J.L. Carrs klassiker från 1980 klingar i nostalgins bitterljuva toner i historien om en man som minns tillbaka en avgörande sommar i sitt liv. Huvudpersonen, den unge Tom Birkin, har tagit sig igenom helvetet i första världskrigets skyttegravar och vaggas i byn Oxgodby in i en sommaridyll ute på den engelska landsbygden som både läker och sätter sitt eget märke i honom. Allt har redan hänt, men minnena vibrerar: Det är en gammal Birkin som sitter och minns tillbaka heta augustidagar som gav honom vänner och kärlek såväl som en blick bakåt i historien på vad helvete och frälsning kan vara för människan.

I sitt förord till boken skriver Carr att han egentligen ville skriva en lättsam berättelse med inslag av egna upplevelser, men att händelser i hans eget liv färgat boken i en dystrare ton. Kanske är det däri själva kärnan i En månad på landet ligger. Det är inte en sorglig bok – tonen är vardaglig, Birkin berättar sakligt om sina dagar, nyfiket och generöst om människor han möter: Moon, som ska komma att bli hans nära vän och kollega, den vackra och ouppnåeliga Mrs Keach, den kavata, unga Kathy Ellerbeck, och han delar ivrigt med sig av sitt arbete, som han gör för nästan inga pengar alls.

Och samtidigt finns det djupa krigstraumat där, halvt dolt för läsaren – även om Birkin nämner kriget och sina upplevelser av det vid olika tillfällen. Men mest av allt finns traumat i ansiktsryckningarna som nämns för läsaren mest i förbifarten men som människorna runt Birkin tydligt kan se, det finns i Birkins blick på bilden av helvetet som avtäcks framför hans ögon uppe i kyrktaket – om man vill en mycket tydlig symbol för att dra upp sina trauman i ljuset och därmed bearbeta dem.

När Birkin till slut lämnar Oxgodby vet han inte att det är för alltid, sådant kan bara framtiden utröna. Men den Birkin som sitter och skriver ner sina upplevelser av den sommaren vet. På så vis skimrar berättelsen i det särskilda ljus som bara det som är omöjligt att återvända till kan göra – det förflutna blir en smärtsamt vacker pärla i tiden, något som man när det hände inte förstod hur värdefullt det skulle bli men som man i framtiden ständigt minns tillbaka till med ett styng i hjärtat över att aldrig någonsin kunna återvända.

Similar Posts:

• En dag att minnas
• Otro mescalito. Un poquito.
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Författarskapets dramer
• Spännande – men lite för mycket intriger

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

“Jag har hyst långt mer romantiska känslor för dig än vad en man någonsin bör hysa för en vän”

1891 publicerades A Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde i England

1905 översattes den censurerade versionen till svenska av Nils Selander

2024 översattes den ocensurerade versionen till svenska av Christian Ekvall

Mycket vatten har flutit under broarna sedan den första översättningen, och det är minst sagt hög tid att den ocensurerade versionen av Dorian Grays Porträtt tillgängliggörs för en större svensk publik. Även om de ändringar som gjorts kan te sig fåniga i en nutida kontext är ämnet censur av böcker och litteratur tyvärr högaktuellt på många håll i världen. Och då, som nu handlar det mycket om att begränsa tillgången till hbtq-litteratur på olika sätt. En nyöversättning av boken är således ytterst aktuell och otroligt viktig.

Är det ens möjligt att skriva en rättvis bokrecension om en klassiker? En klassiker har nästan alla hört talas om. De allra flesta har ett hum om vad berättelsen handlar om. Det är Dorian, och hans porträtt, som åldras istället för honom.

Dorian Grays porträtt tar sin början i Basil Hallwards ateljé. Motvilligt berättar Basil för sin vän Henry Wotton om sin nya bekantskap, den vackre ynglingen Dorian Gray som står modell för honom. Ännu mer motvillig är Basil till att låta de båda vännerna träffa varandra, och så rätt han får. Henry lockar fram nya sidor och karaktärsdrag hos Dorian som handlöst kastar sig ut för att uppleva livets alla sidor, och inte minst dess synder. Hans innerliga önskan att inte åldras får oanade konsekvenser. Inte nog med att hans porträtt åldras åt honom, det bär också alla hans synder. Så att Dorian kan fortsätta vara den vackra, oskyldiga ynglingen som Basil en gång förälskade sig i.

