dagensbok.com » Lena Einhorn

Lena Einhorn "En låda apelsiner"

Anna Kain Wyatt — Sat, 07 Oct 2023 22:00:50 +0000

Journalisten och författaren Jackie Jakubowski föddes i den sydpolska staden Katowice men kom till Sverige som 18-åring tillsammans med sin far. Väl i Göteborg visar det sig att mottagningscentret för polska judar stängt, kanske är far och son de sista som anländer. I En låda apelsiner får vi följa Jackie och hans far både i Sverige och i Polen, historien hoppar mellan olika tidsperioder av livet. Mellan det nya landet och det gamla.

Boken om sitt liv hade författaren och journalisten Jackie Jakubowski tänkt att skriva själv, men hans planer stoppades av en sjukdom. Han tog kontakt med Lena Einhorn igen och bad henne skriva boken, som hon erbjudit sig flera år tidigare.

Lena Einhorn har en fantastisk förmåga att skildra andra människors livsöden. I en intervju med Judisk krönika poängterar hon att det inte är en biografi utan en roman, där verklighet och fiktion blandas. Hon har använt sig av samma format för att berätta om exempelvis Siri von Essen och Greta Garbos liv (även de mycket läsvärda böcker).

Berättelsen om Jackies liv är smärtsam, han växer upp i efterkrigets Polen tillsammans med sin far och andra judar som överlevt förintelsen. De vuxna är traumatiserade och skadade av förintelsen, Jackies far pratar aldrig om sin barndom. Jackie pratar aldrig om sin mor som saknas, mycket är underförstått och läsaren får långsamt fler och fler pusselbitar för att förstå vad som har hänt familjen. Läsaren får följa med till skolan, till judiska föreningen och till kyrkan dit Fru Halima tar honom i hemlighet. Vi följer honom genom uppväxten och försöken att balansera och förstå både den judiska identiteten och den polska.

Efter några relativt lugna år, när Jackie hunnit bli tonåring börjar nya oroligheter och det styrande kommunistiska partiet piskar återigen upp en hätsk stämning för att försöka få judar att lämna landet, vilket tillslut leder till att Jackie och hans far Stanislav åker till Sverige, utan returbiljett.

Den levnadsberättelse som Lena Einhorn författat om Jackie Jakubowskis liv i En låda apelsiner är gripande och fylld av värme. För mig som inte hade särskilt stor koll på efterkrigets Polen är det en lärorik berättelse om en tid som satt stora spår i Europas nutidshistoria.

Lena Einhorn "Geniet från Breslau"

Lena Nöjd — Tue, 26 Mar 2019 23:00:03 +0000

Fritz hade just blivit exponerad för vetenskapsvärldens stora hemlighet: Forskningsinstitutioner var kungariken, och deras invånare styrdes och motiverades av samma faktorer som styrde och motiverade invånarna i alla riken. I första hand känslor, i andra hand rationellt tänkande. Alldeles särskilt gällde detta de riken som hade de största och mest betydelsefulla kungarna. Det borde förstås varit tvärtom, men så var det inte.

I Lena Einhorns dokumentärroman Geniet från Breslau förs läsaren till det sena 1800-talets Tyskland som efter kriget mot Frankrike var en stolt nation där vetenskapen och poesin skimrade i en sorts guldålder. Fritz Haber och Clara Immerwahr är de två huvudpersonerna som läsaren får följa från unga år efter första mötet på dansskolan. De är båda intresserade av vetenskapliga studier och vill bidra till samhället. Fritz studieväg och inledande karriär kantas av motgångar och uteblivna tjänstetillsättningar. Claras vidarestudier försvåras av att endast män har tillträde till universiteten. Stegvis och med hjälp av allierade genomför hon som den första kvinnan i Tyskland en predoktoral prövning som kallas Verbandsexamen. Hennes fortsatta forskning avstannar abrupt efter giftermålet med Fritz och barnets födelse – inte för att maken hindrar henne – här är det den tyska lagstiftningen som sätter definitivt stopp. Maken drar ofta hem kollegor och doktorander till våningen medan Clara känner växande panik av livet som social värdinna med fullt ansvar för mat och dryck till gästerna. Skillnaderna i vars och ens principer stegras när den ena laborerar för att få fram ett stridsmedel för Tysklands soldater i första världskrigets skyttegravar medan den andra startar en barnkrubba för soldaternas barn. Flera eftertänksamma stunder avbryter läsningen eftersom vi idag har facit i händerna.

