Så skulle någon av männen i deckaren Domaren och hans bödel kunna säga i en lätt filosoferande ton. Å ena sidan … och därefter å andra sidan. Man kan inte så noga veta.

Kommissarie Bärlach är i 60-årsåldern och oerhört förtjust i god mat och dryck. Men dessvärre går han också omkring med magont och informerar sin chef att han måste ha en assistent så kan han sköta sitt mer från skrivbordet. Utredningen han getts ansvar för handlar om en död polisinspektor från Bern. En lokalpolis i en mindre ort har funnit denne skjuten i förarsätet på sin bil. De börjar söka information om sin kollegas liv och eventuella kopplingar till andra brottsfall.

I små doser ges de olika kollegorna personliga drag som visar hur samarbetet fortskrider. Ibland går det som smort och andra gånger får man känslan av att högsta chefen har gjort ett studiebesök för mycket.

Denne ämbetsman, vars gamla Bernfamilj hade en generös arvonkel i Basel att tacka för sitt välstånd, hade nyligen kommit hem till Bern från ett studiebesök vid polisen i New York och Chicago och var skakad ”över den förhistoriska nivån på brottsbekämpningen i schweiziska huvudstaden”, vilket han öppet medgav för polisintendent Freiberger under en gemensam hemfärd på spårvagnen.

Huvudpersonens gastronomiska intresse får mina associationer att gå till Lars Martin Johansson i kriminalromanerna av Leif G W Persson. I Den döende detektiven får nämnde Lars Martin i öppningsscenen en blodpropp direkt efter att ha smaskat i sig en god korv från den omtyckta korvkiosken Günters korvar i Stockholm. Jag är lite småförtjust i den gemytlighet som kan uppstå när böcker förmedlar sina huvudpersoners preferenser vad gäller personliga nöjen och lustfyllda upplevelser. Men jag oroas också över vad Dürrenmatt kommer att utsätta Bärlach för. Det antyds att han bara har ett år kvar att leva – på grund av det där med magen.

I de naturligt flytande dialogerna och bilderna av det schweiziska landskapet anar jag aldrig att förlagan är en tyskspråkig författares alster. I denna utgåva har Ola Wallin gjort en nyöversättning och han har även skrivit ett intressant efterord om Dürrenmatts författarskap. Här presenteras jag för en författare som avskydde rutinarbete (läs skrivandet) vilket kan förklara att romanerna alltid blev korta. Intressant är också att läsa hur Dürrenmatt förklarade sin konstsyn med anledning av 1950-talets kvävande och traditionstyngda kulturklimat i det tyska språkrummet. Han menade att kriminalromanen bar på en möjlighet ”att göra konst där ingen förväntar sig denna: litteraturen måste bli så lätt att den inte längre väger något på den samtida litteraturkritikens våg: endast så kan den bli viktig igen”.

Min slutsats blir dubbel. Underskatta aldrig en kriminalromans antihjälte som har ont i magen.

Similar Posts:

• Fängslande grå polisvardag
• Kvinnomord i Österbotten
• Människor förrädiska som tidvatten
• Vasst och blänkande
• Obönhörligt som tidvattnet

Att döma av namnet, Lolita, är det lätt att dra slutsatsen att det finns något perverterat över alltsammans, en vilja att behaga en gubbsjuk betraktare, men jag tror inte att det nödvändigtvis är grejen. Det kan nog snarare vara det motsatta, en glädje i det lekfullt flickrumssöta och en vägran att växa upp, med allt vad det innebär.

I Kicki Sehlstedts debutroman, med titel från fenomenet, är det dock bara aningslösa föräldrar som inte fattar att det här enbart handlar om pedofilkänslan. Och när trettonåriga Matilda poserar som Lolita för gubbar på nätet vet hon på ett plan precis vad hon gör. Det är lättförtjänta pengar. Hennes äldre bästa kompis blir imponerad och driver på. Här finns ingen ände på spänning och möjligheter att tjäna en hacka. De här gubbarna är lätta att lura och får skylla sig själva.

Naturligtvis leker de med elden.

Tonårstjejerna utgör liksom ena änden på en skala – och de rör sig snabbt på den – där unga flickor utnyttjas å det grövsta. Det är den värld journalisten Aida Svantesson, tills nyligen frilansare på jordens värsta krigsskådeplatser, bestämt sig för att undersöka. Ämnet tar dock en mer personlig vändning när hennes lillasyster Bianca försvinner från en bröllopsfest och strax därefter hittas död.

