Utgiven | 1989 |
---|---|
ISBN | 9186774050 |
Först utgiven | 1964 |
Sagor som räcker till tusen och en natt. Att få vandra barfota över knastertorr sprucken ökenmark mellan minareter och cypresser med klirrande guldringar om anklarna och i öronen. Tunt, tunt tyg att skyla kroppen med och le med svarttuschade kattögon över slöjans kant. Dofter av rökelse, starkt kaffe, fet getpäls och kamelurin. En timmes resa och man befinner sig i bergslandet med is och urtidsskog av jättecedrar. Marocko är den mäktiga naturens, skönhetens och myternas land.
Jag har drömt om Marocko länge. Att följa fotspåren av Oscar Wilde och Jimi Hendrix till Marrakech – den rosa sagostaden, röka vattenpipa och möta öknens storhet. Marocko är ett land som stinker av fattigdom och prostitution av såväl små pojkar som vuxna kvinnor, men ändå är Marocko omspunnet av romantik mer genuin än både den runt Paris eller Venedig. Och Marockos mystik känns evig. Djema el Fna – gycklarnas torg – kommer alltid vara fyllt av spåmän, ormtjusare och sagoberättare. Den dag man reser ett köpcentrum mitt på torget är domedagen nära – materialismen har då äntligen krossat den mänskliga själens sista utpost.
En fot i regnbågen är en kärleksförklaring till fenomenet Marocko och till livet. Tre män – som är varandras motsatser och som står som ikoner för tre olika människotyper – reser tillsammans med bil från Spanien till Marocko och söker sig genom landet, alla med olika förhoppningar om vad de ska finna. Alla med olika livssyn.
Sture Dahlströms alter ego, en 58-årig rödskäggig svensk med sockerrörsodling och fru och barn i Spanien lägger sig i stilla oaser och driver med både arabiska kamelförare och tyska pansarkaptener, och försöker förklara för sin spanska vän att ett liv i Sverige med stämpelur visserligen ger kött på bordet varje dag, men att han tillslut kommer att fylla sitt liv med piller och ångest och inte ha tid för sina barn för att han har en tid hos psykologen. Spanjoren som inte har någon som helst förståelse för berättarens förmaningar, eller för hur denne kan bete sig som en tokig vilde eller ung pojke helt efter behag, utan tanke på sin heder, drömmer om guldet vid slutet av regnbågen i norra Europa. Med sig har de också en New Yorker som uppfylls av sina fantasier om brunskinnade flickor och öknens hemligheter.
När jag läst det sista bladet och stängt pärmen känns det som om jag verkligen varit med i Marocko och mött alla människorna: dadelmannen i oasen som lurar av berättaren cigaretter och tändare och överöser honom med klibbiga kvalmiga dadlar. Den lilla arabiska Sophia Loren-kopian. Kvinnan med valkar som osar svett och kamelskit, men som ändå förhäxar hela det manliga sällskapet med sin amazonkvinnliga uppenbarelse av att kunna vara hela Afrikas moder. Jag kan känna smaken av konserverna och brödet och ölet som de åt och drack ute i öknen och känna njutningen av att få sova i en säng på ett lyxhotell, ta ett skumbad och röka en cigarr efter en flera dagars ökenstrapats. Känna lukten av ett ruttnande gethuvud.
Det är levande och poetiskt, realistiskt blandat med surrealism. Vad var det egentligen för en bar i Meknes där berättaren får syn på Joyce, Dalí och Gertrude Stein? Och att lämna saker outtalade. Dahlström är en fantasins teaser och han kan konsten att få sagt det han vill säga utan att det tränger sig på den skönlitterära berättelsen.
En fot i regnbågen är en handbok i hur man kan hitta regnbågar och sätta sin fot i dem. Få känna på livets goda. Och visst är det skönt att det finns mer än en regnbåge här i världen Sture, och att det finns mer än en väg till dem. Och visst är Sture underbar. En fot i regnbågen är ett konstant leende på läpparna. Du ska läsa den. Jag ska till Marocko.
Publicerad: 2001-11-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 11:30
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).