Ändå börjar han ju från en så enkel grundidé. Tänk om berättaren (som aldrig nämns vid namn men delar mycket med den faktiske Cărtărescu) fegade ur efter sin första misslyckade poesiuppläsning, aldrig blev känd författare med abonnemang på Ladbrokes Nobellista, utan fick nöja sig med ett jobb som högstadielärare på en nedgången skola på andra sidan Bukarest, där den enda friheten är varje dags långa spårvagnsresa och kvällarnas dagboksskrivande? Och tänk om en grupp av Tesla-kultister hade monterat gigantiska magnetspolar (där är titeln) under väl valda byggnader runtom i Bukarest som kunde upphäva naturlagarna just där? Och tänk om det i 80-talets Bukarest grodde en proteströrelse, inte mot något så alldagligt som Ceaușescus diktatur, utan mot själva döden? Människor som marscherar utanför krematorier med plakat: Ner med åldrandet! Ner med sjukdomar! Ner med denna orättvisa fångenskap i rumsligt och tidsmässigt avgränsade köttmaskiner som ingen frågade om vi ville bo i! Demokratisera existensen!

…Det är kanske ingen helt enkel grundidé, ändå. Men Cărtărescu får det ju att verka så enkelt när han bygger ihop sin fyrdimensionella tesserakt till roman som får Thomas Pynchon att verka linjär. Han väver ihop hyperrealistiska skildringar av 80-talets Bukarest som får mig att vilja se Simon Stålenhag illustrera detta med febriga minnen från 60-talets TBC-sjukhus, med ren science fiction, med surrealistiska utflykter rakt ut i universum eller in i det mikroskopiska, väver in biografier om författare, matematiker och esoteriker som passar i historien, kallar in Kafka och Tarkovskij och Mann och Voynich tills man slutar försöka bena ut alltihop och bara åker med på resan. Det är inte en bok man sträck- eller slöläser, inte bara för att den väger ett kilo, den passar bättre för koncentrerade djupdykningar där man kommer upp kippande efter andan, med tinnitus och halvblind. Som att se Jackson Pollocks faktiska penseldans i luften och inte bara den nedstänkta duken efteråt. Cărtărescu har sån fantasi, såna idéer, att han utifrån ett skrivbord i Bukarest kan ta allt från ett litet barns försök att minnas om han faktiskt hade en tvillingbror som spädbarn till att minskas ner till ett kvalster och försöka övertyga de andra kvalstren att guden vars ansikte de bor på vill dem väl, och få det att hänga ihop som en fullt logisk berättelse, en där varje sidvändning kan ta en någon annanstans. Jag avundas inte Inger Johansson som översatt detta, men herregud vilket jobb hon gjort.

Varför lever vi? För att bli slitna i stycken och levande begravda och dränkta som kattungar och flådda som får? För att liemannen ska komma och fälla oss till marken som säden? Nej, skrik, gott folk, skrik tills strupen sprängs! Skrik av alla krafter, skrik som svinen vid slakten, skrik ut er plåga och fasa! Skrik så att ni hörs!

Och han får allt att leva. Det är det kanske märkligaste. Det här hade så lätt kunna bli en litterär övning, en tom metafor, men det blir det aldrig. Från Bukarests bakgator till hopplösa klassrum där barn får skolnummer intatuerade för all framtid till Lovecraftska monstrositeter dolda under övergivna fabriker till sängar där älskande par bokstavligen kan bryta mot gravitationen är historien grundad i så mycket kärlek och vrede och rädsla (tio sidor där han bara skriver hjälp! hjälp! hjälp! hjälp!) och humor att den tar andan ur mig i takt med att spolen vecklar ut sig och magnetfältet lyfter mig från marken.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• Upp, upp och iväg
• Fascinerande dagböcker
• Lidandets lagomhet
• Musten blir till mos

Jag vill säga att jag läst Mircea Cărtărescus Levanten – Österlandet, men det har jag ju egentligen inte. Levanten är en episk dikt i 12 sånger som Cărtărescu ursprungligen skrev 1988, mitt i det värsta diktatormörkret året innan muren föll, och som enligt uppgift är så full med ordlekar, rim och språkliga tidsresor att den uppnår det där förhatliga ordet ”oöversättlig”. Det jag har läst är i stället en översättning av en prosaversion som Cărtărescu själv redigerade fram häromåret. Uppenbarligen tycker han att den fortfarande är aktuell, så här 25 år efter Ceaușescus fall. Se på fan.

Dikt eller prosa så är det en hisnande resa han tar oss med på. Det som börjar som ett högstämt epos om den ensamme frihetshjälten Manoíl, på väg hem genom den grekiska övärlden mot det fjärran Bukarest som en omvänd Odysseus, urartar snart i en explosion av stilar och influenser, allteftersom han samlar på sig medkämpar (pirater, zigenarhövdingar, uppfinnare, mystiker), och tar sig hemåt över Balkan. Antikens myter blandas med tekniska mirakel (luftskepp, hörni, luftskepp!), ideologiska debatter som inte vet vilket sekel de hör hemma i, arabiska sagor och bibliska berättelser, saker som hänt för tusentals år sedan och saker som kommer att hända 150 år senare, tills även författaren själv dras in i historien och måste försöka förklara för sina stackars romanfigurer vad de håller på med. Så prosa det är brister de ändå stup i kvarten ut i sånger, deklamerar dikter, lyssnar på mystiska orakel… både Baron von Münchhausen- och Thomas Pynchon-fansen i mig fnittrar förtjust åt galenskaperna när stackars Mircea och hans figurer tar sig från Troja till dagens Bukarest via diverse förvecklingar.

