Båda har ljus hud, är med fördel gamla och bär runt på en penis samt en jättelik ovilja att sluta kvotera in sina gelikar.

De tafatta badhusmetaforerna i DN:s förhandsintervju med Peter Englund var det enda som var nytt för i år. I flera intervjuer (t.ex den här) hördes den ständige hävda akademins motto: ”vi går bara på litterär kvalitet”. Jag hörde även resonemang (t.ex. i Kulturnyheterna i Svt) om att de aderton inte ”behöver” ta hänsyn till saker som etnicitet, kön, ålder, produktion osv. Det enda de behöver ta ställning till är den litterära kvaliteten. Och det vet ju alla: om en inte behöver göra något, då bör en inte heller göra detta. För då är det risk att en dör, eller nåt.

Är det inte spännande att både nobelpriset i litteratur och stolar i styrelserum alltid bara hux flux ”råkar” gå till den här penisbärande gruppen från väst.

Av pristagarna har enbart 9,91% varit kvinnor. 7,21% har varit svenskar. Tittar vi historiskt så är det alltså nästan lika stor sannolikhet att en svensk ska få priset nästa år som det är att en kvinna ska få det. Om de fortsätter att bara gå på kvalitet alltså.

För skrivet i sten är det inte. Priset ska tilldelas den som gjort mänskligheten störst nytta under det förlupna året och att dennes verk ska vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Visserligen ska ingen hänsyn tas till enbart nationell härkomst men är verkligen ”störst nytta” och ”idealisk rigtning” verkligen en syftning på enbart litterära kvaliteter och hela författarskap? En debutant som gjort stor nytta för mänskligheten, t.ex. väckt en intressant debatt, skulle lika gärna kunna få priset utan att en behöver läsa Nobels testamente som hin håle läser bibeln. De tidiga åren nämndes ofta ett enda specifikt verk i motiveringen t.ex.

Jag tycker akademien ska frigöra sig från sin tolkning av testamentet på samma sätt som jag tycker att eh.. äventyrsbad ska sluta med såna där obekväma gummisnoddar… ni vet såna där för skåpsnycklarna som skaver och gör ont runt vristen… när en simmar runt och åker vattenrutschbana och sånt. Typ.

Men tills dess: veckan på dagensbok.com innehåller bland annat:

Daniels recension igår av Niccoló Ammanitis Du och jag. Fjortonårige Lorenzo säger till sina föräldrar att han ska åka på skidsemester med sina kompisar, men gömmer sig istället nere i källaren under en vecka. En i grunden fin historia som hade behövt utvecklas mer.

Tomas recension idag av Rachel Joyces Två sekunder i Byron Hemmings liv. Elva-årige Byrons liv förändras för alltid under två ödesdigra sekunder. En historia som vill vara både tragisk och komisk men inte riktigt levererar.

Min egen recension på torsdag av Mary Shelley-biografin/Frankensteinanalysen Själens nattsida av Merete Mazzarella som lätt är den bästa fackbok jag läst i år.

Lördagens tema som är ”Människosyn”.

Similar Posts:

• Extra sekunder rör till det
• Vakuum och transportsträckor
• Nobelpriset 2010
• Outvecklad berättelse från källarhålet
• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan

Niccolò Ammaniti har tidigare skrivit, i mitt tycke, fantastiska böcker om killar i tidiga tonåren och deras relation med framförallt sina fäder. Utspelade i italiensk machomiljö, men fyllda med så mycket känsla och djupa, komplexa personporträtt att jag fallit pladask. När jag läste sista meningen av Mellan himmel och jord minns jag att tårarna kom. I Du och jag är det återigen en tonåring som skildras, men denna gång är pappan ytterst frånvarande. I stället ligger fokus på Lorenzos relation till mamman och halvsystern. Mamman som vill väl men istället blir överbeskyddande och påtvingande. Systern som Lorenzo knappt känner, hon som nu delar Lorenzos hemlighet.

Ammaniti är skicklig på att fånga den typen av tonåring Lorenzo representerar. Du och jag är fylld av träffsäkra markörer. I källaren läser Lorenzo Staden som försvann av Stephen King, spelar playstation, äter chokladkakor och har i övrigt bunkrat upp med köttkonserver, formfranska, majonäs och Coca-Cola. Men här finns också gestaltningen av hur Lorenzo försöker passa in bland sina jämnåriga genom att klä sig och bete sig annorlunda. Grabbigheten som maskerad, ett ämne som inte får tillräckligt stort utrymme i litteraturen.

Tyvärr inte här heller. Du och jag är en väldigt kort och lättläst bok. Det är inte nödvändigtvis något negativt, men i detta fall känner jag att historien skulle behövt mer utrymme för att utvecklas och fördjupas. Olivias drogproblem behandlas alldeles för hastigt. Plötsligt finns hon bara där och är i behov av mediciner och avvänjning. Både Lorenzo och jag som läsare hade behövt mer tid för att låta det sjunka in. Att beskriva droganvändande blir helt enkelt ett för stort ämne för en så kort roman, speciellt när Ammaniti använder väl lätta och förväntade grepp.

