Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Slutet på en era?
• Koka soppa på ett år
• Rojas övertygar inte
• Best of Gulag

Helen Fieldings Bridget Jones är förstås själva sinnebilden av chick lit-hjältinnan, inte minst charmerande vimsig och Hollywoodskt ”överviktig” i Reneé Zellweggers filmgestalt. Men jämför man henne med hjältinnorna hos en Jackie Collins eller Sandra Brown så gör man både hjältinnor och läsare orättvisa, för koncepten är väsenskilda. FLN-damerna är västvärldens individualistiska kapitalistdröm förverkligad. De är hämndfantasier och upprättelse. Bridget däremot bygger på igenkänning, på att eventuellt ta ett steg tillbaka och skratta åt sig själv.

Personligen är jag uppenbarligen rätt kass på det. När jag nu läser om Bridget Jones’s Diary ett drygt decennium senare gör karaktären i sig mig stundtals rent förbannad. Hennes idiotiska kaloriräknande, orealistiska planer, korkade prioriteringar och fullkomliga ointresse för världen utanför den närmaste vänkretsen är patetiskt. I hur stor utsträckning mitt eget liv möjligen liknar hennes vill jag verkligen, verkligen inte veta. (Å andra sidan kan jag läsa om min egen dagbok från samma period och uppnå ungefär exakt samma nivå av lätt roat illamående. Stenar. Glashus. Whatev.)

Det finns en annan sida. Bridget Jones var den första roman på engelska som jag läste frivilligt och med behållning. Facklitteraturen har alltid framstått som oundviklig, Shakespeare har jag frossat i sen barnsben (och dramatiken fick man liksom ha ifred), men min romanläsning på engelska är för evigt ärrad av usla, tunna tillrättalagda missfoster till romaner, påtvingade på engelsklektionerna och aldrig utan ”pedagogiska” gloslistor efter varje kapitel. Jag ryser i denna dag.

Bridget Jones med sin brittiska slang, sina förkortningar och pratiga, småputtrigt triviala stil var förstås något helt annat och språkligt sett har jag fortfarande enormt mysigt med den. Någon svensk översättning skulle det faktiskt inte falla mig in att ge mig på, tanken känns fullkomligt menlös. Okej, lite spännande vore det kanske att se hur en översättare burit sig åt. Men nej.

Fielding förvaltar dessutom dagboksformen på ett underhållande orealistiskt sätt (fast det här har väl aldrig varit något extremt realistisk genre?). Jag kan inte tänka mig att någon i extremt pressade situationer skulle ge sig till att minut för minut teckna ned situationerna. Möjligen rekonstruera dem i efterhand? Direktheten och tanklösheten är i alla fall en del av charmen.

Anledningen till att jag läser om denna storsuccé från det mellersta 90-talet (när folk tydligen fortfarande kämpade med att lära sig programmera videon) är emellertid en allmän frossa i Jane Austen och allt någotsånär relaterat. Fieldings Bridget-böcker baseras som bekant tämligen löst på Austen-romanerna Stolthet och fördom respektive Övertalning. Bridget dreglar över BBC-filmatiseringens Mr Darcy/Colin Firth (som ju sedermera blev även Bridgets drömprins Mark Darcy på film). Och nog är det något charmerande med en författare som döper sin hjälte efter Austens och sen har så skamlöst roligt åt att de har samma namn.

Similar Posts:

• I Bridget Jones fotspår
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”
• Lite väl fantasifullt
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade

Men när det gäller Liseys berättelse är det bara bokens utseende som är intressant. Ett rött omslagspapper med ett spadformat hål i, och bakom pappret: en prunkande trädgård i ett magiskt land. Om bara boken kunnat leva upp till detta.

I Liseys berättelse gör Stephen King ett försök att vara lite mer litterär och lite mindre slafsskräckig än vanligt. Det här är berättelsen om Lisey, som ser tillbaka på sitt äktenskap med den berömda skräckförfattaren Scott Landon (blink blink) som gått bort två år tidigare. Det är berättelsen om Scotts svåra barndom, hans galna bror och far, hans hemliga värld (Booya-månen, fantasy-trädgården bakom bokens omslagspapper), det är berättelsen om Liseys systrar, och det är berättelsen om den galning som ger sig på Lisey för att få tillgång till Scotts eventuella opublicerade alster. Och naturligtvis finns den yttersta ondskan med också i form av "den långa pojken med den skäckiga sidan".

