Men såklart har hon också saker att säga, och när hennes äldre kusin Emma berättar hur folk luras med falska identiteter på nätet får Linn en idé. Hon skapar en ny identitet på Facebook, Selma, lägger upp snygga bilder, skaffar en hög vänner och går med i gruppen där de andra på skolan umgås.

Snart är Selma allt det där som Linn vill vara. Någon som blir lyssnad på. Någon som är rolig och cool och till och med får uppmärksamhet från Noa, killen i klassen som Linn allra helst vill ha kontakt med. Men Selma är ju inte Linn – eller är hon?

Bjarke Schjødt Larsens Inte den du tror är första delen i en ny serie, Kaos, som ska fånga ”det kaos som livet som ung kan innebära”. Det är en lättläst bok, satt med hyggligt stor text och med varje ny mening på en ny rad (nytt stycke markeras istället med blankrad). Boken har klassningen Hegas-nivå 2, det vill säga ”enkelt språk med korta meningar”.

Handlingen är också avskalad. Här finns inga distraherande sidoberättelser, inga miljöbeskrivningar eller bakgrund. För en van läsare känns det såklart tunt, men det finns många unga läsare som behöver lättlästa och angelägna berättelser. Då känns Inte den du tror väl disponerad och fokuserad. Den målar upp en situation, ett problem, ett sätt att hantera det problemet, och delvis de konsekvenser som huvudpersonens agerande får.

Slutet är öppet – och ja, jag kommer att spoila det nu, så sluta genast att läsa om du inte vill veta! Jag gör det eftersom jag föreställer mig att du som läser den här recensionen kanske snarare än bokens tänkta målgrupp är en vuxen omkring den unga person som i första hand ska läsa boken. Kanske en förälder, en lärare eller skolbibliotekarie?

Så småningom väcker den populära Selma misstänksamhet bland Linns klasskompisar. Vem är hon egentligen? Varför hänger hon i deras Facebook-grupp? Misstänksamheten drivs inte minst av Anna, en ganska taskig och uppenbart svartsjuk tjej som vill ha Noa för sig själv – och Noa gillar ju Selma.

Linn känner sig alltså tvungen att berätta sanningen om sin identitetsstöld och där låter Schjødt Larsen berättelsen sluta:

Kan de förlåta mig?
Kan jag förlåta mig själv?
Jag vet inte …

Skulle du förlåta mig?

Som synes är den här berättelsen som gjord för att väcka diskussioner – i ett klassrum, mellan förälder och barn eller helt enkelt inom den unga läsaren. Den ställer angelägna frågor om både nätets möjligheter och risker. Man kan göra och testa så mycket, men hur vet man vad som är rätt? Hur skulle du själv känna om personen du börjat gilla på nätet visar sig ha ljugit om vem den är? Kan det vara okej att ljuga ibland? Kan Linn riktigt själv säga var Selma egentligen slutar och hon själv börjar? Det är så mycket lättare att börja ljuga än att sluta.

Similar Posts:

• Ett sannare jag
• Distansförhållande med smart dramaturgi
• Från halv till dubbel
• Incels och influencers
• Kort kjol 2.0

Sen var det äntligen dags för fredagens mässa. Började med ett seminarium om bokcirklar, som också kan benämnas som litterära samtal eller läsecirklar. Att delta i en sådan gör både att en lär sig mer om sig själv, andra och litteraturen. Det kan också göra dig förberedd på många möten och situationer i livet genom att du har läst om det i litteraturen.

Ett tips jag tog till mig till min egen BK var att det kan vara bra att cirkla runt en bok som har luckor så att det finns något att fylla i och prata om.

Ett annat intressant seminarium handlade om att befrias från ett liv utan läsning. När en skriver lättlästa böcker är varje ord viktigt och värdefullt. Det handlar om att skapa möjligheter för alla människor att få ta del av bra berättelser. Lättläst är inte längre en genre, utan det finns flera.