Laboratorieexperimenten och spelet som pågår i den akademiska världen skildras spännande. Framgångar avlöses av misslyckanden och drivet hos de inblandade omges av ett trovärdigt pysande och puttrande. Romanen kräver inte alltför mycket förförståelse om tidsperioden eller de tyska levnadsförhållandena. Med jämna mellanrum ges läsaren en kort sammanfattande bild av vetenskapens aktuella strömningar eller hindren som möter kvinnor respektive medborgare med judisk bakgrund. I det kejserligt styrda landet växer en längtan efter kolonial och militär makt och de geopolitiska spänningarna förklaras pedagogiskt. Mitt lilla bonustips är att läsaren slår upp ortnamnet Breslau. Både på nätet och i uppslagsverk finns artiklar som liksom serverar Europas historia i ett nötskal med tanke på hur många gånger staden bytt nationstillhörighet – idag heter staden för övrigt Wrocław.

Jag hade däremot önskat att berättaren lyft fram de djupare skikten hos både Fritz och Clara. Inuti respektive huvudperson pågår en kamp som handlar om att balansera de inre drömmarna med den yttre verkligheten. Vistelser på hälsohem blir nämnda. Gestaltningen domineras av en utifrån betraktande och registrerande blick, vilket möjligen beror på författarens mångåriga arbete som dokumentärfilmare. Uttrycksfullheten hamnar så att säga på termometerns svalare del.

Antagligen överreagerar jag också på en annan sak. I meningar som följer på varandra i ett stycke upprepas ofta samma ord, eller samma fras. Något liknande sker i slutet av många kapitel och påminner om en formel hämtad från en ”skriv-så-här”-sajt riktad till författarwannabes.

Bokens lättillgänglighet är ändå en viktig kvalitet som får mig att vilja tipsa om den till läsare som vanligtvis inte läser om händelser som utspelat sig före första världskriget. En del knasig kuriosa tycker jag också är kul att läsa om, som att poeten Johann Wolfgang von Goethe ville undersöka om kemiska lagar fungerade som modell för att analysera mänskliga relationer. Berättelsen innehåller även flera laddade händelser och den som tar sig an boken kommer vid sidan av de dramatiska vändningarna få en intressant inblick i ett förmodernt Europa.

Slutligen finner jag titelns användande av ordet geni mångbottnat. Jag ser en ironisk blinkning till geniförklarande av vetenskapsprofiler i största allmänhet. Fritz Haber fick nobelpriset i kemi 1918 för metoden att tillverka konstgödsel, vilket möjliggjorde ökad jordbruksproduktion till nytta för den växande befolkningen. I den fortsatta karriären utvecklade han stridsgas och Zyklon B som användes av nazisterna i utrotningssyfte(!). Geniet (ordet är i singularform) skulle också rätt och slätt kunna peka på Clara Immerwahr. Hennes hårda kamp bidrog sannerligen till ett skifte i synen på kvinnor och deras möjligheter att få inträde till de tyska vetenskapliga institutionerna.

Lena Einhorn "Madeleine F."

Katie Collmar — Mon, 25 Dec 2017 23:00:10 +0000

Lena Einhorns Madeleine F tar avstamp i en skrivarkurs. Det huvudsakliga berättarjaget Hanna är en ung, lovande konstnär som tagit en paus från sina akvareller och studierna på Konstfack, för att istället läsa en skrivarkurs för den hyllade författaren och pedagogen Pål Berger. Han vill att klassen ska skriva en antologi tillsammans, utifrån ett par annonser han klippt ur Gula tidningen ett knappt decennium tidigare.