Bianca var doktorand i kriminologi och intervjuade unga prostituerade i sitt avhandlingsarbete. Hennes handledare, professor Kajan Berglund, blir snart övertygad om att förklaringen till Biancas död finns i något hon ramlade på i det arbetet, och Aida och Kajan kan mötas i sin strävan att förstå och hantera den unga forskarstuderandens död.

Den här nutiden interfolieras med ett förflutet, en tonårsflicka på väg att upptäcka sin egen lust och sexualitet, men som alltmer får den utnyttjad och solkad av självupptagna unga killar. De avsnitten, berättade i jagform och för ett du, hör till romanens starkaste. Det är dem jag minns, långt efter att resten av intrigen bleknat i minnet.

Nej, det är inte riktigt sant. Här finns också utstuderat snaskiga scener som bränner sig fast på ett än mer obehagligt, men samtidigt ytligare sätt. Det känns faktiskt onödigt att ta i, när den mer vardagsnära utsattheten är alldeles tillräckligt illa nog. På så sätt uppfattar jag Sehlstedts berättelse, fast mycket habilt skriven och konstruerad, som en smula ojämn. Hon är grym när hon håller det på en igenkännbar nivå, men ibland rusar hon iväg lite. Kajan Berglund – påstridig som ett kärleksbarn mellan Ebba Witt-Brattström och Leif GW Persson – och hennes akademiska tillvaro på en institution där folk tilltalar och tänker på varandra som Docenten och Professorn, som vore det en gammal pilsnerfilm, hör till de inslag jag har svårare för.

Sehlstedts samhällstillvända agenda – hennes omslag pryds av devisen ”Historierna som måste berättas” – gillar jag ändå verkligen, så jo, jag vill gärna läsa mer av hennes penna.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Vasastans egen Kitty Drew
• Män som hatar kvinnor
• Relation över gränserna

Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Sedan den första boken, Bluffen, släpptes förra året har Unni Drougge bytt förlag från Modernista till Massolit och fördjupat sin huvudkaraktär Berit Hård ytterligare. Till skillnad från hur personer verksamma i Stockholms mediebransch vanligtvis beskrivs är Berit ensam, överviktig och totalt ointresserad av hur omgivningen uppfattar henne. Hennes intressen är mat, öl och ormen Lucifer. Hon klär sig i tajta lackkläder, djurmönster och spetsunderkläder, gärna i rött. Efter att ha blivit brutalt dumpad av sin chef för flera år sedan lever hon som singel, men plockar gärna upp unga, tafatta rockkillar på Kellys eller Kvarnen. Hon är mån om sin egen lust och kastar gärna ut männen så fort hon har blivit tillfredställd. Jag kan tycka att det är synd att en så oantastlig människa som Berit Hård ska behöva ha en olycklig kärlekshistoria i bagaget. Jag vill att hon ska få vara som hon är utan orsak och verkan. Samtidigt gör det henne mer mänsklig.

Lyckan som är PR-byrån som Berit får uppdraget att sköta Lotuz af Loves presskontakter av är sådär trendigt, korrekt och välputsat som det förväntas. Miranda, byråns ägare är stereotypen av den lyckliga, framgångsrika kvinnan. Hon är smal, välklädd och positiv. Och bryr sig bara om vad andra människor tycker om henne. Trots olikheterna gör hon Berit till sin vapendragare i kampen om att göra Lotuz af Love till en av landets mest kända och eftertraktade artister. Under resans gång tillkommer ytterligare en kund, ett fiktivt socialdemokratiskt parti som också söker berömmelse och popularitet.

I Bluffen var en av de större behållningarna Leif G W Perssons karaktär. I Förkunnaren har han inte fått samma utrymme även om han dyker upp mot slutet. Inledningsvis känner jag mig lite besviken när han inte medverkar, men boken bär sig även utan kriminologiprofessorn. Det är också befriande att Unni Drougges karaktärer är kiss- och bajsnödiga och kåta, att de fiser, rapar och svettas. Toalettbesök är ofta bortrationaliserade från litteraturen, men när de för en gångs skull existerar ökar de trovärdigheten.

