Några specifika motiv återkommer ofrånkomligen i de flestas bilder därför att de är så spektakulära att man inte kan gå förbi dem utan att ta en bild. Men trots att samma motiv återkommer på flera bilder så är bilderna ändå helt olika. Vi fastnar för olika saker i motivet och använder våra olika manér för att berätta om det. Det är en nyttig övning eftersom man inser att det faktiskt fortfarande finns oberättade historier, att vi alla har något att berätta.

Petter Alexis Askergren har tidigare i 16 rader berättat om hur han får inspiration till sina texter. Allt handlar om att finna sin egen röst, men idéerna måsta alltid hämtas någonstans ifrån. För att öva kan man utgå ifrån en redan befintligt berättelse och skriva om den på sitt eget sätt. I Remix tar han det hela ett steg vidare och för att visa prov på tekniken ber han diverse skribenter att tolka några av hans raptexter.

Inti Chavez Perez får i uppgift att skriva en text utifrån ”Fredrik Snortare och Cecilia Synd”. Det blir extra intressant eftersom Petters text från början måste vara en tolkning av Cornelis Vreeswijks ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Det blir en spännande rundgång av personliga tolkningar och olika manér att berätta en historia.

Några bildtolkningar av texterna finns också i boken, bland annat av Jan Stenmark. I slutet av boken finns tre texter där ungdomar tolkat en av Petters låtar, efter en inbjudan i sociala medier. Ett roligt grepp som ytterligare gör detta till en inspirationsbok väl värd att använda i skolan.

Den här boken ger inspiration att själv sätta igång med dylika skrivövningar. Men de olika texterna i boken blir tyvärr aldrig riktigt mer än just övningar. Det märks att de har blivit tilldelade texterna och att skrivandet är en tilldelad uppgift och inte något som springer ur egna idéer. Men det får man kanske leva med, bokens syfte är inte att skapa stor litteratur, utan att visa hur litteratur kan användas:

Musiken blev min språngbräda in i i läsningens och skrivandet värld. Och det är just det korståget jag är ute på i skolorna. Jag vill visa att litteraturen kan öppna nya världar och inspirera, och att man inte ska vara rädd för den.

Ett mycket lovvärt syfte, och jag tror på metoden!

Similar Posts:

• Peppande förstabok, splittrad textanalys
• Tjuvtitt
• Plats i hjärtat för Håkan
• Bibel för mental istid version 2
• Skrivandets hålrum

När jag själv på 90-talet fick sexualundervisning på högstadiet var den, om vi uttrycker det milt, aningen bristfällig. Vi läste helt enkelt, under en veckas tid, de sidor i den ordinarie biologiboken som handlade om sex (vilka vi givetvis redan hade smygläst). Nej, förlåt – om fortplantning. Vi tittade på genomskärningsbilder av kvinnliga respektive manliga kön, vi läste om hur vi skyddar oss mot graviditet, vi fick se den klassiska demonstrationen av ”hur man trär på en kondom på en banan” och sedan en tecknad film från vilken det bestående intrycket var hur killar kan onanera. That’s it. Behöver jag tillägga att detta inte var i närheten av att besvara de frågor som snurrade i våra sexuellt nyvakna tonårskroppar?

Av den anledningen blir jag så himla glad av att läsa Lätta sexboken. Här finns svaren! Det är dessutom en bok som försöker lämna utrymme för alla, dels genom att språk och layout är anpassat för att alla ska kunna ta del av det och dels genom att olika sexuella läggningar, identiteter och kroppar ges utrymme. Chavez Perez är noga med att bjuda in alla, och att prata om lust som något allmänmänskligt. Även Sara Telemans illustrationer bidrar till detta, och kropparna som pryder sidorna är just mänskliga – långa, korta, mörka, ljusa, håriga, finniga, queer, funktionsnedsatta, tjocka, smala. De är helt enkelt lätta att relatera till, och därför så fantastiskt bra.