Samtliga är erbjudanden om tjänster till privatpersoner, och de är alla undertecknade med samma namn: Madeleine F. Det som är besynnerligt är den enorma bredden på tjänsterna hon erbjuder, och kvalifikationerna hon räknar upp. Hon erbjuder lektioner i naturvetenskap, balett, konst, musik, och översättningar från sex olika språk. Dessutom erbjuder hon lägenhetsstädning.

Annonserna väcker elevernas nyfikenhet. Vem kan den här kvinnan ha varit, som utger sig för att vara konsertmusiker på både cello, piano, klarinett och gitarr? Om hon är både utbildad konstnär, civilingenjör och talar sex språk, varför behöver hon syssla med okvalificerat arbete som städning, fönsterputsning, vindsröjning och matinköp? Men medan de andra eleverna ser annonserna som ren inspiration, och glatt börjar spåna på sina berättelser, så begränsas Hanna av ett obehag. Hon vill inte utnyttja den här kvinnan som tycks ha varit i en desperat situation, genom att bara använda henne som stoff att skriva om. Istället blir hon besatt av tanken på att hitta henne.

Genom boken följer vi Hanna, när hon börjar dyka i olika arkiv, utan att riktigt förstå varför det är så viktigt för henne att hitta Madeleine F. Kanske är hennes drivkraft inte överdrivet subtil för läsaren – hon plågas mycket av att omgivningen ser det som att hon slösar bort sin måleritalang, men har själv svårt att hitta en plats i livet där hon känner sig hemma, mycket som man kan tänka sig att den multibegåvade person som skrivit annonserna måste ha känt. Likheterna blir förstås lättare för läsaren att se än för Hanna, för parallellt med hennes sökande får vi också följa Madeleine själv, främst under skolåren. På den tiden hette hon Magdolna, och var ett nästan osannolikt begåvat barn som kom till Sverige från Ungern på femtiotalet. Vi får följa henne både genom hennes eget perspektiv, och genom hennes bästa vän Stina, och längre fram i högstadiet genom hennes trånande pojkvän Marco.

Den mest centrala relationen i berättelsen är egentligen den mellan Magdolna och hennes mamma. Det är en infekterad, destruktiv relation av omväxlande dyrkan och kyla. Den ligger i bakgrunden, och är egentligen inte fokus för berättelsen, men ändå är det i samspelet mellan dem som man kan börja ana varför den begåvade Magdolna inte kan hålla fast vid någonting, varför hennes temperament är så oförutsägbart och koleriskt, och varför hon tycks sabotera för sig själv gång på gång.

Madeleine F är en berättelse som lyckas med konststycket att bli verkligt medryckande – den får mig att hålla kvar boken i handen när jag går av pendeln, så att jag också ska kunna läsa under de trettio sekunderna på väg upp för rulltrappan – utan att för den skull ha några cliffhangers, och utan att det egentligen händer så fasligt mycket. Det är en ganska vanlig berättelse om ett antal ganska vanliga människor, må vara att en del av dem är tämligen högbegåvade. Det är en typ av berättande som imponerar på mig. Därför blir jag besviken när Einhorn framåt slutet ändå inte kan låta bli att slänga in en Förklaring med stort F, till varför Magdolnas/Madeleines liv inte blev som planerat. För faktum är att ibland blir livet inte som planerat, alldeles utan någon särskild eller enskild orsak. Massor av vansinnigt begåvade människor blir inte rika och världsberömda, utan fastnar i sjukdom, eller missbruk, eller destruktiva förhållanden, eller lyckas bara inte hålla fokus och tappar bort sig på vägen. Det är sånt livet är, och med Einhorns förmåga att göra livets vanliga vardagsdramatik så intressant, hade hon inte behövt skriva läsaren på näsan med en specifik orsak till Magdolnas livsöde. Och om hon nu ändå ville göra det hade hon gärna fått välja en mer originell sådan.