Böcker kan ge unga människor kraft. Det avhandlades i ett annat seminarium. Mycket springer ur Barnkonventionen som blev lag i år. Det betyder att alla barn är lika mycket värda. Dock handlar det inte om att alla ska behandlas likadant.

Bilderboken Else-Marie och småpapporna firar trettio-årsjubileum i år. Den trycks hela tiden upp i nya upplagor. Författaren Pija Lindenbaum menar att det var något hon gjorde för länge sedaan, präglad av sin tid.

Det var ett axplock av min mässfredag.

Kram och många ord på er!

Similar Posts:

• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Hur länge varar kärleken?
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Häxkraft och mod
• Sagan om pappan som inte ville sova

I uppföljaren Hokus pokus: Far och flyg spelar Noomi basket med sina kompisar. Det gör de varje rast. Men plötsligt kommer Bella i femman tillsammans med sitt gäng och säger att de ska ha planen. Noomis kompisar tycker det är orättvist men de går av planen. Det gör inte Noomi. Hon står kvar. De var ju där först. Men hon erbjuder Bella och gänget att vara med och spela. Bella är lång och stor men Noomi är bra på basket. Trots det får hon aldrig bollen, gänget passar bara varandra. När hon ändå lyckas göra mål blir Bella sur, trots att de spelar i samma lag.

-Du ska passa mig, säger Bella.
-Varför då? Du passar inte mig.
Då drar Bella av Noomis mössa.
Hon sätter den på bollen.

Sen studsar hon basketbollen så hårt i marken att den landar på skoltaket.

-Oj då, säger Bella.
Hon ser nöjd ut.
Sedan går hon och de andra.

Eftersom vaktmästaren Lena gått för dagen beslutar sig Noomi för att kontakta sin granne Linda Karlsson. Det är hon som är häxa. Noomi tänker att Linda Karlsson ska lära henne att flyga så att hon kan hämta ner mössan och basketbollen.

Noomi är ett modigt, envist barn som vägrar vika sig. Hon tror på sig själv och står upp för sin rätt. Trots att Bella och hennes gäng beter sig taskigt är hon inkluderande och hövlig. Hennes omsorg om sin pappa är varm och rörande. Tillsammans bildar de en liten men stark familj där de bryr sig om varandra.

Noomi är i sju-, åttaårsåldern gissar jag. Boken riktar sig till sex- till nioåringar och ingår i Olika förlags silverdelfinen, vilket är en serie med lättlästa böcker som passar barn som börjat läsa. Här finns det tre steg och Hokus pokus: Flyg och far ingår i silverdelfinen 1, vilket innebär korta meningar och lite text per sida. Jag tycker att boken även funkar fint att läsa högt för yngre barn. Berättelsen är jordnära, har ett spännande stråk som barn kan följa med på även om de ännu inte börjat skolan. Och yngre barn kan säkerligen känna igen sig i situationen när några äldre försöker köra över dem.

Hanna Böhms illustrationer är de som för berättelsen framåt. Hennes bilder är inkluderande och jobbar med blickar och miner på ett subtilt sätt. Noomi och hennes pappa har mörk hudfärg och knubbiga kroppar, och det är sannerligen inget konstigt med det. Det blir normaliserande och säkerligen kan flera barn identifiera sig både i utseende och familjebild. Att häxan Linda Karlsson har en chelsea-frisyr, nithalsband och lila kängor känns som en blinkning år oss vuxna.

Hokus pokus: Far och flyg är en bok som ger råg i ryggen åt alla hederskyffar. Det tycker jag är fint. Det ska löna sig att vara reko. Vem vet, kanske du kommer att kunna flyga?

Similar Posts:

• Häxkraft och mod
• Aj aj pirater, skepp ohoj kamrater
• Piraterna och klimatkrisen
• Träffsäkert om Karlsson
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson

Boken vänder sig specifikt till människor som av olika anledningar inte läser böcker i originalutgåva. På så vis passar boken särskilt väl unga men egentligen vem som helst som vill ta del av en berörande historia om att acceptera sin identitet.