Boken är uppdelad i delarna Lust, Kroppen, Sex själv, Sex tillsammans, Vara ihop, Hälsa, Porr och Alla runt omkring. Genomgående är tilltalet personligt och tillåtande – peppande faktiskt. Chavez Perez är som den där äldre kompisen som du kan fråga om allt utan att känna dig dum, och som obevekligt står på din sida mot vuxenvärldens tröghet. Eller omvärldens. Lyssna på dig själv, säger kompisen. Även om det är svårt ibland.

Du är viktig.
Och eftersom du är viktig vill många påverka dig.
Rösterna finns överallt omkring dig.
Reklam, filmer, böcker, kompisar, skolan, familj och religioner.
Alla kommer med råd om hur du ska leva ditt liv.
Men bara en person bestämmer vem du ska vara.
Bara en person vet hur du blir lycklig.
Du själv.

Med grundsatsen ”bara du vet vad du gillar” uppmuntras läsaren att utforska sin egen kropp och upptäcka vad den går igång på. Det finns inga pekpinnar och ingen latent idé om att det finns sätt att njuta på som är bättre eller sämre än andra (förutsatt att alla inblandade vill). Olika sätt att ha sex med varandra på presenteras – handsex, munsex, gnidsex, samlag i slidan och i analen. Här finns inga moraliska värderingar, utan råd och tips för hur en, OM en vill, kan gå tillväga och vad en bör tänka på. Och det återkommande: ”Men det ska inte göra ont. Om det gör ont är det bättre att ha annat sex.”

En av bokens grundpelare är även att det ska råda jämlikhet i sex och relationer. Alla ska bli lika respekterade och lyssnade till, och vid flera tillfällen påtalas vikten av att respektera gränser, både sina egna och andras (”Alla har ett ansvar att inte våldta. Det ansvaret tar man genom att lyssna till varandra.”). Andra råd för jämlikt sex: prata med varandra, skapa en trygg stämning och gör bara sådant som båda vill. Bådas njutning ska få ta lika mycket plats. Ta dessutom gemensamt ansvar, och dela på kostnaden för preventivmedel. Sex och kärlek är människor och kroppar som möts, och det handlar om att lyssna på varandra och ge varandra utrymme, ”precis som i bra samtal mellan människor”.

Du behöver inte testa alla sorters sex.
Du behöver inte ha sex alls.
Men det är bra att ha kunskap om sex.
Kunskap hjälper dig att välja.
Att säga ja eller att säga nej.

Några väljer att ha sex med många personer.
Andra väljer att hålla sig till en partner hela livet.
Eller att leva utan sex med andra.
Det är deras val.
Andra ska inte lägga sig i.

Lätta sexboken är boken jag önskar att jag själv hade fått i händerna som förvirrad men ofantligt nyfiken tonåring. Det är en bok jag vill ge bort till alla jag känner som är, eller har barn, i den åldern. Det är en bok jag tror kommer att hjälpa, lugna, trösta och peppa många oroliga och bultande tonårssjälar. Och som kanske kommer att få många att bli sugna på att upptäcka sin egen och andras kroppar, i sin egen takt, utan förväntningar på att vara proffs från början. Testa! Prata! Skratta! Men bara om den andre har sagt ja.

Similar Posts:

• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Unga relationer
• Då och här och nu
• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• Efter våldtäkten

I ungdomslitteraturen har det också hänt grejer de senaste åren. Kyska kyssar har blivit till mer vågade berättelser om fumliga sexdebuter och rätten att vara kåt utan att vara kär. Vad som däremot har saknats är rena, lustfyllda skildringar där sexet får ta plats och vara något positivt utan att problematiseras. Redaktören för HET, Åsa Anderberg Strollo, har tagit fasta på detta och samlat några av landets bästa ungdomsboksförfattare i en novellantologi med erotik utan pekpinnar.