– Gott, då säger vi att vi rövar bort vampyrvojevoden. Och sen?
– Sen slår vi ihjäl honom. Det blir hämnden för vårt folks lidanden.
– Och sen? fortsätter Zoe obönhörligt och driver tanken vidare.
– Sen infinner sig av sig självt en guldålder. Rumänerna skakar av sig tyranniets ok och får fullt av bröder i sitt land. Nationen består, men det som är främmande försvinner. Vår goda genius ovan molnen skänker människorna kroppskraft och doft av nybakat bröd, frihandeln blomstrar, skolor öppnas och kyrkor byggs med målade helgon i taket. Åh, det blir ett paradis!

Givetvis är det till stor del en allegori över Ceaușescus Rumänien. Se bara på utdraget nedan. Även utan de många klippen till unge Mircea som sitter där i sin iskalla lägenhet i Prag och knattrar förbjudna verser på sin skrivmaskin finns det nog med passningar i dikten till furstar vars seger över en diktator ger dem rätt att bli ännu värre själva. Levanten kom heller inte ut förrän efter att Ceaușescu och hans fru stiftat närmare bekantskap med en exekutionspluton och de nya styrande börjat kalla sig demokrater. Men då så, då är ju historien avslutad, eller? Muren föll ju, friheten är ju outmanad nu. Varför gör sig Cărtărescu och Johansson besväret att göra boken tillgänglig igen 2015? Man kunde nästan tro att Cărtărescu redan på 80-talet visste att den hade mer att säga, att historier upprepar sig. Jag menar, varför gör titeln anspråk inte bara på de karpatiska bergen utan på hela östra Medelhavet, där skepp i tusentals år blandat människor och idéer från tre kontinenter? Varför bygger den nationalistiske frihetshjälten Manoíl idén om nationalstaten Rumänien med hjälp av daker, romare, turkar, fransmän, romer, greker, rationalister, mystiker, banditer, diktare, ja rentav kvinnor? Hur kan han bland allt sitt skämtande och skaldande helt ha missat att både då och nu (vare sig vi pratar frihetskrig, stalinism eller eller vad det nu är vi har nuförtiden) finns ju räddningen i nationell renhet, murar mot främmande tankar, och handlingskraftiga män som vet bäst?

Tja, säg det. Ett fullständigt mysterium.

Säkert är i alla fall att förlaget förtjänar en applåd för den här utgåvan; Fredrik Tjernströms illustrationer går en perfekt balansgång mellan klassiska kopparstick och äventyrsserier, och Inger Johanssons översättning är ett paradnummer, som leker hej vilt och tänjer gränserna för språket på ett sätt som bara det är värt inträdet. Det är en bok som överraskar med varje sidvändning, och som förhoppningsvis kommer att läsas länge än.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Musten blir till mos
• Lidandets lagomhet
• Fascinerande dagböcker

People often forget the evil they’ve done unto others, but retain forever the antipathy toward those they’ve wronged – reasons for this are found and fit into the puzzle later, retroactively.

Ibland stöter man på romaner där idén att skriva en hjälpligt objektiv recension känns hopplös från början, där allt man kan säga känns futtigt. Delvis för att den här romanen är förjävla bra, men också för att det är den sortens bok (tänk Joyce, Morrison, Cartarescu etc och skit sen i jämförelserna) som är så genomsyrad av språk, historia och trauman som inte är mina att jag egentligen bara vill hålla käft och låta Zabuzjkos huvudpersoner tala åt mig.

Men det är ju en del av historien det också, som på ytan är så enkel, just för att ge henne möjlighet att gräva ner sig i komplexiteterna. TV-journalisten Daryna Goshchynska (tänk Ukrainas Kristofer Lundström), dotter till en sovjetdissident som dog på mentalsjukhuset, lever i 00-talets Ukraina och får idén till en dokumentär. I Ukraina pågick ju stridigheterna mellan röda armén och ukrainska självständighetskämpar/ kontrarevolutionärer i flera år efter andra världskriget, och nu har hon hittat en bild på en kvinna som var med och stred och dog för gerillan, och som råkar vara hennes pojkvän Adrians gammelmoster; hennes berättelse ska letas upp, grävas fram, visas upp. Det måste finnas en annan historia att berätta än en som bara rabblar siffror på antal döda och försvunna. Och när hon börjar gräva i historien börjar han drömma om henne… men drömmarna blir alltmer levande, och både Daryna och Adrian dras in i en historia som utspelar sig både i det nyss självständiga Ukraina, med korruption och sexslaveri, där de stora idéernas död leder till cynisk egoism och blind nationalism, och 1940-talets Ukraina med gerillakrig, svält, stalinistiska utrensningar som räknas i miljoner, och de 60 år av tystnad som ligger mellan. Vi kastas från eldstrider i skogar till politiska intriger, från resonemang om modern konst till intima kärleksscener, från en kvävande fastlagd historieskrivning till personliga berättelser. Så mycket har begravts i matjorden här, så mycket har aldrig sagts högt, så många bevis har bränts. Zabuzjko väver in historier i historier i historier för att kunna blottlägga det ena lagret efter det andra. I en passage riktar hon en rasande bredsida åt Bulgakov – eller rättare sagt, åt Bulgakov som tröst, om självbedrägeriet som följer i tystnadens spår.