Med det sagt så är Madeleine F en väl läsvärd berättelse, som är snabbläst och lättillgänglig utan att för den skull alls kännas ytlig.

Lena Einhorn "Siri"

Kettil Johansson — Wed, 21 Sep 2011 22:01:38 +0000

August Strindbergs En dåres försvarstal är en av den svenska litteraturens starkaste romaner. Att begå ett sådant karaktärsmord på Siri von Essen utan att för ett ögonblick antyda att det går att inta ett annat, mer rättvist, perspektiv ger en säregen läsupplevelse. Kanske är det en dåre som talar men andra röster saknas så det är dåren vi får hålla oss till.

När nu Lena Einhorn hänger på trenden att i romanform skildra kända personers liv – Tycho Brahe och Ingmar Bergman t.ex. – så är Siri von Essen ett klokt val. Strindbergs stjärnstatus kan lånas och förvandlas till ett feministiskt projekt genom att återupprätta von Essens heder.

Som roman är Siri traditionell. Den är tungt realistisk och håller sig till vad folk sa och gjorde utan att spekulerar allt för mycket i psykologiska motiv. Det finns en del romanklichéer av typen ”från den dagen vände livet” eller ”så skulle det sedan förbli under resten av livet”, påståenden som i romaner alltid är sanna medan de i verkligheten i princip aldrig är det eftersom en förändring nästan alltid är mindre än man först trodde.

Jag saknar att romanen inte är djärvare. När Siri berättar för sin man Carl att hon vill skilja sig och han undrar hur det blir med deras barn så skriver Einhorn: ”Var det möjligt att hon inte ens tänkte tanken? Kunde det verkligen vara så att hon, i ruset av detta beslut, inte tänkt på hur det skulle bli med deras dotter?” Några rader senare mumlar Siri: ”Du får henne.” Som läsare undrar man ju hur detta omtumlande beslut kunde förvandlas till skräddarens tumme. Man kan såklart hävda att läsaren inte hade förvånats om en man struntade i sitt barn på samma sätt, men varför då spekulera i vad Siri egentligen tyckte? Det är som om romanen stumnar där jag vill ha mer.

Detta är överkomliga problem. Värre är att Siri inte tillåts lämna Strindbergs skugga. Einhorn är bara intresserad av den del av Siri som är vänd mot Strindberg och hon försöker så gott hon kan hålla sig till det ”verkliga skeendet”, vilket verkar innebära att hitta den sanna förlagan till En dåres försvarstal. Det är symptomatiskt att romanen slutar med att en döende Strindberg får kommentera Siris bortgång. Långa stycken påminner Siri om vad litteraturhistoriker gjorde på Strindbergs tid, bakom en romans färgstarka skeende försökte man vaska fram den gråa verkligheten. Eller som om Strindberg gått i terapi, knaprat piller, blivit snäll och rättvis och sedan skrivit om sin roman utifrån Siris perspektiv.

Olof Lagercrantz "August Strindberg"

Ella Andrén — Wed, 21 Sep 2011 22:00:05 +0000

”Med denna biografi av Olof Lagercrantz förnyas och förändras vår uppfattning av Strindberg och hans verk för all framtid.” Det utlovas av baksidestexten till Lagercrantz August Strindberg, men den skrevs för över 30 år sedan och kanske är det helt enkelt så att vad Lagercrantz tillförde för länge sedan införlivats i nutida föreställningar om Strindberg.

August Strindberg har stått i min bokhylla sedan slutet av 90-talet någon gång – en sådan där bok som man hittar på antikvariat och tänker att man borde läsa, men egentligen har måttlig lust. Nu är det förstås Lena Einhorns roman om Strindbergs första hustru, Siri von Essen, som fått mig att slutligen damma av den.

Det är inte svårt att förstå Einhorns inspiration, att vilja lyfta fram någon av alla dessa märkligt färglösa diktarhustrur, blåsa liv och se saker ur deras perspektiv för en stund. En sådan underlig, oändligt otacksam tillvaro – den eviga inspirationen, den utlämnade – och ändå märkligt utbytbar. Bara dessa relationer är fascinerande, på ett ganska obehagligt sätt.

