Recension

: Scrapiron blues
Scrapiron blues Dambudzo Marechera
1994
Baobab Books
5/10

Marecheras mosaik

Utgiven 1994
ISBN 0908311702
Sidor 250
Språk engelska

Om författaren

Dambudzo Marechera föddes 1955 och dog 1987 i en AIDS-relaterad sjukdom. Han var en kontroversiell författare som skrev allt från romaner, noveller, dikter till dramatik. Hans verk är oftast självbiografiska och behandlar ämnen som kampen mot fattigdomen, orättvisor och förtryck. När Marechera dog lämnade han efter sig ett antal opublicerade verk, t.ex. ”The Black Insider”, ”Cemetery of Mind”, och ”Scrapiron Blues”.

Sök efter boken

Inga lejon, inga blekgrå elefanter på inget solsvett strävt gräs och ingen hägringsskälvande horisont.

Dambudzo Marechera skrev inte om det andra ser i Afrika, det hade inget med hans liv att göra och det intresserade honom inte. Hans värld var staden. Djungeln av cement, glas och armeringsjärn där fler går vilse varje dag än någonsin ute i vildmarken.

Det är där, på ölhallarna, i barerna eller på de dammiga bakgatorna som vi möter hans karaktärer.

En morgon i Harare, Zimbabwe, någon gång under åttiotalets första hälft: vid ett av de grönmålade borden sitter Dambudzo Marechera. Han har just spytt upp frukosten i ett av de små toalettbåsen, han hackar tänder och fattar pennan för att stilla skakningarna. På bordet ligger högar av papper fullklottrade med levnadsöden, sidor ur anteckningsblock och böcker huller om buller. Han får in en öl till och tar några klunkar. Det känns lite bättre. Han kommer nog att klara sig igenom den här dagen också om han bara kan få i sig ett par till.

Han vet det inte själv, men så småningom kommer pappershögen framför honom att sorteras och buntas ihop till en bok kallad Scrapiron Blues.

Marechera försöker skärpa blicken och tittar runt i dunklet. Slummens lättflyktiga ansikten, som förvandlas, byter karaktär och försvinner bara för att dyka upp någon annanstans. Någon skrattar, någon annan gråter, två skuggor smälter ihop till en, prasslet av pengar hörs och de raglar fnittrande upp för trappan tillsammans. Han är på jakt efter historier – ett tålamodskrävande arbete som kräver sin man. För en historia är inget som rinner ur pennan efter en massa tankearbete, en historia levs, kanske genom andra, men den levs om den är värd att skriva ned och om den är värd att läsas. Den jagas på gator och torg tills den blir ett med jägaren. Det passerar en hel del historier i en storstad, men han har satt sig och väntat där alla förr eller senare kommer förbi, vid vattenhålet, vid baren.

Dambudzo Marechera föddes 1955 i dåvarande Rhodesia, som son till en lastbilschaufför och ett hembiträde. Hans far dog tidigt och lille Dambudzo trängdes med tio andra familjemedlemmar i tre små rum. I interjuver har han beskrivit hur han hade svårt för att koncentrera sig i skolan och alltid var hungrig, men att han samtidigt älskade böcker och den fristad från verkligheten som de erbjöd. Nya titlar fick han vanligen tag i på den vita soptippen, där de rikas skräp tömdes alla dagar utom söndagar.

Till slut började han alltså skriva själv, och såg 1978 för första gången sitt eget namn i tryck på omslaget till The House of Hunger, för vilken han fick The Guardians skönlitterära pris. Han blev omtalad och omskriven och snart kallades han en av Afrikas mest lovande unga författare.

Ofta anklagades Marechera för att vara anarkist, men han var ingen rebell utan mål. Han var långtifrån ensam om att tycka som han gjorde. Den cyniska samhällskritiken, den distansering och det politikerförakt som finns i hans böcker hade en botten i verkligheten. De var inga fria fantasier. För honom var det ett sätt att peka ut allt som var sjukt och snedvridet i tillvaron genom att vrida det ett extra varv. Det handlade aldrig om någon uppmaning till total anarki, utan om en vädjan till individen att försöka rädda sig själv och sina medmänniskor ur den situation de fastnat i. Efter många orädda sparkar åt alla tänkbara håll blev det svårt för Marechera att verka i Zimbabwe. Han kastades i fängelse flera gånger av den totalitära regimen och tvingades i perioder att leva i landsflykt.

Dambudzo Marechera levde i de miljöer han skildrade. Själv sade han att han antog en kackerlackas syn på livet – att han valt att bli en dagdrivare i samhällets utkanter. En person i självvald exil från världen.

Han var den passivt iakttagande författaren som satt i ett skuggigt hörn av festen med ett glas i handen och betraktade sin stimmiga och högljudda omgivning. Under större delen av sitt vuxna liv hade han inget hem utan kraschade på sina vänners soffor och golv. Vissa perioder gick han hemlös på gatorna.

När Marechera dog 1987, svårt alkoholiserad, deprimerad och ensam, lämnade han en hel del opublicerat material efter sig. Som de oerhört roliga och vackra barnberättelserna i boken Baboons of the Rainbow. I den moderna fabeln som utspelar sig ”En gång i tiden, i en stad i slutet av regnbågen” – förekommer både mord och dryckenskap. Ett grepp som fick förlagen att sparka bakut, men som Marechera själv försvarade med att vi redan som barn är bekanta med alla samhällets baksidor, vi känner bara inte till orsakerna bakom dem.

I ”Tony Fights Tonight” berättas vandringsägner och lokallegender över ölglas och under arbetsraster. Det förekommer hela tiden en dialog mellan berättelsen och berättaren. Marechera har svårt att hålla isär sina fiktiva karaktärer och deras förebilder. I en dröm förför han den kvinnliga huvudpersonen, får dåligt samvete och frågar sig om det verkligen kan vara bra för en författare att ha sexuella förbindelser med sina karaktärer.

Dessa historier har nu med flera andra ställts samman i den tidigare nämnda Scrapiron Blues, som är en av tre böcker som getts ut efter Marecheras död och som bidragit till hans kultstatus. Lawrence Ferlingettis legendariska bokhandel City Lights Bookstore i San Fransisco är bara en av de platser där Dambudzo Marecheras namn är vördat.

Scrapiron Blues var den första av Marecheras böcker som jag hörde talas om. Efter en tids febrilt sökande insåg jag att inget bibliotek i hela Sverige hade ett endaste verk av Marechera i sina hyllor. I stället fick jag beställa boken direkt från Harare. När den väl damp ner i brevlådan fem månader senare hade jag glömt bort att jag beställt den, och det kändes snarare som om den hade kommit från en annan galax än från en annan världsdel. Med ett färgglatt tryck som fastnade på fingrarna och färgade dem mer och mer allteftersom jag läste ville historierna inte lämna mig ifred.

Det är lätt att känna igen sig i Dambudzo Marecheras värld. Gatorna behöver inte nödvändigtvis ligga i Harare, utan kan lika gärna ligga varsomhelst. De skulle kunna vara de gator du själv går på.

Scrapirion Blues är en väldigt märklig bok, det känns som om någon har rafsat ihop alla papper som låg runt Marecheras kropp efter han dött, buntat ihop dem och skickat till tryck. Här finns pjäser, kortnoveller, barnsagor och dikter om vartannat. Visst skiftar kvaliteten ganska mycket, men det känns hela tiden rått och äkta. Det är historier med gjutskägget fortfarande kvar. Skisser av kol och bottenlösa diamanter sida vid sida i en stor mosaik.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2001-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-06 11:59

Kategori: Recension | Recension: #143

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?