Och det här är något av det minst medryckande Stephen King har skrivit. Det tar hundratals sidor innan det ens kommer igång. Trots försöken att vara reflekterande, att skriva i en drömsk medvetandeström, att beskriva ett äktenskaps alla egenheter, egna ord och smärtor, blir det aldrig tillräckligt välskrivet för att klara sig på egen hand. Stephen King påpekar själv i efterordet att han i Liseys berättelse har lånat mycket från böcker, dikter och sångtexter, men mest av allt har han faktiskt lånat från sig själv. Det magiska landet, den onda men mänsklige mannen, påminner starkt om Rasande Rose, en av Kings mest lättglömda böcker. Kings egen påhittade och ständigt återkommande småstad Derry finns med. Och så vidare.

Läs den om du läst allt annat av Stephen King och älskat det. Men börja inte med den här boken.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Come as the King, you best not miss
• Skräckmästaren kan även då själva skräcken är trist
• King får ett återfall
• Det idealiska samhället

Det börjar med en otrohetsaffär, en planerad skilsmässa och så pang – ett mord. Allt på första sidan. Hos polisen får den nyblivna änkan till mångmiljonären Sergej se en fantombild av mördaren. Hon känner genast igen honom som en av makens affärsbekanta. Men i stället för att tala om det för polisen lejer hon en yrkesmördare.

För omkring tjugo år sedan, när allt började hända i Moskva, hade vi och alla andra sådana bekanta. Eller rättare sagt, nästan alla våra bekanta var sådana. Sedan hade de alla blivit affärsmän, politiker och även artister – det var bara Oleg som hade förblivit den han var.

Kort därefter blir hon kontaktad av sin makes älskarinna. Som är gravid och vill ha pengar. Torpeden dödar fel person. Det är som upplagt för tillspetsade intriger i en glamourös miljö.

Förlaget betonar romanens autenticitet och gör gällande att det här är ”den första berättelsen från insidan av de nyrikas Ryssland”. Oxana Robski avslöjar i intervjuer att romanen bygger på ett självbiografiskt stoff. Robski tillhör en nyrik rysk överklass, har liksom romanens kvinnliga huvudperson drivit ett framgångsrikt företag, och hennes andre make blev skjuten till döds utanför deras hem.

Det må vara hur det vill med sanningshalten. Intrigen i sig är trots allt ganska tunn och personteckningen inte helt psykologiskt trovärdig. Men ändå: Efter några sidor kommer jag på mig själv med att faktiskt gilla det jag läser. Visst är det bitskt – och inte alls utan ironiska poänger.

Huvudpersonen bryr sig mer om Botox-behandlingar, potentiella älskare, tjuvaktiga hembiträden och reklamkampanjen för ”Mors pannkakor” än om sin mans död. De skulle ju ändå skiljas. Med sina väninnor, alla 30+ och gifta med, eller flickvänner till, förmögna män som de är rädda ska lämna dem för någon snyggare och yngre, dricker hon champagne, konspirerar, får ansiktsbehandlingar och massage, besöker lyxrestauranger och damstrippklubben ”Rödluvan”.

Det är kitschigt. Och ganska kul emellanåt. Riktigt intressant är skildringen av det ryska klassamhället, som skymtar till i bakgrunden ibland.

Kanske är Ca$ual inte en bok för den som vill göra filosofiska djupdykningar i litteraturen. Men väl för dem som vill ägna ett par avkopplande kvällar åt att njuta av ryska intriger, där de med Ca$h har Makt.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Porträttsamling från fängelset
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Skimmer i nattsvart tragedi

Nåja. Färdiggnällt.

Postmodernismens arv är en hög med citatspillror som glider över varandra.

Där kan vi väl börja. Leklust är en väldigt citatvänlig bok, vilket inte är så förvånande; tjocka tyska filosofiska romaner brukar vara det. För en sådan är det, omslaget och spelarna till trots. Vi dimper ner på en betongväggad och -häckad gymnasieskola i Bonn, staden som inte längre har något syfte i ett återförenat Tyskland, och möter Ada: 15, intelligent, beläst, asocial, amoralisk, hennes far lika död som alla ideologier i en värld där man gått från ur-leran till url-eran och inte längre vet vem eller var man är.

