Det där fångas väldigt skickligt i författartrion Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlssons novellsamlingar Tolv och Tretton. Här möter vi tolv respektive tretton barn på gränsen till tonåringar i varsina noveller där just de är huvudperson – men de går i samma klass och rör sig in och ut ur varandras berättelser också. Huvudpersoner och statister. Vänner, kärlekar, irritationsmoment och kärleksintressen. Självklara huvudpersoner i sina egna liv.

Någon verkar enbart störig i någon annans novell, men när personen själv är huvudperson kommer nyanserna fram. Det finns inte alltid en ursäkt, men det finns anledningar, erfarenheter, bakgrund och djup.

Ett par av huvudpersonerna i Tretton är desamma som i trions tidigare novellsamling Tolv; merparten är nya som just huvudpersoner, men har funnits med i periferin tidigare. Här har de också från 6:an till 7:an, över den där lömska men viktiga gränsen mellan barndom och tonår med allt vad det innebär.

Läser man Tretton från pärm till pärm – och jag skulle ha svårt att göra något annat, även om berättelserna definitivt också kan stå på egna ben – så är den första nya högstadieelev man möter Lydia. Hon och hennes bästa kompis Meija är tryggt kvar i gamla hjulspår med filmkvällar, chips och läsk. Det är i alla fall vad Lydia tror. Kvällen som novellen utspelar sig under är Lydias födelsedag, och de har firat med tacos, tårta och film. Mitt i filmen ursäktar sig Meija och går hem med magont – eller gör hon?

Snart bombarderas Lydia med bilder på sociala medier från ett poolparty hos en äldre tjej på skolan. Många från klassen verkar vara där. Liksom Meija.

När insikten om vad det är som syns på skärmen når ända ut i Lydias kropp känns det som om någon drämmer en boxhandske rakt i magen på henne, och sen: slag på slag, ett för varje ny del av sanningen. Det är som en boxningsmatch.

Meija ljög?! POFF!

Hon gick inte alls hem från mitt födelsedagsfirande för att hon ”mådde illa”. OUFF!

Hon tittade mig rakt i ögonen och hittade på det som ett svepskäl för att kunna ta sig därfirån, och nu står hon vid en pool. OUCH!

På någon slags jävla poolfest?!

Först i sista novellen får vi Meijas perspektiv på vad som hände, men poolfesten återkommer genom novellerna. För en del betyder den inget. För några ett tillfälle att hitta på pranks mot fåniga äldre syskon. För ytterligare andra känns det som kvällen som förändrade allt. För någon rosaskimrande. För någon annan nattsvart.

Att skriva fram mångfacetterade huvudpersoner i den här åldern är inte alldeles lätt. Nå, det är förmodligen aldrig lätt, men i alla fall. Bjärbo, Lindbäck och Ohlsson lyckas skapa hela tretton stycken.

Similar Posts:

• Uthängda
• Tretton år och evigt balansgående
• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Hur skulle det vara om de låtsades vara lite ihop?

Man kan få intrycket att skolans vuxna äntligen tagit till sig något av situationen på skolan, när rektorn vid vårterminens början aviserar att de ska börja arbeta med ett jämställdhetsprojekt. Det rinner dock snabbt ut i sanden, för samtidigt har något annat hänt: skolans sporthall har brunnit ner till grunden, och det blir snabbt en ursäkt för att låta allt vara som det alltid varit. Det är ju ont om lokaler nu. Resurserna måste gå till en ny idrottshall.

Branden inleder Jobbiga tjejer. Alla dras till sirenerna, röken och den stora byggnaden som ofattbart håller på att slukas. Snart konstateras också att branden är anlagd, och spekulationerna drar såklart genast igång om vem som gjorde det. Någon i Facebook-gruppen Vi i Gnesta lägger upp en bild på en ”skum person” som synts i närheten av hallen i samband med branden. Det är Eleni, som var ute och gick med hunden. Ensam.