Det finaste, och enligt mig det  viktigaste temat i Du och jag är Lorenzos behov av att få vara själv. Att få vara tyst, att inte vara en av de mest utåtriktade, en av de där som åker på skidsemester tillsammans med kompisarna. Susan Cain och Linus Jonkman gav båda nyligen ut böcker om synen på introverta i en värld där att vara utåtriktad och framåt premieras och är ett sätt att marknadsföra sig själv medan en introvert läggning genom historien klassats som asocialitet och mental sjukdom. Bör inte det introverta ses som ett annat sätt att vara och agera i världen, med likvärdiga krafter och möjligheter? Lorenzos egenhändiga berättelse om poolstädarroboten som manipuleras för att mörda Saddam Hussein men istället sliter sig och dödar halva Kaliforniens poolbadande småbarnsfamiljer, är rolig och visar samtidigt på en tonåring med mycket fantasi och förmågan att utveckla den inom själv. Färdigheter som lätt kvävs i ett sammanhang där den som hörs mest är den enda som uppmärksammas.

Ammaniti har som vanligt skrivit en i grunden fin historia, men i jämförelse med hans tidigare böcker känns Du och jag som en bagatell. Bokens teman känns alldeles för kortfattade och koncentrerade. En källare är en begränsad miljö som är ypperlig för att gestalta laddade situationer, men den riktiga magin uppstår aldrig. Ändå berör delar av berättelsen och jag hade troligen gråtit till slutet även denna gång, om bara resten av boken byggt upp det mer. Som Lorenzo säger:

Jag blev galen när jag såg en film med mamma och pappa och de satt och diskuterade slutet efteråt, som om hela historien låg där och resten inte hade någon betydelse. Hur var det då i det verkliga livet, var det bara slutet som räknades?

Similar Posts:

• Män i upplösning
• Vakuum och transportsträckor
• A trip down memory lane
• Vecka 42: Litterär kvalitet
• En liten roman med stort innehåll

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Mellan himmel och jord är en berättelse om tragiska män på gränsen till självdestruktivitet, den är full av starka scener som avslöjar Rinos och hans kamraters grundläggande vilsenhet i världen. Ammaniti väjer inte för detaljer i sina starka skildringar av våld och äckel. Det är där hans styrka ligger, när han etablerar nästan filmiska scener där han underbygger slagsmålen, samlagen samt den hastigt förflyktande ömheten med starka stämningar.

Mellan himmel och jord innehåller en diskussion om mannens känsloliv. Rino och hans vänner har en skadad relation till människosläktet i allmänhet och till kvinnor i synnerhet, de bär på en dysfunktionell självbild som Cristiano riskerar att ärva. Här finns också en gnagande samhällskritik. Udden är riktad mot västvärldens ytlighet. I romanens periferi rör sig både glättiga tv-programledare och papperslösa invandrare. Karaktärerna lever i en skenheliga kultur som gärna berömmer sig för att vara humanismens hemvist – men är alltför upptagen med att skapa lättsmält underhållning för att se sina sociala misslyckanden.

Men det är framförallt handlingen som gör Mellan himmel och jord till en läsvärd roman. Ammaniti har skrivit en spänningsberättelse som lyckas förmedla gripande känslor utan att någon gång slå över i sentimentalitet. Här finns en perfekt balans mellan den djupa tragiken och den strålande värmen, en balans som tillåter både det mörka och det ljusa att göra intryck. Men eftersom det är en handlingsdriven roman blir det svaga slutet tyvärr en besvikelse. De många trådarna knyts inte ihop särskilt väl och upplösningen ger liten tillfredställelse för den som tagit sig igenom nästan 500 sidor av mord och kärlek. Däremot är vägen till slutet väl värd att uppleva.

Similar Posts:

• Outvecklad berättelse från källarhålet
• En liten roman med stort innehåll
• A trip down memory lane
• #neverthelessshepersisted
• Mamma mia – att förstå en mor

Fick helt enkelt rota fram mina gamla anteckningsböcker för att stilla min tankeklåda. Och visst, efter lite möda hittade jag vad jag sökte, nämligen "pikaresk". Svårare än så var det inte.

Graziano är en latin lover som lever ett liv i lögn och ständig förnekelse. Hans största bedrift är rekord i sommarpipp i tävlingen La Coppa Trombador, som går ut på att sätta på så många brudar som möjligt under en och samma sommar. Graziano kom upp i trehundra. För detta fick han en pokal.

Han är en riktig lymmel, Graziano. Milt uttryckt. En oförbätterlig mansgris som är mitt uppe i en degenererande medelålderskris. Han är den pikareska romanens obestridda hjälte. Liksom Don Quijote har Graziano lämnat sin hemby och dragit ut i världen, men istället för att jaga väderkvarnar pippar han alltså kvinnor.

Lång långt härifrån är en ramberättelse med ett antal vitt skilda karaktärer vilka alla förekommer i olika hög grad. Men det är till största del Grazianos tragiska livsöde som driver historien framåt. Han är romanens stora behållning och den enda anledningarna till varför jag överhuvudtaget orkade plöja igenom de 445 sidorna.

Som idéroman (med sina inslag av bl.a. Albert Camus existentialistiska teorier) ska Långt långt härifrån ha välförtjänat beröm. Det är själva upplägget jag stör mig på. Det uppstår vakuum i var och vartannat kapitel, rena transportsträckor där man inte gör annat än att vänta på huvudpersonens nästa steg.

Det sägs att den här romanen har fått kultstatus i Italien. Hur gick det till?

Similar Posts:

• Outvecklad berättelse från källarhålet
• Sommarläsning 2014
• Med strömmen – eller mot?
• En omedelbar förälskelse
• Passar i samma ram som första boken