Däremot ställer jag mig tveksam till förlagets benämning av boken som deckare som mest känns som ett försök till ökad försäljning. Det är underhållning med inslag av brott, men fokus ligger inte på dem utan på karaktärer och medieklimat. Att omslaget bryter så mycket mot omslaget till första delen om Berit Hård känns också tråkigt. Trots förlagsbyte hade jag önskat att böckernas formspråk höll ihop mer.

Men mest är det igenkänning, ironi och svidande samhällskritik på samma gång, Unni Drougge har öga för de små detaljerna som gör hela skillnaden. Jag har genomgående roligt när jag läser. Satiren är tydlig, men inte övertydlig, mediestrategierna enkla, men inte simpla. I slutändan når vi Unni Drougges paradgren; manlig makt och hur den utövas mot kvinnor. Och trots att brotten mot slutet blir smutsiga och osmakliga är det genomgående välskriven underhållning.

Similar Posts:

• Insnärjd medievärld
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Sommarbazaar!
• Ojämn kollektivroman
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning

Förutom de bästsäljande författarnas tips och erfarenheter, ges information och synpunkter av forskare, förläggare, litterära agenter, marknadsförare och andra branschkunniga. Boken verkar vara så gott som heltäckande i sitt ämne. Författarna använder sig dessutom av ett du-tilltal i boken. Det är effektivt, man känner att råden riktar sig till en själv. Ja, varför inte? Kan dessa människor få till en bästsäljare, så kan jag, är tanken (den något förrädiska) man kan få som läsare.

Förläggarna efterlyser till exempel humoristiska, lättsamma böcker. Helst ska de rikta sig till en bred målgrupp och passa att ge bort i present. Många förläggare letar även efter Den Stora Kärleksromanen och efter samtidsskildringar. Men som sagt det gäller att skriva spännande, och helst ska man raskt från allra första början kastas in en handling där man absolut vill veta fortsättningen. Dessutom, förläggare älskar originalitet.

Konsten att skriva en bästsäljare består av tio kapitel. Boken känns välstrukturerad, författarna har säkert använt sig av en utförlig synopsis, vilket oftast de bästsäljande författarna använder sig av, fast i olika grad. Boken är fylld av faktarutor, där finns tips, citat, det listas vad som kännetecknar dåliga respektive bra manus, där finns information om avtal och arvoden, antal sålda böcker av en viss författare och information om författarnätverk, med mera.

Att det kan vara extremt lönsamt att skriva spännande om brott, det har vi sett otaliga exempel på. Men det är, tack och lov, inte enbart sådana böcker som blir bästsäljare. Sen kan man ju fråga sig om man verkligen vill skriva en bästsäljare när priset kan vara att man måste underordna sig vissa sätt att skriva, visst innehåll, en beräknande komplexitet med mera, för att över huvud taget ha en chans att boken ska sälja väldigt bra. Idealet är naturligtvis att skriva den bok man, verkligen från hjärtat, vill skriva och att den därtill blir en bästsäljare. Förmodligen skriver ändå de flesta bästsäljande författarna böcker de verkligen vill skriva. Det går ju heller inte helt att förutse vad som kommer att bli en bästsäljare. Men det verkar ändå finnas en del författare, som börjar skriva mer lättsålda böcker just för att äntligen kunna tjäna de stora pengarna, efter att år ut och år in skrivit böcker som bara ett fåtal människor bryr sig om.

Och något som återkommer ett par gånger i boken, är att det måste gå och går att skriva framgångsrika böcker utan mord. Så här säger Charlotte Aquilonius, förläggare på Albert Bonniers förlag, angående att det tyvärr är tunnsått på förlagen vad gäller äventyrsromaner:

Berättarformen tröttnar man inte på i första taget och jag hoppas att vi får fram fler författare med den viljan, någon som skriver äventyrsberättelser och som visar att böcker kan vara spännande utan att de innehåller mord.

Den genomsnittliga svenska bästsäljarförfattaren definieras. En sådan författare är kvinna, hon är född 1961, skriver deckare, har jobbat som journalist och är född i och/eller skriver om en småstad. Och så här fortsätter det. Dock känns boken lite ”lågbudget” rent visuellt. Den är helt utan illustrationer och fotografier. Någon som verkligen vill sätta sig in i ämnet, bryr sig säkert inte om det, men illustrationer tillför alltid en ytterligare dimension. Bokomslagets gula, svarta och röda färger ger dessutom vid första anblick intrycket att boken är mindre seriös än vad den är. Och tyvärr saknas helt register.