De tre huvudpersonerna, Tilde, Jasmine och Eleni, som blev vänner i Fula tjejer, bestämmer sig för att försöka ta reda på vem som egentligen gjorde det. De lyckades ju med Instagramkontot, eller hur? Men de är också väldigt olika personer, och tar sig an undersökningen på väldigt olika sätt, något som minst sagt skapar problem.

Jobbiga tjejer är på alla sätt en värdig uppföljare till succén med Fula tjejer. Teman därifrån, om hur tjejer kan tryckas ner och behandlas annorlunda än killar, finns kvar och utvecklas. Läraren Sebbes slentrianmässiga attityd gör att jag vill sticka de här böckerna i händerna på såväl lärare som elever, men lyckligtvis får tjejerna också en allierad i den nya, coola mentorn Emma.

Att det återigen finns ett brott att lösa ger romanen ett naturligt driv. Skolbränder och brandutmaningar på nätet är tyvärr ständigt aktuellt, liksom naturligtvis hur drev kan frodas där. Här är det dessutom inte enbart ungdomarna som är elaka mot varandra på ett webbkonto utan vuxen insyn, utan även vuxna som drar iväg i Vi i Gnesta-gruppen. Det är obehagligt.

Jobbiga tjejer är, precis som sin föregångare, en välskriven, lättläst och nyanserad bok för ungdomar. Men det är också en bok vuxna med fördel kan läsa. Vi måste faktiskt också tänka på hur vi uppför oss mot varandra.

Similar Posts:

• Uthängda
• Kollektivkicken
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Ge igen

I samma stund går ett par killar i en av de andra åttorna förbi dem. De tittar på Tilde. Rakt på. En av dem flinar elakt, och när de har passerat fnissar båda två. De försöker inte ens dölja det. Det är meningen att hon ska se att de tittar och höra det där föraktfulla fnisset. Det känns som att få en örfil att fatta det. Hon har aldrig fått en örfil, men det behövs inte. Nu vet hon hur det känns. Hela huvudet bränner.

Snart har ”Fula tjejer” skolans tjejer i sitt grepp. Vem som helst kan smygfota och skicka in till det där kontot. Det gäller att aldrig slappna av. Aldrig sticka ut och dra blickarna till sig. Tänka ännu mer på hur man klär sig, hur man sminkar sig, hur man rör sig. Helst aldrig öppna munnen, för när man pratar eller skrattar eller äter är det ju lätt att göra konstiga miner som ser fula ut på bild.

Tillvaron blir outhärdlig, och när var högstadiet särskilt uthärdligt till att börja med? Så fort Tilde ens tänker på att säga något är det någon stöddig kille som tittar på henne och härmar den där minen från skolkatalogen.

Fast när tillvaron blir tillräckligt outhärdlig så får också åtminstone några nog. Tilde är ju inte ensam om att bli uthängd på ”Fula tjejer”, och några av tjejerna börjar luska i vem som ligger bakom det där anonyma kontot.

Tilde, Jasmine och Eleni går i samma klass, men har aldrig varit kompisar innan. De är väldigt olika, och att samarbeta är långt ifrån smärtfritt. Långt ifrån smärtfritt, men också utmanande och ganska underbart, att tillsammans försöka göra någonting åt en för jävlig situation.

Det är inte bara till färgen Fula tjejer påminner en hel del om Jennifer Mathieus knallrosa lilla energikick Moxie. Här har tre väletablerade svenska ungdomsboksförfattare, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, gått samman och skrivit en fin och i slutänden ljuvligt peppig bok – som är tänkt att bli tre, tydligen – om unga tjejers vardag i skolan och på nätet. Det handlar om högstadiets hierarkier, om utsattheten på sociala medier (som inte precis är avskild från den övriga sociala verkligheten, även om det verkar ännu lättare att vara elak där), och om vänskap och solidaritet som kan besegra det mesta. Härligt!