Inledningsvis berättar Jason om sin farfar som alltid hade blanka skor. Farfadern föddes på en liten ort i amerikanska Södern år 1907. Som 13-åring tog han sig till Harlem i New York där han sedan jobbade som kypare alla dagar under ett långt liv – alltid välklädd. Det Jason har kvar efter honom är en sliten rock.

Jason har växt upp i Lund. Föräldrarna är den svarta Maduboku Diakité och den vita Elaine Bosak. De två träffades i USA men flyttade till Sverige där de trodde att ingen främlingsfientlighet skulle finnas.

Därefter gås egentligen hela Jasons släkthistoria igenom med fokus på fadern och hans släkthistorier. Jason vill skriva, resa till amerikanska Södern och gör det också trots att fadern säger: “Vi ska vara stolta över familjens historia … men vi behöver inte berätta om den för alla andra”. Fadern vill inte påminnas om fattigdomen, förnedringen, om slaveriet. De är inga “offer”.

Jason har ett tungt bagage; i skolan kallades han “niggerbajs” och levde senare i ständig känsla av utanförskap trots hans framgångar som artist inom hiphop och rapp. Han använde droger vilket också kom att valsa i kvällspressen. Föräldrarna kände sig svikna och faderns ord om att svarta alltid måste sköta sig så att de vita inte kan kritisera dem kommer för honom. Självkritiken plågar honom. Antagligen leder detta honom till att ta itu med frågorna: vem, varifrån och varför?

Han gör en resa till södra USA där han möter en del släktingar som får honom att båda häpna, ifrågasätta och förstå. Att hans nära släktingar skulle rösta på Trump är sådant som han hade svårt att ta in. Fadern hemma i Sverige följer intresserat hans resa och ger honom råd och många förklaringar trots att han också envist säger sig inte vilja gräva i det gamla. Jason besöker områden i South Carolina och får en stark upplevelse av att på plats och ställe se områdena där bomullsplantagerna fanns. Bomull är förrädiskt lätt men allt i dess släptåg med den vita mannens makt, våld och överläge gör arvet än i dag blytungt och ligger till grund för strukturell rasism och främlingsfientlighet världen över. I en intervju på Umeå Littfest i mars 2017 jämförde Jason känslan han kände vid bomullsfälten med den som efterlevande vittnat om att de känner när de besöker nazisternas förintelseläger där deras släktingar dödats.

Resan var omstörtande på flera plan men även en ögonöppnare. Den åldrande, motsträviga fadern är stolt över Jasons resa, både i yttre och inre mening. Modern visar sin son värme och kärlek.

Jason får svar på en del frågor om sitt ursprung och varför han är den han är. På en del frågor finns det kanske inga svar – eller så måste han besvara dem själv. Till sist funderar Jason att om han förut alltid känt sig halv så kan han nu i stället känna sig dubbel. Han är både svart och vit. Han ser på fotot av sin farfar och tar på sig den nötta rocken, sina egna blanka skor och går ut i sitt liv.

Vilja förlags programförklaring om att lättläst handlar om demokrati – allas rätt till läsning – tjänar här ett dubbelt syfte. Läs denna viktiga bok om viktiga mänskliga frågor! Ge boken till någon! Eller läs den högt för någon! En timme som ger dubbelt tillbaka.

Similar Posts:

• En familjebiografi som engagerar
• Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)
• Lika drömskt som verkligheten
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Manual för antirasism

I bokens första del följer vi en skolflicka. Hon ska snart fira Republikens dag i det som då var Jugoslavien i en liten by helt nära Kroatien. Allt är tryggt med en pappa som är lärare och en mamma som jobbar på posten. Men sakta börjar allt förändras. Rykten om att det är krig på andra sidan floden kommer i svang. Allt blir bara obehagligare. Föräldrarna frågar sig vilka som skulle vara deras fiender och eftersom de inget ont gjort så varför skulle de vara rädda. Men efter mycket övervägande flyr de till en släkting i Kroatien. Deras by omringas kort därefter av serber och på tv kan de se dödade och lemlästade landsmän. Efter många svårigheter bestämmer sig familjen att ta sig till Sverige. Och flickan, huvudpersonen som berättar allt, hon kan redan några ord på svenska: ”helvete, tack och hejdå”.

