dagensbok.com » Mytologi

Anna-Karin Palm "Trakten"

Nadja Gollbo — Fri, 28 Nov 2025 23:00:55 +0000

Det är senvinter, med urblekt himmel och gloppande snö, eller tidig vår med de första stråken av ljus i molngliporna – ibland sommar, med myggbettsklåda, skimrande ljus och månskensnätter.

I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Sven Delblanc "Ifigenia"

Mattias Lahti Davidsson — Mon, 24 Nov 2025 23:00:27 +0000

Den grekiska hären är samlad i Aulis. Den ska ta skeppen över havet och besegra Troja. Men det är stiltje, krigarna kommer ingenstans. I lägret tar maten slut för alla utom de allra mäktigaste. Kanske hotar pesten att bryta ut?

Agamemnon, kungen i Mykene, har lyckats ena de andra grekiska härskarna till denna krigsansträngning. Men nu ser det väldiga företaget ut att gå om intet, för att gudarna håller sig undan.

Översteprästen Kalkas föreslår ett offer. Om Agamemnon skickar sin dotter Ifigenia till gudarna kommer de att blidkas och flottan får förlig vind. Sagt och gjort.

Skalden Demodokos får uppgiften att dikta en lämpligt patriotisk version av det grymma människooffret. Så uppstår den märkliga myten att Ifigenia förvandlas till en hind, att hon överlever pappas skarpa kniv och offerbålet och förflyttas till Tauris på Krimhalvön.

Men Demodokos och hans olyckskamrat, sanningssägaren Tersites, ser egentligen mer krasst på Iliadens ”hjältar” och mer rimligt med förfäran och avsmak på det rysliga mordet på en oskyldig flicka.

Dock har de bägge att förhålla sig till makten, annars kan det gå illa. Så de far med härtåget. Demodokos får Agamemnons uppdrag att skriva hjältesången ”Akilles vrede” för att hålla den självsvåldige hjälten på gott humör och villig till strid. Odysseus beordrar Demodokos att framställa slaget om Troja som en rad heroiska envig mellan hövdingar och kungar, fastän det mest är trötta och urledsna fotsoldater som tvingas ta riskerna.

Tersites uttalar vad han ser och får betala sanningens pris, han blir misshandlad upprepade gånger och förlorar bland annat ena ögat. Mot slutet tvingas Demodokos bära Tersites på sin rygg. Diktaren och sanningssägaren i en och samma person?

Vän av ordning kanske invänder att det var Homeros, inte Demodokos, som skrev Iliaden. Ja, men inte i den här boken. I Ifigenia av Sven Delblanc är Homeros redan död vid tiden för de trojanska krigen.

Vad vet vi om Demodokos fortsatta resor? Om vi besvarar frågan med en Tersites hyperkritik och sanningskärlek måste svaret bli kategoriskt – vi vet inte ett dyft. Demodokos blotta existens är högst tvivelaktig, påståendet att han skulle ha skrivit poesi framkallar hos den allvarlige forskaren ett ironiskt löje.

Ifigenia reser en mängd tidlösa frågor om berättarens och författarens roll i samhället och i förhållande till makten. Episka myter var det härskarna i antikens Grekland ville lämna efter sig och det är vad Demodokos levererar. Å andra sidan hungrade den vanliga, fattiga människan också efter sagor. Berättaren kunde under vissa omständigheter försörja sig även utanför hoven.

Romanen är skriven mot slutet av Sven Delblancs liv. De grekiska eperna hade han läst på originalspråk allt sedan tonåren. I essäboken Homerisk hemkomst skriver han att vi har Iliaden och Odysséen ”men därutöver ganska lite material med bevisvärde. Över det mesta av Homeros-forskningen faller den ofrånkomliga domen – härom kan vi inget veta”.

Som en reaktion på den ändå ymniga Homeros-forskningen väljer Sven Delblanc att förhålla sig fritt till myterna. Den ädle Akilles, exempelvis, framstår i väldigt sjaskig dager. Respektlösheten är uppfriskande. Och tankeväckande.

När Ifigenia kom ut hade just Berlinmuren fallit. Utvecklingen pekade i gynnsam riktning. Men sedan dess har mycket hänt. I allt fler länder försvagas demokratin. Agamemnon-liknande ledare försöker tvinga författare, journalister och kulturutövare att tjäna dem. Alternativet är att bli tystad.