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Ge igen
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Moxietjejer slår tillbaka

Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

I Lisa Bjärbos senaste ungdomsroman handlar det om att inte vara riktigt bekväm i sociala situationer. Genom sin blyghet och vad som verkar vara ett slags social ångest återupplever Liv allt hon tyckt varit pinsamt, om och om igen, vilket också är det mesta. Att då tvingas försöka skaffa nya vänner blir för henne en rätt smärtsam process.

I vanlig ordning skriver Bjärbo ofrånkomligt träffsäkert porträttet av en ungdom. Liv växer fram på sidorna, helt naturligt och oerhört sympatiskt. Att inte bry sig om Liv vore omöjligt.

Läsningen i sig är även den uppslukande. Fastän det egentligen inte händer så mycket skildras Livs känsloliv med finess, och påminner något om John Greens senaste roman, Turtles All the Way Down, om än inte med samma svärta. Med Bjärbo kommer visserligen i stället en ärlig och upplyftande bild av landsbygd och hon håller sig till det lilla, men viktiga: Hur gör man egentligen för att passa in? Och är det okej att inte vilja umgås sådär mycket som de gör i tv-serierna?

Om något hade romanen kunnat gå längre. På ett plan snuddar den mest vid ytan av de problem som finns kring social ohälsa och samhällets extroverta norm. Samtidigt är nog inte romanen menad att vara alltför tung. I stället är den ett mecka av igenkänning, och kanske också nostalgi för den som läser med gymnasiet i backspegeln. Framför allt är detta säkerligen viktig läsning för ungdomar, och vuxna, som kämpar med blyghet och social ångest.

Similar Posts:

• Även jag håller andan
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Låt det aldrig ta slut
• Ren ångest i rasande fart
• Lyhört om att börja högstadiet

Raden handböcker som kommit ut om skrivande de senaste åren är oändlig. De flesta har inriktat sig på vuxenlitteratur, men det finns också ett växande intresse för att skapa barn- och ungdomslitteratur. Genren, som är för bred för att kallas en genre (även om Augustpriset fortfarande bunkrar ihop), blir också titt som tätt utsatt för moraliska angrepp. Får man skriva om det här? Är detta att betrakta som skadligt? Rasistiskt? Förlegat? Icke jämställt, otryggt?

Jag börjar läsa Skriva barnbok med förhoppningen att få svar, eller kanske snarare massor av reflektion kring båda dessa frågeställningar. Och Annika J. Nasiell börjar hoppfullt med kloka Astrid Lindgren-citat. Det är inte skamligt att skriva enkelt, anser Lindgren, även de stora skalderna som blev odödliga gjorde ju det. Skillnaden mellan en bok för lägre åldrar och en bok för högre antas främst handla om tilltal. Det ska vara lättbegripligare, direktare. Det ska röra sig i en värld som de unga kan relatera till. Om det är skrivet för barn behöver det göras av någon som förstår sig på barn.

Det är intressant att höra vad författare och illustratörer som Pija Lindenbaum, Mårten Melin och Lisa Bjärbo har att säga om sitt skrivande. De kommer med handfasta knep och smarta formuleringar kring skrivandet, det märks att de ofta pratat om ämnet i egna skrivarverkstäder eller intervjuer. Roligt är också Lindenbaums möte med sin läkare, när hon får frågan vad hon jobbar med, taget ur hennes sommarprogram 2010. Som en illustration över det allmänskeptiska förhållningssättet till att skriva och rita som yrke:

”Jag gör barnböcker”, sa jag. Nämen, vad roligt, sa hon. Jag tänker också skriva en barnbok. Och så tänkte jag att min mamma eller syster skulle göra bilderna. Jag funderar på vilket förlag jag ska välja. Då vände jag mig om och klippte till henne. Gjorde jag alltså inte, jag sa: Vad trevligt. Jag säger inte till läkaren: Och jag tycker att det är roligt att skära med kniv, så jag tänkte att jag skulle operera lite.

Det är bitarna där författare får komma till tals som jag känner att jag kan ta till mig mest av. Även en färläggare, Erik Titusson på Lilla Piratförlaget, intervjuas. Alla säger matnyttiga saker att vika för och spara. Men kanske hade det behövts ännu fler röster?