Del två handlar om familjens liv i Sverige. Först ser de själva allt som en parentes. De ska återvända hem. Svårigheterna för Negra är många. Hon ska lära sig svenska samtidigt som hon glömmer allt mera av sitt modersmål. Hon blir utsatt för rasism redan första dagen i skolan. Hon skäms för att föräldrarna inte får riktiga arbeten och för att de är annorlunda. Åren går och kriget fortsätter. Parentesen övergår i svenskt medborgarskap.

Författaren Sven Wollter besöker hennes skola och talar mot rasism. Han säger att invandrare är en tillgång. Negra blir förbannad och skriver en insändare där hon beskriver orättvisor hon mött, till exempel att aldrig få ett extrajobb som alla andra i hennes ålder. Hon får respons på sin insändare och det väcker hennes intresse för journalistyrket. På kuppen får hon också ett extraknäck. Trots motgångar och otillräckliga språkkunskaper kommer hon med tiden in på folkhögskola med skrivarlinje.

Sista delen handlar om den vuxna Negra. Om hennes kamp för förståelse och vad det innebär att fly sitt hemland. Familjen har återvänt många gånger till det som i dag är Bosnien. Såren efter alla hemskheter är åtminstone på ytan läkta. Idag kan de istället längta ”hem” till Sverige.

Negra har sökt upp sin gamla skola i Huskvarna och pratat med sin före detta rektor. Hon fick också veta att rektorn gjorde mycket tillsammans med polisen för att få slut på nynazisternas härjningar. Det finns andra sidor av det som hon sett från sin synvinkel. Hon har också besökt flyktingförläggningar. Bokens titel härrör från när Negra ser en pojke som just anlänt till Sverige. Han vill bara börja sitt nya liv.

Kapitlen är korta och likaså meningarna som mest består av huvudsatser. Allt skildras i ett nu i presens vilket gör att handlingen kommer nära läsaren. De första delarna mera skrivna ur ett barn och en ungdoms synvinkel – den sista delen har ett vuxet perspektiv. Det enda som jag saknar är några årtal och siffror. Man vet inte som läsare alltid när och var vissa händelser inträffar eller hur lång tid som något pågår. Krigen i före detta Jugoslavien blev faktiskt Europas största folkmord sedan andra världskriget.

Bokens budskap är viktigt: flyktingens människovärde. Den snabblästa versionen tar inte bort budskapet. De som av olika anledningar inte läser originalversioner av en bok har chansen att läsa en bok på en nivå som är överkomlig. Jag var precis som du passar särskilt åt läströtta tonåringar som vill läsa något som ”hänt på riktigt”. Jag håller helt med Vilja förlag om att läsning och lättläst ”är en fråga om demokrati”. Läs och förstå något om dagens samhälle och dina medmänniskor. Och blir du sugen på mera av Negra Efendić kan jag bara rekommendera hennes sommarprat i P1 26 juni 2017.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Viktigt om något av det vidrigaste
• Från halv till dubbel

I korthet går intrigen ut på att Ester, sjutton år, råkar träffa Isak som går i samma gymnasieskola. De är båda lite ensamma och hör till den kategori av unga som väntar på att något ska hända. Ester tänker vid ett tillfälle: ”Dagarna går, och för varje dag blir längtan efter det där riktiga mer och mer hopplös.” Ester och Isak blir ett par och börjar umgås i varandras hem.

Isak har en femtonårig lillebror, Anton, som är hans motsats i det mesta: lång med grov haka och stora kängor. Anton dras till rakade killar som lyssnar på vit makt-musik, dricker och går omkring med hundar. Vid ortens lilla sjö hänger ungdomarna: grillar, simmar, spelar musik, kör motorcyklar och dricker öl.

På sensommaren går allt överstyr. En femtonåring sparkas till döds. Ester och Isaks förhållande ändrar. Isak behöver någon att ty sig till och känslorna är förvirrade. Inget är självklart. Mycket är svårt.