Nietzsche är död. Hans efterföljare är döda. Efterföljarnas ställföreträdare är döda. Ställföreträdarnas återupptäckare är döda.

Vad återstår när man är 15 och tror sig ha genomskådat allt? När man ser frihetens hemvist starta krig och i den eviga cynismens namn inte ens gitter bli förvånad? När inte ens våld och sex verkar ett dugg spännande? När den lagoma tyska jämngråa förbundsrepublikdemokratin är något som

unga människor skulle vänjas vid på samma sätt som djur vänjs vid villkoren i ett litet, bekvämt naturreservat.

Ada förälskar sig i den tre år äldre överliggaren Alev – Lord Henry till hennes Dorian – och tillsammans bestämmer de sig för att förföra och utpressa en annan hemlös själ: deras polskfödde tysklärare (bara en sån sak, liksom). De verkar inte själva helt på det klara med om de gör det för att förstöra eller rädda honom eller sig själva.

Ada och hennes vänner och antagonister (vilka som nu är vad) är inte helt realistiska skapelser, men det är nog inte tanken heller. Leklust är en samhällsobduktion utklädd till spänningsroman. Visst, hela den där grejen med desillusionerade unga människor som gör filosofiskt uppror mot samhället finns det ett par för varje generation – brottåstraff clockworkorange deutestängda denhemligahistorien fightclub, yada yada yada. Men Zeh åstadkommer, även om hon då och då förhåller sig lite väl okritiskt till sina huvudpersoner, ett i sina bästa stunder fantastiskt romanbygge. Hon försöker, och lyckas oftast, dissekera hela samhället och dess moral och regler med en knivskarp prosa som knyter ihop allt så vattentätt att det blir väldigt svårt att hitta ut igen.

En återkommande hållpunkt genom hela romanen är Robert Musils Mannen utan egenskaper. Det är nog ingen slump. Musils bok skrevs mellan första och andra världskriget, en satir över ett samhälle på väg att begå kollektivt självfolkmord och fullständigt omedvetet om det. Jo, just så ja. Barnen är vår framtid, heter det i en gammal klyscha. Ska man tro Ada och Alev håller barnen inte med om det. Men trots allt är det ändå inte en hopplös roman. När ideologierna dör måste folk börja tänka själva, om alla gamla sanningar är döda kan vi göra nya. Någonstans är det, trots all nihinihilism, ett litet ljus som lyser. Leken är på blodigt allvar – det är ju allt vi har.

Similar Posts:

• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?
• Wiener Blut
• Obehagligt nära
• Välfärdsfascismen
• Dystopi för dysterkvistar

På Hollywoodfruar – den nya generationen blev jag med andra ord besviken. Det här känns inte det minsta som ett uppfräschande generationsskifte. Bra tantsnusk kan vara sexigt och spännande, dålig är åtminstone skrattretande. Det här blir alldagligt, och det måste ju vara det mest nedlåtande man kan säga om en sådan här författare.

I centrum för handlingen står den, naturligtvis, vackra och begåvade – och, kan man tänka, godhjärtade – superstjärnan Lissa Roman. Hon är i tagen med att skilja sig från sin svinige fjärde äkta man, också den fjärde i raden att sola sig i hennes glans, festa upp hennes pengar och vara otrogen mot henne. Till all lycka får hon hjälp av den svårtillgänglige (hans fru lämnade honom och avslöjade att barnet han uppfostrat som sitt egentligen var hans brors, så vem kan klandra honom) och fantastiskt snygge privatdeckaren Michael. Kärlekstycket hänger i luften. Lissas dotter Nicci förbereder sig för bröllop med en känd regissör – men är hon egentligen inte mer attraherad av hans odåga till tvillingbror? Och mitt i alltsammans planerar den läskige Eric Vernon och hans kumpaner att kidnappa Nicci.

Det låter väl som att det skulle kunna bli spännande? Om nu inte karaktärerna hade haft personligheter mindre än flingpaket – utan hemliga leksaker – och man faktiskt inte brydde sig särkilt mycket om hur det går för dem.