Nyskapande eller inte – en hel del i Lagercrantz Strindberg-biografi framstår som tämligen klassiskt. Det börjar med den store skaldens födelse, och slutar med hans död. (Det låter kanske självklart, men en författares död är väl egentligen bara första akten i berättelsernas långa och brokiga liv? Jag hade gärna läst mer om hur olika tider därefter uppfattat och använt sig av Strindberg och hans verk, men det är väl en annan bok, det.) Däremellan liv och verk, inte sällan ganska kortfattat recenserade av Lagercrantz. En klassisk författarbiografi.

Trist blir det ju inte, men jag vet inte hur det egentligen vore möjligt att skriva helt trist om denne märklige, märklige man? Bara hans galna citat – allra helst ur privata brev – skulle ju sätta piff på det mesta.

Men hur ”privata” är breven då? Lagercrantz tes är i någon mån att Strindberg, snarare än det galna geni han ofta utmålas som, mycket medvetet iscensatte sig själv, prövade ut roller och erfarenheter som han sedan kunde använda i sitt skrivande. Lite för det tankarna till Mats Jacobssons skildring av Bob Dylan, som heller aldrig tycks ha lust att bara stå still och leva upp till människors förväntningar.

Strindberg ångar på, bränner broar, med någon sorts pubertal envishet och kraft. Vill vara älskad, folklig, samhällsomstörtande och fruktad – allt på en gång. Gränsen mellan författare och verk flyter onekligen lätt ihop och i slutänden ställer det en rad intressanta frågor kring vad en konstnär är och får göra. I vilken mån håller vi människor över huvud taget på och iscensätter oss själva? Ser människor omkring oss som motspelare eller biroller? På den punkten förefaller Lagercrantz – och Strindberg – onekligen ganska moderna.

Lena Einhorn "Återblick – Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay"

Åsa Pettersson — Mon, 07 Dec 2009 23:00:55 +0000

Lena Einhorn har publicerat sin gamla påse med foton. Till dessa har hon skrivit text. Ofta finns bilden där genast medan textens länk till bilden är mer associerande än direkt. Ofta blir det mycket bra. Den lugna tonen som finns både i texten och i bilderna berättar om ett landskap, om människor och om upplevelser som nu bara finns i minnet och i det förgångna.

Bilderna är vackra. Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Jag längtar genast till ett Jerusalem som inte var så segregerat vad det verkar. Jag vill också resa i Nordafrika och jag vill mycket gärna se Indien. Det verkar det som om Lena Einhorn också vill göra. Hon längtar också till ett förgånget Jerusalem där i alla fall hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.

Visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal och visst finns det en start till diskussion om etiska betänkligheter när Einhorn talar om City of the Dead i Kairo, när hon nu publicerar ett foto föreställande någon som absolut inte ville vara med på bild när det togs. Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll.

Vem har rätt att avporträttera vem? Och vem får beskåda? Det finns bara en bild av Lena Einhorn själv i boken. Det är på omslagets baksida. Fotografen är alltid på säker mark. Den behöver aldrig bli utlämnad till betraktaren. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer på 25 år. Men ingen av personerna som jag betraktar har blivit tillfrågad om sitt deltagande. Mycket få presenteras med fullständigt namn. Många av bilderna föreställer människor på de platser där Einhorn har rest men få av dem föreställer hennes vänner som hon reser med och som sagt på bilderna i boken finns hon själv inte med.

Vi bjuds alltså in i minnenas värld där upplevelsen ligger 25 år eller mer tillbaka i tiden. Men personerna vi får beskåda blir lätt de andra. Både i relation till att det är människor som funnits på de platser dit Einhorn rest som finns förevigade i dessa bilder, men även för att detta är en tidskapsel som presenteras där det fortfarande är 1970-tal eller tidigt 80-tal. Även om jag då längtar dit och vill vara med. Även om det ser så mycket mer fridfullt ut på Lena Einhorns bilder än de jag ser dagligen från Jerusalem och Palestina idag, så betraktar jag människorna i deras 70-talskläder mitt i sin vardag. Dessa människor har inte möjlighet att avvisa min blick. Att bli sedd är viktigt sägs det, men att bli tittad på, vad betyder det? Svartvita bilder från förr, så vackra men också så exotiserande.

