I år avslutas två omfattande betraktelser av livet: Karl Ove Knausgårds Min kamp, och Bodil Malmstens loggböcker. Så tycker jag en kan skriva. Visserligen använder Malmsten mycket färre ord och går inte igenom livet på samma autistiskt övergripande sätt som Knausgård, det finns inte så mycket barndom i loggböckerna. Men vardagsbetraktelserna och funderingar som serien består av skapar samma typ av lapptäcke över vad det innebär att leva som människa, som någonsin Min kamp gör.
Loggböckerna har sitt ursprung i en blogg, www.finistere.se, som Bodil Malmsten startade i och med att hon skaffade sitt hus i Finistère 2000. Här blandas högt och lågt i en salig röra. Det är snabbläst och, som en blurb på baksidan förkunnar; starkt beroendeframkallande. Jag, som inte läst de andra tidigare, vill genast ha dem när jag är klar.
Märkligt nog står de inte uppradade bredvid varandra på en liten piedestal när jag kommer in i bokhandeln. Nej, jag får gå till biblioteket för att hitta dem. Fast jag helst vill äga alla själv, så vackra små skapelser rent layoutmässigt också! Text varvas med bilder, ibland förstår jag kopplingen direkt, ibland måste jag fundera lite. Ibland skapar de motsägelser. Ibland tilltalar de mig estetisk, ibland inte.
När jag förkovrat mig lite i de tidigare utvidgas lapptäcket ytterligare. Snygga paralleller, saker som återkommer, som mullvadarna i gräsmattan och drömmen om en fin trädgård, de feministiska iakttagelserna, det egna skrivandet (och ickeskrivandet), livets förgänglighet.
Sista boken är svart. Ett ljusrosa band fungerar som bokmärke. På omslaget i en liten fyrkant: en sepiatonad bild av, vad jag förmodar, Nikola Tesla, som genomför ett av sina experiment i vetenskapens tjänst. Blixtrar av elektricitet far genom rummet.
Hade Nikola Tesla, ”geniet som tände världen, mannen som uppfann nittonhundratalet” i lugn och ro fått knäcka formeln för utvinningen av energi ur den enorma pool av gratis energi som omger jorden, hade vi sluppit den miljökatastrof som hotar vår planet nu, vår fina blå planet.
”Electric power is everywhere present in unlimited quantities, it can drive the world’s machinery without the need of coal, oil, gas or any other fuel.”
När multimiljarddollarmiljardärerna i de stora elföretagen hörde Tesla tala om gratis energi åt alla blev de skräckslagna för att förlora sina fult förvärvade förmögenheter.
De hörde Teslas ”Obegränsat med energi som kan driva världen utan att det behövs kol, olja, gas eller något annat bränsle” och fick panik.
Slutade sponsra hans forskning och såg till att ingen annan gjorde det.
Exempel på sanningar en får sig serverade i Malmstensk anda. Och jag älskar det! Det är dräpande, inte sällan tar författaren tydligt ställning, på ett sätt som får kulturjournalister att framstå som mjäkiga pajasar. Hon funderar över synen på invandrare (och beklagar att vi fortfarande inte hittat ett bättre ord för det), betraktar tiggarna på stan (och ger vid ett tillfälle en femhundrasedel till en av dem), funderar över Slussens förvandling och skogens avverkning (under de till egna verket blinkande rubrikerna ”Priset på vatten vid Slussen” och ”Priset på skogen i Sverige”). Hon är rolig, ärlig, orolig och skarp. Kanske framför allt skarp.
Det är inbrott husen i kvarteren utsätts för, inte bomber som andra kvarter i världen drabbas av.
Sen kommer allvaret in också. Livet, som knackar på mitt i allt det andra en ägnar sig åt. Plötsligt är det en av kontakterna som tystnar. Ett dödsfall, men på det där anonyma viset (som så få i dagens blottarsamhälle ägnar sig åt) är sorgen privat. Stor; absolut skriver hon om den. Men personen bakom förblir hemlig. Vi får aldrig veta vem som har dött, bara att det är en människa av stor betydelse för henne. Även detta tycker jag är befriande skönt. Och ur romankonst sett; exempel på bra gestaltning. Så här ser döden ut. Oväntad, alltid ovälkommen, lämnar ofattbar tomhet i sina spår.
Boken är uppbyggd av korta små kapitel, blogginlägg, som jag slukar så snabbt att jag nästan glömmer dem efteråt. Det är en bok att slå i, som ett uppslagsverk, med tänkvärda visdomsord för dagen. En sak som irriterar mig, och som verkar vara en trend nu eftersom jag märkt av det i många böcker den senaste tiden, är att radbrytningarna infaller lite för ofta för att det ska kännas motiverat. Ofta enbart en mening per rad. Jag är inte dum i huvudet, jag kan läsa löpande text. Effekten av poängtering försvinner liksom om det ska ropas varg hela tiden…
I mitten någonstans skriver Malmsten att hon sitter fast, i arbetet med just den här boken, och att hennes tanke var att inte följa kronologin men att det ändå skulle infinna sig en omärkbar kronologi av sig självt, genom betraktelserna hon tar upp. Det är ett intressant grepp att gå utanför sin text på det viset, och hade det inte varit just den bloggande formen på det hela hade jag kanske protesterat, tyckt att hon visade mig byggnadsställningen. Bryt inte förtrollningen! Visa inte dina svagheter.
Men det är just det Bodil Malmsten gör. Hon visar upp alla sina svagheter, nu är hon tillbaka i Sverige, Stockholm, och det är både upp och ner med den saken. Krämporna kommer och går, hon saknar sin trädgård i Finistère och drömmer om att skapa en vacker balkong som aldrig blir av. Och det är ett annat Sverige hon kommer tillbaka till, än det hon flydde från.
”Funktionell dumhet innebär att man är kompetent och gör sitt jobb som man ska, men utan att kritiskt reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt.
De funktionellt dumma ställer inga kritiska frågor.
Funktionell dumhet kan också innebära att man tar flummigt visionsprat på allvar.”
Säger Mats Alvesson, professor i organisation vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Sammantaget pendlar jag mellan att tycka att Malmstens loggbok (och loggböcker) är geniala, och att undra varför jag ska lägga tid på att läsa det här. Jämfört med tidigare loggböcker är den avslutande delen något mörkare, men också mer precis. Vågar vara allvarlig, utmanande, och samtidigt förlåtande. Jag hoppas att ansvariga tar sitt förnuft till fånga omedelbart och ger ut en guldkantad liten box med dessa fina loggböcker. Jag kommer att köpa den och ge till alla mina vänner, särskilt de som inte orkar läsa Knausgård. Det här är mer lättillgängligt, roligare, inte så tjatigt och bättre språkligt. Bodil Malmsten har visat att bloggkonsten inte är någon dagslända, till för oseriöst dravel om vad du har på dig eller vad du åt till middag. Snarare kan bloggen i sin ädlaste form fungera som en loggbok över livet.
I värsta fall är den bara aktuell i stunden, som en spegling av nutiden, fast det är inte fy skam, det. I bästa fall är den tröstande, styrkande, odödlig. En hand att hålla i även för dem, som Malmsten tillägnar denna bok: ”de som inte är födda än”.
Publicerad: 2013-09-17 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-16 21:46
En kommentar
[…] kan köpa boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är dagensbok.com, Kulturbloggen och […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).