Spänningen störs dessutom av irriterande tempotapp. De korta scenerna kantas av upprepningar och påminnelser om vart det ska leda. Övertydligheten och tjatet sänker underhållningsvärdet och alltsammans påminner mest om amerikanska teveprogram som klipps för att tittarna inte ska tappa tråden mellan alla reklaminslag.

Att en roman i den här genren ska ha språkliga företräden förväntar sig väl kanske ingen heller. En spännande intrig kan skyla över en hel del, men så blir det ju inte i det här fallet. Saken blir inte bättre av att översättningen haltar en smula. Kanske inte bara översättarens fel – oddsen är bitvis ungefär lika höga som för att översätta Ricki Lake till vettig svenska – men uttryck som ”Gissa om de fick en släng av Första Hustruns Blues!” eller att en nittonårig partytjej från Hollywood skulle beskriva sin pojkvän som en ”handlingskraftig hejare” känns inte riktigt klockrent.

Kanske har tiden helt enkelt sprungit ifrån Jackie Collins. Vi kan lika gärna läsa Aftonbladets senaste reportage om Paris Hilton, eller se något program på TV3 om århundradets största skandaler där någons brutala död kommer på plats 88 och någon annans klädsel på Oscarsgalan på första. Sensationen är för länge sedan bortblåst.

Tyvärr är det bästa som kan sägas om den här boken att den får tiden att gå. När man nu har sådana behov.

Similar Posts:

• King kan bättre
• Pseudoseriös slisklitteratur
• Noooooo fuuuuuture
• Debutantvecka: Desperata hemmafruar i Moskva
• Den sexuella revolutionen del II?

Den förment lyckliga kvinnan börjar misstänka att hennes man har en affär med bästa väninnan, och bums vill hon hämnas och samtidigt förlösas sexuellt eller vad man nu ska kalla det. Hon tar en oskuld till älskare och har en orgie med en taxichaufför, hans kompis och en slumpvis utvald kvinna. Egentligen kanske inte för att hämnas utan för att hon är frustrerad (inte att undra på). Det är meningen att den här boken ska ha samma verkan som Germaine Greers Den kvinnliga eunucken eller Erica Jong och hennes knapplösa knull i Rädd att flyga. En andra sexuell revolution för kvinnorna, en lektion i att ha förlösande sex som kvinna. En frigörelse från stereotyperna och det förväntade beteendet.

Hur kommer det då sig att hon till slut ändå väljer den träige mannen som inte gillar att kyssas och glatt hoppar in i mamma-pappa-barnspelet utan att ha nått fram till mannen, utan att etablera ett jämlikt förhållande, utan att någon av dem lärt sig att kommunicera? Hon är tacksam för att han byter blöjor och blir mjuk i hjärtat när han tar på lillen mössan. Löjligt. Den revolutionen tog plats innan jag föddes. Velourpapporna har både kommit och gått och ingen tycker längre att det är en gärning värd ett bragdguld när spermiereserven torkar barnspya eller fäller ihop paraplyvagnen.

Till och med svenska Elle, vanligtvis inte en plats för djuplodande litterär analys, anser att det rör sig om intellektuellt tantsnusk. För mycket snusk är det. På den positiva planhalvan finns det faktum att huvudpersonen lär sig att ha sex på sina villkor, vilket är på tiden när man är över trettio. Hög tid att lära sig att tala om vad man gillar.

Jag har surfat lite på utländska tidningars respons, och där är reaktionen bitvis en annan. Vogue, till exempel, kallar detta

…en hypnotiserande och oroande roman som kräver att bli läst flera gånger

Men med svenska mått mätt är det här inget märkvärdigt. Det här är ingen revolution, snarare ytterligare en glättig Sex and the city-historia som till syvende och sist handlar om att skaffa en karl, hur träig och ojämställd han än må vara. Detta trots att författaren bestämt tar avstånd från den syn på sex och relationer som förs fram av bl.a. Sex and tha city. Märkligt.

