Det är en tjock och långsam roman. Språket, tiden och funderingarna får breda ut sig och är ett trevligt avbrott från de många snabba och effektiva böckerna som passerat förbi. Murakami vågar låta berättelsen flyta ut, ta plats och beskriva det vardagliga. Den här gången spenderas största delen av tiden i ett litet, isolerat samhälle i bergen. Ja, och i staden med en oviss mur. Staden dit ingen får komma utan att först separera från sin skugga.

Men det var det här med brösten. Det känns bara mer och mer fånigt, gubbigt och tröttsamt för var bok. Murakami blir äldre. Jag som läsare blir äldre och åldersskillnaden mellan huvudpersonen och hans ungdomskärlek blir större och större. Den äldre mannens blick på den unga kvinnokroppen. Jag brukar ignorera det för att hitta boken där bakom, men istället för att låta det flyga under radarn så vill Murakami i den här boken dra allt till sin spets. Hela berättelsen bygger i slutändan på den manliga blicken.

Ute i verkligheten finns två ungdomar, en flicka och en pojke som förälskar sig i varandra. Men, så plötsligt en dag försvinner hon. Det var bara hennes skugga som var i den verkliga världen, hennes sanna jag finns i staden med den ovissa muren. Det tar pojken många, många år innan han tillslut lyckas ta sig till staden, separera från sin skugga och bli insläppt genom porten. Han har hunnit bli medelålders, men flickan är fortfarande 17. Och hon har inget som helst minne av att någonsin ha träffat honom, för det var ju i själva verket hennes skugga han lärde känna som ung.

Trots att berättelsen hela tiden cirkulerar kring staden och flickan utspelar sig de bästa delarna utanför. På ett bibliotek, i bergen. Där mannen får jobb som bibliotekarie på ett privat bibliotek med en excentrisk grundare. Det är sakta, vardagligt och här Murakamis särskilda sätt att berätta kommer till sin rätt. Det händer inte mycket, det är kallt, det är snö, han eldar. Sköter sina arbetsuppgifter på biblioteket. Börjar lära känns folk i staden. Äter blåbärsmuffins. Det tar några hundra sidor men tillslut kommer jag kommer äntligen in i berättelsen och kan sätta mig ner vid brasan och koppla av.

Similar Posts:

• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• 1¿Que?84

Det är en småputtrig tillvaro i butiken, kunderna kommer och går, Hitomi engagerar sig i Nakanos kärleksaffärer, i nya objekt som kommer in i butiken och i historierna om Masayos nya flammas hyresvärd som har en otrolig trädgård och en långhårig hund. Nakano åker på arbetsresor till olika delar av landet för att hjälpa till med värdering av föremål, trots att han egentligen inte håller på med sådant. Hitomi börjar intressera sig för Takeo som inte säger särskilt mycket, i början till synes mest av uttråkning, sedan allt mer nyfiket och passionerat.

Nakanos secondhandbutik är den andra boken av Hiromi Kawakami som finns översatt till svenska, efter succén Senseis portfölj. Det finns många likheter mellan böckerna – också här får läsaren följa en grupp människor som inte verkar vara några sociala ess, som lever en tillvaro som liksom lunkar fram, utan någon direkt dramaturgisk båge, som trots detta (eller tack vare?) är helt oemotståndliga. Det gemensamma liv som dessa udda karaktärer delar bjuder in till en varm atmosfär, där livet får pågå utan brådska, där maten som karaktärerna äter beskrivs som en lika viktig del som vilken avgörande händelse som helst. När Nakano blir knivhuggen av en kund tas det med jämnmod, ganska snart blir det bättre igen. När det stormar i Masayos kärleksliv äter hon ute på restaurang i stället för i det lilla bakre rummet till butiken, men bara i en vecka.

Nakanos secondhandbutik är en mjuk bok som genom sin enkelhet hyllar det grundläggande i livet, som hänför i den fingertoppskänsla som finns i texten kring människors egenheter och som vaggar in läsaren i en behaglig, trygg lunk, långt bort från vår annars överstimulerade verklighet.

