Eva Redvall har intervjuat ett stort antal skådespelare om hur de ser på sina loger, hur de använder dem och hur de för övrigt rör sig i huset och förbereder sig inför föreställningar. Hon har också letat i skådespelarbiografier efter information från tidigare decennier och använt sig av inventarieförteckningar och bokföring som finns i Dramatens arkiv för att få reda på så mycket som möjligt om vem som huserat var och när, följt ombyggnationer, omnumreringar och möbler som flyttats genom huset. En teaterhistoria utifrån andra parametrar, fylld av fotografier, de flesta av Kent Hult, där man kan se hur interiörer förändrats men detaljer bestått.

Beskrivet så låter det lite splittrat men extrema nörddetaljer, som vilka standardkulörer som ligger närmast de som valts vid den senaste stora renoveringen eller hur mycket locktångsvärmarna kostade då de installerades, samsas bra med personliga skildringar av nojor och ritualer, om harmoni och slitningar mellan de som delar loger samt anekdoter om äldre tider och seder. Det är mer ordning och reda nu, mer kontroll, på gott och ont. Somliga längtar tillbaka till något annat, andra trivs mycket bra.

Kapitlen är korta och de flesta utgår från en specifik skådespelare men ibland är det mer övergripande teman – som sminkning, påklädare eller husdjur – som står i fokus. Det är lättläst och väldigt hemtrevligt, med en blandning av stor respekt för de som intervjuas och en vilja att visa dem som så ”vanliga” som möjligt.

Det är få skådespelare som har egna loger och så har det alltid varit. De flesta delar rum med minst en kollega, ibland i decennier, ibland nya ansikten varje säsong. När man går i pension blir man av med sin loge men många är de som stannat kvar – eller kommit tillbaka, eftersom många arbetar långt upp i åren. Det talas mycket om hänsyn – när man delar loge måste man samsas, kompromissa och visa hänsyn. Och man behöver ha en liknande syn på sådant som ordning kontra kaos.

Om man är ute efter saftigt skvaller är det inte här man ska leta. Eva Redvall må vara journalist men det är absolut inte rubriker hon jagar, utan vardagen på teatern. Visst har det festats i logerna, visst har kärleksaffärer såväl inletts som avslutats där, visst har det funnits konflikter och stora utbrott men det får ett mycket begränsat utrymme.

Det är en snäll bok, inte granskande journalistik. #metoo nämns, liksom #tystnadtagning, i förbifarten, någon rad om att sexuella övergrepp ”naturligtvis” förekommit och att det fanns en risk att som skådespelarbarn tillbringandes mycket tid på teatern råka ut för något. Detsamma vad gäller missbruk – några meningar här och där, mestadels utan att nämna några namn. Ibland känns det som om det är lite väl varsamt, medan annat förklaras i kapitlens slutnoter – där källhänvisningar finns amt samtliga föreställningar som nämns i texten förses med årtal och regissör.

Ja, det är så snällt att det känns som om den största kritiken skulle kunna riktas mot hundägarna som trotsar djurförbudet i huset och smugglar med sig sina pälsklingar.

Jag får en känsla av att hon njuter lite extra när hon nämner ”skvallret” (internradion som sänder ljud från scenerna och inspicienternas kallningar till repetitioner och föreställningar), ”dödskorridoren” (logekorridoren som ligger närmast scenen och traditionellt betraktas som lite finare och en ärebetygelse att få en loge i) och andra mer interna begrepp men jag tolkar det som ett uttryck för den egna kärleken till teatern och en önskan om att få fler att dela den och det tycker jag att hon lyckas bra med.

Similar Posts:

• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld
• Elakheter och idoldyrkan
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Går du på teater?
• Våga vara besvärlig

Och oavsett om man inte kände till personerna i fokus sedan innan eller i de fall där de porträtterade var väldigt bekanta (som exempelvis Madonna och Missy Elliott) fick man som läsare alltid något nytt med sig, infallsvinklar och fakta som vidgade och fördjupade ens bild av dem. Dessutom var det en annan sak som särskiljde Sex från annan tidningsmedia, fråga-svar-intervjuerna fick för en gångs skull ta den plats som förtjänades och var därför uppfriskande uttömmande på ett sätt som kanske bara senare fått sin motsvarighet i Filters långsträckta artiklar, för övrigt ytterligare ett magasin som Sex chefredaktör Ika Johannesson var med och startade.