Dorian Grays porträtt är, utöver en berättelse om synd och ofrånkomligt förfall en berättelse om Englands aristokratiska historia. Den är sprängfylld med kulturella referenser och ger en inblick i både societetsliv och de unga männens syn på livet och världen. Utöver det är den dessutom rolig, Dorian är dramatisk, Henry Wotton en uppviglare av rang och tillsammans tar de fram varandras sämsta sidor. Stackars Basil har inte en chans. Oscar Wildes språk är levande och teatraliskt, och måste ha varit minst sagt utmanande att översätta på ett så rättvisande sätt som möjligt.

”och något oändligt tragiskt över en romans så passionerad och samtidigt så ofruktbar”

Tillsammans med översättarens noter blir det också en berättelse om vad som ansågs vara oanständigt och opassligt att publicera i en tryckt bok. En stor del av strykningarna framstår som löjliga i vårt sammanhang, men i sin kontext viktigt för att mildra det syndiga och otänkbara. De stycken som citeras ovan är alla exempel på stycken som censurerats i de tidigare utgåvorna.

Similar Posts:

• Carpe Noctem
• Otro mescalito. Un poquito.
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Mörka noveller med twist

I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på ett fält under våren 1941. Sedan kommer krigsförklaringen mot Sovjetunionen den 26 juni 1941.

En kompis till mig frågar: ”Är det inte för tungt att läsa?” Jag svarar: ”Inte alldeles”. Jag fortsätter leta efter ord för att förklara för henne: ”Jo, det är något med kamratskapet som är enastående skildrat. Varje soldat har en egen läggning och ett eget uttryckssätt. Sidorna glöder av språkglädje, eftersom författaren låter olika personer ha olika dialekt. Översättningen till svenska är synnerligen imponerande med träffande svenska idiom (eller svordomar). Och som de käbblar de här männen. Skämtandet sinsemellan gör att de klarar ytterligare en dag med väta, marscherande, skavsår eller artillerield.” Min kompis är snäll som lyssnar till min ordsvada.

Det är lätt att fatta tycke för de här männen som beordrats lämna sina egna jordbruk, arbetsplatser och familjer. Dagarna är fulla av göromål och under läsningen blir min ordlista full av marksoldaternas uppgifter: befallningar, exerciser, beskjutningar, spaningar, framryckningar, bespisning, gruppformeringar, belägringar, byteshandel, vaktturer, förläggningsliv, disciplinbrott och sanitärer.

Romanhandlingen sträcker sig fram till återtåget, alltså den bittra reträtten sensommaren 1944 och då blir det verkligen tungt att läsa, märker jag. En mörk stämning tar plats som påminner om den meningslöshet som romanen På västfronten intet nytt förmedlar.

Författaren Väinö Linna bröt med den idealiserade bilden av en kavat soldat som hittas i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Linnas roman blev en av de mest lästa böckerna i Finland de kommande årtiondena. Det sägs att i hem där ingen läsning vanligen sker finns oftast ett vältummat exemplar av Okänd soldat.

Linnas första version av romanen innehöll delar som censurerades och officerskårens äldre representanter var inte överförtjusta i hans verk. Berättelsen innehåller många scener där soldaterna uttrycker sitt hån mot struntviktiga befäl som kräver ordning mitt i krigskaoset. Frontsoldaterna reagerar med trots. I Linnas version uppstår nämligen inte lojalitet under hotet av disciplinstraff utan den växer när befäl behandlar dem som jämbördiga.

Annars var plutonens stridsmoral kanske bättre än i många andra förband. Koskela var borta, men han hade tryckt sin outplånliga prägel på plutonen, och Hietanen och Rokka var karlar som det var svårt att lämna i sticket. Hietanen gav aldrig några order. Han slängde kpisten på axeln och gick, och plutonen följde efter.