Till det positiva hör också övningarna, som många gånger är riktigt inspirerande.

Välj en välkänd saga men lämna efter ett tag originaltexten och skriv en helt egen version.

Exempel:
Hans och Greta behåller häxans juveler och drar till storstan…

Snövit struntar i alla dvärgar och prinsar och ger sig iväg på äventyr…

Trollet lyckas lura ner minsta bocken Bruse i vattnet…

J. Nasiell går igenom olika typer av berättelser som finns. Jag får lära mig mer om barnets utveckling och behov av utmaning i de olika ålderskategorierna. Vilken svårighetsgrad man bör lägga sig på, tips på vad som brukar gå hem (som jag visserligen ställer mig frågande till. Är det baserat på någon allmän fakta, eller främst att betrakta som trender? Och är det önskvärt att författare följer det?). Och så kommer de olika hantverkstipsen igång. Den dramatiska kurvan, show don’t tell, tempus, hur du ska tänka kring början och slut. Jag, som gått flera skrivarutbildningar, läst flera handböcker i ämnet och även hållit kurser i skrivande, känner i de här kapitlen att boken trappar av. Mitt förtroende för den försämras i allt snabbare takt.

Det börjar någonstans när J. Nasiell plötsligt slänger ur sig tvärsäkra påståenden som ”Innan du börjar skriva måste du bestämma dig för vad berättelsen ska handla om”, och ”Om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen kan det bli rörigt och det är lätt att du trasslar till det för dig”. Ja, det kan vara bra att ha ett hum. Men vissa har det inte, och skriver sig fram till något bra i alla fall. Andra vet väldigt lite, men vill inte veta mer, för så fort de vet för mycket dör lusten, och inget blir skrivet.

Och ja, det blir krångligt om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen. Jag gör alltid på det viset, så jag borde veta. Men varje gång jag gjort ett tydligt synopsis eller ens ett försök till det, så har min berättelse aldrig blivit klar. Min poäng: vi gör alla olika. Du måste hitta ditt sätt. Lita aldrig på någon som säger att de hittat det rätta sättet. Det är kanske det rätta sättet för dem. Det kan mycket väl innebära döden för dig. Huvudsaken är att skiten blir skriven. Ett synopsis är inte en bok. En idé är ingen bestseller. Att redigera i flera år är vanligt förekommande. Likaså att inte veta vad man vill säga med det här när man börjar.

Och det här med att förstå sig på barn, hur gör man egentligen det? Handlar det bara om att ha barnasinnet i behåll, att som J. Nasiell skriver, ”minnas hur det var”? Ytterligare exempel på påståenden som inte säger så fasligt mycket. Självklart behöver en författare förstå vad den skriver om. Umgås mer med barn? Praktisera på en fritidsgård, en förskola? Rota fram och läs dina gamla dagböcker? Ta chansen att oftare prata med ett barn, tjuvlyssna på konversationer för att få in rätta känslan, ja jag hade kunnat tänka mig flera roliga tips på saker att göra. Men researchtipsen sträcker sig till att ”om du behöver se hur en skolgård ser ut mitt i natten, så gå dit”. Jaha.

För någon som känt sig sugen på att skriva en bok för barn eller unga och vill komma igång, är detta möjligen en kick i baken. Men Skriva barnbok står knappast på egna ben. J. Nasiell är en tveksam pedagog, det känns som att detta slängdes ihop på några veckor. Jag hade gärna sett att man uppehållit sig mer vid varje avsnitt, framför allt i just vad som skiljer en barn- eller ungdomsbok från en vuxenbok. Om vi författare har ansvar, och i så fall vilket. Jag hade önskat mig en större, tjockare bok i ämnet, med fler författarintervjuer, och herregud: med bilder! Om man nu ska prata om pekböcker och illustrerade böcker. Jag saknar också mer preciserade tips angående omfång (det måste ju finnas regler för detta från förlagens håll), och kanske även en intervju med ett eller två barn. Vad tycker de om att läsa? Och varför? Vad tycker de inte om?