En fråga som dök upp i mitt huvud nu när den uttömmande och utstickande publikationen har blivit föremål för en antologi var om texterna skulle kännas lika fräscha som då, under de år som tidningen ursprungligen gavs ut. Till exempel finns en intervju med Karin Dreijer (som just då var aktuell med The Knifes soundtrack till ungdomsfilmen Hannah med H) med i boken. Dreijer har sedan dess hunnit med att skapa och ge ut en hel massa musik, vad skulle det betyda för läsningen idag? Farhågan visar sig vara synnerligen obefogad. Texterna känns fortfarande relevanta och högintressanta. Och det ligger troligen i just den ovan beskrivna förmågan att samla intresseväckande personliga berättelser från olika tidsperioder, med det gemensamt att de fortsätter att fascinera, mellan samma pärmar. Det tydliga konceptet ”låt spännande människor tala till punkt” och variationen mellan intervjuobjekten i kombination med ett vetgirigt engagemang som skribenterna tillhandahåller skänker en tidlöshet bortom tidsbundenheten som speglas i de olika historierna. Texterna följs dessutom upp av korta uppdateringar om vad som hänt i intervjupersonernas liv sedan intervjuerna trycktes.

De texter som valdes ut till den här boken röstades fram av de som utgjorde tidningens redaktion back in the days. Och om det är någonting som finns att anmärka på i den här samlingen så är den kritiken av mer personligt prefererande art. Undertecknad hade helt enkelt delvis gjort ett annat urval. Till exempel var det oerhört spännande att i ett av tidningens nummer äntligen få läsa en intervju med shoegazelegendarerna My Bloody Valentines sångare och gitarrist Bilinda Butcher (det här var många år innan bandet återförenades), den personliga favorittexten saknas här. Men egentligen finns det inte mycket att klaga på. Intervjuerna som inkluderats här härrör bland annat ur möten med Diamanda Galás, Karl-Erik Hagström, Stina Nordenstam, Douglas Coupland och Cynthia Plaster Caster och är inget mindre än journalistiskt guld. Blandningen i den här volymen reflekterar dessutom den bredd som varje enskilt nummer av tidningen hade. Kort sagt är den här omfångsrika antologin ett måste för alla vars hjärtan slår för popkultur.

Och för er som undrar, tidningens namn kommer sig av att, citerat från Ika Johannessons förord,”…det var ett ord som ensamt kunde symbolisera alla de krafter som driver dem vi valt att intervjua.”

Similar Posts:

• Plats i hjärtat för Håkan
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Mörkrets krafter
• Bilder att leva med
• Popkultur

”- Det är ett problem för ett land om vi inte öppnar oss upp mot världen samtidigt som det finns det en nisch att fylla. Det finns andra små förlag som gör ett jättejobb med den översatta litteraturen, men med tanke på att de stora förlagen har dragit ned så pass mycket så behövs de”, säger Henrik.

Böckerna från Nilsson förlag är alla klädda i ett omslagsmaterial som kallas ”soft touch”. Drar du fingertopparna över dess yta kommer du mötas av mer friktion än du kanske är van vid. Krossad sammet får mig att vilja fosterställningsgråta, men soft touch-upplevelsen är närmast den motsatta. Boken blir behaglig att hålla i och förmedlar en, om jag får lov att ta i lite, exklusiv känsla. De trettiotal böcker som har givits ut sedan starten har för att skapa en viss igenkänningsfaktor hos utgivningen även samma omslagstypsnitt. Du kommer inte heller att finna några illustrationer på framsidorna, utan det är idel bilder.

”- En grafisk identitet”, som han kallar det.