Lojaliteten brister aldrig mot de egna soldatkamraterna. Men till skillnad mot Runebergs bild av soldaten har Linnas personer egna huvuden att tänka med. De bedömer att kriget är förlorat långt tidigare än beslutsfattarna högre upp i militärhierarkin.

Vad jag förstår har överlevande frontsoldater som bearbetat sina minnen från kriget på näset uppskattat romanens verklighetsbeskrivning. Händelser och meningsutbytet mellan männen är realistiskt återgivna. Männen krigar för landets frihet men drivkraften är personlig. Situationerna de hamnar i ger ingen tid för filosoferande men männen fylls återkommande av insikten om att krig inte går att glorifiera. Det är olidligt på alla nivåer. Att vara rädd för döden, att tvinga sig över den rädslan och samtidigt se sin kamrat stupa på myren är ohyggligt.

Nationens krav på männen vid fronten går bortom det mänskliga. Det gällde då och det gäller nu. Ska jag sammanfatta Väinö Linnas budskap i ett par meningar gör jag det så här: Det är ett tungt ok att bli utvald till nationens försvarare. Men sno inte ifrån oss friheten.

Similar Posts:

• Där livskraften aldrig dog
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Gråt i gränstrakterna
• Collagebok perfekt för familjens historia

Sångmö, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när han Troja förstört, den heliga staden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.

Från de ikoniska raderna känner man genast språkets kraft att öppna portar till en bortglömd värld. Med hjälp av det starka bildspråket och den rytmiska hexametern får läsaren en suggestiv inblick i antikens sedvänjor och en djupare förståelse för betydelsen av identitet. Odysseus hemfärd, ett mästerverk i antik mytologi och episk diktning, tar oss med på en fängslande resa genom tid och rum.

Efter att ha segrat över trojanerna och påbörjat sin resa hem, utsätts Odysseus för en serie prövningar och äventyr på grund av guden Poseidons vrede. Genom hjälp av gudinnan Athena övervinner han gång på gång hinder för att slutligen återvända till sitt hemland, Ithaka. Dock möts han av en skara fräcka friare som i tio år har väntat på att Odysseus ska dödförklaras så att de kan tävla om giftermål med hans hustru Penelope och ta över hans kungadöme. Penelope hoppas in i det sista på Odysseus återkomst men är obeslutsam kring vad hon borde göra.

Eposets form, uppdelad i tjugofyra sånger med en tydlig berättarröst, skänker en rikedom åt berättelsen. Även om det inte finns någon ironi, finns det en barsk humor som ofta får läsaren att skratta till. Det finns återkommande epitet såsom “rosenfärgade Eos” vilket säkert gjort det enklare för Homeros att memorera texten. Rollfigurerna, även om de ibland kan upplevas som staffagefigurer, är tillräckligt mänskliga för att man ska kunna relatera till dem. Mötet mellan Odysseus och hans stackars mor i dödsriket är gripande och lämnar läsaren med en stark känsla av sorg.

Eposet kan ses som ett enda långt test av Odysseus karaktär. Vid ett tillfälle klagar Odysseus på sin lott och blir då snabbt påmind av en medborgare följande: “Ofärd lät [Zeus] väl tillfalla dig – du får ta det med jämnmod!” Oftast framställs emellertid Odysseus som en förebild, och han belönas med epitet som ”den kloke” och ”den lejonhjärtade” samtidigt som läsaren kan undra om Odysseus inte glömt dygden förtänksamhet; går han inte över gränsen när han slaktar alla friare?