– Här offrades Ifigenia.
– Som du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
– Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris…
– Många var den dikten till hjälp och tröst.
– Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
– Det är mycket du begär.

I vår egen tid finns plats för både myter och realistiskt berättande. Demokratin har öppnat för texter som utmanar makten. Det skapas också myter om den fria människan, om mänskliga rättigheter. Mer sånt.

Tora Wall "Skogen"

Anna Kain Wyatt — Thu, 19 Dec 2024 23:00:28 +0000

Som barn älskade jag att bläddra i en bok som hette Hexikon – en sagolik uppslagsbok av Alf Henriksson, Disa Törngren och Lars Hansson tillsammans med mina föräldrar. Den lockade med sina berättelser, mysterier och myter, men framförallt med sina spännande bilder. Precis samma lockelse väcktes till liv när jag började bläddra i Skogen av Tora Wall. Det här är en bok jag inte visste att jag gick och väntade på.

Skogen är en berättelse som kan läsas från pärm till pärm, men fungerar lika bra som ett uppslagsverk. Tora Wall tar med läsaren ut för att upptäcka skogen på nytt. Genom sägner och sagor får vi också möta historiens Sverige. För det finns ju såklart en bakgrund till alla de berättelser som rör sig genom tiden. Och det skadar inte att veta hur man håller sig väl med både skogsrå, troll och älvor. Och varför det är farligt att röra sig i gränslandet mellan natt och dag, mellan skog och öppna ytor.

I Skogen får läsaren fördjupa sina kunskaper om skogens djur och växter, men även de mytomspunna väsen som gömmer sig däri. Det är både en historiebok och en skogspraktika för den som vågar sig ut i de allra djupaste skogarna. Visste du att om du går vilse så är det bäst att vända kappan ut och in? Men är du bara lite vilse kan det räcka med att vända ut och in på en ficka.

Jag gillar hur de stora penseldragen blandas med anekdoter och berättelser om alldeles vanligt folk. Vi rör oss från berättelser om världsträdet Yggdrasil till berättelser om vardagen i fäbodarna om somrarna. Utöver berättelserna är illustrationerna i Skogen helt magiska, det märks att bilderna är noggrant utvalda och skapar en extra dimension till läsandet. Jag kan sitta och bläddra i boken bara för att titta på allt det vackra, precis som när jag var barn.

Att Skogen blev nominerad till Augustpriset gör mig inte det minsta förvånad, den är både lärorik och välkomnande även för den som sällan läser facklitteratur. Det är en bok jag kommer återkomma till många gånger.

Okänd "Njals saga"

Mattias Lahti Davidsson — Thu, 25 Apr 2024 22:00:13 +0000

Mysterierna är många i Njals saga, den kanske mest läsvärda av de isländska sagorna. Vad är det som driver den intriganta och mordiska Hallgerd? Och varför vill den aningen stereotypiska hjälten Gunnar ha henne till fru? Är Njal synsk och varför förebygger han i så fall inte katastrofen? Hur kommer det sig att de goda vännerna Gunnar och Njal visar sådant tålamod med den mordvåg Hallgerd och Njals hustru Bergtora anstiftar? Varför använder de sig inte av den makt som patriarkatet har givit dem över fruarna?

Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.

Andrea Lundgren "Den underjordiska solen"

Nadja Gollbo — Sun, 02 Apr 2023 22:00:22 +0000

Mela rövades bort av berget när hon var åtta och ända sedan dess har hon längtat tillbaka, inåt, nedåt. Hon har byggt sitt liv kring ett hål som finns lika mycket inuti som någonstans precis utom räckhåll, ett löfte om varm trygghet och skräckinjagande magi; hon söker detta och tvingas leva livet som i en annan dimension där drömmarna om nätterna glider in i dagarna och gör verkligheten mörkt flytande. När en nära vän och släkting går bort flyttar hon tillbaka till den bygd hon växte upp i, kanske för att sträcka sig efter det lilla strå av trygghet som finns kvar där i form av hennes mamma Katja och dennes partner Tatu, men också, såklart, för att få svar, på varför livet blev som det blev, vad som egentligen hände, och hur hon ska fortsätta vidare.

