Den heter Nostalgia, inte Nostalgi. Det är inte fråga om att det var lite lagom bättre förr, det är ordets ursprungliga betydelse, grekiskans ”hemvändandets smärta”, ett nästan patologiskt tillstånd av saknad. Odysseus som kämpar sig mot Ithaka, Alexanders trupper som gör myteri vid Ganges och vänder hem, en kvinna som ligger i sin yngre älskares […][...]

I år avslutas två omfattande betraktelser av livet: Karl Ove Knausgårds Min kamp, och Bodil Malmstens loggböcker. Så tycker jag en kan skriva. Visserligen använder Malmsten mycket färre ord och går inte igenom livet på samma autistiskt övergripande sätt som Knausgård, det finns inte så mycket barndom i loggböckerna. Men vardagsbetraktelserna och funderingar som serien […][...]

Det finns ett hus någonstans i Slovakien, där du möter dina värsta mardrömmar. De som stigit in i detta hus har kommit ut på olika sätt förändrade, ingen blir sig riktigt lik igen. Vissa tappar förståndet av skräck. Andra finner lycka i att nu ha upplevt det värsta som kunde hända; efter detta finns det […][...]

Jag brukar rapportera väldigt detaljrikt om författarsamtalen på Internationell författarscen i Kulturhuset i Stockholm men så blir det inte i den här texten om gårdagens samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson, journalist på Sydsvenskan. Det brukar nämligen vara väldigt mörkt i hörsalen på tredje våningen och det becksvarta decembermörkret hjälpte inte till igår. […][...]

Så lätt att sugas in i, uppslukas av, falla för. Så svårt att skriva om. Det tycks som att intresset för del fem av Knausgårds Min kamp är svalare än för de tidigare delarna av sviten. Det är inte rättvist. Det här är inte den bästa av dem, inte den mest välskrivna men den mest […][...]

Tiden går alldeles för snabbt tycker vi. Hösten ska ju vara synonym med en bok och en kopp te i lugn och ro, inte fara mellan olika jobb och aktiviteter. Det är för väl att en bok alltid går att ta med sig på tunnelbanan, bussen eller tåget (eller varför inte en ljudbok i bilen) […][...]

Äntligen stod prästen i predikstolen. Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Döden kom med ölbil. Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig […][...]

Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera? …Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på […][...]

Här börjar historien: På en motorväg någonstans i USA:s sydstater på 70-talet voltar en bil ner i diket. Kvinnan i passagerarsätet, gravid med romanens berättare, har tröttnat på sin mans misshandel. Hon kopplar loss hans säkerhetsbälte och rycker tag i ratten, det första helt egna beslut hon någonsin fattat. Nä, vänta, här börjar historien: På […][...]

En del konstnärer måste man ta på större allvar än de vågar eller vill själva för att få ut maximalt. Olle Ljungström och Magnus Hedlund till exempel. Det alltför smarta hos Ljungström och alltför göteborgska hos Hedlund får man omvandla. Lustiga ironier blir till hjärtskärande ensamhet. Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag […][...]