralitet i Irakkriget.

Orrenius själv håller sig i bakgrunden i sina reportage. Fokus ligger på det fenomen eller den person som han går ut för att skildra. Några lösningar eller slutsatser presenterar han heller inte, utan det är upp till läsarna själva att bestämma hur de ska ställa sig till det han skriver. Mitt i allt det allvarliga och viktiga som Orrenius skildrar lyckas han också klämma in lite humor. Som i texten där han skriver om det Svensk-Amerikanska Förbundet, en organisation som består av USA-vänliga svenskar som vill sprida en positiv bild av det stora landet i Väst hemma i Sverige. Orrenius följde med dem när de den fjärde juli körde runt i en minibuss och försökte att sprida USA-vänliga vibrationer genom att bjuda folk på Coca Cola. En av deras stora hjältar är Ronald Reagan, vilket är ironiskt eftersom de spelar ”Born in the USA” med Bruce Springsteen och ”Keep on Rocking in the Free World” med Neil Young (öppet USA-kritisk kanadensare) i sin minibuss.

Dock finns Orrenius röst med som en röd tråd genom hela boken i form av miniepiloger som återfinns i slutet på varje reportage. Här skriver han antingen en kort vad-hände-sen-notis, kommenterar innehållet eller berättar något om genomslaget artikeln fick. I en av dessa kommentarer, den som följer på reportaget om Bofors och Sveriges roll i Irakkriget, skriver Orrenius följande:

Inte ofta, men ibland, önskar jag att Sydsvenskan var DN. När vi har riktigt bra grejer som borde sätta debattagendan i Sverige hela veckan, men där vårt genomslag inte räcker till för att det ska bli så. Detta reportage var första delen i en serie om sex delar. Serien nominerades till Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden i klassen stor tidning. Ingen jävel utanför Skåne läste den.

Jag hoppas verkigen att den här boken gör det möjligt för varenda jävel, också utanför Skåne, att läsa Niklas Orrenius texter. För så bra, och så viktiga, är hans reportage.

Similar Posts:

• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Våld föder våld föder våld?