Jane Austen skrev oförglömliga romaner, men mig veterligen besökte hon inte samma historia flera gånger. Därför är det svårt att föreställa sig att hon själv skulle ha skrivit en fortsättning på berättelsen om Elizabeth Bennet och mr Darcy. Nu har deckardrottningen P.D. James gjort det i stället. Det var med stora förväntningar jag började läsa […][...]

Jag har svårt att tänka mig en bättre eftermiddag än att tillsammans med familj och goda vänner inta Afternoon tea. Det är något med traditionen, de eleganta laxsnittarna, de precis lagom söta, nybakade och rykande sconesen, den bittra apelsinmarmeladen tillsammans med len clotted cream. Och att avsluta med en riktigt god tårtbit. Det är traditionen […][...]

Utgivningsdatum för Elin Lindqvists reportagebok Fukushimas färger är den 11 mars – på dagen ett år efter katastrofen i Japan 2011: jordbävningen, den väldiga flodvågen som utplånade hela städer och byar längs den nordöstra kusten och haveriet i kärnkraftverket Fukushima Daiichi. Lindqvist var på plats i de drabbade områdena en vecka efter katastrofen och i […][...]

Det är abstinensen efteråt som får mig att tänka att P D James faktiskt lyckats. Den där vaga irritationen som infinner sig när någon av Jane Austens romaner slagits igen för den här gången, missnöjet med att inte verkligheten är fullt så där välformulerad, skarpögt kvick och poetiskt rättvis som romanvärlden. Deckardrottningen P D James […][...]

Kanske är det Sisela Lindbloms förra roman, omdebatterade De skamlösa, som gör att jag har svårt att förstå mig på The Agency. De båda romanerna är lika. Och ändå inte. Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. […][...]

Att ”flickboken” har förändrats sedan mitten av 1800-talet när det börjades skriva böcker med flickan som tydlig målgrupp är självklart. När flickboken tog sin form skrevs den ofta i uppfostringssyfte för att lära flickor hur de skulle växa upp till fina kvinnor. De skrevs ofta av kvinnor med ett mansnamn som pseudonym, för flickor. Motsvarande […][...]

Man kan tycka att det borde vara knepigt nog att översätta en så frispråkig och skarptungad roman som Norrtullsligan till film 1923 om det bara var året det ankom på. Men det här är flera år innan talfilmen uppfanns och Elin Wägners ironiska dialoger måste alltså klippas ner till kroppsspråk, replikskyltar och ett pianosoundtrack. Vad […][...]

Det är tidigt 1800-tal och ett nytt sätt att se på världen börjar tränga sig in i salongerna och in i medvetandet hos invånarna i den lilla kuststaden Lyme Regis. Här bor den unga Mary Annings, en flicka som av grannarna betraktas som en smula mystisk. Hon överlevde som litet barn ett blixtnedslag, och hon […][...]

Inför läsningen av Nina Wähäs nya bok, Titta inte bakåt, (recension kommer) läser jag om hennes debut S som i syster. Det är då jag inser att jag på kort tid har läst tre svenska debutromaner som handlar om just systrar. Det är Blenda och Trine i Monica Wilderoths Jag ska räkna till hundra och […][...]

Om man kan sin Austen har man nog skämts ikapp med miss Elizabeth Bennet när systern Mary med bottenlöst allvar serverar sina religiösa moralpredikningar till eftermiddagsteet. Eller hur hon, likt en ostämd fiol, gnisslar fram ett ode vid pianot på någon av Hertfordshiresocietetens tillställningar. Den fula ankungen, som i Pride and prejudice aldrig tillåts bli en […][...]