And we comforted ourselves with ”manuscripts don’t burn.” Oh, but they do burn. And cannot be restored. Our entire culture is built on faulty foundations. The history we are taught is nothing but the clamor-increasingly deafening and difficult to disentangle-of voices out-yelling each other: I am! I am! I am! I, so and so, did this and that-and so on, ad infinitum. But the voices resound over burnt-out voids-over the silence of those who’ve been robbed of their chance to cry out, I am! Over those who had their mouths gagged, their throats slashed, their manuscripts burned. We don’t know how to hear their silence; we live as if they never existed. But they did. And their silence, too, is the stuff of which our lives are made.

Som alla böcker som vill sätta ordet ”Stor” framför ”roman” är det inte en helt perfekt konstruktion, det finns ställen där jag vill räcka upp handen och säga ”Vänta nu här, Oksana, var det verkligen…” Den romantiserade bilden av 1940-talets nationalism, inte minst. Men vafan, Zabuzjko har tillräcklig kontroll över sin berättelse och de olika personliga perspektiven att romanen bara växer för varje kapitel, lindar upp alla de olika sätt historien (på papper, i muntlig tradition, i beröring, i blod och sperma) står skrivet i allt. I alla de ursäkter och självgoda förklaringar en lär sig utantill och upprepar tills en tror att det är verkligheten.

What if this is the elemental essence of love: Having a person who shares your life but remembers everything differently? Like a constant source of wonder: world not just there, but given to you anew every minute-all you have to do is take her hand. Sometimes, even often, the same idea occurs to both of us at once, and we finish each other’s sentences-”that’s just it, exactly, that’s what I just thought”-thrilling us as if we’d just found a secret door in a shared home, but I bet had we tried to write out our individual trains of thought, separately, and then compared notes, we’d see we weren’t thinking the same thing at all-only about the same thing.

Jag vill citera boken i evighet, om inte annat så för att den som alla totalromaner låter så trist när man försöker förklara den. Maktstrukturer språkets roll invanda könsrelationer bla bla. Det är ju också en bok så full av kärlek, ibland olycklig eller misslyckad eller bortglömd eller kvävd eller rent otäck, men alltid där, alltid en startpunkt för att jaga en idé som kan bära. Några år efter att Zabuzjko skrev färdigt detta har konflikterna blivit beväpnade igen, trots att det precis som då officiellt inte råder något krig. Så många som vill skrika högst, vifta med sin flagga. Zabuzjko gräver där hon står och hittar en historia, hittar ett språk, backar inte undan, men låter det handla om förbindelser snarare än murar. Det är, trots allt, den enda vägen framåt om man inte ska behöva gräva fler gravar.

Hello, then. Who are you?

Similar Posts:

• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Det enda vi lär oss av historien är historien

Nej, det var inga besynnerliga konstgrepp eller invecklade procedurer eller bedrägerier han hade utfört, det var bara något så enkelt och naturligt som en förvandling.

”Autencitet är bara ett litterärt grepp.” Det var Mircea Cartarescu som sade det, men jag tror Lindgren skulle hålla med, eller åtminstone nicka eftertänksamt medan han suger på pipan och hittar ett sätt att kvalificera det på en mening som är mer kärnfull och mer mångtydig än något jag kunde få ihop på en A4. Efter att motvilligt och egensinnigt skrivit ihop sina påstådda memoarer häromåret är han nu i Klingsor tillbaka på skrönehumör – tänk Dorés bibel så är ni inte miltals därifrån. Och återigen, det där till synes så enkla: romanen är nästan helt utan de där små stänken av magisk realism han tar till ibland, bara en enkel historia om en egentligen rätt medelmåttig konstnär från Västerbotten som med alltmer förfinad teknik målar exakt samma sak om och om och om igen. (Självbiografi, schmälvbiografi.) Klingsor, ty så heter han, hittar som ung ett snapsglas som blivit stående i skogen i decennier, lämnat där av en av de där tysta, halvt mytiska nybyggarna han har till förfader att påverkas av väder och vind, och börjar måla stilleben med glaset i. På tvärs mot alla 1900-talsskolor – och med fullständig brist på kommersiell framgång – envisas han med detta, förfinar sin upprepning till vad han tror vara teknisk fulländning. Han målar döda ting för att hitta livet i dem, återger dem så som de är som om det vore sanning. För är ett glas ett dött föremål, mer än en roman är det? Glasföremål ser konstanta ut, men har ni någon gång mätt en gammal fönsterruta med skjutmått och upptäckt att överkanten är tunnare än nederkanten? Glas är en trögflytande vätska, så trögflytande att den tar generationer på sig att nå sin egen form.