Jens Orback "Medan segern firades - min mammas historia"

Ella Andrén — Fri, 09 May 2008 23:00:00 +0000

Någonting finns där. I tystnaden, i det de inte pratar om. Vad som hände efter den 13 mars 1945, när ryssarnas ”befriade” byn och det som varit Tyskland, hemma, blev Polen.

Min far blöder historia kallade Art Spiegelman första delen av sin grafiska roman om faderns upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. Också Jens Orbacks mamma Katja blöder historia. Efter decennier av tystnad börjar hennes historia sakta sippra fram. En dag rapporterar tevenyheterna om våldtagna kvinnor på krigets Balkan och Katja slipper ur sig ett ”jag vet hur de har det”.

Få händelser under 1900-talet har spelat så stor roll, också för litteraturen, som andra världskriget. Ska man vara krass kan man konstatera att kriget och förintelsen gett oss ofantligt mycket bra litteratur. Fast det är förstås omöjligt att verkligen göra jämförelsen, den med vad som istället gått förlorat.

Också andra generationens krigsskildringar har blivit något av en egen genre. Spiegelmans tidigare nämnda, epokgörande och Pulitzerprisvinnande serieskildring Maus är ett exempel. Lena Einhorns Augustprisvinnare Ninas resa är ett annat.

Jens Orbacks mamma Katja skiljer sig från ovan nämnda föräldrar på en central punkt – hon är inte judinna, utan hör till de ”vanliga” tyskar som utan att opponera sig märkvärt såg nazismen växa fram i hemlandet. Kriget påverkar naturligtvis, släktingarna som försvinner iväg, de olycksbådande telefonsamtalen, pappan som, känd för sina vänstersympatier, får allt svårare att utöva sitt yrke som lärare. Men det är först efter krigsslutet, officiellt de godas seger och ordningens återställande, som de verkliga problemen börjar för Katja och hennes familj.

Jens Orback skriver personligt, lågmält och angeläget om relationen till mamman och hennes upplevelser under och efter kriget. Om nazismen som för flickan Katja snarare betyder folktandvård och ungdomsläger än rashat och förintelse. Och om en fred fylld av tvångsförflyttningar och övergrepp. Medan segern firades vänder inte entydigt upp och ned på gamla sanningar om offer och förövare. Istället är det en komplex skildring, långt ifrån stereotyp ondska och enkla svar, där krigets förlorare finns i oändligt många kategorier.

Årets bästsäljare i pocket belönade

Ella Andrén — Wed, 21 Mar 2007 09:51:00 +0000

I dagarna har Pocketparty och Svenska förläggareföreningen delat ut sina priser till bästsäljare i pocket. Åtta böcker får i år utmärkelsen Platinapocket för över 100 000 sålda exemplar. Däribland romanerna Skam av Karin Alvtegen, Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson och deckarna Stenhuggaren av Camilla Läckberg, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson och Box 21 av Anders Roslund och Börge Hellström. Ensam i fackklassen blev Självkänsla nu! av Mia Törnblom och Alexander McCall Smiths Giraffens tårar renderade både författaren och översättaren Peder Carlsson varsin platinapocket för mest sålda översatta bok.

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Lena Einhorn "Vad hände på vägen till Damaskus?"

Björn Waller — Sat, 23 Dec 2006 23:00:00 +0000

Låtom oss läsa julevangeliet.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syri-

- Vänta ett tag.

- Vadå?

- Quirinius tillträdde som ståthållare år 6. Föddes inte Jesus innan dess?

- Herregud, häng upp dig på detaljer. Om Lukas rör ihop listan på syrianska landshövdingar är det väl inte hela världen. Kan jag få läsa vidare?

