Vissa författare försöker skriva så ärligt och opretentiöst som möjligt. De skriver för att människor ska förstå och kanske till och med känna igen sig i deras texter. Erik Yvell är en av dem. De texter vi möter i Erik Yvells nya diktsamling Hemmanet vid bäcken är alla fragment ur författarjagets minnen från sin barndom. […][...]

Om ett barn dör finns inte mycket att tillägga. Om det dör innan det ens blivit fött är det inte ens säkert att saknaden är definierbar. I Åsa Maria Krafts diktsamling Händerna lägger ner kransen har det ofattbara skett. Efter sju veckor av liv har barnet vänt om. Kvar finns bara dessa veckors uppbyggda längtan […][...]

Är det så att stor konst föds ur det enkla, det vardagliga? Georg Oddner har vridit och vänt på blommor och andra växtdelar och ur dessa skenbart enkla motiv utvunnit metaforer för mänskligt liv. Eller vad föreställer det nu egentligen? En torr pingstlilja som lidelsefullt dansar med en ruggig urblekt vallmo. Ett sprucket granatäpple som […][...]

Samuel Beckett kastade in handuken 1989 och han hämtade nobelpriset 1969, så var det, men priser var inte vad han väntade på, något annat var liksom mer angeläget, av större vikt åh, hjärta du är blott ett stort hål uppfyllt med lort men inte skrev väl Beckett dikter, dramatik och romaner, det glömmer man inte […][...]

Jag skulle vilja utforska världen skriver Pentti Saarikoski och fortsätter: men när nu världen är ett enda öga som studerar mig ett strängt öga , en styvnackad fitta Så han får lov att utforska sig själv. Diktarperspektivet är detta, barnet som är centrum i världen, det är bara att utforska sig själv, som en del […][...]

Jag och några vänner satt i september 2000 i baren på Göteborgs bokmässa. Till bordet bredvid oss kommer en rollstolsbunden, vithårig man i sällskap med två kvinnor. De beställer någonting att dricka, kvinnorna samtalar med varandra, mannen säger ingenting men ser ut att njuta av sin öl. Han sitter i sin rullstol som vore den […][...]

"Där till och med det poetiska ordet misslyckas, där skall musik uppstå" står det att läsa på försättsbladet till denna Maria Küchens femte diktsamling. Orden är inte hennes egna, utan tillhör den slovenske filosofen Slavoj Zizec. Ja, kanske är det så, när poesi inte förmår täcka in det poetiska, i tystnad eller avsaknad, det är […][...]

En gång för ett par tre år sedan så hade Stockholm sin första spoken word-festival. De hade lyckats få dit en hel massa roliga människor. Svarta panter-mammor trängdes med Peter Wahlbäck och Einar Heckscher som vankade av och an framför baren som professor Baltazar i säckiga manchesterbyxor och flippflopptofflor. Jag var där för att intervjua […][...]

Inga lejon, inga blekgrå elefanter på inget solsvett strävt gräs och ingen hägringsskälvande horisont. Dambudzo Marechera skrev inte om det andra ser i Afrika, det hade inget med hans liv att göra och det intresserade honom inte. Hans värld var staden. Djungeln av cement, glas och armeringsjärn där fler går vilse varje dag än någonsin […][...]

Stor dikt växer inte på träd, inte slår den upp ur jorden som blommor heller. Men måste en välja, så väljer jag blommorna, stor dikt slår ut visande hemliga gångar ned i underjorden, blåsippor bland miljoner vitsippor. Miljoner sippor för poesin är livsviktig och allmän. Språklig skönhet och substans är för den enskilda människan språkblommor. […][...]