Så rullas uppväxten upp i ögonblicksbilder som sömlöst smälter ihop med nuet: längtan till det svarta och mörka, närheten och distansen till mamma Katja, att vandra i skogen och känna sig mer hemma än någon annanstans, samlandet på djur och deras namn på latin, skolkorridorerna med sina trånga regler där en person som Mela måste balansera på en tunn, tunn tråd för att inte riskera att falla ner i avgrundshålet av allmänt åtlöje. Och Sasja, brodern som kommer när Mela är precis på väg att bli tonåring, som hjälper henne i hennes försök att på olika sätt ta livet av sig, som barnlekar som alltid kommer av sig. Vuxna Mela vankar av och an i den stuga hon växte upp i, gräver och gräver sig djupare in i berget tills det blir så trångt att det inte går att ta sig tillbaka ut.

Andrea Lundgren fick 2022 Mare Kandre-priset och i denna hennes senaste roman skiner Kandres värld och språk igenom kanske mer än någonsin i Lundgrens författarskap. Det suggestiva, de nära, nära ögonblicksbilderna, relationerna till andra människor som alltid är outtalade, komplexa och samtidigt självklara som smältvatten, språket som likt en ångvält mejar ner läsaren i exakthet och osentimentalitet och samtidigt lämnar denne stående lite vid sidan av – allt finns här. Ändå är Lundgren och Den underjordiska solen helt sitt eget: här finns myten, floran och faunan och den berättande traditionen som en genomgående ton i bakgrunden, precis som i Lundgrens andra verk och även om texten är något stängd på ett berättande plan (När händer saker och ting? Vad är verkligt? De väsen som uppträder som syskon till Mela då och då, finns de?) sträcker Lundgren ut en hjälpande hand till läsaren i form av länkar till verkligheten. I slutet tillåts man landa i förståelse för vad det egentligen är som berättats för en, man kan koppla det till något som går att känna igen sig i.

Men frågan är om inte bokens styrka ligger i det som inte går att förstå på ett intellektuellt plan, de delar av boken när socialrealismen får stå vid sidan av och ge plats åt återberättelser av hemska myter, av dikter från röster som lockar och sprider ut sig över sidorna, om Melas ångestridna nätter när hon gräver sig djupare och djupare ner i underjorden. Om jag hade fått önska mig något mer av denna märkliga och intensiva bok så hade det nog faktiskt varit det: mer och märkligare, tack.

Bengt-Erik Engholm "Korpen"

Cecilia Bergman — Tue, 01 Nov 2022 23:00:23 +0000

Nog är det något speciellt när korpen flyger över och kraxar med sitt ödesmättade läte som gett den dess namn. Det är inte svårt att förstå att människor har tolkat det som något olycksbådande.

Men korpen kan låta på fler sätt. Vi har en korpkoloni ganska nära vår sommarstuga och en gång trodde vi att någon skogshöna flugit fel och spelade i vår skog. Men efter lite research insåg vi att det var korpen. Numera är vi mer lyhörda när vi passerar dungen och har fått uppleva flera olika korpläten.

I boken Korpen – fakta och myter presenterar Bengt-Erik Engholm i korta och överskådliga kapitel med tydliga rubriker vad man trott och vad man i dag vet om korpen. Allt suggestivt illustrerat av Lina Blixt. Teckningarna fångar korpens väsen väldigt väl och Lina Blixt har lyckats att både skildra den som en skräckinjagande mytfågel och som en social och vacker fågel.

Korpen har alltid varit en viktig fågel för människan, både hos oss i Norden och på andra platser. I vissa delar av världen finns till och med myter om att det var korpen som skapade världen.

Vårt förhållande till korpen har alltid varit dubbelt, vi har både sett den som vän och fiende. Den har, liksom andra kråkfåglar, jagats hårt men har också setts som en skyddsande.

Förutom de många myter som finns om korpen presenterar den här boken modern forskning om den kloka och sociala fågel som korpen är. Det är en lärorik och spännande bok som nog kan vara intressant för så väl den fågelintresserade som den mytologiskt intresserade.

