Bob Dylan började skriva den här boken någon gång i mitten på 60-talet. Vid den tiden gick han på ett antal inte helt lagliga substanser, levde bakom solglasögon och spottade ur sig låtar snabbare än skivbolaget hann ge ut dem. Det här var tiden då hans texter svämmade över av trasnapoleoner, korsbenta pirater, Einstein utklädd […][...]

När bokhandlaren Giambattista Bodoni är sextio får han sin första stroke. Men det vet han inte när han vaknar; han vet inte ens vem han är. Hjärnblödningen har huggit av hans minne på mitten, och han minns allt han läst men ingenting som han upplevt själv. Han kan citera Shakespeare, Joyce och Poe, men vet […][...]

Witold Gombrowicz Dagboken är en av världens bästa böcker. Kanske den allra bästa nittonhundratalsboken. Jag brukar visserligen säga att Prousts På spaning efter den tid som flytt är den bästa, men frågan är om inte Proust – i sin snobbiga lilla sportbil, med chauffören Agostinelli vid sin sida – får nöja sig med en god […][...]

Johannes Anyuru har valt att debutera på ett ganska modigt sätt. I sin diktsamling använder han ett kanoniskt verk, Homeros' Iliaden, som "ram och resonansbotten", som han själv skriver. Han sällar sig till en stor skara författare som, med olika resultat, använt ett tidigare verk eller en myt som bakgrund till handlingen eller som tematisk […][...]

Muntliga röksignaler av författaren som knappast behöver någon introduktion är en självbiografi av den ärligare sorten. För att lyckas ta sig in i texten krävs koncentration av det meditativa slaget eftersom den vid första anblick verkar bestå av rent nonsens. Men ger man inte upp efter de första försöken att läsa denna bok finner man […][...]

Det finns en paradox i den här boken, den ska tilltala yngre läsare och är därför flashigt skriven med diverse olika stilistiska knep som närmast kan liknas med serietidningspråket, messandet eller chattandet på nätet. Estetiskt sett ser det coolt ut, lite banbrytande sådär. Men det blir snabbt för mycket av det goda. Och det är […][...]

När jag tar mig an ett storverk gör jag det med pennan i hand, för att stryka under och slå upp, lära mig saker. I Bergtagen hittar jag massor av nya ord och jag känner stolthet, när jag får deras mysterium förklarat och hjärnan sväller som en inlagd gurka. Det är ett arbete således att […][...]

Så här emot julens önsketider har jag nöjet att recensera en av mina favoritböcker: Slakarpojken. Tyvärr har redan en perfekt ekvation om denna bok formulerats, men inte av mig. Jag blir bara ett språkrör, men jag måste uttrycka meningen eftersom den helt fångar bokens ande: En del Huck Finn, en del Holden Cauldfield, en del […][...]

Sagor som räcker till tusen och en natt. Att få vandra barfota över knastertorr sprucken ökenmark mellan minareter och cypresser med klirrande guldringar om anklarna och i öronen. Tunt, tunt tyg att skyla kroppen med och le med svarttuschade kattögon över slöjans kant. Dofter av rökelse, starkt kaffe, fet getpäls och kamelurin. En timmes resa […][...]

Liksom Natur och Kulturs Filosofi för nybörjare och Bakhålls böcker om Kafka och Einstein är Joyce – en introduktion en kortfattad seriebok om ett stort ämne. Det är ett väldigt behändigt format på intellektualiserande litteratur; en short-cut, så att säga. Jag vet inte om det är riktigt OK att insupa intellektualism på detta sätt. Det […][...]