- Ta Matteus i stället. Han kom ju tidigare, så han borde veta.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid…

- Nu får du ge dig. Herodes dog år 4 FKr. Menar du att det i Bibeln står att Jesus föddes tidigast år 6 men senast år 4 FKr? Hur går det till?

- Vill du ta över högläsningen eller?

- Jaja, fortsätt. Vi kan det där, Jesu födelse, änglar, fåraherdar, tre vice män eftersom de ordinarie var upptagna, döda alla gossebarn och så vidare. Vad hände sen?

- Få se…

Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

- Egypten?

- Egypten. Vad är det med det då?

- Så Josef, Maria och lille Jösses gömmer sig i Egypten tills Herodes dör – 4 år innan Jesus skulle ha fötts alltså, men men – bara för att Messias ska ha kommit ifrån Egypten? Räcker det verkligen med en charterresa till pyramiderna för att uppfylla det?

- Är du klar snart eller?

- Nej, faktiskt inte. Vart tog Jesus vägen mellan Egypten och 30-årsåldern? Varför är det enda omnämnandet av Jesus i romerska källor en troligtvis förfalskad passage hos Josefus? Varför står det i Torah och koranen att Jesus inte korsfästes? Varför står det i Bibeln att Jesus dog efter bara sex timmar när det oftast tog mer än ett dygn att dö på korset? Hur kunde Paulus omvändas så snart? Varför är det aldrig någon som nämner att Barabbas – "son av fadern" – hette Jesus i förnamn? Och vart tog Biggus Dickus vägen? Och…

- Låt mig gissa. Du har läst en bok nu igen.

- Ja. Vad hände på vägen till Damaskus av Lena Einhorn. Och den är väldigt intressant, men ändå… lite kluven är jag.

- Det märks.

- Jag vet. Förlåt. Men det känns som om det har gått mode i den här sortens historieomskrivning, att det finns en viss tendens att genast uppfatta allt som går emot gamla sanningar som automatiskt sant. Jag menar, folk tror ju tydligen på fullt allvar att da Vinci-koden är ett seriöst historiskt verk som kan omintetgöra kristendomen, och se på uppståndelsen runt Judasevangeliet i våras… Till slut vet man inte riktigt vad man ska våga tro på.

- Vad finns det som säger att ett 2000 år gammalt dokument med nödvändighet är mer trovärdigt än ett annat 2000 år gammalt dokument?

- Precis. Svaret är väl metoden man använder för att jämföra dem, och att slutsatserna är underbyggda och trovärdiga.

- Och är Einhorn trovärdig då?

- För det mesta, ja. Hon har verkligen gått på djupet, grävt både i kristna, romerska, judiska och muslimska källor och jämfört vad de säger, hon använder sig av något idag så sällsynt som källkritik… även om hon ett par gånger får göra övertolkningar av typen "Om man tänker sig att det de i själva verket menade var…", och en del slutsatser känns lite väl drastiska.

- Som till exempel?

- Ja, det där att Jesus fejkade sin egen död, bytte namn till Paulus och byggde sin egen religion.

- DEN Paulus?

- Den Paulus.

- Från "låt den som är utan synd kasta första stenen" till "kvinnan tige i församlingen"?

- Japp. Det verkar ju lite osannolikt att något sådant skulle gå spårlöst förbi. I ärlighetens namn är hon ju väldigt noga med att understryka att det är en ganska radikal hypotes. Men det är intressant att läsa hur hon resonerar. Och hennes bild av Jesus är fascinerande; en man född utom äktenskapet, som kan förlåta alla synder utom skilsmässa, som påstår sig vara son till någon som inte kan ses och vars sista ord är "Fader, varför har du övergivit mig?" Tänk tanken att de senaste 2000 åren skulle varit annorlunda om Jesus haft en starkare fadersgestalt… Och det är slående hur hon genom att anta att händelserna i NT flyttades bak 20 år för att inte reta upp romarna kan få dem att stämma oerhört mycket bättre med den icke-bibliska historieskrivningen, inte minst en judisk rebelledare kallad "Egyptiern"… men framför allt är det just själva det historiska detektivarbetet som är det fascinerande. Vad man sen gör med resultaten är upp till läsaren.