Klingsor är en fantastiskt lekfull roman, där Lindgren smyger runt bland begreppen – konst som livgivare, konst som mord, konst som begrepp – medan Klingsor målar, ritar, ljuger, mördar och allmänt bär sig åt som en psykopat (det förväntar man sig ju av stora konstnärer) och berättarrösten entusiastiskt kräver av läsaren att försöka leta upp några av hans konstverk, som ju nästan alla gått förlorade. (Det är lite av Vonneguts Bluebeard i detta, ni vet avantgardekonstnären som efter en hyfsad karriär upptäcker att färgen han målade alla sina tavlor med bryts ner av sig själv och alla hans tavlor blir tomma dukar igen, men också nästan inget.) Boken berättas av ett vagt definierat ”vi”, som vore den en seriös konstnärsbiografi skriven av ett författarteam, inklusive primärkällor och intervjuer. ”Vi” köper konstnärsmyten rakt av, förlåter honom allt, och är kanske berättelsens huvudperson – försöker frysa en människa som i bärnsten, försöker berätta vad han är och tillskriva honom allt det han själv gör anspråk på.

…Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga i den här recensionen. Det är en så enkel, direkt, underhållande roman, och samtidigt så mycket som skymtar strax under ytan som dör om jag halar upp det i ljuset. Inte för inte är Lindgren en av våra få öppet katolska författare; han behandlar både romanen och sin huvudperson som om den vore liturgi – att genom upprepade handlingar nå djupare in i ett mysterium, utan anspråk på att avslöja det. Precis som den allestädes närvarande Norrlandspölsan kokar han sin berättelse tills den blir jämn klar och smaskig och går ner så fort att man knappt inser hur mättande och god den var förrän efteråt.

Samtidigt, visst, vi kan det nu. Har ni läst Pölsan eller Norrlands Akvavit känner ni absolut igen er. Men än sen? Torgny Lindgren gör Torgny Lindgren bättre än någon annan. Vårt naturliga tillstånd är förvandlingen. Konstens naturliga tillstånd är frysningen av ett ögonblick. I konflikten mellan de två uppstår något som får det att svindla. Kalla det mirakel.

Similar Posts:

• Torgny Lindgren död
• Torgny Lindgren får De Nios stora pris
• Fast i Västerbottens mylla
• Pölsa som ultimat metafor
• Allt skrivet är lögn. Sanningen låter sig inte skrivas.

I Skymning över Svarta havet får man följa den unga kvinnan Nora på väg in i vuxenlivet. Hon och hennes vän och senare pojkvän, Gigi, springer omkring ganska sorglöst i staden Mangalia, med det stora havet ständigt närvarande. Det är färgrikt och målande, snabba känslokast och en smula rörigt i Noras värld. Hon när en dröm om att bli konstnär, och börjar på konstskola i Bukarest. Allt löper på tämligen sorglöst. Författaren har ett lätt och svepande språk, men historien lyfter liksom aldrig. Det blir schablonartat. Som när ett kapitel kallas ”Mina konstlektioner i Bukarest och cirkusen”. Den obligatoriska, säregna zigenerskan, vis som få, med en förmåga att ”se igenom allt”, finns där. Pojkvännen Gigi kommer från den turkiska delen av stan.

Det blir fest och ”Vårnatten fylls av havets rastlösa brusande och de blommande träden fäller sina knoppar i den salta vinden.”

Det hörs skratt och orientalisk musik som låter som en blandning av zigenarmelodier och rumänska folksånger men samtidigt är något helt eget. Doften av turkiska desserter tränger ut på gatan. Alla har visst fest inatt. Aprikosträdet framför huset skakar sina grenar så att dess rosa blommor faller ner över oss som mjuk snö.

Ja, så fortsätter det. ”Livet är ljuvt och äventyrligt, ett mjukt gungande nöjesfält eller en lekfull balett.”

Först när Nora blir gravid och måste göra abort kan jag känna att historien blir något mer angelägen. Aborten, som är absolut förbjuden under denna tid, skildras tätt och intensivt. Så ock det efterföljande angiveriet och dess följder. Men det är bara några sidor.

Så, tyvärr. Har man blivit bortskämd med lysande rumänska författare som Herta Müller och Mircea Cărtărescu, väger Domnica Radulescus förmåga att berätta alltför lätt och jag kan inte annat än andas ut när jag läst sista sidan.

Att läsa istället: Den ocensurerade versionen av Flackland, Herta Müllers debutbok, eller varför inte Skräpliv – rumänska berättelser, en antologi med rumänska noveller.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”

Inte för att den nödvändigtvis handlar just om hemvändande då, utom när den gör det. Det är minnet som står i centrum i de här fem löst sammanvävda historierna, barndoms- och ungdomsberättelser om omvälvande upplevelser som vänder uppochner på allt man trodde sig vara. Inte för inte dyker Prousts jävla madeleinekaka upp här och där, och det hjälper inte att jag skriver den här recensionen samtidigt som jag läser Knausgård och hans funderingar om skillnaden mellan vad som hände och vad han minns och vad han skriver i sin roman. Men Nostalgia går ju så långt bortom det, den är ett fysiskt verk, där minnen tar så konkret form att man kan gå vilse i dem, bygga ett hus av dem, eller använda dem för att borra i någons skalle. Exakt vems minnen och vems skalle är aldrig helt klart; när man väl borrat sig in där, ympat sin historia på någon annan som ett virus, då är man ju den personen.

