Den diktsamling av Brian Turner som nu översatts och kommit ut på Oppenheim förlag är hans debut från 2005, och har alltså inte förrän nu översatts till svenska. Hela samlingen har ett mycket specifikt tema: Turners militärtjänstgöring i Irak mellan 2003 och 2004. Från kriget, från landet och från människorna där har han plockat de […][...]

I inledningen till antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet efterlyste Susanna Alakoski, redaktör för denna samling kvinnliga erfarenheter, mäns sida av saken. Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser är svaret på den efterlysningen. Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att […][...]

Jag brukar alltid hävda att författare ska hållas på replängds avstånd och det är säkert något sorts självförsvar sedan jag började läsa litteraturvetenskap och upplevde att somliga lärare gärna avfärdade andras tolkningar med vad författaren själv ansåg sig ha skrivit. Hade man trots en takt av fem-sex romaner i veckan lyckats bilda sig tillstymmelsen av […][...]

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden […][...]

Krig? Bara ordet får mig att vända bort huvudet och titta efter något annat. Efter skolans idoga andra världskrigspumpande har jag fått avsmak, och den lilla vistelse jag gjort på ett regemente fick mig inte mer intresserad direkt. Men kombinationen krig och ord visade sig svåremotståndlig, i alla fall i Olle Bergmans version. Han har […][...]

Varje år dödas enligt International Press Institute omkring hundra journalister världen över på grund av sitt arbete. Bland de mest namnkunniga finns den ryska journalisten Anna Politkovskaja, vars skarpa journalistik har funnits tillgänglig på svenska i närmare ett decennium – senast aktuell med artikelsamlingen Sanningen – inget annat som kom ut i höstas. För fyra […][...]

Tänk dig att du kommer hem från jobbet. Redan i ytterdörren möts du av en stickande rök. När du kommer in i vardagsrummet upptäcker du att möblerna står huller om buller och att det är ett stort hål i vardagsrummets bortre vägg. Eller att du har flytt från din bostad men går tillbaks för att […][...]

Eva Ribich reducerar i sin senaste bok ur en dramatisk historia fram en extrem poetisk minimalism. Det är vatten så långt jag kan se och längre består av knappt femtio sidor text med i snitt två rader per sida. Meningarna är stenhårda och komprimerade. De är resultatet av ett starkt yttre tryck som tvingat fram […][...]