Berättelsen är angelägen med många viktiga frågor: vem är jag, vem vill jag vara? Vilka är känslorna? Sexualiteten är trevande, bortvänd eller förlösande men också förbjuden. Vad driver killarna till brottet – eventuellt en egen outtalad rädsla för homosexualitet? Här finns inga svar – här finns många öppningar som man kan fundera länge över.

Våldet som plötsligt blossar upp finns på flera plan. I boken förekommer många hundar – vilket också bokens titel utlovar – och alla protagonister tyr sig till sina hundar som i ett slag kan bli mycket våldsamma trots alla varma känslor som projiceras på dem.

Texten i boken är av större storlek än vanligt. Kapitlen är korta, ofta bara en sida eller ett par. Dialoger varvas med berättande text. Meningarna är raka och består mest av huvudsatser. Intrigen går snabbt framåt i kronologisk ordning från vår till höst. Här finns inga svåra ord. Ändå är språket välbearbetat och uttrycker ofta lager av betydelser: ”Hon ville slå sig fri, och hon ville aldrig mer bli fri.”

I boken finns ett efterord där författaren berättar att hon var sjutton år när en ung människa misshandlades till döds i närheten av hennes hem. Händelsen upprörde hela landet och för Schiefauer blev det något hon aldrig kunnat glömma. Hennes bok är fiktion även om likheter finns med det autentiska dödsfallet.

Häromdagen sade några gymnasiestuderande åt mig att vuxna borde läsa ungdomsböcker för att förstå hur det är att vara ung. Jag ger dem rätt och tar dem på orden.

Många unga läser alldeles för lite av olika anledningar. Den här boken i snabbläst version är något att börja med. Den borde finnas i högstadier och gymnasier tillgängliga för dem som inte så gärna läser eller har svårt för att läsa eller koncentrera sig. Den passar också bra som högläsning. På mindre än en timme läser man en riktigt viktig och angelägen historia som – som sagt – väcker många tankar och frågor. Läs!

Similar Posts:

• Våldet griper omkring sig
• Att ljuga ett sannare jag
• Augustvinnarna 2015
• Tillit, hopp och vänskap
• Läsning och hundtrygghet

Men världen är mindre än vad vi tror ibland och av en slump ser Noomi det hemliga häxtecknet på ytterdörren hos en av grannarna i sitt hus. Där måste hon knacka på. Här börjar en magisk resa där Noomi får lära sig om trolleri och häxkonst.

Noomi är en stark unge i sju, åttaårsåldern gissar jag. Boken riktar sig till sex- till nioåringar och ingår i Olika förlags silverdelfinen, vilket är en serie med lättlästa böcker som passar barn som börjat läsa. Här finns det tre steg och Hokus pokus: Häxa i läxa ingår i silverdelfinen 1, vilket innebär korta meningar och lite text per sida. Jag tycker att boken även funkar fint att läsa för yngre barn. Berättelsen är jordnära men har ett spännande stråk som barn kan följa med på även om de ännu inte börjat skolan.

Noomi bor ensam med sin pappa, som har en liten roll i boken. Det innebär inte att han är frånvarande utan han finns där i bakgrunden. Här handlar det istället om Noomis läxa där hon utforskar en häxas konster. Olika förlag är oerhört skickliga på att hitta historier som denna. Att Noomi och hennes pappa är en egen liten familj är inte huvudsaken, det är istället normaliserat och något att känna igen sig i. Att Noomi, hennes pappa och några andra karaktärer är lite knubbiga känns befriande och äkta. Illustrationerna är fulla av rörelse och jobbar med blickar och miner samt en hel del roliga detaljer att prata om. Samtidigt andas bilderna en trygghet och ett lugn med sin jordiga färgskala.