Lisa Bjärbo öppnar försiktigt men kittlande med klassrumserotik i Fyrtio minuter eller En jävla evighet. Här blir läsaren varse att erotik kan vara så mycket mer än själva den svettiga akten. Erotik är framför allt vägen dit, det som ligger i tomrummen och mellan heta fingertoppars snuddande mot ett papper i en skolbänk.

I Jenny Jägerfelds novell Paris Surpris möter vi en ung, sexuellt frustrerad tjej som blir tänd på vad hon tror är sin bögkompis. Den sexuella spänningen finns mellan dem, men hon vågar inte riktigt lita på den. Han är ju bög, eller? Jenny Jägerfeld jobbar mycket med humorn. Det kvinnliga jaget får en av antologins tydligaste (och roligaste) röster och de sexscener som novellen så småningom leder till blir oväntat realistiska genom denna.

Manne Forssberg liksom Gunnar Ardelius har det klassiska elev-lärare-temat i sina noveller. I båda är det eleven som blir tänd på läraren, men där Manne Forssbergs huvudkaraktär är en ganska ung och oerfaren kille som går igång på sin biologilärare är Gunnar Ardelius en något äldre tjej som i det närmaste förför läraren på sin skrivkurs. De två novellerna är tematiskt lika, men Gunnar Ardelius har ett moget, mer poetiskt språk som jag uppskattar här. Gunnar Ardelius novell har också något gemensamt med Jessica Shiefauers Pose. Båda utgår ifrån konstnärligt skapande för att förstärka och närma sig det erotiska. Jessica Shiefaurer skriver om en ung manlig konstnärsmodell som går från att vara obekväm i sin objektifierade roll, till att så småningom njuta av densamma. En förskjutning sker, balansen i relationen med den äldre konstnärskvinnan ändras och de möts i erotiskt samspel.

Martin Jerns novell M-F:ing Sandra Rydell har sin största vinst i tempot och de ständiga vändningarna. Han lyckas verkligen med konsten att behålla mitt odelade intresse med sin nästan farsartade historia om en ganska oerfaren kille som hänger med den kaxiga Sandra Rydell, a.k.a Candy Fanfuckingtastic och hennes kompis under ett mycket hektiskt dygn. Här finns också, framför allt i början av novellen, en sorts ton och röst som får mig att tänka att det är precis så här det kan gå till. Det här är inte erotik i någon klassisk mening, men precis så här fumligt, roligt, frustrerande och absurt tänker jag mig att det kan vara att försöka skaffa sina första sexerfarenheter 2012.

Sara Ohlssons novell handlar om en tjej som plötsligt känner sig kåt på lillebrorsans bästa kompis. Texten rör sig runt gränserna mellan vänskap, kärlek och lust och visar att de ofta kan vara oerhört grumliga. Som vanligt har Sara Ohlsson också ett väldigt okomplicerat sätt att skriva om det kvinnligt kroppsliga utan att det känns krystat. Mensen, könet, svetten, järndoften; allt smyger sig in precis som det ska.

De tre återstående novellerna av Åsa Anderberg Strollo, Ingrid Olsson och Inti Chavez Perez arbetar liksom de övriga mycket med att bryta det förväntade och bygga upp stämningar som eggar. Ingrid Olsson skriver sinnligt om en fantasi kring en tröja, Inti Chavez Perez beskriver njutningspunkter i munnen på ett känsligt överraskande sätt och Åsa Anderberg Strollo ställer perspektiven på ända såväl hos huvudkaraktär som hos läsare. Överlag är det vad det handlar om i HET, att låta läsarens egen fantasi jobba för att sedan kasta omkull eller infria den. Det är väl sammanhållet, men samtidigt eklektiskt. Ibland blir fantasierna väl snälla och på några ställen fastnar texterna i svärmerier och stämningsbyggande. I stort lyckas dock de nio författarna till HET med det de företagit sig – att sätta ribban för en helt ny erotisk ungdomslitteratur.

