Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Fortfarande, efter att ha läst den, har jag svårt att säga om det beror på ett närmast patologiskt egensinne eller på en uttänkt strategi – det går inte en dag utan att Trump skapar nya rubriker. Medan motståndaren Hillary Clinton tycks dömd att älta samma frågor om och om igen rusar Trump vidare, vidare. Det finns inte många ståndpunkter på den politiska kartan som han inte intagit vid ett eller annat tillfälle, han ljuger närmast vanemässigt utfrågarna rakt i ansiktet, men ingenting verkar kunna stoppa hans framfart.

Vare sig han vinner eller förlorar i morgon är det svårt att föreställa sig att det blir det sista vi hör från affärsmagnaten, dokusåpastjärnan och populisten Donald Trump.

Han är förstås fascinerande i sig, men det är ändå boktitelns andra beståndsdel som får mig att plocka upp paret Saarikoskis skildring: ”vredens Amerika”. I USA, i Europa, i Sverige och Finland – överallt finns de ju, olika typer av populistiska politiker som underblåser och kopplar in sig på ett kraftfält, en väldig vrede som för mig är skrämmande och, delvis, svår att förstå. Det vill säga, nog finns det skäl att vara arg över samhällsutvecklingen, men varför är det så ofta figurer som Donald Trump, Bert Karlsson och Ian Wachtmeister eller Silvio Berlusconi som lyckas mobilisera den där kraften? Hur kan ytterst väletablerade, välbärgade och minst sagt moraliskt svårfångade typer framstå som folkliga hjältar?

Det där är tyvärr frågor jag får fortsätta att leta svar på någon annanstans, för i paret Saarikoskis Trump och vredens Amerika spelar väljarna trots allt en mycket liten roll. Vi får möta några enstaka, och jag önskar att det större politiska sammanhanget getts betydligt mer utrymme än så. Fokus ligger istället nästan odelat på Trumps biografi och agerande, och vilar också tungt på andra författares böcker och artiklar. Det är lite tråkigt, men förstås ett resultat av att få personer verkligen trodde att Trump skulle ta sig så här långt i presidentvalet.

Att det gått snabbt i den här bokens produktionsprocess märks inte minst på översättningen och korrekturgranskningen. Min inneboende språkpolis ger sig ständigt till känna och stör läsningen med än den ena, än den andra invändningen. Varför översätter man till exempel till New Yorks ”centralpark” men envisas med att skriva ”business” i alla upptänkliga sammansättningar där ”affärs-” eller ”affärer” hade flutit så mycket bättre?

Kanske är det petitesser man får ta om man vill ha aktuell nyhetsbevakning i bokform (och var ska man annars hitta den nu för tiden?), men visst är jag en smula bortskämd av Martin Gelins välskrivna och breda skildring av Clinton-kampanjen. Laura och Saska Saarikoski slutar i alla fall med en intressant framåtblick: Vad skulle vi kunna förvänta oss om Trump vinner i morgon? Vilka av alla delvis motstridiga löften kan han ha möjlighet eller intresse av att faktiskt genomföra? Och, inte minst, vad händer om han förlorar?

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Min president var svart
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• En pusselbit i det stora varför
• ”Postsanning är prefascism”

En höger finns ju onekligen – jag vågar nog drista mig till att kalla det ”idiothöger” i det här läget – med sin valde republikanske kandidat Donald Trump. Har det någonsin varit så långt mellan de båda huvudmotståndare som i valet nu i november, tro?

Polariseringen tycks bara öka och öka i amerikansk politik, men demografin, den ”majoritet av minoriteter” som består av unga, kvinnor, etniska och sexuella minoriteter, lutar mer och mer åt vänster. Allt fler vill ha större ekonomisk jämlikhet, sociala rättigheter och skyddsnät och en mer miljövänlig politik. De utgör den koalition som valde Barack Obama 2008 och 2012, och 2016 ser USA-korrespondenten Martin Gelin Hillary Clinton som den logiska, mer sakpolitiskt orienterade fortsättningen på den linjen.