Similar Posts:

• Finstämt om möten över mat
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Mycket mer än en deckare
• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• Växelsång mellan man och stad

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Småputtrig, mjuk pärla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Mörka noveller med twist
• Come on katten, det svänger!

Kazu minns sitt liv, ett hårt liv där de få stunderna av lycka skyms bakom förluster och svårigheter. För att försörja sin familj har han tvingats arbeta långt ifrån hemorten och på så sätt nästan blivit en främling för sina närmaste. Mellan minnena tränger sig nuet på och bryter in i berättelsen som enerverande ljudeffekter eller som samtal mellan för Kazu vilt främmande människor. Han hör staden, på sätt och vis är han ett förmänskligande av staden.

Parken och staden liksom Kazu blir till kärl för bevarandet av historien: en kejsare och ett slag, en släkts traditioner, en sons examen, ett bygge av stadion för ett olympiskt spel. Och om Kazu på sätt och vis är en plats är platsen också en huvudperson i sin egen rätt.

Jag tycker att det är som bäst när man får stanna i Kazus tankar och minnen, kanske allra helst sådant som inträffat nyligen, som ett längre samtal hemma hos en annan hemlös (ja, det är en oxymoron men de skapar sig hem av nästintill ingenting).

När omgivningen blir för högljudd kan jag förstå det men jag blir samtidigt störd och tycker att när poängen uppnåtts behöver man inte stanna kvar alltför länge i utrop och dialoger.

När jag söker besläktade böcker får den korta romanen mig främst att tänka på en veritabel tegelsten: James Joyses Odysseus. Kazu blir en Leopold Bloom som rör sig i ett Tokyo som speglar Dublin men i mycket mindre skala.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ett modernt hus fullt med böngroddar
• Småputtrig, mjuk pärla
• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen

Yoko Ogawas klassiker från 1994 beskrivs som en fabel om en tillvaro som präglas av totalitarism. Berättelsen skildras ur en ung författares ögon, och glidningen mellan det konkreta, vardagliga i livet på ön blandas skickligt upp med det fabliskt drömska och uddlösa:

På kvällen var ön ännu tystare. Människorna som var på väg hem från sina arbeten gick med nedböjda huvuden, barnen sprang snabbt in i sina hem, lastbilarna körde skramlande om mig när deras varor var slutsålda på de kringflyttande marknaderna och det bullrandet ljudet från motorer, som verkade vara i dåligt skick, dröjde sig kvar.
Omgivningen fylldes av en tyst stillhet som om hela ön förberedde sig själsligen för det utplånande av någonting som kanske skulle komma att inträffa dagen därpå.

Hos jaget, precis som hos de flesta andra på ön, finns inget motstånd mot att ting efter ting upphör att existera, bara en flyktig undran över hur länge det kan fortgå – vad händer egentligen när omvärlden upphör att existera bit för bit utan att något nytt uppstår? Sedan finns det de som av någon anledning minns allt. De måste hålla sig gömda från den hemliga polisen som upprätthåller ordningen på ön kring alla utplåningar och ser till att de är totala; inte ens i minnet får de utplånade sakerna leva kvar.

De förlorade minnenas ö är en sällsam historia som, trots att det är en dystopi och beskriver ett totalitärt förtryck, är småputtrigt mysig på ett sätt som gör att de obehagliga insikterna och stora tankarna om livet och döden slinker in i sinnet under läsningens gång nästan omärkbart. Mer än att fokusera på det totalitära maskineriet eller människans motstånd, landar berättelsen i människans märkliga förmåga att finna sig tillrätta och uppskatta vad som finns kvar i tillvaron, snarare än det som utplånats.

