Läser man tidningarnas recensioner av Henrik Bromanders senaste roman, Skymningstid, kan man lätt dra två slutsatser: För det första att den kanske inte är hans allra bästa. För det andra att det är en väldigt högt satt ribba. På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer […][...]

Om en kikar på svenska deckare som skrivs idag så ser vi att de återigen blivit samhällskritiska såsom författarduon Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om kriminalkommissarie Beck som de skrev på 1960- och 1970-talet. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller […][...]

Maj Sjöwall och Per Wahlöö reagerade på att svenska deckare var skrivna i anglosaxisk borgerlig berättartradition. De började på 1960-talet skriva realistiska historier, som utgick ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och böckerna innehåller flera referenser till händelser som skedde under de år då romansviten skrevs. Här har vi ännu en deckare som […][...]

När jag tar upp Min är hämnden för att berätta om boken har den svällt och det rinner vit sand ur den. Läste den nämligen mestadels på stranden i Espana för ett par veckor sedan. Det är det som är det härliga med böcker. De hänger med en i livet och följer med dit en […][...]

Det är inte svårt att se hur tankegångarna gick på Norstedts när de valde att ge ut en nyöversättning av den 35 år gamla romanen En blomma av blod samtidigt med den nyskrivna memoaren Drömmar i krigets skugga; den tar ju nästan vid där den nyare boken slutar, men skriven i en annan tid. Där […][...]

Ända sedan Sjöwall & Wahlöös genombrott har det ju varit lite av en oskriven regel att den svenska deckaren ska säga någonting om sin samtid. Idealet är att både ta tempen på det rådande samhällsklimatet och komma med en rejäl slev samhällskritik. Inget fel i det, tvärtom kan man genom just brottslighet ofta komma till […][...]

En sådan kontrasternas man, läser jag gång på gång i recensionerna av Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. ”Snubblande och grubblande.” Rolig och allvarlig. Folklig och smal. Politiskt engagerad, framgångsrik och tvivlande. Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar […][...]

Det är svårt att läsa Leif G W Perssons Linda – som i Lindamordet utan att ha i bakhuvudet de bråk som uppstått kring berättelsens eventuella verklighetsbakgrund. Persson skriver förstås i allmänhet i en realistisk deckartradition och har tidigare hämtat stoff från verkliga skandaler, händelser och samhällsdebatter. Här har han emellertid anklagats för att ha […][...]

Det är lätt att se varifrån svenska deckare fått rykte om sig att vara samhällskritiska – och bra – när man läser Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jan Guillou ska för övrigt ha sträckläst deckarduon när han satt i fängelse i början av 1970-talet (efter IB-affären) och dragit den slutsats som sedermera resulterade i Hamilton-böckerna: […][...]

När jag får Tre sekunder i min hand blir jag först tveksam. Om ett omslag kan signalera skräplitteratur tar nog det här priset. På framsidan: en explosion, en silhuett och titeln: Tre sekunder. Instinktivt börjar jag söka efter en text som ska meddela att Chuck Norris är med. Och så baksidan: författarparet i ett dunkelt […][...]