Det är en ganska annorlunda Clinton som vunnit sitt partis nominering 2016 än den som förlorade mot Obama för åtta år sedan. Då tonade hon ner inte minst sitt feministiska engagemang – många menade att hon helst ville få väljarna att glömma att hon själv var kvinna – och framställde sig som en pragmatisk och proffsig mittenpolitiker. Efter åren som Bill Clintons First Lady, som senator och som utrikesminister under Obama kan hon nu äntligen segla på vänstervindarna, men uppfattas ofta som mer hjärna än hjärta. Där ligger kanske kampanjens främsta utmaning i år.

För trots att Clinton enligt en undersökning talar sanning i 95 procent av fallen – att jämföra med 46 procent för Sanders och ynka 12 för Trump – uppfattar många henne som oärlig, kall och cynisk. Hur har det blivit så? Är det en fråga om personlighet, om ett långt liv i rampljuset som krävt sina kompromisser, eller om kvinnliga politikers särskilda villkor?

Det är det förstås svårt att ge ett rakt svar på. Däremot tecknar Gelin överlag en spännande och intressant bild av kvinnors villkor i USA generellt, om de olika rättviserörelser som under de senaste decennierna alltmer fått syn på varandra. Bland det mest tankeväckande tycker jag är att han inte, som så många andra, ställer det som brukar kallas identitets- och fördelningspolitik mot varandra. Istället ser han alltsammans som delar i en större rörelse.

Det är framför allt som beskrivning av denna breda vänstervåg som Den långa kampen har sitt läsvärde. Titeln och undertiteln ”Hillary Clintons väg till makten” är med andra ord en smula missvisande. Den som framför allt söker intima detaljer om Clinton själv har inte särskilt mycket att hämta här. Gelin använder henne snarare som en ingång till en politisk strömning. Han fokuserar istället på väljarna, kampanjens ”everyday Americans”, och på själva sakfrågorna och tecknar läget för aborträtten (illa åtgången i republikanskt styrda delstater som Texas), bristen på föräldraförsäkring och barnomsorg.

Det är ett fokus påtagligt vidare än det maktspel böcker om politik ofta bjuder på. Här handlar det om politik som frågorna om hur vi kan leva tillsammans på bästa sätt. Det önskar jag mig av betydligt fler författare i genren.

Similar Posts:

• Han vågar hoppas
• Intressant inblick i Vita huset
• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Om ett annat val

Har man sett några av valdebatterna kan man slås av att det politiska upplägget påminner lite om det svenska, där huvudmotståndarna ibland verkar leta efter skillnader och retoriskt bygger upp avståndstaganden, men som när det kommer till konkreta förslag och siffror ändå inte har samma avgrund mellan sig. Lite samma schizofrena känsla som när de nya moderaterna anser sig vara arbetarpartiet och lägger till sig med en socialdemokratisk retorik och värnar om facket, arbetsrätten och folkhemmet blir det när Barack Obama villigt erkänner att Mitt Romneys delstatliga sjukförsäkring varit en förebild för hans federala variant, samtidigt som Romney anklagar Obamas variant för någon slags ”socialism”. Men är det då ett val mellan två kandidater som trots retoriken och showen ändå är ganska lika? Ett val som trots allt inte har så stor betydelse? När man läst Martin Gelins Den amerikanska högern kan man knappast svara ja på dessa frågor.

Gelin påbörjade arbetet med denna bok precis efter att Obama svors in som president 2009 och har således ägnat den flera års arbete. År som tillbringats med att läsa på om och träffa anhängare av det republikanska partiet. Det är ett minst sagt imponerande arbete om ett parti som kan beskrivas som ett av de absolut mäktigaste politiska partierna i vår samtid, men ett parti vars historia och nuvarande status sällan har summerats i en svensk bok på detta sätt. Just det svenska perspektivet tror jag är viktigt, då det trots allt är ett parti vars kärna och historia man faktiskt har mindre kunskap om än vad man kanske tror.