Madeline Miller "Sången om Akilles"

Nadja Gollbo — Tue, 26 Jul 2022 22:00:37 +0000

Patroklos föds som son till en kung. Redan som nioåring får han följa med till kung Tyndareos hov för att, precis som alla andra män av börd i de grekiska örikena, anhålla om hans vackra dotter Helenas hand. Efter ett förslag från en viss Odysseus bestäms det att Helena själv ska välja sin trolovade och alla män i salen svära en ed att inte bara respektera hennes val, utan också komma till undsättning om någon skulle försöka bryta äktenskapet mellan Helena och hennes utvalda. Många år senare kommer detta spela en avgörande roll: för de grekiska öarna, för historieskrivningen och inte minst för Patroklos. Men innan dess ska mycket hinna hända. Patroklos ska råka döda en annan pojke, bli förpassad från sitt eget kungarike och fråntagen sin titel. Han ska sedan möta Akilles och efter det kommer inget någonsin vara sig likt.

Madeline Millers bok om kärleken mellan Patroklos och Akilles släpptes för första gången 2011 och är redan ansedd som en modern klassiker. Idag toppar den bästsäljarlistor, trendar på Tiktok och har, för första gången, översatts till svenska. Det är en berättelse som skildrar den klassiska homeriska sagan om kriget mellan Troja och det grekiska öriket från ett nytt och intimt perspektiv. Kanske är det just däri intresset ligger – och också bokens styrka.

Miller är utbildad inom klassisk litteratur och arbetade som lärare i grekiska och latin medan hon författade boken. Detta speglas i boken: utan att ha läst Illiaden eller vara mer insatt i grekiska myter än genomsnittet, blir det för läsaren tydligt att Miller bygger sin fiktion på fakta – eller snarare myt. Det är en gedigen research som ligger till grund för bokens stomme och resulterar i en upplevelse av att man får en historielektion, där namnen på kungarna stämmer, relationerna mellan de olika gudarna är rätt och händelseförloppet tycks stämma överens med hur det var, eller i alla fall hur det berättats om tidigare. Millers historielektion är dock fylld av passion och romantik.

Kanske är dagens Tiktok-användare oerhört fascinerade av grekiska myter. Mer troligt är att de tycker om att läsa en tragisk och himlastormande kärlekshistoria i antik miljö. Trots noggrann förankring i den klassiska myten, blir den nämligen inte mer än sekundär i boken. Sången om Akilles är i huvudsak ett kärleksepos som råkar utspela sig under upptakten till och förloppet av kriget mot Troja. Åren går – ibland lite väl snabbt och svepande – men kärleken mellan Patroklos och Akilles består, trots alla prövningar, ända in i dödsriket. Kanske hade boken tjänat på att vara ännu mer matig – men då riskerat att tappa sin breda publik. Den episka smärtan och ofrånkomligheten i de två älskandes öden når dock fram ändå och inte ett öga lämnas torrt.

Ida Linde "Karons tunnelbana"

Eva Wissting — Sun, 13 Mar 2022 23:00:15 +0000

Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv.

I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan sina olika delar av livet.

Rälsens sinnrika
förälskelse

Fortfarande leva
och ännu dö

Vardagen är ständigt närvarande, med en matkasse i handen eller vid fötterna, men det handlar också om sjukhus, hjärtinfarkt och död – och kärlek, och längtan.

Det måste finnas ett sätt
att rädda älskling

Köra tunnelbanan baklänges

Förare är Karon, färjkarlen från den klassiska mytologin – han som tar med de döda över floden till dödsriket.

Det står fuck sthlm i tusch
på instrumentbrädan

I stället för den vanliga, grekiska gestaltningen med skägg, stav och båt möter vi här en Karon med nagellack på strumpbyxornas maskor och en matkasse i handen.

Nagellack på maskorna
nya knappar
samma gamla rock

Väntar i rulltrappan
där eftertanken blir en söm
Den går upp på nytt

Karon må ha bytt stil, men det är ändå samma gamla rock som de nya knapparna är fästa vid. Resan går inte över Styx eller Acheron, inte på samma sätt från flodens ena strand till den andra, utan längs tunnelbanans vindlande nät. Här är det inte bara Karon själv som tar sig fram och tillbaka, om och om igen, utan även resenärerna. Resan, precis som eftertanken, som går upp på nytt.

För den som känner till Stockholm är platserna bekanta: Stadshagen, Rissne, Gullmarsplan, Hallonbergen och Solna strand, Centralstationen (men också Republique). Men dikterna rör sig också ut från underjorden, till en veranda och träleksaker, klipphällar och vågstänk, stjärnor och grus, skogen. Lejoninna och gyllene päls i ögonen. Åhléns och gamla män.