I kapitlet ”Från manus till färdig bok” beskrivs vilka som arbetar med böckerna på ett förlag, bland annat korrekturläsare. Och här är det passande att nämna hur viktigt jag tycker det är med korrekturläsning. Tyvärr är det mycket vanligt med korrekturfel i böcker. I denna bok har jag enbart hittat ett korrekturfel (sidan 120). Dock, jag hittade ett, och det är ett för mycket, särskilt som jag inte var ute efter att läsa korrektur. Troligen kan det därför finnas fler, som jag har missat. Det är något jag undrat mycket över: varför finns det så gott som alltid korrekturfel i nya böcker?

Den kortaste sammanfattningen av alla bokens skrivråd är nog följande meningar, och här citerar jag Karin Alvtegen, som är en av de bästsäljande författarna som intervjuas i boken:

Att skriva klart är att övervinna sig själv och sitta kvar där i ensamheten. Outgivna författare är de som ger upp, de som saknar den där drivkraften. Författarskapet handlar till 30 procent om talang och till 70 procent om envishet.

Har man en bra idé till en bok, är insatt i hur hantverket ska utföras, men ändå inte ids skriva den, kan den heller aldrig någonsin bli en bästsäljare.

Tänk på det!

Similar Posts:

• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Underhållning för författaraspiranter
• En bok att älska
• Ta tag i det!
• En byggledare i konsten att skriva en roman

När jag skriver mina romaner kan jag verkligen förstå lockelsen i att tända eld på någonting. De första trevande lågornas lyster, hettan och glöden som speglar sig i förstörarens ögon och slutligen eldens vansinne som utplånar allting omkring sig. Det finns ingenting så vackert som en skogsbrand eller en åker som brinner, i det ödsliga landskapet efteråt finns ingenting kvar att minnas.

Skriver Sara Stridsberg i sin presentation av sig själv som sommarpratare. Jag kan inget annat än jubla och tvinga alla jag känner och några till att lyssna. För det finns ingen som pratar om skrivande så som Sara Stridsberg gör. Hennes syn på skrivandet är mörk, maniskt och lockande. Skriv upp 21 juli kl 13 eller ångra er för alltid!

Två andra dagensbok.com favoriter är Beate Grimsrud och Karl Ove Knausgård. Beate Grimsrud kommer att prata om sin senaste bok, En dåre fri och om förhoppningar. Karl Ove Knausgård har fortfarande inte bestämt sig om vad hans sommarprogram ska handla om, men tror att det kommer att handla ”om livet och döden, (…) och även om det som ligger däremellan”.

Älskade Barbro Lindgren sommarpratar 31 juli för tredje gången, hon har tidigare medverkat 1974 och 1976.

”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv” säger Gunnar Ekelöf. Och det har jag gjort och använt mig av i detta program.

Säger hon. Det ska bli en fröjd att lyssna!

Dilsa Demirbag-Sten har skrivit den självbiografiska boken Fosterland (uppföljare till Stamtavlor från 2005) som handlar om familjens flytt från en kurdisk by till Sverige.

Ni kommer att få följa med på min och min familjs resa från en kurdisk nomadstam till miljonprogrammets Sverige. Det är ett sommarprat om berättandets och människans kraft och om vårt älskade Sverige.

Bland de skrivande sommarvärdarna finns även Yukiko Duke, Mark Levengood, Torgny Lindgren, Jonas Jonasson och Leif G W Persson.

Vilka sommarpratare kommer ni att lyssna på?

Foto: Mattias Ahlm.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Lyssna på Romanpriset!
• Första numret av 10-tal
• Söta drömmar

Upplägget låter precis som en deckare, Berit Hård är den starka ensamvargen till hjälte(inna), sviken och dömd, och själva mordförsökshärvan fylld av polisutredningar, massmediehysteri, misstänkta gärningsman och en bakgrund som blir allt mer invecklad. Dessutom går författaren och förlaget ut redan nu och berättar att ytterligare två böcker är planerade. Till en början är boken just så, deckaraktig med spänningsmoment och kapitelavslut med cliffhangers som gör att jag bara måste fortsätta att läsa en sida till.

