Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. Boken startar på 800-talet då Lia stirrar upp mot halmtaket medan hon rider ut födselvärkar innan sonen föds. Det sista utskrivna årtalet är 2019.

Åland är en bygd med många öar som har olika karaktär. Det är samma med kvinnorna i denna skildring – de är olika. Men platsen förenar, eftersom de bor på en plats där havet är nära.

Alla har även en relation till historieberättande. På 1200-talet illustreras det med en enda mening, några få ord. År 2019 genom att mamman på sin jobbresa berättar en historia för sonen därhemma via telefonen. Också souvenirer har en historia att berätta, vilket ges exempel på i historien om Tuula från år 1970.

Utan att ge mig in i några djupare analyser är det också intressant att se hur hav både förenar människor och skiljer dem åt. Någon stannar hemma medan den andra far i väg.

Hösten igen, oron varje gång det blåste upp. Hon visste hur det skulle bli, hon skulle sitta uppe med mamma och knäppa händerna och det skulle vara som om stormen överröstade bönerna.

Någon borde tacka oss också, tänkte hon.

Hon visste att pappa fick beröm för hur han lotsade, det sades om honom att han aldrig tog risker. Det sades ingenting om hur mamma vakade.

Boken tjänar på att läsas långsamt. Tidsspannet är enormt och levnadsförhållandena är ojämförbara, så en alltför snabb läsning gör inte rättvisa åt Erlandssons bok. Den har kanske någon överflödig metafor ibland och skulle klara sig utan en viss detalj (här vill jag inte spoila) som jag tycker känns lite sökt. Porträtten av kvinnorna har ibland en tendens att bli lite platta.

Men litteraturen sviker sällan, utan allt som oftast ger den mig överraskningar. Det hände även denna gång. I den allra sista berättelsen såg jag vad jag missat – nämligen hur starkt och självständigt många av kvinnorna handlar oavsett vem av dem som har ordet. Många är de faktorer som kan få livet att kantra fullständigt. Men i livet ingår också ömhet, medkänsla och åtrå.

Deras självständiga vilja påminner om den geopolitiska ställning som Åland haft det senaste århundradet. Andra stormakters anspråk (nåja, det var länge sen Sverige omtalades som en stormakt) har landat i att ögruppen idag har ett självständigt regionalt styresskick inom nationen Finland. Självständighet kan man sätta värde på både i politisk och i personlig mening.

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Havet, historien och människan
• Friheten är viktig
• Att få en gammal pappa

Eftersom Vakola ligger på den fattigare, östra sidan av järnvägsspåren är man bara välsignad med kommunalt vatten två gånger om dagen: mellan fyra och sex på morgonen och 19:30 och 21:00.

Vishram Society är ett 48 år gammalt bostadsrättshus med plats för sexton familjer. Flygplatsen ligger intill, renoveringsbehoven är omfattande och avgifterna låga. Är du besökare måste du först passera vakten och registrera dig hos bostadsrättsföreningens sekreterare. Anslaget från det senaste medlemsmötet har en anstrykning av det komiska. En vänlig grannsämja råder.

Men en dag kommer besökaren som går i svarta byxor och vit skjorta och ställer frågor med största möjliga diskretion. Det dröjer inte länge förrän hans bakomliggande skäl förklaras. Huset står på en bit mark som är intressant för ett kommande skyskrapeprojekt. Vem kan stå emot erbjudandet om att bli utköpt från sin lägenhet när penningsumman motsvarar bostadens fördubblade marknadsvärde? Byggentreprenören vill bygga sin egen ”juvelen i kronan” och är en av många som omvandlar staden fortare än du kan säga riksha.

Säg en nordisk roman på fyrahundra sidor som inte späckas med naturens blomster, vidder eller skogar. Om romanen däremot utspelar sig i Indien tycks det vara obligatoriskt med dofter från ångande te, osande frityrolja och illaluktande avgaser. Lite förutsägbart kanske. Karaktärerna i berättelsen är å andra sidan allt annat än förutsägbara. De porträtteras allt djupare allteftersom handlingen vindlar vidare. Det är nästan så att jag tror de är mina egna grannar.