Similar Posts:

• En kollektivtrafiksroman
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Välkommen in i en skruvad värld
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Hon kallar honom ”kära lilla du” och tycker att han ska känna sig smickrad. Trots att han varit för full för att ens minnas vem han varit med, framställer hon det som ett ”erotiskt äventyr”, menar att han nog själv haft ett finger med i förförelsen och tillrättavisar honom med ett ”du vet mycket väl att det hela inte hade varit möjligt om du inte hade velat!”

Det är en rolig scen, mycket naturligtvis på grund av de omvända rollerna och alla missförstånd som uppstår dem båda emellan. Den grundar sig inte minst på Odins naiva tro på att hans känsla av kränkning självklart ska vinna förståelse – och det är väl just därför de flesta tjejer jag vet garvar ihjäl sig åt den här scenen – men naturligtvis också att vi ju som läsare följt Odins mystiska ”förförerska” och förmodligen inte själva definierat det som skett mellan dem som en våldtäkt. Men är det det?

Det är den frågan från Herrström som får mig att plocka upp Christina Wahldéns Ingen behöver veta. Wahldén har tidigare skrivit en roman om våldtäkt, Kort kjol, och det är när hon varit ute och pratat om den med skolelever som hon stött på den där attityden, att killar ju inte kan bli våldtagna. Ingen behöver veta är ett slags svar på den.

Precis som Odin i Glappet är Gustaf en snygg, populär, heterosexuell tonårskille. Gustaf åker skidor med sikte på medaljer och är hemligt förälskad i Elin, tränaren Lasses dotter. Så faller han i backen och bryter handen, samtidigt som hans stressade läkarmamma är på väg till en läkemedelskonferens i USA. Hon ringer sin syster, Gustafs moster Agneta, som lovar att bo i huset och se om den skadade Gustaf under tiden.

Snart visar det sig dock att Agneta är mer intresserad av att plundra storasysters vinkällare och bryta ihop över sitt senaste kraschade förhållande. Och när hon dricker blir hon obehagligt närgången. Gustaf vet inte riktigt vad han ska tro.

När han känner den nakna kroppen bredvid sig i sängen och händerna över hela honom tror han först att han fortfarande drömmer. Drömmer om Elin.

Men det är inte Elin. Kvinnan är hans moster. Hon överraskade honom i sängen. Hon bara var där bredvid honom, naken, utan att ha frågat honom. Hon utnyttjade hans situation, att han är sjuk och ung. Visst var det väl så?

Men lusten då? tänker Gustaf. Lusten jag kände. Den är väl mitt eget fel? Den som känner lust måste ju vara medskyldig, är det inte så? Jag hade kunnat resa mig upp ur sängen och gå, men gjorde det inte.

Kanske är det jag som inte varit särskilt uppmärksam, men det känns som att bra romaner – på fackbokssidan finns åtminstone till exempel antologin Pittstim, Inti Chavez Perez Respekt och Manne Forssbergs Kukbruk – som problematiserar killars sexualitet skulle kunna vara ännu mer efterlängtade än motsvarigheten för tjejer i nuläget (där finns trots allt en del riktigt bra att välja mellan nu)? Där tjejers handlingsutrymme kanske vidgats, eller åtminstone ifrågasatts, under ganska lång tid, tycks killar fortfarande fast i enormt snäva ramar. Wahldén gestaltar det för övrigt nästan roligt i bästa vännen Oscar, som aldrig riktigt tycks få in i sitt huvud att det som Gustaf varit med om är ett brott, något ofrivilligt. Han vill ju liksom veta hur det kändes, om det var bra?

Svårare är det med mostern, Agneta. Vem i helvete tycker att en 15-årig systerson verkar rimligt att ”värma sig på” när man är lite full och ledsen? Men det är klart, det är ju inte direkt så att jag kan identifiera mig med alla manliga våldtäktsmän, heller. Jag är bara överväldigande överbevisad om att de finns.