När Gelin här pratar om den stora politiska revolutionen under USA:s sextio och sjuttiotal är det nämligen inte Vietnamkrigsmotståndet, radikala studenter, medborgarrättsrörelsen, feminister, Svarta Pantrarna eller hippies han syftar på, utan den politiska revolution som pågick när Republikanerna radikaliserade sig. Hur partiet ändrade inriktning på den ekonomiska politiken och synen på statens roll, och hur de anammade moralkoder med en tydlig evangelistisk kristen inriktning för att nå de nya väljarna: de vita i södern och mellanvästern. För att nå dessa nya väljargrupper har man även helt släppt idén om att kunna locka till sig röster från minoritetsgrupper och istället tagit sig an anti-intellektuella och populistiska (på fullaste allvar menar de att den globala klimatförändringen är ett liberalt påhitt skapat av Al Gore) och ibland inte ens dragit sig för rent rasistiska ställningstaganden. Det är en revolution som utspelas i välbesuttna villaförorter i Orange county, bland lobbyister och tankesmedjor i Washington och på gräsrotsnivå bland deras nya väljargrupper. En revolution som inte har samma romantiska skimmer, men en revolution vars bestående påverkan på många sätt överträffar vänsterns revolution.

Det är historien om hur den tidigare mindre konservativa fallangen inom det republikanska partiet nu är helt dominerande. En fallang som via tankesmedjor och egen media (prova till exempel att gå in på deras alternativa wikipedia: conservapedia.com) fört partiet så långt till höger att om deras två egna superhjältar Barry Goldwater och Ronald Reagan skulle driva samma politik i dagens parti skulle de med största sannolikhet benämnas med smädordet rinos (Republicans in name only). Det handlar om ett parti som de senaste fyra åren har haft som huvudmål att få till ett presidentskifte, inte för att utifrån rådande omständigheter skapa de bästa förutsättningarna för USA som land. Med metoder som ”the plege”, ett skriftligt löfte om att aldrig under några omständigheter höja skatterna (vilket bland annat Mitt Romney har skrivit på) har partiet skapat förutsättningar för att aldrig kunna kompromissa med Demokraterna. Det är också dessa stämningar som gjort att såväl Romney som presidentkandidaten från 2008 John McCain inför nomineringen som den republikanska kandidaten gått från att i de moraliska frågorna haft ganska sansade åsikter till att helt anamma den högerkristna agendan.

Att Den amerikanska högern läses som en varningsklocka är oundvikligt men som bok kan den knappast ses som dogmatisk även om man givetvis förstår att författaren politiskt står långt till vänster i förhållande till fenomenet han skildrar. Gelin ger utrymme för republikanerna att ge sin bild och gör det med stor respekt och stundtals även med stor värme, som när han träffar Teaparty-aktivister i en nedgången del av West Virginia. Under resans gång, kapitelindelningen har en grund fokusering på geografiska områden, upplevs han som en lika god lyssnare som en person som verkligen vill förstå hur de resonerar. Att han sedan kopplar samman allt detta, nuet och historien, till ett politiskt fenomen som verkar skrämmande är knappast något som stör en som läsare. För det är ett slutsats han knappast är ensam om, inte bara som svensk eller europé utan det gäller även för ett ganska brett politiskt spektrum, ända till den numera tämligen marginaliserande gruppen av moderata republikaner.

Att läsa Den amerikanska högern är således inte bara något som gör presidentvalet ”lite mer spännande” utan en utförlig och välskriven genomgång av hur den amerikanska politiken ser ut i dagsläget och vart den politiska trenden pekar för det parti som ungefär hälften av USAs väljare lägger sin röst på. Så bokens aktualitet kommer inte att påverkas oavsett vem det blir som flyttar in i Vita huset.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Sammansatt farväl till USA
• Slutet på en era?
• Befrielsen är nära?
• Min president var svart

Men redan idag recenserar Anna Liv Kristina Appelqvists pusseldeckare De blå damerna. Detta är den fjärde fristående delen som utspelas sig på Västgöta universitet med småstadslivet i Skövde som fond. Den inbegriper både en fräck tavelstöld och ett brutalt mord på en av damerna.

Lina har fallit för Augustprisnominerade Cilla Naumanns Springa med åror. Hon tycker att det är en fantastiskt bra kandidat med ett underbart snabbflytande språk, om den första bästa kompisen, om barndomssomrarna, om när man får barn och det inte blir som man tänkt sig. Detta är Linas nya favoritbok.

Och på torsdag läser Marie fyra nya noveller från Novellix. Som vanligt är novellerna skitsnygga, menar Marie. Vad hon egentligen tycker om innehållet får ni veta senare i veckan.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Augustprisnomineringar 2012
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer
• Vecka 36: Danskt band är det nya orange. Och storleken har betydelse!
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…