Similar Posts:

• 5/10
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Våld, åtta till fem
• Amor vincit omnia
• Småputtrig, mjuk pärla

Hiromi Kawakami har skrivit en bok som är som lätta fingertoppar mot pannan. Här finns inga stormiga känslor eller intriger; allt är mjukt, behagligt och helt oemotståndligt. Det är något mycket meditativt i att få följa Sensei och Tsukiko genom deras måltider av traditionella japanska maträtter, att få vara inuti Tsukikos huvud och se världen genom hennes stillsamma blick. Detaljerna – maten, omgivningarna, de små tankarna kring livet, spelar huvudrollen, och tack vare det liksom smälter de stora teman som boken rör sig kring in i en, nästan obemärkt. Det är trots allt en bok som handlar om stark förälskelse – och stark vänskap, om självständighet och ensamhet, om liv och död, men det är serverat i aptitliga små skålar med varm nudelsoppa.

Det är utöver detta mycket uppfriskande att få läsa om en trettioåttaårig kvinna som är vaken och skarp, och inte reflekterar över samhällets krav på att stadga sig och skaffa familj – eller vad någon eventuellt anser om att inleda en relation med en mycket äldre man. Allt sådant lämnas därhän, vilket känns positivt överraskande, kanske mest med tanke på att mina tidigare erfarenheter av japansk litteratur är baserade nästan enbart på Haruki Murakami, som ju också har ett särskilt öga för detaljer, men vars kvinnoporträtt känns minst sagt otidsenliga.

Sammanfattningsvis är Senseis portfölj en fint inslagen liten present man absolut bör ge till sig själv.

Similar Posts:

• Småputtrig, mjuk pärla
• Mat som kärlek
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ve den stackars pendlaren
• Imponerande japansk rikedom

Yoshinobu Mikami jobbar på polisen i Tokyo. När boken öppnar är hans dotter försvunnen, vilket tär på honom och framför allt hans fru som isolerat sig hemma för att alltid kunna svara i telefonen. Mikami har dessutom degraderats till pressansvarig, ett svårt jobb med tanke på att inga detektiver vill prata med journalister och journalisterna i sin tur anklagar polisen för att undanhålla information för att undvika kritik. När Mikami upptäcker oegentligheter i ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka sätts bollen i rullning och drar läsaren med sig.

Nu kanske du tänker “Vadå originell? Två sammanlänkade fall av försvunna flickor låter rätt standard.” På vissa sätt är det så. Men allting förhöjs för den västerländska läsaren av att kontexten till handlingen är så annorlunda från vad de flesta av oss är vana vid. Det japanska samhället lyser hela tiden igenom och får mig att haja till. Handlingen är spännande redan den, men ovanpå det håller boken mitt intresse genom alla detaljer som avslöjar nya saker om Japan för mig. Allt från hur relationen mellan olika poliser och avdelningar ser ut, till hur man behandlar vittnen, till att undersökningen avbryts av uppståndelsen kring kejsarens död. Det ger ett extra djup till historien och får mig att vilja läsa mer och mer.

Sina sexhundra sidor till trots (med liten text dessutom) är 64 verkligen att varmt rekommendera till alla deckarfantaster och även till den som inte brukar gilla deckare, för det här är så mycket mer. I sitt hemland har boken sålt snabbare än man kunnat fylla på den och i Tyskland vann den pris för årets bästa deckare när den översattes. Missa inte denna internationella pärla helt enkelt!

Similar Posts:

• Murakamis sorgsna meditationer
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Kalla brott och osynliga händelser

Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte och ett namn. När journalisten Shiori Ito den våren gick ut offentligt med sin överklagan mot åklagarens beslut att inte väcka åtal för den våldtäkt hon utsatts för ett par år tidigare, stod hon påtagligt ensam. Hennes familj vågade inte längre hålla kontakten, och hon fick svårt att utöva sitt yrke, eftersom den hon anklagat var en högt uppsatt medieman.

Originalutgåvan av boken Black box kom ut samma år. Där vill Shiori Ito inte bara berätta om det hon själv varit med om, under och inte minst efter övergreppet, utan också sätta ljus på och påverka Japans sätt att hantera sexuella övergrepp.