För mig är den svenska bokbranschen terra incognita. När det kommer till nyutgivna böcker har jag omedvetet (intalar jag mig åtminstone för att frånsäga mig allt ansvar) snöat in på en handfull förlag. Det är bekvämt eftersom jag vet att böckerna håller en viss standard och jag behöver inte fundera särskilt mycket mer kring det. Jag ska inte hymla med att Nilsson förlag är ett av dessa. Kanske är ett gott förhållande förläggare och recensent emellan en ohelig allians, men när jag väl känner mig lurad på konfekten lovar jag att gå lös med motorsågen och såga verket längs utmed midjan. ”Massakern på Dagensbok” kommer det att berättas om i generationer.

Henrik ger mig en liten grundläggande kurs i processen från en idé om vilken bok som ska ges ut till att den verkligen ligger i handen. Efter att man kontaktat relevant agentur eller förlag, påbörjas en förhandling om priset för att köpa till sig språkrättigheterna. När man väl kommit överens om priset försöker man finna en översättare som dels har vad man bedömer den rätta känslan för både språket och verket och dels har tid att översätta. Sedan tar en process vid där boken översätts, skickas till förlaget för redigering som i sin tur sänder tillbaka den till översättaren som får förhålla sig till ändringsförslagen. När båda är nöjda ska boken korrekturläsas av både översättaren och av förlaget eller någon man väljer att ta in utifrån. Parallellt arbetar man med omslagstexter- och bilder och när boken bedöms vara klar skickas den till tryckeriet. Ofta trycks den i upplagor om 2–3000 vilket enligt Henriks erfarenhet är betydligt mindre än gemene man tänker sig. Efter detta sänds så boken ut till recensenter, distributörer och kort därefter tar försäljningen vid. Det hela avrundas, misstänker jag, med en halvfin flaska mousserat.

”Det svåra är kanske inte att ge ut bra böcker, utan det är att nå ut med dem”. Delvis är Nilsson förlag beroende av ”engagerade bokhandlare som rekommenderar våra böcker, bokbloggar, recensenter” och han fortsätter med att konstatera att det inte recenseras lika många böcker som tidigare. De fysiska och traditionella tidningarnas upplagor minskar på bred front och det påverkar naturligtvis kulturdelarna som tunnas ut. Det blir en ond spiral med lägre läsvärde och än färre läsare, men den biten känner ni till.

Vi kommer in på Lion Feuchtwangers böcker vars Oppermanns jag uppskattade. Han berättar att Oppermanns till en början var ett beställningsjobb från England och skrevs som ett filmmanus. I slutändan beslutades det ändå att det inte skulle bli någon film och Feuchtwanger omarbetade snabbt manuset till en bok. Spåren av filmmanus finns kvar och exempelvis saknas de längre meningarna som för tiden var vanliga. Även Henrik uppskattar Oppermanns profetiska inslag och understryker att lärdomarna som kan utvinnas ur den gör den lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det är samma mekanismer i rörelse, där överflödet av information är svårhanterligt och i slutändan svår att bedöma sanningshalten i.

”Det vinner populismen på”, konstaterar han.

Ytterligare två böcker av Feuchtwanger ligger under bearbetning. Dels Framgång och dels Exil. Han berättar en lite rörande anekdot om Framgång. Den översattes ursprungligen 1929 av Karl Fägersten. Det verkade vara omöjligt att ta reda på vem som ägde rättigheterna till översättningen, men efter efterforskningar kom han till slut i kontakt med översättaren Elisabeth Olin. När Henrik berättar för henne att de är intresserade av att återutge Fägerstens översättning av Oppermanns blir hon själaglad över att någon ”kommer ihåg hennes morfar”. Han berättar vidare att ”när hon var barn så brukade hon sitta under hennes morfars skrivbord när han översatte. Han var egentligen lärare och översatte vid sidan om. Han översatte stora delar av de judiska kulturskatterna från mellankrigstiden”. En av dessa är alltså boken Framgång. Exil, ”en tegelsten”, finns emellertid inte översatt till svenska. Det fina i berättelsen är att Elisabeth nu sitter vid sin morfars gamla skrivbord och arbetar på en översättning.