Men överallt i blod och damm såg han dödade ligga,
Talrika, tätt vid varann, likt fiskar som sjömän har fångat
Och dragit upp med finmaskigt nät ur det gråvita havet
Och sen öst ut på en buktig strand; där trängs de i massor,
Vräkta i sanden, och längtar igen till vågornas sälta
Tills deras livskraft slutligen dör i den glödande solen

Tid är något som gestaltas från ett psykologiskt perspektiv och bör inte tolkas bokstavligt. Karaktärerna agerar konsekvent som om de hade hur gott om tid som helst. Ofta vill kungar att gäster stannar så länge som möjligt och eliten bjuder genomgående på njutningar såsom bad, god mat och diverse idrottsevenemang. Blinda skalder, som spelar musik och förmedlar historier genom sång, hyllas (kanske en blinkning åt Homeros själv). Detta säger något om grekernas självbild, avståndet mellan myt och verklighet till trots.

Hämnd spelar en betydelsefull roll i Odysséen, och nästan hälften av eposet ägnas åt att återställa den rättmätiga balansen i samhället. När Odysseus återvänder till Ithaka förvandlar gudinnan Athena honom till en tiggare för att testa inte bara hans hustru Penelopes dygd, utan även lojaliteten hos dem som arbetar för honom. Varför utmanar Odysseus lojaliteten hos alla, till och med sin ensamma änkling till far? Det kan tolkas som att kriget har förvrängt Odysseus perspektiv, så att han endast kan se världen i termer av vänner eller fiender. Det går till och med så långt att Zeus måste ingripa för att stoppa medborgarnas hämndaktioner som en följd av att Odysseus har dödat många av stadens unga.

Odysséen slutar abrupt efter Zeus ingripande (vilket visserligen sker genomgående i berättelsen), men lämnar läsaren med vissa frågor; kommer friarnas söner att hämnas i framtiden? Dessvärre har andra delar av berättelsen gått förlorade så fortsättningen kan vi endast fantisera om. Det öppna slutet gör också att texten kan tolkas på olika sätt och berättelsen överlag har fortsatt inspirera andra författare genom åren, särskilt när det gäller teman som exil och återvändande. Ingvar Björkeson förtjänar beröm för sin översättning av Homeros verk, där han framgångsrikt förmedlar betydande delar av det klassiska kulturarvet på svenska. Det man stundvis kan sakna är den språkliga rytmen och elegansen hos Lagerlöfs klassiska översättning.

Harry Martinson uttryckte läslusten bäst när han skrev:

Djupare kan man nog aldrig uppleva horisonten som ren glädje än då man läser slutorden i Odysséens andra sång:
Natten gick hän och det grydde till dag och vi seglade ständigt

Similar Posts:

• Myter och människor
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Akilles 2003
• Eros triggar till läsning

Jag kan avslöja att jag var aningen skeptisk om jag skulle bli golvad igen. Men samtidigt var jag nyfiken på när De tre bockarna Bruse ännu en gång kom ut i en ny version. Vad skulle kunna förnyas? En hel del visar det sig. Det är rätt kaxigt och samtidigt smart att Mac Barnett döpt sin bok till De tre bockarna Bruse, ingen underrubrik eller smart förvrängning. Det går bara ett uppslag innan en anar något stort.

Trollet satt i leran
och skräpet och smutsen.
Han lyssnade.
Han väntade.
Han hoppades att någon skulle gå över bron ovanför hans huvud.

”Jag är ett troll. Jag älskar mat.
Ben och kött, så delikat!
Och lycklig blir jag må ni tro
om ljud jag hör från klöv och klo.”

Den här historien är ifrån trollets perspektiv. Och vi bjuds in till hur otroligt hungrig han är. Hör bara:

Trollet petade ut öronvax med en smutsig
fingernagel.

Det enda han hade ätit på senaste tiden var en
gammal känga och lite gojs han hittat i sin navel.

Han höll faktiskt på att svälta ihjäl.

Visst får en viss sympati? Dessutom pratar trollet på rim. Det är rätt sympatiskt även om han rimmar på hur han tänker sig käka upp några bockar och i vilket recept han ska njuta av dem. Här handlar det om att berättelsen fördjupas, vrids till men samtidigt känns igen. Det jobbas på grundhistorien men illustrationerna bådar om att något är annorlunda. Jon Klassens bilder är halva historien. De jordiga bilderna är milda men samtidigt finns det spännande och lite läskiga detaljer.