För att göra det har hon bland annat besökt Sverige och våldtäktsmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Det är förstås intressant ur ett svenskt perspektiv – den svenska våldtäktsstatistiken är ju minst sagt omdebatterad. Enligt FN-uppgifter som Ito återger ligger Sverige i topp med 58,5 fall per hundratusen invånare. Japan däremot intar plats 87 med bara 1,1 fall per hundratusen. Samtidigt svarar en av femton japanska kvinnor i en anonym undersökning att de har tvingats till sex, och det är inte så svårt, när man läser om Itos erfarenheter, att förstå varför benägenheten att anmäla är liten.

2015 bjuds den unga aspirerande journalisten ut på middag av den äldre chefen, under förespegling att prata jobbmöjligheter. De dricker en del, men långt ifrån vad Ito brukar tåla. Plötsligt blir hon yr, och minns sedan ingenting, fram till att hon vaknar på den högt uppsatte mediemannens hotellrum med honom över sig. Hotellets övervakningsfilmer visar hur han släpar henne till sitt rum.

Gång på gång får hon berätta om den här kvällen för polisen. Hon får rekonstruera den, med en docka över sig, i polisens träningssal, inför en rad av manliga poliser. Gång på gång får hon ovidkommande frågor om sitt sexliv och sina preferenser. Gång på gång blir hon avrådd att anmäla. Det som hänt är ju så vanligt. Och svårbevisat. Och pinsamt för alla inblandade.

Tiden går och Ito börjar ge upp hoppet om en lösning. Mediemannen befinner sig utomlands. Så kommer plötsligt beslutet om att han ska häktas. Utredande polis står beredd på flygplatsen. Då dras plötsligt häktningsbeslutet tillbaka, utredarna byts ut och fallet läggs ner. Tjänster och gentjänster tycks bytas på höga nivåer.

Jag önskar att jag kunde säga att den här boken får mig att förstå hur ett land som ibland verkar närmast överlägset civiliserat kan fungera så i grunden ociviliserat. Japan är ju känt för sin låga brottslighet, men nu undrar jag snarare hur representativt Itos fall är. Hur vanlig är den här vänskapskorruptionen? Hur ofta går status före rättvisa, och hur ofta är det snarare fråga om att brott inte leder till åtal eller ens anmäls för att det helt enkelt känns lönlöst?

Handlar det ”bara” om sexualbrott och brott mot kvinnor? I World Economic Forums ”Global Gender Gap Report” hamnar Japan på 110:e plats av 149 länder. Abort är till exempel bara tillåtet med mannens tillstånd, även om graviditeten är en följd av våldtäkt. Om detta skriver svenska Hanna Aqvilin i förordet till Black box, och frågan är om inte jag som läsare rakt igenom hade behövt även hennes utomstående ögon på det där fascinerande, problematiska, svårbegripliga landet.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• En klubb för oss alla
• En oskuldsfull häxa
• Ve den stackars pendlaren
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn vars liv alltmer tagits över av konferenser om än det ena, än det andra. Hon skriver sina memoarer, blir känd och går i exil, först till Väst-Berlin och sedan till Kanada.

I romanens mittendel är det inte isbjörnen, dottern Tosca, som har ordet, utan hennes tränare Barbara. Här är vi i Östtyskland, och DDR har fått nio isbjörnar i present av Sovjetunionen som man behöver göra något riktigt pampigt av. Alltså plockar man in Tosca, som blir stjärna i ett nummer där hon med tungan plockar en sockerbit ur Barbaras mun. Numret kallas ”Dödskyssen”.

I det här perspektivbytet tappar Tawada mig lite. Jag har hängt med och försökt bena ut logiken i att modern/mormodern är en isbjörn med cirkusträning, men samtidigt tycks ha gått i skolan, kan skriva sina memoarer, bo i lägenhet, handla en jädra massa lax i snabbköpet och diskutera litteratur med bokhandlaren, och nej, det kanske aldrig riktigt blir just logiskt, men klart läsvärt.

I den sista tredjedelen återgår romanen till isbjörnsperspektivet med Toscas son Knut. Han växer upp flaskmatad av människor på Berlin Zoo, bortstött av sin mor. Denne Knut har tydligen funnits på riktigt och tjänat som inspiration till Tawadas roman.