Vi fortsätter prata om just översättning. Henrik menar att en aspekt av litteraturen som ofta hamnar i skymundan är just översättningen. Jag själv ser framför mig hur några få entusiaster kan sitta i närmast hermetiskt tillslutna miljöer och fäktas angående en översättnings förtjänster över en annan. Det går antagligen inte att överskatta en översättares betydelse. För att göra det enkelt för sig kan man bara tänka på en dikt som ska översättas från ett språk till ett annat. Det är en grannlaga uppgift att få till det rätta tempot, en naturtrogen rytm och så vidare, men i fel översättares händer kan det bli en helt ny dikt. Det skiljer sig inte från att översätta en bok, även om det naturligtvis är olika besvärligt beroendet på språkets komplexitet.

Innan vi rundar av frågar jag om framtiden. Han berättar att många under mässan kommer förbi montern och strör berömmande ord omkring sig. Från torsdagen till söndagen kunde jag själv se hur högarna successivt blev lägre. En skeptisk betraktare kan emellertid tänka att det kommer sig av ett begagnande av det klassiska försäljningsknepet att i omgångar gömma böckerna bakom ett skynke – allt för att skapa illusionen av att det är hög tid att öppna börsen innan de uppenbarligen populära böckerna tar slut…

Så är det naturligtvis inte.

”Tiden talar för oss, vi blir mer och mer etablerade” säger Henrik, och avslutar med att konstatera att ”de mindre förlagen många gånger är stora kulturbärare och viktigare än någonsin.”

Jag kan inte annat än instämma.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Mer litteraturmässande i helgen
• Poetsamarbete
• Sälja Shakespeare
• Kabusa Böcker svarar på frågor

I denna publikation får jag, i en ganska lättsmält form, en mer nyanserad bild. Vissa historier kanske jag hört förr. Vad skådespelaren Börje Ahlstedt hade för relation till Bergman är väl till exempel ganska söndertröskat. Jag fascineras dock av skådespelaren Marie Richardsons ganska nyktra bild. Hon berättar att Bergman var mån om rummet de repeterade i. Han såg alltid till att det var nyskurat när de kom. Nu när Bergman är borta, finns inte den omsorgen om scenrummet kvar, menar hon. Samtidigt avslöjar hon att blev han helt vansinnig under TV-inspelningen av Larmar och gör sig till då han förstod att Richardson var gravid.

Lena Olin tar också ner Bergmans gloria lite grann, när hon får frågan om vilka kommentarer hon får i USA, i och med sin bakgrund med Ingmar: ”Det är tjusigt, men det är inte så många som vet vem han egentligen var länge”.

Liv Ullmann å sin sida avslöjar hur hon egentligen skulle ha varit med i filmen Fanny och Alexander (där hon var tänkt för den roll som Ewa Fröling senare fick). Liv tackade nej. Detta ”svek” gjorde Bergman helt vansinnig. På pin kiv titulerade han länge Liv för ”fru Ullmann” efter det. Den norska skådepelaren tyckte det var fruktansvärt.

Vi möter också dem som har stake nog att säga ifrån till Ingmar Bergman. Som scriptan och produktionsledaren Katinka Faragó. Hon arbetade med honom i över 30 år. Mot slutet hade han sådant förtroende för henne att hon fick hålla honom i handen om mornarna, när han hade svår ångest. På sin första inspelning med honom 1955 fick hon rådet ”Om han stirrar på dig, stirra tillbaka, om han spottar på dig, spotta tillbaka”. Och när det gäller att vara kvinna på en ofta mansdominerad arbetsplats, så var det bara Martin Ljung (1917-2010) som en gång försökte sig på att göra närmanden (men han lyckades inte), talar hon om.

Författaren och regissören Stig Björkman (som 2015 gjorde dokumentärfilmen Jag är Ingrid om en annan Bergman) berättar om en pikant detalj om ett nummer av filmtidskriften Chaplin, som han var med att göra i början på 1960-talet, där temat var ”anti-Bergman”.
I det numret fanns ett bidrag författat av pseudonymen Ernest Riffe. Den essän beskrev på ett rätt dräpande sätt, vad som närmast skulle beskrivas som en erbarmlig dussinpoet. Vad ingen visste var att den var skriven av Bergman själv. Det reser frågor som: jaha, vågade Björkman inte ge ut något anti-Bergman-nummer utan huvudpersonen hade ett finger med i spelet, eller vad?
Men den frågan får vi aldrig något svar på.

Alla dessa människor i Bergmans närhet i all ära, men nästa gång Fock tänker ägna Bergman lite uppmärksamhet tycker jag han borde ge ljudteknikern och mixaren Owe Svensson en egen bok.
Hur han och Bergman kommer fram till ljudbilden i filmen Viskningar och rop från 1973, är ren och skär poesi.

Ja, det enda var att Bergman förklarade att det skulle vara oväder ute, och en speciell stämning i det stora herrgårdshuset. Det skulle vina i kakelugnarna och öppna spisen. Det vet man ju hur det kan låta. Men på den tiden hade man inte samma möjligheter som man har idag med ett obegränsat antal ljudkanaler, utan det var bandmaskiner. Jag hade en bild av hur det skulle låta och samlade ihop en massa vindar som jag hade sparat /…/ Jag fick ihop några olika komponenter och tyckte det var på väg att bli ganska bra. Det här var vårt första samarbete och enda gången som Ingmar kom under processens gång och ville lyssna. ”Det är bra, men inte riktigt som jag tänkt” sa han och gjorde något som jag inte hört tidigare. Han kunde själv låta på ett sätt där han åstadkom ett ljud med själva munhålan och ett annat med stämbanden. Det lät ju jättebra!

En sådan här bok ger naturligtvis fascinerande inblickar, och även om Fock ska ha heder av att alla intervjuer är nygjorda, så är jag som läsare rätt mätt på fenomenet Bergman, när jag slår igen pärmarna.

Similar Posts:

• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Elakheter och idoldyrkan
• Nattvardsregissören
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Tystnad, tagning!

Även kontexten – årtal och fakta om världshändelser, politiska skeenden, samhällsförändringar – väver Jofs in runt sitt intervjuobjekt. Greppet passar för övrigt väl in på Marie Göranzon som gärna lyfter fram ”det allmänna”. En livshållning som hon lärt av sin egen mamma som sade: ”Det är inte det privata vi ska framhäva utan det allmänna”.

Boken är indelad i sju kapitel som går genom det mesta av Marie Göranzons liv. Uppväxten på Hotell Östergyllen i Linköping där föräldrarna slet hårt, speciellt mamma Maja och där hon själv lärde sig städa samtidigt som hon lyssnade till hotellgästernas (många revyartister och operettstjärnor) historier. Stockholm och studier vid Calle Flygares skola och utbildning och anställning vid Dramaten i början av sextiotalet. Idag som en ”svensk teaters grande dame”, med en femtioårig teatergärning på Dramaten till största del, är hon även bosatt sen fyra årtionden ett par hundra meter från Dramaten.

I bokens början finns en prolog som fungerar som en komprimering av hela innehållet:

Du undrar vem jag är.
Jo, en mycket överdriven kvinna.
Kort stubin. Ingen stubin alls, är jag rädd.
Jag går ofta i taket – bildligt talat förstås och ingen jävel knallar
väl omkring i ett tak!
Modig som fan i mitt yrke – det är jag. Annars livrädd.
Då städar jag.
/—/
På en trumvirvel kan allt vända.
Glädje bli sorg, och förlamande sort till jublande glädje.
/—/
Jag glömmer aldrig en vänlig gest, aldrig en elakhet.
Kallas jag för Generalen?
Ha! Den var bra!
Jag säger att jag inte har makt, men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än
kvinna.
Det var jävlar i mig på tiden.
Jag är pålitlig. Påläst. Pådrivande. Snäll. Elak som fan.
Rädd, räddare, skiträddast.
Om jag svär?
Ja, något så förbannat.

I slutet av boken finns en liknande summerande epilogdikt.

Marie Göranzon gifte sig som tjugoåring med Lars Amble-Naess och fick en dotter. Att då ha barn räddade henne många gånger (trots Ingmar Bergmans tvivel på att hon skulle orka ta sig genom utbildningen) mot ”tafsande gubbar på teatern, kåtbockar som hotade att förstöra ens framtid om man inte låg med dem”. Familjelivet gav styrsel. Några år senare skilde hon sig efter att hon spelat mot Jan Malmsjö i ”Pojken i sängen” i regi av Vilgot Sjöman 1969. Tiden med Amble ”var på många sätt den bästa i mitt liv” säger Marie Göranzon. De var unga och lyckliga. Livet vid Jan Malmsjös sida bjöd på en del svårsmälta överraskningar, till exempel kändiskulten kring honom. De tre skådespelarna arbetade tidvis tillsammans och levde ett utvidgat familjeliv – dirigerat av henne – med barn och barnbarn varav flera gått i deras fotspår, fram till Ambles bortgång i augusti i år.

I de olika kapitlen passerar giganter revy: Ingmar Bergman, Erland Josephson, Sif Ruud, Marie-Louise Ekman, Stefan Larsson, Jonas Gardell, Maria Bonnevie, Thorsten Flinck, Lena Nyman, Anita Wall, Lasse Pöysti, Vivica Bandler etcetera. Titlar på pjäser och filmer som Marie Göranzon spelat i från skolpjäser i Linköping till den senaste rollen som Kungen i ”Kung Lear” på Uppsala stadsteater hösten 2017. Bak i boken finns ett personregister. Här finns mycket att läsa för teater- och filmintresserade.

Marie Göranzon tog med sig sina lärdomar från barndomen: att arbeta hårt, komma i tid, hälsa och visa lite vanlig vänlig medmänsklighet. Driftigheten. Men också många rädslor: för ensamhet, för missbruk, för telefonsamtal mitt i natten, för att se människor ledsna, för att glömma text, för att mista kontrollen på scenen … Och män.

”Det var ju i många fall just de tafsande männen som kunde bestämma över din framtid; regissörerna, de äldre inflytelserika skådespelarna”. Att arbeta med ”griniga gubbar” och ”bakfulla stinkande män som inte kunde text eller höll måttet” är sådant som hon bland annat lyfter fram i boken. Nu kommer Marie Göranzons vittnesmål lägligt mitt i #metoo-skådespelaruppropet i november 2017 där 456 skådespelare – däribland hon – vittnar om maktmissbruk, mobbning och sexuella trakasserier inom svensk teater- och filmbransch. Idag är hon sjuttiofem och har sagt ifrån sen länge – men hon har också varit tjugotvå och minns allt för väl.

En av de största behållningarna med läsningen av Vrålstark & skiträdd är att Marie Göranzon generöst berättar om skådespelaryrket. Att klara av en premiär. Att klara av att fortsätta spela. Att klara av att koncentrera sig (”nuets magi”). Hon jämför skådespelaryrket med politikerns, med elitidrottarens. Att ständigt vara på topp, att prestera, att ens kropp och utseende ständigt mäts och vägs i allas ögon.

Mycket av upplägg och innehåll i Stina Jofs bok om Marie Göranzon påminner mig om den spirituella samtalsboken: Med eller mot min vilja av Stig Hansén (2017) där en annan teaterns grande dame, Birgitta Ulfsson, kommer till tals om livet på finländska och svenska scener i närmare sextio år. I båda långa och kloka perspektiv. Två teateräktenskap. Raka rör, svordomar, skratt och värme. Men också en rejäl dos rädsla.

Similar Posts:

• Elakheter och idoldyrkan
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Teatervardag
• Jag blir rätt mätt tillslut
• En nationalscen nära dig?

Now we’re entering the centre of evil, let us all pray to Satan.

I uppföljaren till Äkta skräck fokuserar Blomdahl ännu mer på just det där luriga äkthetsbegreppet, men hellre än att gå in i teorin och analysera låter han mötet med själva filmmakarna stå i centrum. Han intervjuar ett antal regissörer i skräckgenrens mer extrema utkanter, både framgångsrika nyavågare som Maury och Bustillo, gamla sleazemästare från 70-talet som Joel M Reed, och så ett par verkliga outsiders som Adrian Tofei som gjort en film om sin egen besatthet av Anne Hathaway och pseudonymen Marian Dora som använder riktiga lik i sina filmer och inte ens själv vet vad hans skådisar heter i verkligheten. Han frågar dem om metoder, om hur man får människor att ställa upp på det, om deras egna inspirationer … Och däri ligger också frågan om regissören – är det han filmar på riktigt, tar han det på allvar, menar han det? ”Äkta” kan ju betyda mycket; menar du på allvar att moral inte existerar, spelar du verkligen dig själv där, varför talar inte dina skådisar med dig efter varje inspelning, och förresten, det där blodet ser väldigt realistiskt ut…? När nu i princip vem som helst med en digitalkamera och en dator med bredbandsuppkoppling kan göra och distribuera en film, var går gränserna, och vad kan man hitta bortom dem? Och vad lägger han själv i det?