En ljuspunkt är däremot Lasse, tränaren och fadersfiguren som lyssnar och tveklöst står på Gustafs sida, när hans mamma snarare försöker sticka huvudet i sanden. I tider när pedofilskräcken säkert fått både en och annan förälder att blänga snett på sina barns tränare känns det faktiskt inte så lite uppfriskande att möta en litterär representant för den stora, men väl tysta majoriteten, en hygglig vuxen som helt enkelt gillar sina ungdomar och faktiskt är beredd att göra allt för att hjälpa dem.

Ingen behöver veta når aldrig riktigt samma djup, blir aldrig lika personlig och påträngande, som Wahldéns tidigare våldtäktsroman, Kort kjol. Men det här är ämnen som förtjänar att diskuteras mer, som behöver vändas och vridas på mer. Gustafs belägenhet, liksom Odins, är viktiga steg på vägen.

Similar Posts:

• Kort kjol 2.0
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Platt om hett ämne
• Våldtäktskulturen

Om Blixthalka rörde sig kring isländska sagor, Tintin-album, Muminpappan och När Harry mötte Sally, så är Den onödige mannen betydligt fattigare. Här finns ingen kärlek till landskap eller texter, här finns bara en trött medelklasskarriärism som möjligen kan föra tankarna till Thoreaus berömda ord om att ”most men lead lives of quiet desperation”.

Det är en obehaglig bok. Vardagsobehaglig. På ett sätt är det den värsta sortens obehag. Den fyller mig med motvilja mot allt det här med att bli vuxen, mot medelklassen och alla andra klasser, mot ytlighet och karriärism och samhället i allmänhet och inte minst mot Manligheten.

Återigen, inte mot män i sig, det vore bisarrt. Men Manligheten. Är den inte egentligen ett av våra största samhällsproblem? Hierarkierna, våldet, det ständiga behovet att ta sig upp på vems som helst bekostnad, att hävda sig med alla medel som kan stå till buds. Det är så vedervärdigt.

Ändå är huvudpersonen Peter Håkansson, han som utnämner sig själv till ”den onödige mannen” och hoppas att någon ska protestera, en modern man, en intellektuell man, en journalist och kulturman. En man som avskyr våld och brölande, som oroar sig för tonårskillarna som trakasserar hans dotter och för fotbollshuliganerna som mer och mer tar över hemmalagets arena. En man som känner sig skyddslös, hjälplös, förbannat frustrerad.

Dottern ser honom inte. Hustrun bara gnäller, tjatar om tallrikar och vill inte ligga, medan Peter inte verkar kunna sluta tänka på hur mycket större sexuella erfarenheter hon hade när de träffades för tjugo år sedan. Jobbet är pest och hans avskyvärda chef bara kommer med floskler och tråkningar. En enda polare har han, en gammal vapendragare från Handels, men för honom är han nog egentligen nästan rädd.

När dottern blir tafsad på i simhallen av ett gäng stöddiga invandrarkillar krackelerar för övrigt medelklassfernissan och Peter far ständigt över en öl för mycket ut över ”kvinnohatare som borde utvisas”. Han är pinsam. Han får en chans på jobbet att vara något annat än en föredetting som inte går att sparka, och han sumpar den så det bara stänker om den. Man bara väntar sig att all denna rädsla och frustration ska explodera.

Så blir det inte. När Peter äntligen gör uppror gör han det trots allt inte genom att ta med en k-pist till morgonmötet på redaktionen. Han gör det genom att faktiskt visa civilkurage.

Det är en uppfriskande lösning – även om det är högst tveksamt om den i romanen verkligen leder någonstans – och den ger åtminstone Peter gnistan och självförtroendet tillbaka. Inte minst gör den honom till en människa i dotterns ögon, och det är viktigt. Deras relation har kommit lite i skymundan i diskussionerna kring romanen, men är fint och lyhört skildrad och en ljuspunkt i en roman där jag tillbringar större delen av tiden med att vilja örfila upp nästan varenda karaktär.