…och nej, där är jag redan inne i det. Jag sitter och försöker förklara vad Nostalgia handlar om och fastnar i klichéer, analyser, behandlar den som något att lösa snarare än läsa. Grejen är ju det att Cărtărescus ”svår”-het, om vi nu ska kalla den det, är så bedräglig. Han börjar romanen med en enkel, burlesk historia om, som osar både kommunistiskt 70-tal och gammalt förkrigs-Europa, där en professionell rysk roulette-spelare kväll efter kväll lägger in fler och fler kulor i revolvern. Revolvern har bara så många kamrar, och förr eller senare ligger där sex kulor och överlevnadschansen är 0%. Det ligger i spelets natur. Men om han slutar, då spelar han ju inte längre, och vad finns det kvar då?

När det handlar om blod tiger man.

Att läsa Cărtărescu är ju, alla möjligheter till smart analys till trots, en fantastisk upplevelse. Som att gå på ett gungfly, ett kärr fullt med lyktgubbar man tror sig kunna känna igen; när som helst upptäcker man att man inte har en aning om var botten är, och när man började sjunka. Berättelserna får ett eget liv som berättaren inte kan kontrollera, karaktärerna går in i varandra, den enkla barndomsskildringen shanghaias av barnet den återskapar och blir till en surrealistisk saga där allt kan hända. Boken skrevs under Ceaușescu-tiden, och förblev också censurerad en bit in på 90-talet. Skriver man under de förhållandena är det väl svårt att inte fundera över författarens roll. I Nostalgia är berättaren alltid närvarande – han kanske tar ett steg tillbaka och låter rollfigurerna tro att de har fri vilja, men går de för långt åt sidan kan han kliva in och rätta upp dem, som den Gud han är. Detta är ju hans skapelse. Samtidigt förfasas han också över detta perversa i att författaren-kompositören-historieberättaren-skådespelaren-skaparen ÄR sitt verk, att inom det existerar inget annat än verket, att utan verket är han ingenting. Är det så vi går genom livet, med en föreställning om vilka vi är och vilka de andra är, och hur ofta tappar vi bort gränserna där?

Jag frågade vad det var han skrev och han svarade okonstlat men med en äcklad grimas: ”Litteratur. Jag är författare, fast jag önskar att jag inte vore det. (…) Nej, jag vill inte bli en stor författare, jag vill bli Allt.”

Men det här är ju ändå en komedi. Eller? Delar av den är definitivt det. Avsnittet om mannen som efter att ha sparat i åratal äntligen får råd att köpa en sketen rumänsk bil, och blir så fascinerad av signalhornet att han aldrig ens kör någonstans (vart skulle han köra?), bara sitter på gården i sin bil och tutar allt mer avancerade symfonier, till exempel, är fantastisk satir både på livet under förtryck och idén om konst som något högre. Å andra sidan. Fem flickor i tolvårsåldern leker en lek, den sista stora leken de leker innan de blir vuxna och magin slutar fungera: de ritar upp streck på marken, ett för varje decennium i sitt liv, och sedan går de en och en över strecken medan de andra ser på, ser hur den ena efter den andra åldras och dör före sin tid… bara sin egen död upplever de inte. Och inte frågar någon av dem ”Vad såg du när jag gick genom…?”

Sättet Cărtărescu väver ihop de fem berättelser som utgör romanen är så subtilt att det ofta knappt ens existerar; kvinnan som skymtar förbi i ett avsnitt blir huvudperson i nästa, på den nivån är det. Nej, den egentliga huvudpersonen är den osynlige som berättar alltihop, som både utplånar och framhäver sig själv genom att berätta om andra, bli andra, med all den fasa och extas det innebär. Sättet hans kan vrida lite på vinkeln och låta oss skymta alla de möjliga andra historier som ryms under vardagen, allt som inte sägs, allt som kommer att hända eller inte göra det, alla kontakter människor emellan. Det låter enkelt, men samtidigt är det ju en kliché att det finns frihet i skrivandet, att die Gedanken sind frei. Visst, han kan utifrån en enkel scen – säg, ett gäng snoriga barn som leker i eftermiddagssolen på en ovårdad bakgård med betong och rostande armeringsjärn, doften av soppa från ett öppet fönster – extrapolera en hel värld. Men då blir han i gengäld fast i den berättelsen, inte fri. Ända tills han till slut tar ett djupt andetag, höjer blicken långt bortom murarna, och med en dåres gapskratt tar över hela världen. Och när han gör det behöver han inte längta hem, då är han hemma.

Similar Posts:

• Lidandets lagomhet
• Vad är Orbitór?
• Fascinerande dagböcker
• Upp, upp och iväg
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt

Men det senaste decenniet har något förändrats, och rumänskspråkiga författare nämns plötsligt som favoriter för prestigefyllda litteraturpriser. Längst fram står Mircea Cărtărescu. Cărtărescus mästerverk, den nästan 1500 sidor långa Orbitór-trilogin, är samtidigt en magisk-realistisk självbiografi och en mardrömslik vision av Rumäniens historia genom en kalejdoskopisk metafiktionslins. Den har redan översatts till flera europeiska språk och höjts till skyarna. Men Cărtărescus nyvunna framgång har sedan 2012 också gjort honom till måltavla för en löjlig nedsmutsningskampanj ledd av den tidigare oppositionen. I den här skandalen hävdade de envist att Cărtărescus internationella framgång bara berodde på att han fått oförtjänt mycket marknadsföring utomlands, betald med allmänna medel, och det eftersom han påstods ha stött den förra regimen. Idag är han berömd i Rumänien, men för helt fel skäl. Hans mest kända bok i Rumänien är novellsamlingen De ce iubim femeile (Varför vi älskar kvinnor), utgiven mellan andra och tredje volymen av trilogin. Den, och de enstaka journalistiska verk han publicerat efter Orbitór säger väldigt lite om hans litterära förmåga. De verk som gjort honom till Nobelpriskandidat blir inte lästa av den ointresserade rumänska allmänheten, vilket försätter honom i en sårbar position som offentlig person. Det lär inte förvåna om den nya roman han arbetar på (hans första “seriösa” litterära verk sedan Orbitór) bemöts av samma blandning av fientlighet och okunskap när den släpps i Rumänien.