Hokus pokus: Häxa i läxa är en bok om mod. Den handlar om att våga stå för det en brinner för och att strunta i om folk omkring en skrattar åt det. Att följa sina drömmar och att fortsätta vara nyfiken. Ett riktigt viktigt budskap. Och det är så himla bra att få läsa om folk som går sin egen, sunda väg. Det spelar ingen roll om en är fem eller femtiofem. Jag hejar på Noomi.

På fredagen är det dags att berätta om läxan.
Det känns lite pirrigt.
-Jag ska visa en sak, säger Noomi.

Similar Posts:

• Högt flygande planer
• Piraterna och klimatkrisen
• Aj aj pirater, skepp ohoj kamrater
• Bullfest, bullfest hela dagen
• Den allvarsamma leken

Han hade inget barndomshem
att återvända till.
Fadern var inte längre bonde
och han själv var inte bondson.

Han hade blivit en del av staden.
Han var inte ens brevbärare längre.
Det var knappt Adrian visste vem han var.
En arbetslös arbetare, kanske?

Adrian kände sig i alla fall som en arbetare.

Så återberättar Johan Werkmäster historien om Adrian i Ivar Lo-Johanssons klassiker Kungsgatan.

Romanen, först utgiven 1935, är årets Stockholm läser-bok och kom tidigare i år ut på nytt – dels i vanlig pocket, dels i en kortare, lättläst version. Stockholm läser, som beskrivs som stadens största bokcirkel, startades 2002 av Helena Sigander och arrangeras idag av Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek. Här på dagensbok.com har vi läst och diskuterat flera av tidigare års böcker, som En dåres försvarstal och Nortullsligan.

De citerade raderna ur Kungsgatan ovan fångar helt kort den unga landsortsmänniskans längtan och flytt till Staden, den rot- och identitetslöshet den för med sig, liksom bondesamhällets upplösning och urbaniseringen. Adrian har inte längre något att återvända till i sin hemby Humla. Han är ensam i staden som varken tar emot eller stöter bort honom. Han är inte längre bondson, men har är inte heller en del av Stockholm och den skimrande trygghet som en yrkesidentitet och ett stadigt arbete kan innebära.

Kungsgatan som plats blir på många sätt en sinnebild för de många unga människor som befinner sig i samma glapp som Adrian. Idag skulle någon med högerspråk kanske kalla det ”utanförskapet”. Bara det att Martha och Adrian i Ivar Lo-Johanssons roman knappast är ensamma. De är inte heller några undantag som går på tvärs mot det konventionella urbana samhället, tvärtom när de, åtminstone mot bokens slut, en önskan om att få tillhöra det. Adrian och Martha är lika mycket del av ett oförsonligt system som dagens prekariat; som migrantarbetarna, som de timanställda, eller de som tvingas tigga.

Susanna Alakoski skriver i sitt förord till Kungsgatan:

Om Ivar Lo-Johansson levde idag skulle han nog skriva om
alla arbetare med låga löner som utför farliga arbeten.
Men framför allt tror jag att han skulle skriva
om Europas fattigaste, tiggarna.

Så är Kungsgatan en berättelse som i allra högsta grad berör även i samtiden. Förutom arbete och urbanisering, gestaltar den spänningsfält mellan ihållande kärlek och nyfikenhet, kollektiv och individualism, ursprung och utveckling. Därtill var den en av de första romanerna som berättade om prostitution och könssjukdomar på ett osentimentalt sätt.

Att omtolka Ivar Lo-Johanssons bitvis drömskt poetiska prosa till lättläst ter sig inte helt okomplicerat, men Johan Werkmäster lyckas. Texten har blivit rakare, meningarna har förkortats och blivit mer kärnfulla, men har kvar en hel del av originalets stämningar och känslighet. Kungsgatan är fortfarande en lika levande dröm som roman.

Similar Posts:

• Stadens lockelse och hot
• Problem med sanningen
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• Eisensteins pansarkryssare på grund i Hofors
• Poetiska bilder från katastrofens Italien

Den här gången är det Daphne du Mauriers novell The Birds, som alltså visar sig inte riktigt vara Daphne du Mauriers The Birds utan Daphne du Mauriers The Birds ”retold by Derek Strange” på någon sorts grundskoleengelska med 600 ”headwords”, vad nu det är. Komplett med gloslista och instuderingsfrågor. Yay me.