Men ganska snart byts deckargenren till något helt annat. Istället för vilda polisjakter levererar Unni Drougge kritik mot hela mediesverige med sin inskränkthet och alla känner alla-attityd. En värld där det gäller att vara måttfull och korrekt, sval och stenhård. En värld där förtroenden och att lita på är värderingar att hålla sig undan ifrån. En värld där män är mer eftertraktade än kvinnor, sitter högre upp i hierarkierna, använder sin makt för att höja sig själv och förminska andra.

Min största behållning med boken är Unni Drougges karaktärsbeskrivningar, Berit Hård är allt annat än en trendig, alert och överambitiös mediebrud som jag förknippar med dagens mediesverige. Hon är istället smaklös, klär sig som en polska, är lite för tjock och trånar efter män lite för mycket. Hon är obunden, fri och stark, eller ensam, sviken och oförmågen. Men hon är alltid människa och det är svårt att få en karaktär så levande och så komplex som Berit är.

Gud, tänkte Unni, så vulgär den där Berit såg ut. Leopardmönstrad topp och latexbrallor. Övergödd dessutom. White trash, kunde hon inte låta bli att tänka. Fast i nästa ögonblick tog hon tillbaka det. Blicken var skarp och djup. Och rösten hade en fyllig resonans, förutom att hon uttryckte sig väl. Sedan var det ett gott betyg att hon läst Unnis böcker. Undrar hur gammal hon är, funderade Unni. Svårt att säga. Men hon borde vara 40 plus.

Gestaltningen av Leif G W Persson är också strålande. Jag ser honom framför mig, hör hans röst, känner hans närvaro. Att skriva om en verklig person som är så exponerad som Leif G W Persson är gör mig på riktigt imponerad.

Att Unni Drougge bitvis tappar sin historia för att få knäppa ännu lite mer på gubbarnas näsor och försvinner ut i prostitutions- och barnporrsträsket bara för att och försöker avslöja skurkar utan att riktigt veta vad det är som ska avslöjas, kan jag ändå förlåta. Däremot har jag som vanligt svårt för när boken blir för överdriven och konstruerat roligt, som Berit själv emellanåt konstaterar kunde hon lika gärna leva i en fars. Handlingen har också en tendens att vara lite för självklar, till och med jag som är en ganska ovan deckarläsare listar ut sammanhang och förlopp tidigare än de avslöjas i boken och det förtar lite av läsningen.

Precis som sig bör slutar boken med en riktig krok som trots att det är lite väl enkelt garanterat kommer att få mig att stampa av otålighet till nästa bok.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Ojämn kollektivroman
• Storpolitik och vardagsbrott
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning

Själv säger Persson att sådana likhet är en slump – han har bara velat skriva om ett typiskt spaningsmord på en ung kvinna och hur det hanteras av polisen, allmänheten och pressen. Hans offer är minsann en 20-årig polisaspirant i Växjö.

Hur man ska förhålla sig till det här blir förstås i slutänden en fråga om vad man anser att en deckare egentligen är. Är det någon form av samhällsskildring? Ren och skär underhållning? Någon sorts blandning?

Själv har jag svårt just för blandningen i sådana här fall. Jag käkar middag till teves slabbigaste obduktionsdeckare utan att blinka, men får jag en skymt av Efterlyst griper jag genast efter fjärrkontrollen. Det finns säkert något hycklande i det, men just att göra underhållning av vad som så påtagligt är verkligt lidande gör mig en smula illamående.

Linda – som i Lindamordet slutar med ett slags notis om hur en av romanens bikaraktärer, den unga kriminalinspektören Lisa Mattei, lagt fram sin doktorsavhandling om medias behandling av mord på unga kvinnor och hur dessa reduceras från person till offer till säljbart kvällstidningskoncept. Annamordet. Åsamordet. Lindamordet. Spännande berättelser om sex och våld som säljer lösnummer.

Det är förstås en förbannat välförtjänt känga i röven på kvällstidningsjournalistiken (och dess läsare, rimligtvis). Det är också ett ganska malplacerat slut på en roman som knappast heller gör särskilt mycket för att uppmärksamma offret, människan Linda Wallin. Fokus ligger istället på poliserna och utredningen. Inget fel i det, generellt sett, men i just det här sammanhanget ger det onekligen en viss bismak.