Gamla män tittar på byggen
med plastpåse i händerna
nyfikna vid en grop
svindeln
genom trasiga lungor

Det kan vara mjölk i eller handskar

Johan Egerkrans "De odöda"

Saga Nordwall — Sat, 30 Oct 2021 22:00:23 +0000

När Johan Egerkrans för ett antal år sedan tecknade och skrev Nordiska väsen kändes den som en del i ett uppsving för vår inhemska folktro men också som något nytt. Ett lättillgängligt uppslagsverk över nordisk folktro men samtidigt med hög ambitionsnivå. Bilderna var vackra och välarbetade, detaljerade och suggestiva på ett sätt som varit borta från barnlitteraturen och jag sjönk in i dem och även i beskrivningarna av de väsen som var nya för mig. Därefter kom Nordiska gudar, där bilderna var den stora behållningen medan texterna ibland förvirrade mig genom att avvika en hel del från de versioner jag tidigare läst.

I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Helena Österlund "Att spegla sig i någon annans vatten"

Saga Nordwall — Thu, 22 Oct 2020 22:00:56 +0000

Vad är det som gör att jag faller rakt in i Helena Österlunds självbiografiska undersökningar medan Wera von Essens dito känns pretentiösa och tillgjorda? Är det för att det känns som om den förra tar större risker; hon visar mer av sina sämre sidor, befinner sig bitvis långt ifrån den sexuella sfär som accepteras öppet och det finns ingen extra distans som skydd.

Det handlar om att komma tillrätta med sig själv och sin historia, att finna en gemenskap med andra men kanske mest att ta hand om sig själv. I dialogform, så klassiskt, talar hon med sig själv, reder ut, ställer frågor, bejakar och bekräftar. Till sin hjälp tar hon konsten och litteraturen. De mytiska varelserna sirener blir en utgångspunkt och utforskandet av deras egenskaper blir till en kulturhistorisk essä insprängd mellan betraktelserna av jaget.

Även på andra sätt får konsten leda vägen. Den här gången är det Sara-vide Ericsons målningar hon betraktar, analyserar men också känner sig väldigt ödmjuk inför – vad kan hon om konst? Ser hon egentligen rätt? I den förra boken kontaktade hon Helene Billgren och här är det Sara-Vide som får bli en viktig person i texten – både funderingar kring henne och faktiskt kommunikation med henne, skriftlig och ett möte.

Hon speglar sig i texter, i bilder – och i människor. På omslagsbilden har hon gjort sig till del av en av Sara-Vides målningar, så långt kan man också gå. Vad gäller litteraturen är det utöver sirenerna Stephen Kings Carrie i såväl bok- som filmversion som får störst utrymme.

Blandningen av kulturella referenser och uttryck ter sig aldrig sökt, aldrig tillrättalagd för att visa upp en viss bild av författaren utan det finns en direkthet även där. The Pinks, Eva Dahlgren, Stephen King, antikens texter… Allt har samma bärighet, allt är en del av henne.

Fastnar jag för det för att jag själv har andra typer av projekt jag skulle behöva ta itu med, saker hos mig som jag känner ett behov av att spegla i andras skildringar? Läser jag det som en vägledning i hur man går tillväga med sin självgranskning, oavsett vilket område det rör sig om?

Eller är det bara det att själva pågåendet är så fängslande. Hur det ena leder till det andra till det tredje och till något helt annat. Osäkerheten och öppenheten inför vart det kan leda. Jag får följa med någon annan på vägen, något att vara tacksam för, men helt på hennes villkor, inga kompromisser. What you see is what you get.

Att leva någon annans liv en liten stund. Att spegla sig i någon annans vatten.

dagensbok.com » Mytologi

Anna-Karin Palm "Trakten"

Similar Posts:

Sven Delblanc "Ifigenia"

Similar Posts:

Tora Wall "Skogen"

Similar Posts:

Okänd "Njals saga"

Similar Posts:

Andrea Lundgren "Den underjordiska solen"

Similar Posts:

Bengt-Erik Engholm "Korpen"

Similar Posts:

Madeline Miller "Sången om Akilles"

Similar Posts:

Ida Linde "Karons tunnelbana"

Similar Posts:

Johan Egerkrans "De odöda"

Similar Posts:

Helena Österlund "Att spegla sig i någon annans vatten"

Similar Posts: