”Etablissemanget”. Visst har det något av konspirationsteori över sig? ”De som bestämmer”, eller kanske snarare: ”de som egentligen bestämmer”. För officiellt är det ju vi. Vi, folket, som det heter. Vi, som på demokratisk väg röstar fram våra representanter, men kanske ibland har en känsla av att makten ändå ligger någon annanstans? Att det finns […][...]

Egentligen fattar jag inte det här med tidningskrisen. Det är något oerhört märkligt med att en bransch plötsligt inte längre lyckas ta betalt för det de gör. Ja, medievärlden har förändrats radikalt de senaste decennierna. På internet har de flesta av oss tillgång till information i mängder vi knappast kunnat drömma om tidigare i historien […][...]

Tidigare i vår rapporterade Sveriges radio P1:s program Medierna om en stor vetenskaplig undersökning av svenska regeringars presskonferenser. Ett treårigt forskningsprojekt har gått igenom alla presskonferenser från 1993 till 2011, och drar slutsatsen att de under den tiden blivit hårdare styrda, med mindre kritiska och krävande frågor. Det skiljer sig både från hur medieklimatet i […][...]

En halv sanning är också en lögn handlar om hur journalister fixar och trixar med fakta för att få till en story som passar in i den medievänliga dramaturgin. Det måste finnas ett offer och det måste finnas en skurk. Dessa roller är många gånger förutbestämda, och om verkligheten inte är svartvit från början, så […][...]

”Den manliga blicken” är ett väl etablerat begrepp inom olika former av kulturforskning. Det är (den vite, heterosexuelle, och så vidare) mannen som beskrivit världen och människorna, i synnerhet kvinnorna, i vetenskap, litteratur och film genom historien. Kvinnan har varit objektet, för blicken, för lusten, för alla möjliga känslor; mannen den som begär, iakttar, definierar. […][...]

När James Gandolfini dog alldeles för ung för ett par veckor sedan fick han de vanliga, och inte oförtjänta, hyllningarna av vänner, kollegor och kritiker. ”En av sin generations stora skådespelare”, etc. Det unika var inte hyllningarna som sådana, utan varför han fick dem: trots en 20 år lång karriär med roller som spände från […][...]

Martin Kellermans seriefigur Rocky som över bostadsannonserna dagdrömmer om att stövla in och utrymma lägenheter som nazisterna i Schindler’s List. Nikanor Teratologens nazihyllande huvudpersoner i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Dan Parks affischkonst som liknar Auschwitz vid Disneyland, Quentin Tarantinos omskrivning av historien i Inglorious Basterds eller webbsidor som samlar bilder på katter som liknar Hitler. […][...]

Sedan 1876 har vi haft statsministerämbete i Sverige, och under alla dessa år har vi aldrig haft en kvinna. Är det en slump? Har ingen velat bli det? Har ingen varit lämpad? 1995 i augusti meddelar Ingvar Carlsson oväntat att han tänker avgå som statsminister och alltså inte ställa upp i omvalet 1996. Som vice […][...]

Det är en intressant paradox att vi samtidigt som vi kanske lever i den mest kommersiella av tider har vant oss vid att få mycket av det vi använder till vardags gratis. Vi umgås i sociala medier, utbyter information, läser nyheter, tittar på filmklipp eller lyssnar på musik en stor del av vår dag – […][...]

Två svenska journalister slipper äntligen ur fängelse och plötsligt har etiopiskt åsiktsförtryck fått en framträdande plats på svenska mediers agenda. Runt omkring i världen rasar muslimer (”rasar” måste ju för övrigt vara mediasveriges mest karaktäristiska verb) över de senaste Muhammed-bilderna och i veckan släpps Salman Rushdies självbiografi om åren under dödshot sedan hans roman Satansverserna […][...]