Med Knuts perspektiv på människorna och sin egen isbjörnstillvaro fångar romanen mig igen. Knut är också mest renodlat isbjörn, begränsad av sin inhägnad på zoo och livet som djurkändis. Gemensamt med sin mor och mormor har han att han snart inser att hans roll är att charma sin publik, samtidigt som han helt saknar kontroll över hur han framställs och reproduceras.

Pressen skrev ofta om mig. När Christian tog med sig en artikel läste Matthias den högt för mig, och jag studerade varje mening en gång till i ensamhet på kvällen. ”Den första simlektionen för Knut.” Man tog en bit av mitt liv och spärrade in den på tidningspapper. När jag badade skulle Knut egentligen förbli inrymd i det här jaget som just badar, och inte bli förflyttad till tidningspapperet en dag senare. Kanske skulle jag ha förhindrat att så många människor fått reda på att jag heter Knut. De använde mitt namn hur de ville för att roa sig.

När det gäller människor finns ju sedan länge en debatt om vem som har rätt att försöka skildra vems erfarenheter och perspektiv. Den debatten är både viktigt och farlig. En av litteraturens stora uppgifter är ju just att vidga perspektiven, låta oss pröva det oprövade. Vem vet egentligen vad en isbjörn är, hur den kan tänka eller känna? Att pröva det måste helt enkelt fascinera.

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner
• Att vara ett kommunismens barn
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Fotterapeut berättar vidare livshistorier
• Djur som inspirerat

Na-o-mi, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Läpparna tar en resa mot varandra och slutar vid ”mi” i ett igenkännande leende. Det är samma historia vi läst så många gånger förut, om den självutnämnda gentlemannen som åtar sig att uppfostra ett ovanligt vackert barn för att sedan nästan på hennes begäran dra in sin erigerade penis i far-dotter-relationen. Det finns så många liknelser i böckerna att man nästan inte kan läsa Naomi utan att läsa om Lolita – vår berättare Joji för till och med dagbok där han betraktar sin dotters kropp rätt ner i porerna.

Tanizakis böcker behandlar hur människor drabbas av och hanterar mötet mellan det japanska och det västerländska, men de har andra återkommande teman. Naomi har starka erotiska inslag och har smak av sadomasochism och förnedring som återfinns i flera av hans böcker. Detta gäller inte minst i hans illa dolt självbiografiska bok Somliga föredrar nässlor vari huvudkaraktären öppet accepterar och uppmuntrar sin hustrus erotiska äventyr med en älskare medan han själv tankfullt betraktar sin svärfars trettio år yngre konkubin, Ohisa. I Nyckeln (även filmad av briljante Tinto Brass) underkastar sig en hustru sin erotiskt besatta make trots sitt äckel, medan hon sedan finner nöje i att mer eller mindre öppet ta sin dotters fästman till älskare och förnedra sin lycklige make. I Kvicksand blir en ung hemmafru besatt av en väninna och inleder ett förhållande med henne som efter en tid utvidgas till att inkludera hemmafruns make. Jag kan ge flera exempel som känns lika woke som den dag de skrevs. Ingen kan anklaga Tanizaki för att vara vare sig heteronormativ eller monohetsande.

Ohisa är en flicka som uppfostrats av sin sugar daddy till att bli hans perfekta kvinna, liksom Naomi uppfostras av Joji och Murasaki uppfostras av Genji. Detta att män adopterar unga flickor och uppfostrar dem till lydiga sexdeltagare och förfinade damer är ett fascinerande ämne. Idag behöver en man bara köpa en real doll men på den gamla goda tiden behövde han få tillåtelse från familjen och sedan ägna åratal att kultivera den knoppande kvinnan. Inte ens då är man säker, dessutom. Både Naomi och Dolores avskyr sina respektive fäder, en inte helt ovanlig reaktion även utan incest, inte minst eftersom dessa män genomgående är totalt motbjudande (Elvisfans, don’t @ me).

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• En sexuell utvecklingshistoria
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• En guide till sexuell frihet