Som sagt: det vimlar av handböcker i skrivande. Det vimlar av kurser och linjer, även i kategorin ”för barn och unga” finns det mycket att välja på. Detta är inte det bästa.

Similar Posts:

• En bok att älska
• En poetik att lyssna till
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• En kär gammal kollega
• ”Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja”

Jonathan är död och de återstående fyra vännerna tvingas tillbaka till sin barndomsbygd Ingelstad. Sommaren var på sin topp när Jonathans kropp hittades under bryggan på den lilla badplatsen och vännerna samlas för första gången på ett år. Deras möten grundar sig i minnen och på olika håll och tillsammans försöker de förstå vad som egentligen har hänt.

Ingelstad är sig likt. David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan växte upp här. Det var här de utgjorde en stor del av varandras vardag, varandras liv. De delade längtan, de delade minnen, folköl på stranden, blev kära, föll isär och nu behöver de inte bara bena ut vad som verkligen hände med Jonathan. Varför badade han vid Djupa Ro? Varför skulle han simma under bryggan? Men det är inte det enda som dyker upp under ytan, inte det enda de behöver bearbeta.

David, berättarjaget, som tillsammans med Ludde drog iväg till Norge för att rensa fisk, det är David som minns, som främst upplever sorgen som Jonathan lämnar efter sig. Det är Davids röst som brister i förtvivlan, det är David som undrar och tänker. David som behöver hitta sin plats i livet och som vill förstå. Författaren Lisa Bjärbo har ett grepp om David som når fram, når in, och man tvivlar inte på hans röst.

Det är ju något alldeles särskilt med barndomsvännerna, särskilt på en liten plats där alla känner alla och valet av vänner kanske inte ens var ett val. Det bara blev så. Man bor på samma gata, gick i samma klass i flera år, eller något annat där man liksom bara plussas ihop. Jonathan var ett år yngre än de andra, han hade ett år kvar på gymnasiet innan han kunde ge sig ut i världen, innan han kunde lämna, men han kom inte längre än till bryggan i den lilla sjön.

Även om det handlar om Jonathan och det är han som är död är han bara en bifigur, kanske precis så som det var i det verkliga livet i den lilla gruppen. Det “verkliga” livet, ibland behöver man påminnas om just det; Det här är fiktion, Bjärbo behöver inga långa beskrivningar för att lägga klang till de olika karaktärernas personligheter, för att bygga upp scener. Korta meningar blir stora yviga bilder av ungdomarna och minnesbilderna känns som mina egna.

“Ändra slutet.
Jag vet inte hur, men jag vill ändra slutet tills det blir något annat.
En mitt, en början, vad som helst.
Bara det inte slutar med att han dör.
Det får inte sluta med att han dör.”

Det här är en berättelse som jag inte ville skulle ta slut. Precis som David vill, så vill jag ändra slutet. Jag påminner mig igen; det här är ju en bok. Slutet kan ändras, vad som helst kan hända. Men när det gått några timmar, dagar, veckor sedan sista bladet vändes märker jag att den gjorde det. Jag ser bilden på min Jonathan och jag ser hur han representerar det fortfarande oskyldiga, det som man inte vet, men Djupa Ros Jonathan kommer inte tillbaka. Boken är slut nu.

Similar Posts:

• Låt de tysta få höras
• Vänskap framför hästar
• Tillit, hopp och vänskap
• Uthängda
• Ömsint skildring av vänskap och förlust

Mattias Edvardssons roman April, April har en nedslående inramning och befinner sig mitt i det flöde av psykisk ohälsa, nätmobbing och självmordsrubriker som präglat rapporteringen om ungdomar de senaste åren. Här har vi sjuttonårige Hugo Andreasson, som just bestämt sig för ta sitt liv på det mest spektakulära sätt han kan komma på. Hugos mål är att sätta avtryck. Bli en Google-sensation som går att läsa om långt efter att han lämnat. Att efter ett liv i skymundan åtminstone åstadkomma en död som är värd att minnas. Så han lånar morbroderns hagelgevär och beger sig till den plats där han tillbringat de flesta av sina slätstrukna levnadsår – sin gamla grundskola.