Jag njuter av den här boken. Det är så ljuvligt berättat när perspektivet är förskjutet. Dessutom händer det helt oväntade grejer. Så även om en tror hur historien ska gå, och den till stor del följer det, så finns det vinklar & vrår som snurras till. Jag får sympatier för trollet. Att gå runt hungrig är farligt. Så glöm inte mellanmålet kära ni!

Similar Posts:

• Skolstarter och syskonskap
• Livat på playan
• Favorit i repris
• Nyklassiska troll
• Karatebrudar och grodkyssartanter

Det handlar om livet och döden, kärlek och uppgivenhet, samtidigt som allt berättas med en lågmäld, lugn ton som ger en viss kontrast till innehållet. I en del av novellerna målas en helt mörk tillvaro upp som sedan bemöts på ett oväntat sätt. I andra är det snarare vissa mörka element som bygger upp en spänning genom hur de växer eller förändras. Alla bjuder de in läsaren till egna tankar och tolkningar.

Några av berättelserna är över tio sidor långa, men de flesta är på bara ett fåtal sidor. En av dem, ”Kärleken och döden”, är bara ett enda stycke, knappt en sida lång – men inte på något sätt tunn. Med precisa ordval och tydliga scener växer trots det korta formatet en hel berättelse fram, nästan ett helt liv.

En fin egenskap hos de här berättelserna är att de tål att läsas om och om igen. Nästan varje gång jag återvänder upptäcker jag något nytt.

Enligt John Ajvide Lindqvists förord är boken ett bra val för den som ännu inte är bekant med Pär Lagerkvists författarskap men som vill bli det. Jag lägger till att det stämmer än mer tack vare Ajvide Lindqvists fina introduktion.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket
• Underliga vägar, här kommer vi

Jules Verne anses vara fader till den moderna science fiction-genren och äventyrsromaner, något som tveklöst lyser igenom läsningen av En världsomsegling under havet. Den utkom 1870 i Frankrike och genomsyras av både tidsandan och Vernes allmänbildande litterära gärning: den industriella revolutionen hade med hjälp av teknik skjutsat in världen i en modern tid där allt tycktes möjligt och globaliseringen tog sin början, världen skulle upptäckas och erövras. Allt detta återfinns i berättelsen om de tre männen professor Aronnax, hans betjänt Conseil och deras vän Ned Land som av en olyckshändelse kommer ombord på Nautilus, den mystiske kapten Nemos livsverk i form av en makalös ubåt. Det är en ubåt som förbryllar den annars mycket påläste professor Aronnax: till synes trotsar den diverse naturlagar, men, får han veta i samtal med kapten Nemo, i själva verket utnyttjas de på ett sätt som möjliggör saker som torde vara omöjliga. Detta tack vare kapten Nemos framstående vetenskapliga finess som han generöst delar med sig av till den mycket intresserade Aronnax.

De tre männen får följa med på en vidunderlig resa under havet, där varje ny upptäckt överträffar den förra: de får vandra på havsbotten i korallandskap, beskåda hela världens marina liv genom stora glasfönster ut i havet, jaga fiskar och andra havslevande djur med av Nemo specialgjorda vapen, se otroliga landskap och artrikedomar – allt under ytan, långt bort från den landlevande värld som kapten Nemo svurit att aldrig mer återvända till. Däri ligger också haken för de tre männen: de är i själva verket fångar, för den som en gång sätter sin fot på Nautilus riskerar att röja hennes hemligheter för omvärlden och får därför aldrig ge sig av tillbaka till ytan igen. Två brännande frågor följer alltså både männen och läsningen: kommer de kunna ta sig därifrån? Kommer de vilja ta sig därifrån?

Det är ett äventyr i sin renaste form som man som läsare får följa med på i En världsomsegling under havet, med lika delar romantiserande över den värld vi lever i, eller som i alla fall finns i vår närhet, lika delar informativa upplysningar om hur den är befattad. Och det känns, på vissa plan, lika aktuellt idag som för mer än 150 år sedan, kanske ännu mer – och det är väl häri själva kärnan av min tanke ligger – för vem skulle komma på att skriva en sådan bok som En världsomsegling under havet idag? Vem skriver äventyrsböcker idag? Och ändå, kan det vara så att det faktiskt är något som fattas oss?