Tantsnusk kan vara oerhört underhållande, men i det här fallet tycker jag att det handlar om falsk marknadsföring. Författaren hävdar att det handlar om kvinnors sexuella frigörelse, jag menar att sexet i den här boken inte skiljer sig nämnvärt från det som skildras av tantsnuskets drottning Jackie Collins. Inte när det gäller mekanismerna runtomkring heller. Boken är skriven i dagboksform, vilket ger ett sken av autenticitet samtidigt som det är ganska uppenbart att det handlar om skönlitteratur. Den anonyma författarinnan har höga ambitioner och har använt sig av diverse vetenskapligt material i arbetet. Hon säger själv att hon ville skriva en pendang till en bok från sextonhundratalet kallad Kvinnans överlägsenhet.

Det bästa med boken är den trots allt höga igenkänningsfaktorn. Skildringen av förhållandet och gamla pojkvänner och beteende och tankebanor är oerhört skickligt fångat och ger en nästan kusligt exakt bild av de mekanismer som styr konflikter i ett förhållande. Jag tror att för alla dem som lever eller har levt i hopplösa förhållanden, alla som varit olyckligt kära eller varit föremål för olycklig kärlek (det vill säga hela befolkningen) finns det något att ta till sig i den här boken. Att relationerna är så lyhört fångade gör att jag djupt beklagar de andra, mindre genomtänkta delarna. Också förhållandet mellan barnet och hans föräldrar är vackert, ömsint beskrivet även om jag, efter att ha läst skildringarna av kroppens tillstånd post-förlossning, kommer att kräva kejsarsnitt om det någon gång skulle bli aktuellt. Hu! Alltför realistiskt!

Det börjar också oerhört bra och spänningen är konstant en bra bit in i boken, men där spårar det ur i extremt porriga men tråkiga skildringar av otrohetssex, skuldkänslor och brist på kommunikation. Mot slutet tar det sig igen, men då har läsaren tyvärr tappat intresset för huvudpersonens öden och äventyr. Vår andra sexuella revolution får vi fortsätta att vänta på, om vi nu tycker att vi behöver någon…

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• En könsideologisk semesterflirt
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Vecka 2: Nytt år, nya böcker…
• Noooooo fuuuuuture

Och det började bra. De första 100-150 sidorna är ganska bra. Lagom långa utläggningar om det politiska livet. Trovärdigt utan att vara tråkigt. Men sen inser jag att idén inte räckt mer än till 150 sidor. Resten är utfyllnad. Vilket inte är det enda problemet. Karaktärerna är en smula … platta. Mannen är mest förtvivlad och tjurig, lite oklart varför. De så högt älskade barnen liknar mest pappdockor. Resten av persongalleriet beskrivs med några få, korta meningar. Kvinnorna med värderande utryck om deras utseende, männen beskrivs antingen som kraftfulla eller lömska, hotade i sin manlighet och alkoholiserade.

Fast jag läst hela romanen kan jag inte skapa mentala bilder av några av karaktärerna, vilket är ganska ovanligt för att vara jag. Jag skulle säga att personbeskrivningarna är ungefär lika raffinerade som de man vanligen återfinner hos Danielle Steel, Sidney Sheldon eller – just det: i Harlequin-romaner. Folk hatar varandra och saboterar för varandra och det är väldigt oklart varför något sker. Som sagt går det nedåt efter cirka 150 sidor. Långa tråkiga utläggningar om tvekönade grodyngel och svinpiss ska dölja bristen på handling, dialog och personbeskrivning.

Efter cirka 330 sidor kollapsar hela romanen i nån slags sentimentalitets- och hämndorgie som jag finner inte bara icke trovärdig utan även väldigt ointressant. Vilket är ett annat av romanens problem. Den är tråkig. Oengagerande. Jag menar, Sidney Sheldon beskrev ungefär samma situation (kvinna på prestigejobb i manlig värld. Barn- och kärleksproblem följer och ingen går att lita på) i Marys chans och det var fan inte tråkigt iallafall, även om det var kasst. Kanske borde Holst läsa på sin Sheldon lite? Eller varför inte en dos Jackie Collins?

Eftersom det är uppenbart att författarens enda mål med den här boken är att tjäna pengar är det väl lika bra att hon inför nästa litterära ansträngning löper linan ut. Steel och Collins säljer på sex och makt. Sheldon försöker inte hyckla och låtsas vara feminist. Om det här är feminism drar jag på mig min burkha och förklarar mig själv frigjord.