Något går fel i Hugos självmordsförsök och några veckor senare befinner han sig på långt ute på landsbygden på Solgläntan, ett slags behandlingshem för ungdomar. På Solgläntan träffar Hugo Julie, Nico och April, tre unga människor med bagage och uppväxter som skaver sig in i berättelsen. På många sätt krockar de fyras liv med varandra när de så småningom lär känna varandra. Hugo har en historia som kantas av mobbing och en missbrukande pappa. Julie bränner sig själv med en tändare och klarar inte av att säga hejdå till människor. Nico lever med en inbyggd beredskap mot omvärlden. Och April, ja April, hon är bara för mycket för alla. En sak har dock Hugo, April, Julie och Nico gemensamt: de har alla svårt att lita på andra.

Det hade varit lätt att som författare fastna i klichéerna här. Låta de fyra ungdomarna vara just bara ungdomar med olika typer av problem. Grotta ner sig i deras dysfunktionella förflutna och lämna läsaren där. Men Mattias Edvardsson bygger inte sin berättelse bakåt. I stället låter han Hugo, April, Julie och Nico befinna sig i nuet, på Solgläntan – det som är deras värld och där det viktiga i deras liv händer, just nu. Och finns det något som definierar tonårstiden så mycket som det att vara upptagen av nuet? Mattias Edvardsson skriver med total närvaro i Hugos liv och han gör det på ett sätt som lyckas ta sig förbi slitna karikatyrer, genom att lita på mig som läsare och gestalta.

Det händer att jag tvivlar. Att historien far iväg och blir osannolik, vilket sker mot slutet när Hugo lämnar Solgläntan och börjar agera i världen utanför. Då svänger romanen och ändrar genre från socialrealism till äventyrsbok. Som om författaren själv tröttnar på det begränsade, jordnära livet på Solgläntan och får bråttom att skruva upp tempot så att vi inte ska tröttna. Det är för all del spännande och jag läser länge utan att kunna lägga boken ifrån mig, men det känns lite tillkämpat i denna fina berättelse, som har så mycket viktigt att säga bara i sina mer lågmälda bilder.

April, April lyckas, trots de mörka förutsättningarna, ingjuta hopp i mig. Och den rymmer mycket. Det är en roman om att träffa sina första, riktiga vänner. Om förälskelse, fnasiga kyssar och förtroende. Det är också en roman om att skada sig själv och att mest av allt egentligen vilja bli osynlig. Framför allt är det en berättelse om att hitta människor att lita på när världen sviker och glömmer.

Similar Posts:

• Ett sannare jag
• Våldet griper omkring sig
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Skolan står i brand

Jag älskar hur den här kokboken seriöst visar att det funkar att låta ett litet barn äta vegetariskt. Här finns handfasta tips på hur en ska tänka, vad en kan ge när den lilla är hungrig NU! Samt lite tips på vilka recept i Mera vego som är lämpliga för någon som är under året. Dessutom avhandlas barn, smak och ny mat något de flesta barnfamiljer stångas med.

Det här är en kokbok med fokus på vardagen, med mat som passar en familj, men även dig som är singel och vill få receptpåfyllning. Det är inga konstigheter, utan här bjuds på burgare, ugnspannkaka, texmex, tapas, meze, paj och pasta. Vanlig populär” barnmat kommer i en vegetarisk variant, såsom bolognese, nuggets, tofupinnar och mandelbollar. Men det finns även mer spännande recept såsom färska vårrullar, pad thai och dumplings som en annars mest hämtar hem.

En ytterst sympatisk sida i boken heter ”Rädda resterna”. Här finns tips som både miljön och plånboken blir lycklig av. Enkla och kloka räddningar som en kanske inte alltid tänker på. Du kan till exempel göra om pastasåsresten till soppa eller helt tvärtom, använda soppresten till pastasås. Finurligt värre.