Kanske går det en röd tråd mellan den lyssnande, snälle Erik i Blixhalka och den desillusionerade Peter i Den onödige mannen. Det går sannerligen en mellan Den onödige mannen och den diskussion om manlighet som pågått under det senaste decenniet eller så – spännande inte minst i något av vårens Babel-avsnitt gästat av Helmerson, Inti Chavez Perez och Johan Hilton.

Själv blir jag inte minst illa berörd av Peters hustru Ylva och deras fastlåsta, infantila relation. Jag blir förbannad över hans nojjor kring hennes tidigare sexuella erfarenhet – och jag blir förbannad över hennes reaktioner, hur hon ständigt tillrättavisar honom när han blir arg och skäller honom för mesig när han inte blir arg. Hon tycker förmodligen att hon är jämställdast i världen och kan samtidigt inte förlåta honom när han inte klarar av att beskydda henne och dottern. Det är stört och paradoxalt och ska jag vara ärlig känner jag igen det bara alltför väl.

Det är förbaskat komplicerat, det här med mänskliga relationer, med könsroller, klass, etnicitet och med förväntningar. För vad är det egentligen som får en privilegierad man som Peter Håkansson, med fin familj, fint hem, fint jobb, att ändå känna sig så maktlös och undanskuffad? Vad krävs det för att ändra på vantrivsel och slentrian, på den där tysta desperationen? Räcker det med en ensam människa som ställer sig upp och säger att nu får det fanimej vara nog?

Nej, någon ny feel good-roman är Den onödige mannen knappast. Däremot en roman som tvingar till eftertanke.

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• På lur under det politiskt korrekta?
• Näthat och luciafika på dagis
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Den hotfulla dubbelnaturen

Debutantpriset Slangbellan, som delades ut igår, gick till Inti Chavez Perez för hans Respekt – En sexbok för killar. Slangbellan har delats ut sedan 1998 av BUS, sektionen för Barn- och ungdomsboksförfattare inom Sveriges Författarförbund. Priset är på 30 000 kr.

De övriga nominerade till årets pris var Jenny Jägerfeld för hennes Här ligger jag och blöder och Joar Tiberg med boken Månen blev rädd.

Vi på dagensbok.com säger: grattis Inti!

Similar Posts:

• Slangbellan 2011
• Augustprisvinnare
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Veckan på dagensbok.com

Glädjande nog har samtliga nominerade recenserats här på dagensbok.com. De nominerade är:

Jenny Jägerfeld: Här ligger jag och blöder
Joar Tiberg: Månen blev rädd
Inti Chavez Perez: Respekt

Vinnaren presenteras den 10 mars.

Similar Posts:

• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Augustprisnomineringar 2010
• Nominerade till Augustpriset 2018

Sedan blev det 2000-tal och de så kallade tjejtidningarna fortsatte att erbjuda inte alltid upplyftande, inte alltid entydig, men väl uttömmande sexinformation för unga tjejer. Men det fanns inte, och hade aldrig funnits, någon motsvarighet för killar.

För några år sen kom så Manne Forsbergs bok Kukbruk, om sex för tonårskillar, som tog upp alla de frågor killar tyckte var pinsamma att ställa och som dessutom diskuterade könsroller. Man kan egentligen säga att Inti Chavez Perez forsätter på samma spår, fast i uppgraderad tappning. Respekt är fördomsfriare, rakare, queerigare – helt enkelt mer 2010. Här finns sextips som riktar sig såväl till homokillen som till killen som gillar tjejer. Här pratas om förtrycket mot fittan, gayporr, analsex, killrollen, om att allt är ok (till och med att inte gilla sex alls) och en hel massa om det där viktiga: respekt.

Men, kan man tänka, borde det inte egentligen, i det normmedvetna, genustänkande 2010-talet vara mer korrekt att göra en sexbok som riktar sig till båda könen? Är det inte vad vi strävar efter, att sudda ut det där behovet att dela upp kön och människor och låta allas våra sexualiteter sammanföras? Att inte göra skillnad på det som är för tjejer och killar.