Similar Posts:

• Inte hennes bästa
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• King kan bättre

När historia produceras som det görs i dagens snabba takt finns alltid risken att inte hela sanningen ryms bland bladen, jämför bara all den kritik som Herman Lindqvist fick utstå efter sin dundertabbe. Och ge då akt på att Hermans skrönor i varje fall baseras på gammalt stoff, vilket alltså borde ge författaren flera olika infallsvinklar att välja emellan. Denna möjlighet finns inte när man skriver nutidshistoria och man bör därför alltid ha en skeptisk hållning till denna slags redogörande berättelser. Med andra ord: Tro inte på att allt du ser och hör. Men det visste ni säkert redan själva.

Nu är inte Gunnar Lindstedt direkt känd som någon journalistisk kvacksalvare. Sägs det. Får väl således förlita mig på honom och det han skriver i förordet:

Jag fick genom Patrik Hedelin inblick i denna fantastiska historia, och jag är tacksam för att han utan att ställa krav på innehållet så generöst delat med sig av sina erfarenheter [...]. Ernst Malmgren och Kajsa Leander har båda avböjt att medverka.

Detta är alltså vårt utgångsläge. Om det verkligen stämmer eller inte låter vi tiden få utvisa.

Det första som slog mig när jag läste om den här trion, Ernst, Kajsa & Patrik, var att ”Money talks and bullshit walks”. De kunde verkligen snacka och ragga pengar, det enda hjälpmedlet de hade var ett luftslott som de bar med sig i sina attachéväskor – land och rike runt. Bra jobbat, måste jag säga. Mycket bra jobbat. Tonen från medierna hade givetvis varit en helt annan om de stora förlorarna hade varit småspararna och inte, som nu, storpamparna. Nu kan man nästan vittra en viss skadeglädje från en del håll, i vissa stunder känns det som om man läser tantssnusk á la Jackie Collins; man frossar i sig trions omoraliska handlingar utan vidare eftertanke. Härligt, härligt men farligt, farligt …

Faktum är i alla fall att denna fantastiska trio satte sprätt på nästan 1,5 miljarder kronor under de 15 månader som deras stora IT-party varade. Bra jobbat, måste jag säga. Mycket bra jobbat. En sådan här ”saga” bäddar givetvis för en massa osanningar och lögner – och än en gång bör vi vara extra vaksamma på den så kallade sanningen som pumpas ut till oss genom informationssamhällets kablar.

En annan tanke som slog mig under läsningens gång var att ”Nu har de banne mig satt käppar i hjulen för framtidens entreprenörer, för alla dem som verkligen har en bra idé som de vill förverkliga”. Tror faktiskt att denna tanke inte är helt grundlös, liksom 20-talets stora börskrasch lär denna spruckna bubbla sätta sina spår i vårt medvetande. Cynismen inför framtiden lär knappast minska. Tyvärr.

Även om man kan ifrågasätta den här bokens vara eller inte vara så är det svårt att förneka faktumet att dramatiken finns där – det är fascinerande läsning, helt enkelt. Excentriska personer har alltid fascinerat människan, det hör till vår natur. Ta bara en titt på omslaget, där hängs de ut, Ernst och Kajsa. Tror faktiskt inte de bryr sig så mycket om det, för det var så de ville ha det. Och så fick det även bli. Skulle inte förvåna mig om de till och med är stolta över vad de gjort (och inte gjort).

Summa summarum. Objektiviteten i boken kan diskuteras, men vi får väl ta och lita på Lindstedt. Hade heller inte mycket övers för det flummiga slutordet och Lindstedts alla personliga inlägg, dessa hade jag gott klarat mig utan. Annars är detta mycket högaktuell läsning som varje IT-entreprenör åtminstone bör skumma igenom innan de skrider till verket med diverse storsinta och flygande planer.

Då återstår väl bara att läsa Ernst Malmgrens version av IT-partyt. Återkommer med ett omdöme om den vid ett senare tillfälle.

Similar Posts:

• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Man får vad man betalar för… eller?
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Rättvis bild av falsk skendemokrati