Utan att bli alltför långrandig vill jag mena att den ömma och fascinerade syn på världen som Jules Verne förmedlar – som för all del kan anses vara banal, föreläsande och utdaterad – trots allt är viktig, både för hur vi människor ska fungera i världen, men också vad litteraturen måste få fortsätta vara för oss. ”Att läsa är att resa” är ett urvattnat uttryck, men kanske är det just den möjligheten jag menar har sinat sedan Jules Vernes dagar. Eller, kanske är det mer ett utblickande jag är ute efter måste få ta plats i litterauren: att läsa En världsomsegling under havet är att själv stå på Nautilus och blicka ut i havet genom de enorma fönstren i salongen och se något som inte finns i mig själv eller egentligen har något med mig själv att göra; det är att höja blicken och förstå att det finns en hel värld som fungerar bortanför mig själv och mina intressen.

Det är en insikt som läsning kan förmedla och som det måste finnas plats för, också i den litteratur vi läser idag. För även om vi inte på samhällelig nivå ägnar oss särskilt mycket åt att ”upptäcka världen” idag så som på Jules Vernes tid, tror jag att det är nödvändigt, lärorikt och lustfyllt för alla och envar att blicka lite mer utåt.

Similar Posts:

• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff
• Lustresa på villovägar
• Kulturhistoriskt småintressant
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?

När jag läste de första tjugo sidorna av Christa Wolfs Landet som icke är blev jag förbluffad. Den högtravande och intellektuella språkbehandlingen gjorde att jag kände mig rätt och slätt avvisad. Ville inte rösten bakom orden nå mig? Så här kan man väl inte skriva om man vill bli läst?

Muttrande vände jag mig till Wikipedia för att hämta lite mer bakgrundsfakta till bokens huvudpersoner, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. De levde i början av 1800-talet och författade teaterstycken och poesi. Bokens handling cirklar runt en tebjudning i närheten av floden Rhen. Att de två författande huvudpersonerna träffas där är en händelse som är helt påhittad av Wolf – i verkligheten har de aldrig mötts. Wikipedias historiska kontext gav mig hur som helst skjuts i läsningen. Det kändes också naturligt att göra markeringar med blyertspennan när jag läste.

Wolf formulerar sitt intresse för borgardöttrarna och fattigadeln i en stil som känns distanserad men som ändå har element av starkt engagemang. I böcker av exempelvis Jane Austen eller systrarna Brontë är vitterhet ett underhållande element men på den här tyska tebjudningen är känslan av tungsinthet stark. Då och då är jag oklar över vilken av personerna som säger eller tänker något. Associationerna är mångbottnade och introverta.

Intressanta teman utkristalliserar sig alltmer medan jag läser, och jag tror jag behåller presensformen här i recensionen för att illustrera hur texten och jag vill hänga med varandra en stund.

Det mest uppenbara temat är hur män och kvinnor hålls åtskilda från varandra, vilket också kommenteras i några replikskiften. Männen betraktar kvinnorna som ”det främmande könet” – och naturligtvis sker det omvända med samma övertygelse. Både män och kvinnor är bakbundna av konventioner och samhällets uppbyggnad. Wolf lotsar in läsaren i Kleists posttraumatiska ångest efter tiden i fält och möten med Napoleons trupper. Günderrode, i sin tur, är inte intresserad av att endast bli en mans hustru.

Ett annat tema är konstutövandets lockelse eller snarare att känna kallet som författare.

Det finns en längtan hos mig att prägla mitt liv i en förblivande form.