Den här fientliga inställningen gentemot framgångsrika rumänska författare i deras hemland och politiserandet av deras verk påminner på många sätt om hur det förra århundradets generation av exil- och dissidentförfattare avfärdades av den kommunistiska regimen. En av författarna som drabbats av det är Norman Manea, som trots stora framgångar utomlands inte kunde kliva fram på den rumänska litteraturscenen förrän efter regimens fall. Förutom Cărtărescu är Manea den ende författare som kan ses som Nobelpriskandidat (även om man kunde hävda att den snarlike Imre Kertesz redan vunnit “hans” pris). Han är den mest översatte rumänske författaren hittills, och mycket av det han skrivit handlar om den hårda verkligheten i det kommunistiska Rumänien. Han är äldre än Cărtărescu och hans prosa är omisskänneligen skriven under en totalitär regim. Liksom många andra författare i sin generation skrev han för en läsekrets där censorn är en undersförstådd medlem. Obekanta läsare rekommenderas läsa hans mest kända bok, memoarromanen Huliganens återkomst, som är mycket lättare i tonen än resten av hans essäer och romaner. Han är en författare som drivs av sitt samvete, en politisk skribent som aldrig ville bli det. Men återigen är han inte särskild välkänd på hemmamarknaden, även om det innebär att han undgått samma påhopp.

Men trots det nedslående politiska klimatet frodas den samtida rumänska litteraturen och verkar ha hittat en enhetlig röst, och det finns många nya spännande namn som kämpar om att bli lästa. Under de senaste tio åren har det gjorts rejäla insatser för att lyfta fram rumänska författare utomlands och ge dem det erkännande de inte alltid får i ett land där de ofta inte bedöms utifrån sin talang, eller helt enkelt ignoreras. En viktig händelse var lanseringarna av Ego.Proză och Fiction Ltd 2004. Båda lanserades av Polirom, ett av Rumäniens ledande förlag, och satsade på att föra fram debutanter. Den här samlingen av mindre kända författare som fick utrymme att utvecklas visade sig vara en lyckträff för Polirom. Ibland dem fanns namn som Filip Florian, Dan Lungu, Florina Ilis och Lucian Dan Teodorovici, som alla kommit att översättas till andra europeiska språk och blivit väl emottagna. Förutom Polirom stöddes den nya generationen av rumänska författare också av ett av de äldsta förlagen på marknaden, Cartea Românească, som fört fram rumänsk litteratur i nästan ett sekel. De två förlagen gick ihop 2005.

De många namn som kommit fram ur Ego.Proză skiljer sig åt en hel del, men det tycks ändå finnas ett gemensamt intresse för minnets roll i krocken mellan landets kommunistiska historia och nutiden. Romaner som Teodorovicis Matei Brunil och Filip Florians debut Degete mici (Små fingrar) tar direkt itu med vad den förra regimen byggde upp och lämnade efter sig. I den första romanen drabbas en före detta politisk fånge av en identitetskris orsakad av besynnerliga minnen, medan den andra beskriver upptäckten av en kommunistisk massgrav och dess inverkan på samhället runtikring. På en större skala verkar Horia Ursus Asediul Vienei (Wiens belägring), som handlar om omvälvningarna i den omstridda regionen Transsylvanien i efterdyningarna av andra världskriget. En av Dan Lungus mest kända romaner, Sunt o babă comunistă (Jag är en kommunistkäring), berättas av en regimnostalgiker vars bästa år ligger i ett förflutet hon förväntas hata, och T. O. Bobes Cum mi-am petrecut vacanța de vară (Vad jag gjorde på mitt sommarlov) berättar om en postkommunistisk barndom sedd genom en fjärdeklassares ögon, inklusive stavfel och naiva men avväpnande betraktelser. En liknande bok, som verkar utgå från William Goldings Flugornas herre, är Florina Ilis Cruciada copiilor (Barnkorståget) som målar upp en tablå av dagens rumänska samhälle genom att följa en grupp skolelever under en lång resa till havet. Att växa upp under kommunismen är ju ett tema som knappast är främmande för samtida rumänska författare, inte minst då Cărtărescu. I hans fotspår följer Simona Popescus självbiografiska roman Exuvii, vars poetiska prosa pusslar ihop en uppväxt utifrån subtila ögonblicksbilder. Det självbiografiska perspektivet hittar man också hos Vasile Ernu, en sovjetfödd etnisk rumän vars debut Născut in URSS (Born in the USSR) ser på kontrasten mellan de två olika kommunistiska sfärerna. Ett annat exempel är Filip Florians Băiuțeii (Grabbarna från Baiutallén), skriven ihop med hans bror Matei Florian, där de två författarna turas om att ge en levande, nostalgisk bild av ett arbetardistrikt i Bukarest under 70- och 80-talen.