Jag vet inte exakt hur Inti Chavez Perez tänker i frågan (för säkerligen har han fått den ställd till sig), men en tanke som dyker upp under läsningen av Respekt är att vi kanske inte är där ännu. Världen, och tonåringarna, kanske inte är redo för en bok riktad till båda könen. Och är det något jag har lärt mig under åren så är det att när vi pratar tonåringar (och för den delen, när jag tänker efter, kanske även vuxna) gäller det att vara pragmatisk. Köra på det som faktiskt funkar. Närma sig bit för bit, långsamt skala av alla masker, långsamt infiltrera tankarna, klä det i deras eget språk för att en dag, när de (vi) är mogna – dra på fullt ös.

Till dess får vi fortsätta att hoppas, samtala och lära av varandra. Och läsa bra sexböcker som Respekt, där faktiskt både killar och tjejer kan få sig till livs ett och annat knep och en del tankeställare. Jag fortsätter ändå att längta efter den dagen då det inte längre behövs en sexbok för killar, då det mest naturliga istället är, för att citera min vän Emelie: ”en sexbok för människor”.

Similar Posts:

• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• Slangbellan 2011
• Killar kan inte våldtas?
• Som en äldre kompis du kan fråga om allt
• En ny erotisk ungdomslitteratur

Denna den fjärde vågen är en våg som på intet sätt räds att slåss på alla fronter samtidigt. Den vägrar att fokusera genus på bekostnad av andra perspektiv som klass, etnicitet och sexuellt läggning och går generellt sett i land med det. Vi människor hör ju trots allt sällan till en enda kategori. Istället befinner vi oss på olika platser i olika hierarkier med det gemensamt att vart och ett av dessa fack tenderar att direkt eller indirekt begränsa våra valmöjligheter i livet.

Författarna i Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek – 15 berättelser om att vara kille skiljer sig från ovan nämnda antologier, och uppriktigt sagt rörelser, genom att de alla är, just det, män. Kanske inte riktigt de där medelåders vita medelklassmännen som man brukar säga toppar hierarkierna, men män. Unga män – 80-talisterna är i starkt majoritet – med spridda bakgrunder inom media, sport, politik och så vidare, som skriver om våld, sexualitet, kärlek, droger och grupptryck.

Precis som i antologierna ovan finns en trivsam och konstruktiv pluralism i de olika ämnena och erfarenheterna i Pittstim. Att även formen – med dels stilexperiment, dialogform, skönlitterära och facklitterära drag om vartannat, dels själva formgivning i ”lättillgängligt” veckotidningsstuk med puffar och små faktarutor till höger och vänster – också går igen börjar kanske kännas mer tröttsamt.

Som en spännande och/eller skrämmande röd tråd genom texterna går frånvaron av kvinnor. Tjejfeministerna ovan skriver mycket om relationer mellan kvinnor och män. Killarnas texter handlar förbluffande ofta enbart om killar. Killar som slår varandra, blir kära i varandra, nojar ut på att bli kära i varandra, hetsar varandra till våld eller sex de egentligen inte är sugna på, som täcker upp för kompisarnas otrohet, jämför snoppar i duschen eller tittar på porr ihop. Om manliga förebilder på film eller verklighetens alkoholiserade pappor och sexistiska hockeytränare.

Det har kommit många bra böcker om mansroller på senare tid. Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, Johan Hiltons No tears for queers och Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman är några. Pittstim är en yngre och spretigare variant på temat – och kanske framför allt en ingång till det. Det händer onekligen saker. Och samtidigt är det fascinerande hur lång tid det faktiskt tagit att börja diskutera vad könsroller och förväntningar innebär också för män. Så jävla roligt kan det väl inte vara att jämföra snoppar och skälla varann för kärringar i någon sorts evigt pågående hockeyomklädningsrum?

Similar Posts:

• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Röster och möjligheter
• Jävla samhället