Fåglarna finns för övrigt översatt till svenska, i novellsamlingen Vänd dig inte om från 1976, men vill man köpa nytryck får man hålla sig till engelska. Lättengelska bara om man är klantig, men vad ska man säga? Den var billig och hade ett färgglatt, retrokitschigt omslag.

Så. Språket är enkelt, funktionellt men klart ospännande och så finns det inte så mycket mer att säga om det. Berättelsen är ju ändå intresserant, mest känd som den är genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1963.

Nu är ju för all del filmen en ganska fri bearbetning, och det ska man kanske vara tacksam för. Kanske är jag orättvis mot du Maurier, men även om jag försöker bortse från språket är den här novellen mest en lovande ansats. Fåglarna anfaller, det är ju en bra grund. Vardagliga fåglar finns ju överallt omkring en, men om man tänker på det så nog tusan skulle de kunna göra en ordentligt illa om de fick för sig det. Särskilt om de gaddade ihop sig.

Och det gör de ju. Novellens huvudperson, familjefadern Nat, iakttar dem först när han tar lunchrast nära havet. Visst är de fler, mer högljudda och mer närgångna än de brukar vara så här års? Lite väl omgående får han sedan spika brädor för fönstren och hålla familjen inomhus medan fåglarna närmast självmordsbenäget attackerar huset. Filmen är bättre på att bygga upp stämning och spänning, och jag vet inte riktigt vad som borde göra mig intresserad av karaktärerna. Nat har egentligen ingen direkt personlighet, och hans hustru är så menlöst 50-talskvinnlig att hon lika gärna hade kunnat vara ett av barnen.

Vad som egentligen intresserad mig är själva fåglarna. Vad vill de? Hur har de konspirerat ihop sig till någon sorts människofientlig självmordsbombarorganisation och varför? Det får man förstås inte veta något om, men det är det som är novellens behållning, tycker jag.

En kuriositet i novellen är också att fåglarna av någon anledning följer tidvattnet. När det är ebb avvaktar de ute till havs och Nat kan bättra på brädlagren över fönstren, bunkra upp konserver och inspektera det senaste anfallets offer, något som för tankarna en smula till Richard Mathesons klaustrofobiska vampyrroman I am legend. Några av de första litterära vampyrerna ska för övrigt också, liksom tidvattnet, ha varit i hög grad beroende av månen.

Så kanske är fåglarna vampyrer? Eller zombifåglar? Eller helt enkelt naturen som fått nog? Det hade jag kunnat tänka mig att veta mer om.

Okej, jag ska avsluta med att säga något mer om språket. Jag tror inte att jag tror på det här. Jag gjorde det framför allt inte som skolbarn. Tvärtom gjorde sådana här osexiga små avslipade berättelser att det tog oerhört långt tid innan jag insåg att man kunde läsa på engelska för nöjes skull. Ge mig bara bra litteratur, säger jag, så följer nog glosorna med i farten.

Similar Posts:

• Ständigt hotade idyller
• Omläsning av en avskydd hustru
• Kommit undan med det?
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Vackert och rogivande

När jag själv på 90-talet fick sexualundervisning på högstadiet var den, om vi uttrycker det milt, aningen bristfällig. Vi läste helt enkelt, under en veckas tid, de sidor i den ordinarie biologiboken som handlade om sex (vilka vi givetvis redan hade smygläst). Nej, förlåt – om fortplantning. Vi tittade på genomskärningsbilder av kvinnliga respektive manliga kön, vi läste om hur vi skyddar oss mot graviditet, vi fick se den klassiska demonstrationen av ”hur man trär på en kondom på en banan” och sedan en tecknad film från vilken det bestående intrycket var hur killar kan onanera. That’s it. Behöver jag tillägga att detta inte var i närheten av att besvara de frågor som snurrade i våra sexuellt nyvakna tonårskroppar?