Och nog har jag mött byggherren Shah, vars framåtanda triggas så fort han ser tiggaransiktena längs vägkanten. Det är ovisst om hans framgångssaga när han som ung pojke gick från landsbygden till storstaden i ett par flipfloptofflor är sann eller inte. Även i västliga sammanhang romantiseras entreprenörer som skapar ett företagsimperium med sina två tomma händer. Storytelling har varit på modet ett tag.

Shah har en oböjlig motspelare i den pensionerade läraren Masterji, som tackar nej till att bli utköpt från sin lägenhet. Skyskrapeprojektet är avhängigt att hela huset töms på samtliga boende. Masterji är ingalunda en rest från ett vidskepligt samhälle, tvärtom. Med sin erfarenhet från att ha undervisat i naturvetenskap står han för ett upplyst samhälle. Respekt för mångfald och lagom-är-bäst-konsumtion är principer han önskar förmedla till den yngre generationen.

Masterji prövar att söka juridisk hjälp för att få stöd till rätten att bo kvar:

Advokaten drog med handen över sina tre silvertestar. ”Namnet Mofa Act är inget man ska ta lätt på.” Han skakade på huvudet. ”I trettio år har ni undervisat era elever i överensstämmelse med Dharma. Låt oss nu vara två lärare åt er, Masterji. Ärligt talat finns det till och med advokater som varit i det här hedervärda yrket i tjugo, trettio år som inte förstår vad Mofa Act är. Den enkle medborgaren kan inte förstå Mofa Acts spetsfundigheter. För man måste tänka på hur Mofa förhåller sig till MMRDA och BMC.”
”MHADA”, påminde den andre honom. ”MHADA.”
”Mycket sant. I den här stan är MHADA ständigt närvarande. Någonstans i bakgrunden. Ibland i förgrunden. Vi får inte glömma att regeringen när som helst kan avskaffa ULCRA. Urban Land Ceiling Regulation Act? Allt detta måste vi tänka på innan vi anför Mofa Act. Förstår ni? Var inte orolig. Vi förstår å era vägnar.”

När advokaterna (far och son) övergår till att berätta att de kan omförhandla och pressa fram en ännu bättre överenskommelse, är jag helt på det klara att advokaterna inte tillhör Masterjis förebilder.

Dilemmat alla romanens gestalter brottas med är: Ska jag vara nöjd med det lilla när jag kan få mer? Alla äter, skvallrar om sin nästa och försöker hitta ett rättesnöre för sina vägval. I den ena vågskålen ligger bilden av kollektivets gemenskap så som den upplevts fram tills nu. Den andra vågskålen tyngs av framtidsdrömmen, där medelklassresenären inte längre är lika säker på om gemenskapen med gruppen är den viktigaste komponenten.

Att befinna sig i Aravind Adigas berättelse är som att befinna sig i ett Shakespeare-drama. Ändå tycker jag inte att romanen enbart handlar om människors moral i sönderfall. Väldoftande gatustånd får det att kittlas i näsan och ljuvliga indiska maträtter får det att vattnas i munnen på mig. Mellan raderna slår urbaniseringens våg emot mig. Den moderna utvecklingen tycks alltid ske på bekostnad av det småskaliga. Trenden med byggandet av skyskrapor, stora gallerior och motorvägsleder har pågått länge – även i Sverige. Den lilla handlarens butik och den lilla familjerestaurangen i citykvarteret (i valfri stad!) ersätts av ett kontor. Den nya kontraktsinnehavaren är – gissa fem gånger? Rätt. En advokatfirma. Och där tillagas banne mig ingen biryani eller några frasiga dosa.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• En mörk ruttnande sörja
• Sharp cuts
• Säregen släktsaga från Bengalen
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

Stackars eländiga sak! Varför brinner du inte? Herreminje! Veken, veken är ju för kort! Vad tar man sig till nu? Va sa? Men söta, kära nån! Asch, det gör väl inget, jag går och köper dig en ny veke – och sen är det du som lyser – och lyser bra!