- Så vi får inte en 100% säker historisk sanning om Jesus, alltså?

- Nej, men det är väl knappast möjligt heller. Framför allt tycker jag det känns som om det inte är det viktigaste; oavsett när eller om han fötts så är det där med "älska din nästa" en rätt bra grej, även om hans efterföljare ofta haft lite svårt med det.

- God jul, alltså?

- God jul, och åt alla människor en god vilja. Plus gärna lite kritiskt tänkande också.

Lena Einhorn "Ninas resa"

Ella Andrén — Fri, 01 Dec 2006 23:00:00 +0000

Få historiska händelser har väl präglat den moderna litteraturen så som andra världskriget och förintelsen. Det är omöjligt att tänka sig efterkrigslitteraturen utan författare som Nelly Sachs, Imre Kertész eller för den delen Art Spiegelman. Samtidigt är förstås förhållandet mellan fiktion och historisk verklighet aldrig helt oproblematiskt.

Lena Einhorns Ninas resa, om mammans erfarenheter i krigstidens Polen, håller sig på faktasidan men är samtidigt en djupt personlig skildring om några av de få judar som överlevde Warszawagettot. Av de nära 400 000 människor som samlades ihop i de avgränsade kvarteren kom merparten att skickas vidare till olika koncentrations- och dödsläger. Tonåriga Nina och hennes familj ser bekant efter bekant försvinna iväg. Ändå är det nästan omöjligt att greppa den osannolika sanningen att världen omkring dem, mot allt förnuft, vill se dem döda.

Just den detaljerade vardagstillvaron gör att Ninas berättelse kommer så påtagligt nära och samtidigt nyanserar och begripliggör många laddade frågor kring krigets judeförföljelser. Varför gjordes inte mer motstånd? Vad var det som gjorde att vissa överlevde eller inte?

Tur och ren slump spelar förstås en skrämmande avgörande roll för familjen. Men också andra faktorer. De anpassningsbara Fanja och Rudek, Ninas mor och bror, tar sig fram och skyddar med sin uppfinningsrikedom och initiativkraft familjen, medan pappa Artur, som Nina upprepade gången beskriver som en ”skrivbordmänniska”, tappar fotfästet och funktionen i den nya tillvaron.

Att Ninas berättelse blir ett sätt för henne själv att förstå och strukturera det som hänt henne och hennes familj låter Lena Einhorn skymta i texten precis som sina egna försök att greppa det som hände hennes föräldrar och släktingar. Här finns en aspråkslöshet; en vilja att berätta Ninas historia utan att någon konstlande dramaturgi eller stilistik skymmer sikten. Lena Einhorn är berättaren som framför allt är lyssnare, den förmedlande länken mellan Nina och läsaren.

Samtidigt öppnar den lågmälda berättartekniken med sin naturliga fokusering på händelseförlopp upp karaktärsskildringen. Det blir oerhört lätt att se de drabbade som vilka som helst, som sina egna anhöriga, i texten. Det här hände faktiskt, och det hände helt vanliga människor. Det är riktigt, riktigt otäckt.

dagensbok.com » Lena Einhorn

Lena Einhorn "En låda apelsiner"

Similar Posts:

Lena Einhorn "Geniet från Breslau"

Similar Posts:

Lena Einhorn "Madeleine F."

Similar Posts:

Lena Einhorn "Siri"

Similar Posts:

Olof Lagercrantz "August Strindberg"

Similar Posts:

Lena Einhorn "Återblick – Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay"

Similar Posts:

Jens Orback "Medan segern firades - min mammas historia"

Similar Posts:

Årets bästsäljare i pocket belönade

Similar Posts:

Lena Einhorn "Vad hände på vägen till Damaskus?"

Similar Posts:

Lena Einhorn "Ninas resa"

Similar Posts: