Erkännas bör att mina kunskaper om Finlands politik (trots påbrå därifrån) ligger snubblande nära noll. Erkännas bör också att det inte är något jag arbetat så särdeles hårt för att försöka förändra. Att läsa en finländsk riksdagspolitikers memoarer är väl därför kanske inte riktigt det första valet jag skulle göra om jag stod på biblioteket och skulle välja. Men ändå hamnade boken i mina händer.

Claes Andersson, finlandssvensk poet och författare, sedermera också rikdagspolitiker för Vänsterförbundet (arvtagare till kommunistpartiet och diverse socialistiska partier), beskriver i den här boken sina minnen från sin tid i det finländska parlamentet och regeringen. Som ju memoarer lätt tenderar till, så har den här relativt stor dragning till temat människor jag pratat/umgåtts/debatterat med, samt varför jag tyckte si eller så vid det tillfället. Boken är åtminstone fri från långa försvarstal för olika beslut som har fattats (Andersson satt under en tid som minister i den finländska regeringen). Men för den som (i likhet med undertecknad) inte är så bevandrad i den finländska politiken blir det därför ganska trist, eftersom Andersson förutsätter att man redan vet femtielva saker om diverse personer, om den finländska situationen och om olika beslut som har fattats. Boken är nog helt enkelt inte tänkt för en svensk (eller i övrigt internationell) publik i någon utsträckning, och det avspeglar sig tydligt.

Det enda som egentligen lättar upp boken något är de avsnitt som inte handlar om politiken i synnerhet, utan politik i allmänhet och Anderssons reflektioner om livet som politiker. Och det är ingen värld som författaren hyllar:

En värld byggd på enbart makt blir förtorkad, steril, förgiftad, renons på öppenhet och kreativitet. I maktvärlden är man oemottaglig för diskussioner och argument, odemokratisk fastän man hela tiden talar om demokrati. Maktvärlden är cynisk och negativ.

Att vara politiker är att leva i ångest och stress; att känna att man själv bör ansvaret för den misär som människor lever i; att ständigt arbeta på bekostnad av det övriga livet. Men det är också ett utmanande arbete, där man har en chans att påverka – om än långsamt. Politik, menar Andersson, är konsten att uthärda långsamhet.

Han har också en lite intressant inledning om varför människor skriver memoarer. Författaren menar att memoarer är lögnaktiga och nästan alltid är skönskrivningar; vi minns det vi vill och vågar minnas. Och, menar han, man måste bestämma sig varför man vill skriva memoarer. Är det för att dokumentera ”sanningen”? Är det för att ge igen för en oförätt? Förbättra det egna ryktet? Han ställer frågorna – men något svar om varför han skriver sina egna memoarer ger han egentligen inte…

Nej, någon varm (eller ens ljummen) rekommendation kan jag inte ge den här boken. Den kanske kan vara intressant om man är insatt i finsk politik och vill veta ännu mer, eller om man dyrkar Claes Anderssons tidigare verk och vill lära känna författaren. Men annars passar Anderssons beskrivning av memoarer – ”olidligt tråkiga” – ganska väl in även på hans egna.