Av den anledningen blir jag så himla glad av att läsa Lätta sexboken. Här finns svaren! Det är dessutom en bok som försöker lämna utrymme för alla, dels genom att språk och layout är anpassat för att alla ska kunna ta del av det och dels genom att olika sexuella läggningar, identiteter och kroppar ges utrymme. Chavez Perez är noga med att bjuda in alla, och att prata om lust som något allmänmänskligt. Även Sara Telemans illustrationer bidrar till detta, och kropparna som pryder sidorna är just mänskliga – långa, korta, mörka, ljusa, håriga, finniga, queer, funktionsnedsatta, tjocka, smala. De är helt enkelt lätta att relatera till, och därför så fantastiskt bra.

Boken är uppdelad i delarna Lust, Kroppen, Sex själv, Sex tillsammans, Vara ihop, Hälsa, Porr och Alla runt omkring. Genomgående är tilltalet personligt och tillåtande – peppande faktiskt. Chavez Perez är som den där äldre kompisen som du kan fråga om allt utan att känna dig dum, och som obevekligt står på din sida mot vuxenvärldens tröghet. Eller omvärldens. Lyssna på dig själv, säger kompisen. Även om det är svårt ibland.

Du är viktig.
Och eftersom du är viktig vill många påverka dig.
Rösterna finns överallt omkring dig.
Reklam, filmer, böcker, kompisar, skolan, familj och religioner.
Alla kommer med råd om hur du ska leva ditt liv.
Men bara en person bestämmer vem du ska vara.
Bara en person vet hur du blir lycklig.
Du själv.

Med grundsatsen ”bara du vet vad du gillar” uppmuntras läsaren att utforska sin egen kropp och upptäcka vad den går igång på. Det finns inga pekpinnar och ingen latent idé om att det finns sätt att njuta på som är bättre eller sämre än andra (förutsatt att alla inblandade vill). Olika sätt att ha sex med varandra på presenteras – handsex, munsex, gnidsex, samlag i slidan och i analen. Här finns inga moraliska värderingar, utan råd och tips för hur en, OM en vill, kan gå tillväga och vad en bör tänka på. Och det återkommande: ”Men det ska inte göra ont. Om det gör ont är det bättre att ha annat sex.”

En av bokens grundpelare är även att det ska råda jämlikhet i sex och relationer. Alla ska bli lika respekterade och lyssnade till, och vid flera tillfällen påtalas vikten av att respektera gränser, både sina egna och andras (”Alla har ett ansvar att inte våldta. Det ansvaret tar man genom att lyssna till varandra.”). Andra råd för jämlikt sex: prata med varandra, skapa en trygg stämning och gör bara sådant som båda vill. Bådas njutning ska få ta lika mycket plats. Ta dessutom gemensamt ansvar, och dela på kostnaden för preventivmedel. Sex och kärlek är människor och kroppar som möts, och det handlar om att lyssna på varandra och ge varandra utrymme, ”precis som i bra samtal mellan människor”.

Du behöver inte testa alla sorters sex.
Du behöver inte ha sex alls.
Men det är bra att ha kunskap om sex.
Kunskap hjälper dig att välja.
Att säga ja eller att säga nej.

Några väljer att ha sex med många personer.
Andra väljer att hålla sig till en partner hela livet.
Eller att leva utan sex med andra.
Det är deras val.
Andra ska inte lägga sig i.

Lätta sexboken är boken jag önskar att jag själv hade fått i händerna som förvirrad men ofantligt nyfiken tonåring. Det är en bok jag vill ge bort till alla jag känner som är, eller har barn, i den åldern. Det är en bok jag tror kommer att hjälpa, lugna, trösta och peppa många oroliga och bultande tonårssjälar. Och som kanske kommer att få många att bli sugna på att upptäcka sin egen och andras kroppar, i sin egen takt, utan förväntningar på att vara proffs från början. Testa! Prata! Skratta! Men bara om den andre har sagt ja.

Similar Posts:

• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Unga relationer
• Då och här och nu
• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• Efter våldtäkten