Filip Florian tar sig också an en annan trend i rumänsk litteratur med den historiska romanen Zilele regelui (Kungens dagar) (2008), som utspelar sig i kungadömet Rumänien 1866. Det här är en genre som lockat till sig flera andra författare, till exempel Ștefan Agopian som griper till magisk realism när han skriver om 1800-talet i sin roman Tache de catifea (Sammetsfläcken). Kanske mest anmärkningsvärd (och inte bara av litterära skäl) är Varujan Vosganian, som tidigare var mest känd både i hemlandet och utomlands för sin långa politiska karriär som mynnade ut i en kort tid som finansminister mellan 2007 och 2008. 2009 gav han ut sin första (och hittills enda) roman, Cartea șoaptelor (Viskningarnas bok) som blev en överraskande succé. Romanen är en litterär bedrift som tar itu med det armeniska folkmordet. TIll skillnad från Franz Werfels The Forty Days of Musa Dagh närmar sig Vosganian ämnet mer indirekt genom att sätta ihop en samling historier om det armeniska folkets situation under det senaste seklet. Cartea șoaptelor har nyligen översatts till flera europeiska språk. En annan bok som förtjänar att nämnas är Florina Ilis senaste roman Viețile paralele (Parallella liv), en biografi över Rumäniens nationalskald Mihai Eminescu som följer både hans liv och hans legend genom 150 år av rumänsk historia och målar upp ett enastående porträtt av författaren genom att på ett uppfinningsrikt sätt blanda autentiska dokument med skönlitterära spekulationer.

Dagens rumänska litteratur har hyllats av kritiker och ignorerats av sin publik, men har ändå åstadkommit ett kreativt uppsving på senare år, och förhoppningsvis kommer internationell uppmärksamhet att dra upp den ur det hörn den trängts in i hemma. Författarna representerar stilar från Cărtărescus vackert hallucinatoriska realism till Teodorovicis och Florians sparsmakade, genomtänkta prosa och Dan Lungus smidiga humor. Under sommaren har inte mindre än elva olika rumänska författare översatts till svenska, och man kan bara hoppas att det banat väg för fler liknande initiativ. Författarna jag nämner ovan är bara några av många som lever och skriver i Rumänien idag, och som förtjänar att bli vida lästa och översatta.

Similar Posts:

• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Tid och dödtid
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Upp, upp och iväg
• Vad är Orbitór?

Det borde han kanske inte göra.

För visst, Cărtărescu lär, jämförelserna med Murakami (ofta med tillägget ”på syra”) eller Márquez till trots, knappast bli en bred folklig författare. Nostalgia och Orbitór är storverk, men han gör det sannerligen inte lätt för läsarna med sina sömlösa skiftningar mellan tydlig socialrealism och surrealistisk body horror där gränsen mellan berättare, berättelse, karaktärer, läsare och text vrids och vänds tills man inte vet var man är eller vad man heter. Och jo, jämfört med dem är definitivt munsbiten Travesti lättare att … om inte ta till sig, så i alla fall att sammanfatta:

Det var hippiernas epok, de blev illa åtgångna i landets tidningar som ständigt publicerade karikatyrer av långhåriga typer i utsvängda jeans med konjaksflaska framför sig och handen i pappas plånboksficka. Indisk filosofi, marijuana, rockmusik, alltihop sipprade sakta igenom också till oss och målade ut ungdomens fantastiska rotlöshet i starka färger. Vem brydde sig om Kommunistiska ungdomsförbundet, vem brydde sig om teve och tidningar? Vem gjorde minsta ansträngning att förstå världen vi levde i? Bandspelaren, tedrickandet, de repade skivorna, porrtidningarna, det var verkligheten. Var fanns lidandet?

Författaren Victor åker till ett pensionat för att skriva, för att en gång för alla gräva sig ner i och förstå något som hände honom i ungdomen. Hans yngre jag åker 1973 på sommarläger tillsammans med hela sin skola, den ende intellektuelle i en klass full med hormonstinna tonåringar. Som den typiske outsidern har han gjort ett adelsmärke av att förakta allt de andra är så fascinerade av: rockmusik, jeans, fotboll, sex, skratt, sprit; och medan de ägnar hela den föräldrafria veckan på landet åt sådant går han åt sidan, för sig själv, in i sig själv… tills något händer, något som har att göra med en klasskamrat i klänning, och som fortfarande spökar för honom så många år senare. Så långt inget märkvärdigt, liknande historier har vi hört förut. Men sedan har vi just det att författaren ju vet hur jävla naiv och affekterad hans tonårsjag var, hur fel han hade när han avfärdade sina kamrater som kulturlösa monster, att de alla växte upp och blev någorlunda rättskaffens medborgare medan han själv bara blev medveten om sina egna brister … och han saknar det, den där Nietzscheanska klarheten, även om den kom mitt ett psykotiskt break. Han har tillbringat hela sin karriär med att skriva fullt duglig prosa för fullt dugliga människor, men är inte vitsen med att vara en Stor författare att skriva något som river ner? Kan man tänka stort och fritt om man lärt sig att passa in?

För att få skriva den boken kunde jag ha låtit mig flås levande och med min fortsatt levande hud, med blodkärl, nervtrådar och svettkörtlar bundit in det allomfattande verket.