Den fiktiva Lisa Matteis avhandling tillägnas närmare 200 kvinnor som mördats och fått ge namn åt dessa mordfall. Linda – som i Lindamordet är däremot tillägnat deckarduon Maj Sjöwall och Per Wahlöö – ”som gjorde det bättre än nästan alla andra”. Dem tycks Leif G W Persson närmast regelmässigt jämföras med, och det är för all del inte särskilt svårt att förstå varför. Här finns en viss samhällskritik, fokus på utredningen, den realistiska blicken för polisen som arbetsplats och för de individuella polismännen. Perssons syn på polisen tycks dock mörkare än föregångarnas. Hans huvudperson, kommissarie Bäckström, är en genuint osympatisk men knappast orealistisk figur, tämligen inriktad på att sko sig och smita undan så mycket han bara kan. Faktiskt blir spänningsmomentet, snarare än vem som mördat Linda Wallin, hur mycket svinerier Bäckström rimligtvis kan komma undan med.

Persson är ingen dålig författare. I bokens ”extramaterial” (två ganska ointressanta intervjuer och en bunt tokpositiva pressklipp) berömmer han sig själv med, bland mycket annat, att ”Polismiljön kan jag bättre än nån annan jävel här i landet” och det är sant att själva utredningsarbetet – inklusive de konflikter som uppstår när Växjös lokala förmågor körs över av experter från Stockholm och liknande – hör till romanens behållning. Men nog har jag svårt att släppa tanken att Sjöwall/Wahlöö hade gjort det här minst lika bra. Och några hundra sidor kortare.

Similar Posts:

• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Döden i kungsan
• Hämnden, härligheten och allting däremellan
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm

Lars Johansson, the Main Man, chefen för den lilla gruppen av polisens bästa, det vill säga kriminalare av det mer akademiska slaget, är en återkommande stjärna har jag förstått. Och med recensionens inledning i jämförelse kan karaktären Johansson lätt liknas med Persson. Nån typ av alter-ego. Och i den jämförelsen finns också en juste självdistans. Att skitsnacket har sin självklara plats i det konflikträdda Sverige är en återkommande punch i Perssons dialog hjälper till att snickra på den ganska osympatiska beskrivningen av karaktärerna som inte alls är ovanliga i deckarsvängen. Det är humor och jag gillar det.

Hur som helst, nöten som ska knäckas den här gången är en gammal surdeg för Johansson, Olof Palmes mördare ska hittas och sättas dit, ”koka lim på fanskapet”, som Johansson gärna understryker. Fallet måste klaras ut, det handlar om personlig prestige. Johansson sätter ihop sin grupp kriminalare med ett medialt (och lagmässigt) svepskäl, han ska arkivera hela Palme-utredningen. Lokalerna behövs till något annat och Palmegruppen har inte på flera år sysslat med sitt fall.

Till sin hjälp tar han alltså Anna Holt, Lisa Mattei och Jan Lewin. Det råder en total och helvetisk oreda i det existerande arkivet och det är nu GW Persson sår sitt kritiska frö. Det är kristallklart att Faller fritt som i en dröm är ett svidande piskslag mot hela Palmeutredingen, polisväsendet…

För mig är det svårt att avgöra var verklighet och fiktion går isär när det gäller utredningens natur. Men att hönshusfenomenet har skapat motsägelsefulla vittnesmål råder det inga tvivel om. Arkiven och byråkratin har målat in utredningen i en återvändsgränd. Utan att föregå upplösningen lyfter GW Persson mordet och skulden till ett plan där den så kallade allmänheten aldrig kan få en annan mördare än Petterson. Det är formellt ett avslutat kapitel, det hela är överspelat. Men Persson axlar istället en ”what if”-inställning och kör på. Det är balansgången mellan vad som skulle kunna vara sant och vad som är sant som jag köper.

Betygsmässigt är det dock en sexa som gäller för deckaren. Läsglasögonen studsar över näsroten till kavajfickan och tillbaka hos Persson och fingrarna likadant över tangentbordet hemma i skrivboden. ”Fan det ser jävligt bra ut det där”, men i efterhand en aning blekt men helt klart läsvärt. Det är helt enkelt alltför rakt upp och ned för att det ska bli en känslomässig spännande upplevelse. Självklart rappt och logiskt men inget helt oväntat. Att det finns en konspiration och ett missnöje med utredningen är givet från start och därmed är ribban satt.

I rest my case.

Similar Posts:

• En fest att minnas
• När brottet överskuggar offret
• Storpolitik och vardagsbrott
• Hårda Berit ännu hårdare
• Insnärjd medievärld