Ett människoliv på 1600-talet var kantat med många hot, särskilt när man betänker sjukdom och hälsa. Viss läkekonst och vård fanns, men väldigt många sjukdomar som vi idag kan bota slutade med döden. I Europa levde de flesta i jordbruksgemenskaper där de plöjde åkrar och vallade boskap. Kyrkans kontroll sipprade in i tankemönstren. Man kunde […][...]

Kvinnor och äppelträd börjar med berättelsen om mor Sofi med det krusiga håret. Utsliten efter femton barnafödslar badar hon varje fredag med sin väninna Fredrika i en gammal badstuga i ett Fattigsverige på 1800-talet. Till den åldriga, brocksjuka “förskinnsbonden” och hela byns förtret. Hon drömmer om något för sig själv; att få tvätta smutsen av […][...]

Namnen på de fyra rejäla pjäserna hämtade ur den svensk litteraturhistorien avslöjar vad vi har i handen – en ask innehållandes motgång, kamp, brist, utanförskap, smuts och orättvisa. Ingångarna är lite olika och perspektiven skilda, men alla fyra noveller viker inte av från den utsattes väg. Berättelserna utspelas inte i vår samtid, men som det […][...]

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och […][...]

När någon vet mycket om ett ämne leder det ibland till att hen skriver ned sina lärdomar så att andra kan få del av kunskapen. Ett exempel på detta utgör det kinesiska verket Krigets konst, som skrevs för 2 500 år sedan. Det sägs att strateger inom militärväsendet, näringslivet och den politiska sfären än idag […][...]

Det är något med författaren Larserik Erikssons starkt absurda humor som tilltalar mig med den här boken. Humorn är så pass egen att allt annat blir sekundärt. Till och med Erikssons något lätt daterade illustrationer i brunblått. Jag minns att jag läste boken första gången för min lillebror i början på 1980-talet. Vi hade rafsat […][...]

George Eliot är en ny bekantskap för mig. Jag har stött på namnet många gånger men faktiskt aldrig läst. Namnet är en pseudonym för Mary Ann Evans och som tidens sed bjöd på 1800-talet publicerade kvinnor sig helst under ett mansnamn. Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla […][...]

Omslaget till Modernistas utgåva av Petersburgsnoveller är lika stiligt som Nikolaj Gogols berättande i novellerna Kappan, Näsan, Nevskij prospekt och En dåres anteckningar. Det gäller både Lars Sundhs omslagsbild och Fyodor Antonovich Mollers författarporträtt på baksidan. Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet. De […][...]

Att utnämna böcker till mästerverk, eller än värre tro sig ha läst en framtida klassiker, är rätt fånigt. När väl en person gjort det, följer strax ett koppel med andra tyckare som i korus utbrister: Länge leve boken, må det överleva både bål och Alexandria-katastrofer! Ett enfaldigt leve för födelsedagsbarnet, hurra, hurrrrra! Vad som behövs […][...]

Det finns en scen i Kristin Lavransdotter när Simon Andresson står på svalen och ser ut över den granna våreftermiddagen och hur hans gård Formo där i Gudbrandsdalen visar sig från sin vackraste sida. Kristin kommer ut och ställer sig bredvid honom. Det blir ett särskilt solljus i dalen och han fylls av en stor […][...]