Ursprungscitatet rör inte en människa, men i begynnelsen är vi nog alla mer eller mindre veka lågor födda in i olika grader av kärlek och förväntningar och tvång.

Denna recension påbörjades redan innan jag öppnat boken. Någonstans hade det stått att det rörde sig om en ”äkta rysk roman” eller något i den stilen. Det var inga återhållsamma förväntningar som tog form. Samtidigt är titeln suggestiv så det förslår – hade vi kanske att göra med ett verk av bibliska proportioner?

Texten skriver sig själv och mitt jobb blir transkriberarens. Ibland stannar jag upp, kritar ned något i ett dokument som finns där uppe bland molnen. Jag försöker strukturera informationen och alla dessa namn och smeknamn. Tänker: Är detta överflöd av namn möjligtvis ett av kriterierna för att kunna sälla sig till kategorin äkta ryska romaner? Som vanligt uppstår utmaningar när jag försöker verbalisera de känslor som virvlat upp inom mig. När jag vänder den sista onumrerade sidan 689 är jag sorgsen. Det brukar jag vara när en stor läsupplevelse tar slut, om det nu går att tala om ett sådant. För tar en roman slut? Det man inte glömmer av den förblir ett minnesmärke och något att stöta andra böcker, eller upplevelser generellt, emot. Den lever vidare inom en.

Ljudmila Ulitskaja har utifrån tidigare stängda arkiv och egna gedigna efterforskningar skrivit en bok utan huvudkaraktär. Åtminstone inte med endast en huvudkaraktär. Istället figurerar flertalet människor vilka i sin mångfald formar en enhet som inte har ett huvud utan i sig självt är något annat, inte helt enkelt att ringa in – alltså vad som är en släkt. En familjekrönika kallas den, vilket är rimligt. Samtidigt är det en nedtonande benämning av en exposé över ett genetiskt band bland tusentals andra. Just detta band löper genom ett 1900-talets Ryssland, sedermera Sovjetunionen och sedan åter Ryssland, fullt av umbäranden, likgiltighet och kärlek.

Vissa karaktärer får mer utrymme än andra och längs utmed meningarna mejslas deras släktskap och inbördes förhållanden ut. Några karaktärsdrag återkommer och kommer åter i individerna, men i huvudsak har vi att göra med unika personer med egna karaktäristika. De parallella historierna – inte i tid men i text – tillför en intressant aspekt till läsandet: Karaktärsutvecklingen som för läsaren sker i realtid föregriper ibland den tid där den eller den personen befinner sig. Yngre reflekterar över äldre och deras historia och med tiden öppnas nya perspektiv för dem och hur de kan förstå sina förfäder och kanske i förlängningen sig själva. Det finns varken genomonda- eller goda karaktärer; samtliga är myriader av lynnen och infall och det går inte att placera dem i enkla fack. De känns helt enkelt realistiska.

Jag uppskattar särskilt en relation som utvecklar sig från en klassisk förälskelse med allt vad ömhetsbetygelser och naiva framtidsplaner heter, till ett tärande distansförhållande som upprätthålls brevledes. Brevkommunikationen är i mångt ett fascinerande och utdött fenomen som är svårt att förstå för oss som är vana vid en kommunikation som är så direkt att ett uteblivet svars-SMS från vår eller våra partners helt säkert är resultatet av otrohet eller värre.

Det är något särskilt med berättelser som på förhand i sitt upplägg förtäljer att karaktärer kommer dö. Jag intalar mig att jag läser annorlunda, söker efter detaljer och förklaringar som måste dölja sig mellan raderna. Det blir allvarligare och på något vis ultrarealistiskt: Karaktären är lika mycket vid liv som vilken annan som helst och plötsligt – borta. Den vetskapen påminner kanske om ens egen förgänglighet och hur lite – ärligt talat ingenting – vi vet om ögonblicket efter detta.

Sovjetunionen var, särskilt under Stalin, en människoföraktande slaktindustri som till följd av ett klimat av angiveri och en enskild mans paranoia och cynism skyfflade ned människor i anonyma massgravar. Under läsningen drabbas jag av svindelkänslor av den ständiga påminnelsen av alltings skörhet, den enskilda människans momentana väsen. Det är en fantastisk berättelse och samtidigt en historielektion med bäring in i samtiden. Särskilt som historien och dess realitet nödvändigtvis inte är enbart historia utan kanske väntar redan runt nästa hörn. I samma stund som vi i boken läser om hur borgerlighetens relativa välstånd tvångsförstatligades, påminns vi om hur vårt eget välmående är avhängigt mekanismer vi nödvändigtvis inte själva rår över. I detta fall rör vi oss kring ett släktträd som likt alla andra med tiden glesnar mellan grenarna och snart sällar sig till kalhygget där tusen år av släkter långsamt multnar ned i den eviga glömskans mull.

Samtidigt är det i boken mer liv än icke-liv. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen – det kan förta en del av glädjen – men det är så komplexa relationer och levande människor att det är svårt att inte vända sida efter sida efter sida. Där är kärlek och kärleksakter; glädje och sorg; nöd och välstånd; matematik och kultur; religion och vetenskap; vardagliga och djupt filosofiska spörsmål; liv – liv!

Apropå sorgsenheten när jag lade ifrån mig boken så blev jag kanske mest nedstämd av tankar kring mitt eget öde. Räds vi vår egen död eller är det vår omgivnings ofrånkomliga borttvinande som vi har svårt att hantera? Där minnen, snart bara minnen av minnen, är allt som blir kvar bredvid ett otal av still- och rörliga bilder. Förmår dessa bringa den hugsvala vi kommer vara i nöd av? I mitt inre målade jag upp min framtid. Vilka minnen skulle göra ont? Vad skulle jag sakna? Vad skulle jag ångra? Vilka älskar jag nu? Är det ett leende som i slutändan förseglar livet? Kan vi lära oss något av de överlevnadsstrategier som förekommer i boken: Musik, teater eller lidelsefull vetgirighet; kärlek, hat och starka känslor rent generellt?

Jag avrundar gärna med:

genernas terror och miljöns obotliga påverkan bollade med oss lekbollar och intalade oss att vi studsade hur vi ville.
- bernt erikson (som inte trodde på det där med versaler), helheternas identitet

Similar Posts:

• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Litteraturen som hot och löfte
• Mastigt, träligt, underbart
• Lärt och ledigt – men till leda
• ”Det är härifrån jag kommer.”

Det finns en hel del både estetiskt och moraliskt att diskutera kring detta att ge ut en bok som författaren inte själv kunnat eller velat arbeta färdigt med. Den okuvliga friheten skrevs 1939, när Fogelström bara var 21 år. Manuset skickades till ett enda förlag – det enda Fogelström föreställde sig skulle våga ge ut det i rådande politiska läge – och refuserades. Han hade mycket väl kunnat arbeta vidare med det om han velat, men tycks ha låtit det ligga.

Kanske tyckte han, efter kriget, att tiden sprungit ifrån berättelsen, som är en dystopisk skildring av en nära framtid när ett fascistiskt parti tar över och sedan störtas. Kanske fick han helt enkelt andra saker för sig. Kanske växte han delvis ifrån idéerna i manuset. Sitt antifascistiska engagemang behöll han livet ut, men tanken att fascismen måste bekämpas med alla medel växlade i slutet av 1940-talet över i pacifism, berättar Karl-Olof Andersson i sitt förord till Den okuvliga friheten.

Samtidigt är det nog för idéernas skull man bör läsa Den okuvliga friheten (om inte för det rent författarhistoriska). Jag kan inte påstå att det egentligen är en särskilt bra roman, men det finns saker som fångar mig, både vad gäller komposition och innehåll.

Karaktärerna är däremot stereotypa. Kvinnorna fungerar enbart som objekt för männens trängtan. Skurkarna har inte ett sympatiskt ben i kroppen, och utmärks ofta av ett vämjeligt yttre som man skulle hoppas att en antirasist stod över. Det är nog inte heller meningen att de ska ha något riktigt djup. De är, och ska nog vara, typer.

Istället är Den okuvliga friheten en slags kollektivroman, där de tre delarna gör nedslag i lika många dagar 1942, 1947 och 1952. Lite för ofta låter Fogelström berättelsen följa den stora strålkastare som sveper över den anonyma staden, och lyser upp små glimtar av de olika figurernas förehavanden just denna dag. 1942 arbetar några av dem för att ”batongistpartiet” (vars symbol är en blå batong som de både hälsar och slåss med och som får åtminstone mig att krevera av uppenbar fallossymbolik), allierade med Ledaren som styr grannlandet, ska ta över även här. 1947 har de tagit över, men det finns en motståndsrörelse som med ganska uppfinningsrika metoder undergräver Ledarens makt, och 1952 har dessa segrat.

Ja, ni får ursäkta att jag spoilar, men det gör Andersson i sitt förord också, så det känns aldrig som någon ”reading for the plot” här. Däremot är det ett ganska intressant grepp att hålla ihop det spretiga persongalleriet genom nedslagen i en enda dag, och med de tomrum som lämnas mellan dessa nedslag i tiden. Dessutom ställer romanen förstås aktuella frågor om vem man vore eller skulle vilja vara när demokratin hotas.

Så även om Fogelström ju gick vidare till verkliga storverk och knappast var någon bortkastad talang, så hade det varit spännande att veta vad han hade kunnat göra av denna dystopiska lilla idéroman. Den är långt ifrån det första man ska plocka upp om man vill stifta bekantskap med 100-årsjubilaren, men ändå, på sitt sätt, en ganska intressant annan sida av honom att upptäcka.

Similar Posts:

• Världens längsta bokbord fyller 20
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Stockholm ska läsa von Born

Det gröna tältet handlar om tre pojkar som blir bästa vänner under skoltiden i Moskva och som sedan växer upp och blir dissidenter, står det i baksidestexten. Det är en grov förenkling. Vännerna Ilja, Sanja och Micha står bitvis i centrum, det är sant, men de är i så fall ett centrum som ur andra perspektiv framstår fullständigt som periferi. Ulitskaja låter aldrig läsaren stanna upp hos en person eller i en tidslinje, utan tvingar oss vidare, vidare – vilket inte sällan innebär tillbaka. Tillbaka i tiden. Tillbaka till Sovjetunionen.

Gemensamt för alla dessa människor, Ilja, Sanja, Micha, deras släktingar, fruar, vänner, lärare, kollegor, svärföräldrar, bekanta och andra som mer tillfälligt kommer i beröring med dem – ibland är jag inte ens säker på vilken kopplingen är, men det kan också bero på svårigheten att följa med i alla ryska namnvariationer – är deras förmåga att komma på kant med regimen. Det kan handla om medvetet oppositionsarbete, men också och till och med oftare om kärleken till litteratur och konst som inte ryms inom diktaturens snäva ramar.

Kärleken till litteraturen väcks hos de tre vännerna redan i skolan, av en engagerad lärare som senare blir avstängd. Med honom promenerar de runt i det litterära Moskva. Han reciterar dikter och pekar ut var romaner och författarliv utspelat sig, och det är som att blotta tanken på andra liv och andra sätt att leva sår det frö som gör det begränsade sovjetlivet så svåruthärdligt.

Kanske är litteraturen till och med romanens verkliga huvudperson. Den finns med som en oundgänglig referensram – jag förstår säkert inte hälften, men kan ändå uppskatta principen – liksom som en sorts katalysator. Lusten till konst och litteratur för in de tre barndomsvännerna i den illegala bok- och tidskriftsdistributionens värld. Valen de tvingas göra blir alltmer omöjliga och omänskliga. Går det över huvud taget att vara en god människa i ett ont samhälle?

Den kräver lite att man överlämnar sig åt författaren, Det gröna tältet. Jag får lita på att Ulitskaja vet vad hon håller på med, även om jag inte alltid hänger med i svängarna. Och fast det spretar, fast jag ibland inte fattar varför en viss berättelse kommit med i handlingen, så gör jag i stort sett det. Jag gillar Ulitskajas berättarröst. Den är trygg och finurlig, varm och vass på samma gång. Hon har en blick för människoöden, för det tragiska och det komiska och allt det där svårbestämbara emellan. Denna jätteroman låter sig inte tuktas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• En släkt- och epokkrönika
• Djävulsk briljans
• Glatt om död och migration
• En värld komprimerad till ett hotell
• Döden i New York

Den här groteska delen av vår historia ligger till grund för Steve Sem-Sandbergs nya roman, De utvalda. Här får vi följa barnen, men också i viss mån personalen, på Spiegelgrunds olika avdelningar. De är barn med olika fysiska och psykiska handikapp och missbildningar, men också barn som anses vara ”degenererade”, ”obildbara” eller ”tattare”. Och så personalen. Vad är det egentligen för typ av själsliga missbildningar som gör att de kan gå till jobbet varje dag och tortera barn? Eller är de bara vanliga österrikare, insnärjda i ett bestialiskt samhällssystem?

Sem-Sandberg vore förstås inte Sem-Sandberg om han gav ett entydigt svar på den frågan. De utvalda är, liksom föregångaren De fattiga i Lodz, en kollektivroman, ett körverk, och svaren är förmodligen lika många som de inblandade individerna. Sem-Sandberg skriver ett slags fragmenterad prosa, mycket väl lämpad för att ta de mest flagranta, svart-vita exemplen på ondska i modern tid och lyfta fram gråskalan som ändå finns där. Bara så kan vi ju försöka förstå, kanske känna och känna igen. Hur var allt det här möjligt? Kunde göras möjligt?

Steve Sem-Sandberg är en oerhört bra författare med ett alldeles speciellt och intressant sätt att skilda vår historias mörkaste, mest obehagliga och svårbegripliga vrår, men jag blir ändå sällan fullt så hypnotiserad av den unisont hyllade De utvalda som jag blev av De fattiga i Lodz. Det finns något lite spretigare med den här romanen, som tillåts sticka iväg från klinikens klaustrofobiska sovsalar och korridorer inte minst när det gäller de båda karaktärer som trots allt träder i förgrunden: sjuksköterskan Anna Katchenka och den intagne, men rymningsbenägne, tonårspojken Adrian Ziegler.

Det hade också varit intressant om författaren dragit ansvarsfrågan lite längre, låtit oss komma närmare inpå de undflyende sköterskorna och de ännu mer distanserade läkarna. Hur rationaliserar människor som valt en utbildning och ett yrke för att hela, vårda, att istället tortera och mörda? Fanns det ingenting bakom de rashygieniska flosklerna?

Men så verkar läkarna komma och gå lite mer som de vill, och Sem-Sandberg är starkast när han verkligen låter den slutna klinikvärlden avgränsa sig, stänger in sin läsare där tillsammans med barnen. Där finns ingenstans att ta ut sin frustration annat än på dem som har det ännu jävligare än en själv, ingen annanstans att fly än in i sitt eget huvud. För hur vaknar man när hela samhället förvandlats till en mardröm?

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan
• Fiktiva fakta-personer
• Och de nominerade är…

Vad gäller Amos Oz lågmälda lilla kollektivroman Vänner emellan är det framför allt tolkningarna av miljön som går isär. Romanen utspelar sig på en israelisk kibbutz, en miljö med vissa politiska förtecken som uppenbarligen får en och annan att bokstavligt talat se en smula rött.

”Ibland påminner kibbutzen om vilken sekt som helst. Eller om en könskonservativ våt dröm”, skriver till exempel Norrköpings tidningars recensent. Medan sent 50-tal någon annanstans i världen påminner om vad, egentligen?

För visst är livet på kibbutzen styrt. Man lever enkelt – om än inte så enkelt som när kollektivet först grundades – och man underkastar sig – återigen: mer eller mindre – de sociala regler som gäller och de beslut som tas, direkt eller indirekt, av gruppen. För somliga läsare framstår det som närmast totalitärt. Stalinistiskt. Jag tänker nog mer på det som … ett samhälle.

Och författare – bra författare – är ju ofta betydligt mer mångtydiga än recensenter. Oz låter kibbutzens invånare beskriva och tolka livet där helt på sina egna sätt. En kvinna som vill skicka sin son utomlands för att studera tänker på de andra kollektivmedlemmarna som avundsjuka fanatiker, men minns samtidigt med nostalgi gemenskapen när man bodde i tält under kibbutzens första tid. En lungsjuk Förintelseöverlevare tror på människans inneboende godhet och väntar på pengarnas avskaffande och esperantos genombrott som världsspråk. En vältalig lärare avverkar unga kvinnor på löpande band och verkar mest använda retoriken om gemenskapens bästa för att framhäva sig själv.

Somliga tror, somliga vet att anpassa sig och nästan alla känner sig en smula utanför och missförstådda på det ena eller andra sättet. Ett samhälle.

Man kan i princip läsa kapitlen i Vänner emellan som noveller med olika huvudpersoner, men det vore också att missa ibland väsentliga saker, för karaktärerna återkommer på mer eller mindre undanskymda platser i varandras berättelser. Kollektivromanen – i dubbel bemärkelse – hålls också samman av berättarrösten som berättar om gemenskapen som ”vi”, men aldrig själv ger sig direkt till känna som individ.

Jag läser Oz kibbutz i analogi med Bashevis Singers kvarter eller Alejchems by (det kanske är att överbetona det judiska?): ett samhälle, vare sig ont eller gott, utan helt enkelt en miljö, ganska begränsad och utsatt för både yttre och inre tryck, där människor lever sina liv.

På kibbutzen finns det krav på att arbeta, åsikter om hur man ska leva, uppfostra sina barn, men jaha – i vilket samhälle finns inte det? Det blir väl inte mer inrutat för att besluten tas av stormöten snarare än av ”marknadskrafter”?

Därmed alltså inte heller sagt att Oz kibbutz framstår som något ideal. Det är hans karaktärers vardag, helt enkelt. Det är här de drömmer, arbetar, grälar, förälskar sig, blir bedragna, förtvivlar som föräldrar, lever, konspirerar, försöker leda och dör.

Lena Andersson har skrivit mycket tankeväckande, i antologin Förnuft och högmod, om huruvida vänskap över huvud taget är en bra grund för ett samhälle. Det är intressant både i förhållande till Oz titel, Vänner emellan, och till kibbutzen drag av det som oftast utmålas som alternativet till stora, statliga lösningar, småskaligheten, det konkreta och direktdemokratiska.

Det där bor kvar i alla fall i mig även om inte var och en av Oz alla karaktärer fastnar särskilt väl. Vilket samhälle kan helt oproblematiskt säga att det som sker där sker vänner emellan?

Similar Posts:

• Full pott för Amos Oz
• Judisk galghumor och brutal vardag
• Det enkla är svårt
• En litterär egyptisk såpa
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Visst är det roligt att prova på nya grepp och projektformer, texten tar med all säkerhet andra vägar. Men att som etablerad och erkänd författare bjuda in sina läsare för att avsluta den roman som man själv har påbörjat, bara för att de (troligtvis) ska göra den sämre, är för mig en aning förbryllande. För det finns ju anledning till att det är Unni Drougge som är författaren och till att de andra är läsare, och i det här fallet även medförfattare.

Projektet gick till så att Unni Drougge skrev första halvan av boken och därefter bjöd hon in sina läsare via Twitter och andra webbforum för att slutföra den. Efterhand blev det åtta aktiva medförfattare. Det är tydligt utmärkt i vem som har skrivit vilka sidor. Något som ger mig känslan att skribenterna ska kunna svära sig fria från de sidor som man själv inte har skrivit, man slipper skämmas att för alla vet att det inte var jag. Gör man saker tillsammans tänker jag att alla är delaktiga i slutresultatet och då behövs det inte redovisas för vem som har kommit på bästa vändpunkten eller snyggaste meningen, för alla har varit med om allt.

Bianca Becker är en framgångsrik kvinna som sen flera år driver herrtidningen Zip. Hon har försummat alla relationer som går att försumma; dottern, exmannen, vänner och sig själv. När exmannen och dottern Connies pappa dör vänds allt såklart upp och ner. Att Connie egentligen aldrig har bott hemma hos sin mamma och dessutom har långt framskriden anorexia gör det hela än mer komplicerat. Som att det inte skulle vara nog är Connie bästa kompis med Cuba som är dotter till Biancas största motspelare Dennis Minton. Han har sedan länge kritiserat både Zip, Bianca och resten av sexistiska omvärlden genom sitt nätverk ”Kroppens befrielsefront”. Efter ett uttalande i pressen där Dennis kommenterade Biancas dotters (Connies) hälsa stämdes han på hundratusentals kronor som han nu är skyldig Bianca.

Det är inte helt lätt att ta sig igenom all bakgrundsinformation som presenteras i boken, men när jag väl har tagit mig förbi det läser jag med nästan oförskämt bra flyt. Unni Drougge vet vad hon gör och det är högsta samhällskritik på högsta underhållningsnivå. Där finns också mammans gränslösa kärlek till sitt barn som gör att hon förändrar hela sitt liv och alla sina värderingar om vad som är viktigt i livet. Det är också skildringen av den relationen som är det jag tar med mig ifrån den här boken. Speciellt varsamt och brutalt skildrad är Connies ilska och skuldbeläggande av Bianca. Jag förfasas verkligen över hur överlagt elak hon emellanåt är. Jag har inte läst någon tonårsskildring som är så genomgående hård, speciellt inte från förälderns synvinkel.

Därefter går boken över och blir ett virrvarr av sidospår, det är romantik, spelmissbruk, explosioner och dessutom en lång och detaljerad beskrivning av renoveringen av ett gammalt hus. Händelser som inte behöver adderas till en redan intrigfylld roman. Hårdare redigering och en tydligare hållning till grundidén hade varit välkommet i den senare delen av Karriärmammans dotter. Och trots att det är ett spännande projekt är jag övertygad om att Unni Drougge hade vävt ihop den här berättelsen bättre utan inblandning av sina läsare.

Similar Posts:

• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Insnärjd medievärld
• Hårda Berit ännu hårdare
• Hell has no fury like a woman scorned
• En bit från Luther

Som Emilia som cyklar och cyklar. Hon vill bort till någon annanstans, hon vet bara inte vart. Eller så ska man bara vara nöjd. För något annat är ingen idé, ”för inte ska väl jag.” Berättelserna vävs samman i en skimrande prosa, den typiskt Jörgensdotterska som är så finslipad och självklar, lekande lätt och drivande. En njutning att läsa. Men Bergets döttrar är inte en uppvisning i snygga formuleringar och rader att sätta upp på kylskåpet. Bergets döttrar är en gedigen roman, där kompositionen är tät och romanfigurerna tränger in i vardagen. De blir personer av kött och blod. Jag läser en annons där Steen ska sälja hus. Steen, tänker jag, visst känner jag någon som heter Steen? Men, nej, visst ja. Det är ju mellan bokpärmarna.

Alla får plats och ingen bara är. Jörgensdotter har en tydlig tes: det finns alltid en anledning till att folk är som de är. Kvinna, man, klass och erfarenhet. Alla har en bakgrund. För läsupplevelsen innebär det engagemang och förståelse. Och nyfikenhet. Ingenting skrivs på näsan. Romanen är uppdelad i tre delar. Före, under och efter kriget. Det finns tidsluckor. De fylls skickligt i genom personernas egna berättelser. Här finns inte en berättarröst. Alla har en egen röst som berättar sin egen historia. Som läsare är det bara att följa med och sjunka in. Tala högt och vilja lägga sig i. Snabbt vända sida, undra vad som ska hända nu? Och det är spännande och sorgligt och romantiskt. Och tusan vad bra det är.

Similar Posts:

• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Another side of Fogelström
• Litteraturen som hot och löfte
• Små träd och stor litteratur
• När samhället bara vill skydda de starka