De flesta av recepten är märkta med en veganvänlig-stämpel. Antigen är den vegan eller så står det hur en kan göra rätten vegan. Och det är inga krumbukter som krävs, men ibland behövs bra ledsagning.

Fotografierna är informativa, smakfulla i den rustika stilen. När jag ser dem ser jag även hur min mat kommer att se ut. Sympatiskt.

Similar Posts:

• Vardagsvego för alla
• Introduktion till vegovärlden
• Snabb vego som inte kompromissar med smaker
• Inga konstigheter, bara godsaker
• När hemmet ses som restaurang

Detta är utgångspunkten för händelser som under romanens gång vecklas ut och gör Mirandas tillvaro krokigare och mer svårhanterlig. Johanna glider långsamt ifrån Miranda och närmare sin pojkvän. Smärtan i den förlusten är total och fantastiskt skickligt skildrad med en blandning av Mirandas egen explicit uttalade sorg och skildring av hennes handlingar som blir en implicit markör för det som gör ont. Elias, hennes bror, visar inga tecken på att vilja bryta sig ur sitt spelberoende och begränsade livsutrymme, och föräldrarnas kraftansträngningar för att hantera situationen blir allt mer forcerande och desperata, familjen håller på att gå sönder. Miranda förblir osynlig, eller, som hon beskriver det själv, ”pausunderhållning”.

Allt hanteras genom simningen; i vattnet känner hon sig oövervinnerlig. Tills Rebecka Thörn, Mirandas största konkurrent, byter klubb till hennes. Plötsligt är hon inte längre den självklara kandidaten till SM, plötsligt måste hon på varje simträning kämpa för få tillhöra det enda sammanhang där hennes plats tidigare varit självklar.

En av romanens största förtjänster är den alldeles speciella berättarteknik med vilken den formar sin text. Rappheten som finns i texten påminner lite om Lindbäcks och Bjärbos Vi måste sluta ses på det här sättet, men där denna är känslobaserad och fokuserar på att imitera ungdomsspråk generellt (med lyckat resultat!) ger Nilsson sin karaktär och sin text en helt individuell, mindre stereotypiserad jargong. Den är kvick och underhållande, och samtidigt aningen poetiskt demonstrativ. Texten skildrar genom att poängtera att den skildrar, på ett sätt som verkligen fungerar och gör tonen egen och särskiljande:

När jag dyker ner i vattnet känns det såhär:

Vattnet består av väte syre klor. Hudpartiklar saliv och snor. Min kropp består av muskler lungor. Ben armar händer. Det är allt jag har. Det är allt jag behöver.

Detta demonstrativa berättande kan också ses som en slags kategoriseringsprocess hos Miranda, som ett sätt att dela in och ordna sin tillvaro så att den blir lättare att hantera eller kontrollera. På så vid belyser romanen målsättning, prestation och prestationsburen identitet, teman som utforskas på ett roande och samtidigt allvarligt insiktsfullt sätt.

Vad som ytterligare demonstrerar romanens kvalitet är hur väl den byter ton när Johannas blogginlägg skildras. I den texten är stämningen helt annorlunda än när Miranda är fokalisator. Att texten dessutom är uppbruten på ett sätt som visar att det i den ”verkliga” bloggen har funnits bilder mellan raderna av text gör att Nilssons berättande också arbetar med en ikonisk eller variant på ekfrasisk text som annars oftare skymtas inom den lyriska genren. Detta utan att man som läsare ifrågasätter formen, den upplevs som självklar.

Detta är en rörande och underhållande historia om motivation och målinriktning, ensamhet och utsatthet. Den särskiljer sig från andra romaner i samma genrer genom sin något annorlunda intrig och sitt fantastiskt välfungerande och uttrycksfulla språkbruk. Detta är en bok att sträckläsa.

Similar Posts:

• Språkligt fantastisk kärlek
• Stilsäkert om kompromisslös ungdomsförälskelse
• Skolan står i brand
• Förutsägbar feelgood
• Att skrika eller att inte skrika