Så för att finna det jagar den äldre Victor på sitt yngre jag, överdriver hans sökande och hans skräck för att visa sig vara som de andra, beskriver hur han går på nattliga drömvandringar som hämtade ur någon gammal gotisk skräckfilm, där han kliver igenom den tunna spindelväven i trappan ut ur verkligheten utan att den förstörs. Runt den gamla gården, eller om det nu är inne i sitt eget huvud, hittar han övervuxna ruiner fulla med gigantiska insekter och dolda rum med stumma varelser, och ju djupare författaren går in i sina minnen desto tunnare blir han själv.

Men ju starkare jag värjer mig mot det, desto mer skrämmer mig tanken att det inte är någon tumör jag skär bort utan ett vitalt organ, som om texten vore mitt sanna väsen och jag själv – blott och bart en illusion.

Läsare av Nostalgia lär känna igen sig, inte minst för att hela Travesti i princip är en remix på avsnittet Tvillingar i den romanen. Inte nödvändigtvis något fel på det, Cărtărescu ska vara mångbottnad nog att hitta nya vinklingar på gamla berättelser. Och även om det konstanta misantropiska äckel vår hjälte känner för allt omkring sig blir jobbigt i längden är det svårt att inte dras in i hans prosa, som i ena sekunden så löjligt tonsäkert fångar ungdomen i sin lätt bleknande helhet i ett land där tonåringar blandar partikampsånger med porrvisor utan att reflektera över det, där musiktidningar och kassettband måste smugglas runt som droger och alla utom just du själv verkar missa poängen, för att i nästa sekund glida över i psykotiska mardrömsvisioner som lämnar självaste Lovecraft i dammet. Men till slut måste ju allt det där självrannsakandet leda någonstans också, och där hans längre verk använder allt det där för att utvidga världen, visa på oändliga möjligheter och skräckdjup, vänder sig Travesti bara inåt och klaustrofobiskt inåt tills den i slutändan reduceras till en enkel fråga och ett enkelt svar som kunde platsat i vilket amerikanskt TV-drama som helst. Och där kommer besvikelsen, kanske desto större för att jag vet hur mycket bättre han kan; han har en luftvärnskanon och använder den för att skjuta mygg. Om man gör det så svårt för sig för att sedan göra det så lätt för sig, då är man kanske lite pretentiös i alla fall.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Hemvill vill hem
• Upp, upp och iväg
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vad är Orbitór?

Vecka 37 på dagensbok.com är en mer fullspäckad vecka än vanligt. Redan i lördags tjuvstartade vi vår inför Bokmässan-special med en gästkrönika av Peo Bengtsson. Peo minns bokmässan 2012 och hur det var att vara debuterande författare. Ännu mer bokmässa blir det senare i veckan när fokus riktas mot Rumänien.

Idag skriver Anna Liv om Mari Jungstedts elfte deckare Du går inte ensam. Tyvärr är det en förutsägbar historia trots att poliskommissarie Karin Jacobsson får kliva fram och ta sig an sitt första stora fall.

Tills imorgon har Lina läst Bodil Malmstens sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Lina hade inte läst de tidigare loggböckerna, men nu när hon har plöjt några är hon eld och lågor kring konceptet. Lina har även gjort en lång intervju med Bodil Malmsten.

På onsdag blir det premiär för Tema Rumänien när Oscar recenserar Catalin Dorian Florescus Jacob beslutar sig för att älska, en mäktig släktkrönika som utspelas på den vindpinade rumänska landsbygden bland de tysk-rumänska nybyggarna och följer historien från trettioåriga kriget fram till femtiotalet.

På torsdag skriver Kari om Pål Börjessons debutroman Gallus. En bok om utsatthet och att behålla hoppet i en hopplös tillvaro. Boken gjorde starkt intryck på Kari och det går fortfarande att vara med i utlottningen av ett exemplar. Maila namn och adress till kari.kapla@dagensbok.com senast onsdag den artonde så är ni med. På torsdag kommer även en intervju med Pål Börjesson.

Och på lördagen blir det, som tidigare nämnt, stort Rumänien-tema inför årets bokmässa. Då skriver vi om Cărtărescu och massor av annat. Missa inte.

Similar Posts:

• En tysk-rumänsk by i stormens öga
• Tema: Rumänien
• Stort intresse för debuten ”Gallus” på Pusterviksbaren
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk

Den här veckan startar vi upp med Mircea Cartarescus Dagböcker från 1994 till 2003, som Bonniers ny ger ut i svensk översättning i sin Panache-serie. Richard skriver:

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna (…) Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Imorgon skriver Björn om Serhij Zjadans Anarchy In The UKR – en uppväxtskildring från ett land som inte finns. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkanismen. Vad nu det är för en ism.

Senare i veckan blir det deckardebut i form av Magnus Montelius Mannen från Albanien tillsammans med Magnus Utviks självbiografi Med Stalin som gud. Båda kretsar kring politiska kopplingar mellan Sverige och Albanien under det kalla kriget.

Jag har rivstartat årets läsning och håller på med inte mindre än tre böcker just nu: Ulrika Kärnborgs Vad är litteratur?, som Kettil skrev om i vår skrivarspecial. Tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa; Elsas hemlighet som vår gäst Anna Winberg kommer att recensera här på dagensbok.com senare i januari. Och så Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna.

Vad läser ni just nu?

Similar Posts:

• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Fascinerande dagböcker
• Vecka 21 på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg