Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Similar Posts:

• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Spännande om bortglömd historia
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Tysklands krig mot Tyskland

Medan boken börjar glöda och fatta eld funderar jag över detta att laga mat över brinnande böcker. Vad ska vi annars ha dem till? Det är ju faktiskt den logiska slutpunkten för ett föremål som sedan länge reducerats till att bara bli en statusmarkör. Något man fotograferar sig med på sociala medier, något olika politiska partier kan slåss om vilka som ska ingå i en kanon och få köpas in av biblioteken, något man kan beklaga sig över att ungdomen inte läser, men läsa dem? Vem har tid med sånt? Det finns ju sammanfattningar på wikipedia för dem vi inte redan vet vad de handlar om och vilka sensmoraler man lär sig av dem. Varför inte låta dem göra lite nytta och också sätta lite extra smak på vår konsumtion?

Medan jag vänder vegoburgarna och dricker min small batch-IPA hitflugen från Kalifornien, och boken förkolnar och enstaka sidor flyger iväg som rök och aska i monsunen, passar jag förstås på att skumma igenom de ord jag ser brinna upp framför mig. En onödig men trygg gammal vana. Visst är Sorokins berättelse både rolig och bitsk; sagan om en mästerkock som, ett par decennier från nu, reser runt för att tillaga kulinariska mästerverk över brinnande böcker för de krigsherrar, banditer och borttappade idealister som fortfarande har pengar i ett Europa som slets sönder av storkriget som skulle rädda de eviga europeiska värdena, vilka de nu var. Som ryskättad (typ, det blev rörigt där i kriget, men så identifierar han sig ju) lagar han naturligtvis bara mat över ryska klassiker, helst förstautgåvor. Tolstoj, Bulgakov, Babel, Agejev, Nabokov – alla de där manliga genierna som fångade det eviga ryska ska nu konsumeras utan det där tröttsamma läsandet. Vad är väl boken om inte den starkaste kulturmarkören vi har? Vad är ett starkare bevis för vår kärlek till den egna kulturen än att bokstavligen intaga den, med ett gott vin till, i sällskap med en expertkock som inte bara bränner en oersättlig bok för dina pengar, utan också ser till att ångorna från den sätter smak på det godaste mål mat du och dina bästa vänner (eller viktigaste kunder) ätit på länge? Det slutgiltiga målet för jakten på autenticitet, för den egna kulturens överlägsenhet, för din egen storhet (att det är olagligt är ju den bästa kryddan).

MÄSTAREN: Hmm, en bok är inte ett manus… Den brinner alltid.

Nog funderat på gammal litteratur. Jag langar upp burgarna på tallriken medan det sista av Manaraga faller samman till svagt glödande aska i grillen. Hmmm. Smaken är omisskännelig Sorokin; mer i stil med den hysteriska Putinsatiren I det heliga Rysslands tjänst än den surrealistiska utopin Tellurien från häromåret; rakt på, inga konstigheter, nattsvart humor och våld (i den mån det är olika saker). Samtidigt kan jag tycka att smaken saknar någon liten komplexitet – den är god, men den är god på samma sätt från doften till eftersmaken, inga större överraskningar när man väl njutit av de första tuggorna. Kanske är det den genmanipulerade näst intill magiska vegofärsen det ska skyllas på, den som lovar mig gott ekologiskt samvete utan att behöva ändra något (och bara kostar några tior mer!) medan världen brinner. Kanske jag inte är så bra på att grilla som jag tror. Kanske förväntar jag mig för mycket om jag tror att en bok kan göra något till något det inte är. Nåja; gott är det, och mätt blir jag, och autentiskt känns det.

Utanför faller gråvita flingor framför fönstret. Jag glädjer mig åt den första snön, även om det kanske är grannen ovanpå som just grillat över något mindre sofistikerat. Konstig typ. Kan man lita på såna? Tur att jag har bokhyllor så jag klarar mig ett tag.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Rolig men dryg ryss
• B som i bly och bröllop
• Framtiden genom en ädelsten

En familj, mamma, pappa och två döttrar, kommer från ett varmt Kalifornien till ett isande, ruggigt Sverige. Från en trygg plats med många rum till en främmande trång lägenhet, belägen så högt upp att man känner huset röra sig i vinden. Allt är mindre, sämre, sjaskigare än väntat och den länge emotsedda flytten blir till något förfärligt.

I huset mittemot betraktar en flicka skeendet från sitt håll och många år senare lägger hon pussel med sina minnesfragment.

Det är så många olika lager – händelserna, minnen av dem, nedtecknandet av minnena, bearbetandet av dem, både på det kognitiva och … kreativa planet. Redan från början finns en tydlig osäkerhet kring sanningen, alltså även den fiktiva sanningen. Någon gång kan det göra mig frustrerad, att den gripande berättelse blir till någon sorts experiment men samtidigt fascinerar det mig – hur jag faktiskt kan fångas så av en historia som är försedd med alla möjliga ursäkter och varningsflaggor.

Det är något visst med hur Cilla Naumann frammanar en annan tid, andra rum, som ter sig så levande. Hur hon bryter av med sidospår som är njutbara men också förvirrande med sina lösa trådar, eller snarare icke infriade förväntningar.

Och hur hon lyckas balansera det ödesmättade i vägen mot katastrofen, eller snarare slutet av den, med ytterligt vardagliga detaljer, som snöslask, dammtussar, plastpåsar, doften av klor i en simhall. Det är mörkt och mättat men samtidigt väldigt lätt och poetiskt. De fyra olyckliga familjemedlemmarna som förlorat varandra, och sig själva, som är instängda i främlingskapet – också gentemot varandra.

Glidningen mellan vad som sker i de båda familjerna, var det finns beröringspunkter. Frånvarande fäder, ute i världen, även om världen är liten, närvarande mödrar – i alla fall närvarande i rummet, själen är det kanske sämre bevänt med. Att tänka sig in i någon annan, att träda in i någon annan.

Det obegripliga som ger upphov till en längtan efter att allt slutligen ska hamna på rätt plats, som bygger ut ett ungefär till en hel värld.

Similar Posts:

• Sommaren när döden kom
• En kibbutz i Dalarna
• Moderskapets bräcklighet
• Löjligt lycklig läsning
• Den ärvda exilen

Givet hur Ekerwald väljer att tolka begreppet bildning, hur kan vi förstå dess innebörd och hur går bildningsprocessen till? Ekerwald föreslår att vi kan lära oss mycket av att läsa dagböcker. Den ärliga dagboken kan visa prov på just den sorts självreflektion som Ekerwald betraktar som bildning. Exempel ger Ekerwald från en närläsning av tio olika författares dagböcker, allt från Goethe via bland andra Céline, Tolstoj, till Sara Lidman och Sigrid Kahle, och det är läsningen av dessa som upptar det mesta av den här boken.

Det är på ett sätt ett sympatiskt perspektiv som Ekerwald ger på vad bildning är. Det för oss snabbt långt bort från den traditionella bildningssynen som så ofta varit tätt förknipppad med klassförakt för de ”obildade”, för de som inte har haft chansen till särskilt mycket bokbildning. Men samtidigt; räcker det verkligen med att man kan distansera sig från den egna personen för att man ska kunna betraktas som bildad? Går vi inte miste om en nyans i begreppet bildning, som något åtminstone delvis väsensskilt från exempelvis självreflektion eller självdistans? Ekerwald tar sig aldrig riktigt tid att övertyga läsaren om detta perspektiv på bildning.

Jag funderar också på hur Ekerwald själv tillämpar detta perspektiv i praktiken i boken. Visst verkar flera av de författare han läser ha ett ganska stort uns av självreflektion (även om jag i vissa fall kan undra om Ekerwald inte väljer att tolka in lite väl mycket i somliga av författarnas dagbokstexter). Men det finns ett mer fundamentalt problem som stör mig i den här boken: i grunden är det väl så att alla de dagboksförfattare som Ekerwald använder sig av för att förstå ”bildning” nog också kan – kanske rentav måste – betraktas just som bokbildade (om än i vissa fall kanske i hög grad autodidakter). Det hade ju varit väldigt spännande att få prov på en bildad analfabet, som Ekerwald skriver om, eller en diskussion om bildning bland personer som inte kan betraktas som särskilt ”bokbildade”. Vågar inte Ekerwald testa sin egen förståelse av fenomenet bildning mer än så här?

Similar Posts:

• Den evige provokatören
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Gammal är äldst
• ”Sedan splittras bilden.”
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Och om det låter som om det här kunde filmats av Sam Peckinpah eller John Ford är det inte konstigt. ”Vilda östern” har berättelser i den här världen kallats ibland. Det låter lite fånigt, som en sovjetisk efterapning av något av det mest hyperamerikanska man kan tänka sig. Och visst gjordes det en gång en del sådana filmer, med John Wayne utbytt till en modig ung rödgardist, indianerna till muslimska banditer och de korrupta godsägarna till kulaker. (En del av dem är i och för sig riktigt bra, leta upp Öknens vita sol t ex.) Men samtidigt är ju historien äldre än så. Den ryska koloniseringen av Ost- och Centralasien pågick under århundraden, och redan Tolstoj skrev den kanske definitiva ryska skildringen av det i Hadji-Murat. Det är en väldigt utdragen process av krig, politik, kulturimperialism och folkflyttningar som pågick fram till 1991 och knappast försvann över en natt efter det. Fråga Sofi Oksanen. Däremot kan ju berättelsen nu skildras ur de erövrades perspektiv också; hur mycket den gamla propagandan än ville framställa dem som vildar var det ju uråldriga riken med mångtusenåriga traditioner som erövrades, och för att sätta ihop den historien, lura ut vem man var då och vem man är nu, krävs författare.

Just därför kan jag, som utomstående, sakna ett lite mer episkt anslag i Spegelriket. Aka Morchiladze är en av det moderna Georgiens mest populära författare, och det är lätt att förstå. Vi kastas rakt in i handlingen – en duell, mitt på huvudgatan, med en ung kvinnas dygd och två mäns stolthet på spel, och sedan rullar det på; två huvudhandlingar som får udda respektive jämna kapitel, två män som försöker leva upp till någon form av plikt och heder i en värld där alla väljer sida, där de smarta redan hängt på ett ”-ov” på efternamnet, där de nya herrarna skiter blankt i att här finns vägar från romartiden, medan våra två antihjältar jagar mot havet och en konfrontation som måste komma och måste bli blodig. Mellan actionscenerna väver Morchiladze in bilder av dåtidens Georgien, som kanske inte är så olikt dagens, sönderslitet av inbördeskrig och maktkamper. Då och då återkommer han till tanken om en gigantisk spegel uppställd mitt i landet, mitt emellan öst och väst, som alla stirrar på och tror sig se de andra, men bara ser sig själva. Här flimrar förbi gamla groll och vänskaper som knappt hinner göra mer än noteras på de 202 småsidorna. Kan vi få mer sådant, 2244?

Men ändå, det här är inte en Great American Russian Georgian Novel, snarare en spaghettiöstern. Då är det blod och tårar som ska fällas på sand, och sedan, när kropparna burits undan, går historien vidare.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Litterärt besök i Georgien
• En kibbutz i Dalarna
• Släpp upp bromsen, Holm!
• Det är komplicerat

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

Min Sasjenka!

Volodenka!

De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.

Jag har lagt mig ner för att sola, lägger linnet över ansiktet och hör vinden susa som stärkta lakan. Plötsligt kittlar det till i naveln – jag öppnar ögonen och där står du med sand i handen och silar en tunn stråle ner på min mage.
Vi går hem och vinden fyller oss och träden som segel.
På vägen plockar vi några nedfallna äpplen – de allra första, sura som man kokar kompott på – och kastar dem på varandra.
Skogen står som en vass tandrad mot solnedgången.
Och mitt i natten väcks vi av en råttfälla som slår igen.

Kort sagt: Om allt gick som det skulle skulle det inte bli någon roman, på sin höjd en småporrig r’nb’-låt. Men nu är det ju en tjock rysk roman, och alltså börjar Brevboken direkt efter att de skilts åt, när han ryckt in i det militära (det finns alltid ett krig någonstans) och hon börjat sitta hemma och vänta, och de bara kan kommunicera via brev. Brev som svämmar över av allt de gjort och allt de inte hunnit göra och allt de vill göra när de ses igen, och…

…vänta, va?

Det är någonstans runt sidan 50 som man börjar undra på fan. När det blir uppenbart att de ju inte läser varandras brev. Sasjka skriver om livet därhemma och hur hennes far var flygare och hennes vänner börjar gifta sig och skaffa barn, och Volodenka skriver om sina erfarenheter i armén, där hans uppgift är att skriva brev till föräldrar och meddela att deras söner dog som hjältar när de stal en brödkant och blev avrättade, och hur… kriget mot de upproriska kineserna går? Återigen: Vänta, va?

För de är ju skilda åt inte bara i rummet utan i tiden. Han slåss på imperialisternas sida i Boxarupproret på 1890-talet, och hon växer upp i efterkrigstidens Sovjetunion. Och de skriver till varandra och försöker ge varandra allt av sig själva, förvandla sig själva helt och hållet till breven de skickar, men de kommer aldrig att få svar.

Sjisjkin har varit i nyheterna nyligen eftersom han, som ju lever i exil, vägrade representera Ryssland på en amerikansk bokmässa för att han inte ville förgylla Putins ”korrupta, brottsliga regim”. Med det i tankarna är det kanske lätt att vänta sig någon stor politisk polemik och satir i Brevboken, men för sådant får man nog vända sig till likasinnade som Vladimir Sorokin (läs hans våldsamt roliga I det heliga Rysslands tjänst). I stället levererar han här en mångbottnad, småskalig och enormt vacker berättelse om två älskande som bara existerar för varandra trots att de inte kan finnas. Romanen behöver inte bli politisk, behöver inte nämna tsaren eller partiet; den behöver bara observera världen utifrån två personers horisont, en som går i blod upp till knäna i ett barbariskt krig och en som växer upp i ett iskallt samhälle. Mannen skickas ut i krig, kvinnan hålls hemma; han får torka upp blod, hon får torka upp spyor.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Haruki Murakami – lyckligtvis Murakami när han var som bäst, runt Kafka på stranden, snarare än den gubbsjuke pratkvarnen från 1Q84. Precis som Murakami går Sjisjkin ibland vilse i filosoferandet, men han håller i och löper linan ut. Han ställer upp en historia som inte kan vara, två världar som inte rör varandra, och låter sedan motsägelserna mala tills historien uppstår.

Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna ”Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna. Det är ju ett dilemma som ju inte bara gäller Ryssland; vad är något europeiskt land idag, när det vi är aldrig verkar matcha det vi trodde att vi var och skulle förbli?

Och ändå så är det ju två personer här. Som skriver och längtar och existerar och säger till den andra, här, läs mig, möt mig, säg att jag finns. Och då gör de ju det – om inte samtidigt, så alltid.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Nytt ryskt
• Det enda vi lär oss av historien är historien
• ”Jag trodde … ”
• Bränn! Bränn! Bränn!

Och det är bland det roligaste, mest medryckande jag läst på åratal. En sån jävla hyllning till att livet och litteraturen aldrig kan tas på för mycket eller för lite allvar.

Delvis är det förstås att Batuman är en förbannat kul berättare; hennes humor är knastertorr och löjligt citerbar, med rejäla godmodiga armbågar i sidan åt allt vad seriös litteraturkritik och kulturkonflikter heter. Men lika ofta är det den rena absurditeten i vart den här banan för henne, de vägar litteraturen leder iväg henne på både på boksidorna och i verkligheten. Redan i första kapitlet snubblar hon över en passus hos Isaak Babel (1894-1940) som låter bekant; en ensam sovjetisk kulsprutepostering på en kulle under polska kriget 1920 som kämpas ner av amerikanska piloter, varav en sedermera togs till fånga och förhördes av just Babel, och namnet på honom var… vänta nu, det var ju han som skrev King Kong. Samma scen, skildrad på två olika vis: hos Babel en tapper Sven Dufva för socialismens sak, hos Hollywood ett av filmhistoriens största monster. Hur har ingen, under 80 års studier, sett det här förut? Lilla vän, säger de vithåriga experterna och klappar henne på huvudet, vi vet vad de här böckerna betyder, vi har studerat det i decennier. Rysk litteratur är ett museiföremål, allt är färdiganalyserat och monterat i glaslådor, bara att acceptera. Men Batuman vägrar. De här böckerna lever ju, de har ju fortfarande något att säga, och ju mer hon läser desto hungrigare blir hon; Dostojevskijs Onda andar är ju en perfekt beskrivning av det förvirrade livet bland kulturvetarstudenter, Tolstoj blev visst mördad, nu ska jag till Samarkand över en sommar och lära mig uzbekiska, GE MIG MIN VÄRLD NU. Här ska plöjas upp nya spår i indammade sanningar, även om det ofta slutar snopet.

Och som det funkar. Under alla skämt och absurditeter är Batuman riktigt skärpt och har ni redan läst alla de här böckerna kommer ni kanske att se en del saker ni inte såg förut (och har ni inte gjort det kommer ni att vilja göra det). Men det är inte det som gör Besatta till stor läsning, utan det är den enorma glädjen och upptäckarlusten, känslan av att både litteraturen och världen aldrig slutar överraska en hur mycket man än tror att andra redan sagt om den. När alla andra är upptagna med att skriva snusförnuftiga försvarstal för kultur (f’låt, ministern, ”underhållning”) kommer här en ung svarthårig amerikanska på en virvelstorm av döda skäggiga ryssar och bara visar att det är det i stället. Och det enda som får mig att inte älska Besatta helt förbehållslöst är att jag önskar att den var 200 sidor längre.

Läs, hörni.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

Foto: Randi Beach

Till USA kom hon för att studera immunologi, men hamnade i Iowa där en av USA:s mest kända författarutbildningar finns och där någon tidigt sa till henne: ”alla i den här staden skriver på en roman”. Yiyun Li började också skriva och upptäckte att det passade henne. Hon upptäckte som sagt också engelskan, och hennes böcker finns inte översatta till kinesiska. Förutom det rent personliga i att skriva på ett språk som hennes mamma inte förstår och den frihet det ger henne, så tror hon inte heller att landet Kina är redo för hennes böcker. Men de finns på engelska, och många kineser får säkert tag i dem ändå, via oauktoriserade översättningar. Li berättar också att när hon intervjuades för Time Asia, och texten innehöll ett utdrag ur hennes bok som kunde vara kontroversiellt, var sedan den sidan bortriven ur alla exemplar av tidningen som såldes i Kina. Ett bevis så gott som något på att dagens Kina, trots stora skillnader med det samhälle som Yiyun Li beskriver, fortfarande lider under ett bisarrt politisk styre.

De hemlösa är en roman som handlar om ett antal människor och händelser i en mindre stad i Kina i samband med en avrättning av en kontrarevolutionär ung kvinna. Den är baserad på en verklig händelse som Li läst om, där just en avrättning gav upphov till antikommunistiska tendenser i en stad. Li hittar ofta sina historier på det sättet, hon läser kinesiska tidningar på nätet och letar efter berättelser om enskilda människoöden som hon också kan använda för att säga något om samhället i stort. Sedan skriver hon, och hon växlar mellan noveller och romaner. Hennes första novellsamling, Be för mig i tusen år, har också nyligen kommit ut på svenska, och även den skildrar människoöden i Kina, men framför allt i nutid.

Det är helt skilda saker att skriva en roman och en novell säger hon, och beskriver romanskrivande som att köra bil i mörker: man vet var man kommer ifrån och vart man är på väg, men medan man kör så ser man bara det som för tillfället syns i strålkastarna, och upptäcker det som sker längs vägen. Novellskrivande är mer strukturerat. När man skriver en roman lever man också med sina karaktärer under en längre tid, och man följer så att säga deras öde till slutet, medan en person i en novell bara är någon man träffar under ett kort möte. Yiyun Li berättar att hon brukar se sina karaktärer ibland i människor på stan, och ”då blir jag alltid glad och tänker på hur det har gått för dem”.

Hennes egna förebilder är inte direkt helt okända: Det är författare som Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert hon nämner som skrivande idoler. Måttet på att lyckas är ”att skriva en enda mening som man skulle kunna visa upp för Tolstoj eller Tjechov”. Hon beskriver det hon kallar för ”a Tolstoj moment”: när den ryske författaren i Krig och fred visar på vinterns ankomst inte i klartext utan genom en liten pojke som plötsligt fryser och stoppar ner sina händer i fickorna – en vinter som sedan visar sig avgörande för utgången i kriget mellan Frankrike och Ryssland. Om hon själv har lyckats med det vill hon inte riktigt svara på, men nämner ett stycke som hon ser som ett försök i De hemlösa: vid ett torgmöte står en liten pojke i skuggan av den stora Maos staty – men han fryser och flyttar sig ut i solen. Onekligen en detalj som man vid de flesta läsningar missar, men som kan ses som en symbol för hela det i boken skildrade upprorets kärna.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• I Mittemellans Rike
• Staten knådar medborgarna
• På luffen i Kina