När gästerna i salongen minglar kommenterar en vän till Günderrode högljutt att hon inte ska bry sig om vad en litteraturkritiker har skrivit i recensionen av hennes debutdikter. Vännens lovord väcker motstridiga känslor hos henne, varför tror han att hon skulle vara omedveten om att offentlighet medför risken att få negativ kritik? Det där är en ganska snyggt inlindad erfarenhet som möjligen också Wolf kunnat relatera till under sin tid som författare, tänker jag. En vän som per automatik rusar fram och gulli-gullar bort kritik i stället för att analysera och ge nykter återkoppling.

Brytningstid skulle kunna vara ett tredje tema, vad jag kan se. Goethe var den tyska litteraturromantikens gigant vid 1800-talets början. När Kleist och Günderrode i mitten av boken börjar växla tankar med varandra finner de gemenskap. Här är det inte fråga om någon svärmisk kärleksromantik, utan det är ett intellektuellt utbyte som driver dem till varandra. De är i hög grad självmedvetna och har på varsitt håll begrundat bilden av den geniala diktaren, som författare liknades vid. Själva känner de sig som främlingar inför den romantiska epokens konstsyn. De bär båda på ett starkt självtvivel och de söker sin personliga väg i ordens bärkraft.

Under läsningen funderar jag också över Wolfs egen författarsituation. Hur ställde hon sig till sina möjligheter att uttrycka sig fritt i dåtidens Östtyskland – är det hennes tankar som Kleist förmedlar i denna passage?

Jag kan inte dela upp världen i gott och ont; inte i två förnuftsgrenar, inte i friskt och sjukt. Om jag skulle vilja dela världen, måste jag sätta yxan till mig själv, klyva mitt inre, hålla fram de båda halvorna för den äcklade publiken, för att ge den skäl att rynka på näsan: Var finns renheten. Ja, orent är det som jag har att visa. Inte att hugga tänderna i och svälja ner. Att springa ifrån, Günderrode.

Landet som icke är är nu instoppad i bokhyllan. Läsupplevelsen blev minnesvärd. Som en svårtillgänglig vän med sin återhållsamhet, kunde romanen till slut öppna sig och berätta något för mig. Litteraturen är väl ändå fantastisk – eller vad säger ni?

Similar Posts:

• Spionen som glömde bort
• Inte bara sjukhus
• Goethe!
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Självförbrännande tonårsuppror

Essäerna i den här samlingen kan alla sägas handla om hur det var att vara afro-amerikan, framförllt då i USA, i mitten av 1900-talet. De må ha hyllats av sin många skribenter i sin samtid, vilket också framhålls i flera citat på omslaget. Flera av de inledande essäerna uppfattar iallafall jag dock som ganska daterade. En essä handlar exempelvis om filmen Carmen Jones, från 1955. Den filmen har väl inte riktigt uppnått klassiker- eller kult-status, och själv har jag inte sett den, vilket jag gissar att jag inte är särskilt ensam om – något som också gör att essän i mångt och mycket inte känns särskilt relevant. Ytterligare andra essäer handlar exempelvis om litteratur som var klassisk redan när Baldwin skrev om dem, som exempelvis Harriet Beecher Stowes omdiskuterade Onkel Toms stuga. Just för att den romanen förblivit en klassiker så behåller ju Baldwins essä också indirekt en viss relevans. I ett par andra essäer kan man läsa exempelvis om livet i Harlem, eller som (svart) amerikansk student i Paris under 1950-talet. Måhända givande om man är intresserad av en samtidsskildring från den här tiden, men mycket av det känns inte särskilt relevant för vår samtid.

Men ibland gnistrar det till ordentligt. I mitt tycke allra mest så i bokens avslutande essä ”Främling i byn”. Även om den så klart också är skriven i, och reflekterar över, en viss given historisk kontext – närmare bestämt när Baldwin spenderade en tid i en isolerad liten by i Schweiz – så lyckas han här fånga många aspekter av vad det innebar att vara ”främling” som nog kunde ha varit skrivna idag. Först här får jag verkligen en känsla för varför Baldwin kunde bli så hyllad av somliga i sin samtid, och varför det kan vara relevant att läsa honom än idag.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• En filosofi för 1800-talet
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Vår bedrägliga samtid
• Deckare med bredd och djup