Filmen betyder mindre och mindre, kameran blir en ursäkt för att döda, ett filter mellan lustmördaren och mordoffret. Att Adrian inte själv ser det här gör mig lite orolig. Den här oron stärker intresset för Adrian Tofei och vad han kommer att göra i framtiden.

Precis som med förra boken kan jag tycka att Blomdahl ibland håller perspektivet väl smalt, men ligger man på Vertigo ska man väl passa på. Trots att jag bara sett ett fåtal av filmerna här, och inte nödvändigtvis får lust att se alla, är Äkta skräck 2 (jag saknar en undertitel där) gripande läsning, både för själva filmnörderiet men också för just själva mötena med människor som, med mer eller mindre förankring i verkligheten, ägnat sitt liv åt att få mardrömmar att fastna på film. Kapitlet där en febersjuk Blomdahl åker runt i Tyskland med Marian Dora och försöker göra en dokumentär över hans inspelningsplatser är stor svart humor, men lyfter också en annan paradox; ju extremare filmen är, ju mer ”på riktigt” den är inspelad (”Men det måste vara svårt att bajsa på kommando?”) desto mer bisarr och verklighetsfrämmande låter den. Är det jag som levt ett skyddat liv, är det Dora och Tofei som är galna och kanske rentav farliga, eller är det bara den där gamla skräckliturgin som vill göra sig påmind och försöka övertyga mig att bara det tydligt fejkade, den uppenbara gummimasken och fejkblodet och de huggande stråkarna, känns äkta? Vad betyder ens ”äkta” i en tid då allt är en dokusåpa?

Häromdagen såg jag om det ökända Studio S-reportaget om videovåld från 1982, som ju senare visade sig vara precis lika iscensatt som någon skräckfilm i syfte att skrämma så många som möjligt. På journalistens fråga om det inte finns en risk att skräckfilmer bara blir ännu värre om vi inte förbjuder dem nu svarar en kallsvettig videobutiksägare entydigt nej. ”Det kan inte komma längre än det är nu.” Jag undrar vad han gör idag. Hyr ut videofilm gör han ju i alla fall inte, videobutiken med sina åldersgränser, censursaxar och fysiska väggar är en begränsning filmvärlden på gott och ont befriat sig från. Vildmarken därute påminner inte lite om slutscenen i Fulcis The Beyond, och den går att utforska så länge ens egen mage håller.

Similar Posts:

• Tills det krasar
• Jag blir rätt mätt tillslut
• En suggestiv skräckis
• Rysmys
• Lättsmält om Härskarringen

Peter Kadhammar är journalist och har författat reportageboken Vi som var så lyckliga, en bok där han intervjuar människor som ingått i eller arbetat nära den kommunistiska partieliten när Enver Hoxha var landets ledare. Han innehade makten åren 1944 – 1985.

Inledningsvis framträder några av Hoxhas släktingar med nästan neutrala berättelser. De återberättar hur de bodde och hur de klädde sig och vilka uttryck umgänget tog sig i familjen, på arbetsplatsen och i det sociala livet. Kadhammars bok fortsätter i samma lågmälda stil också när cirkeln vidgas att omfatta personer utanför familjemedlemmar och ministrars anhöriga. Redogörelser från livläkaren, städerskan, chefen för livvakten, fotografen och spökskrivaren. Deras minnesbilder är minst sagt intressanta.

Allteftersom Kadhammar återvänder till sina intervjupersoner, fördjupas inblicken i livet bakom järnridåns mest isolerade land. Jag tycker mig skymta rester av ett klansamhälle i beskrivningarna av hur livskamrater först måste granskas och godkännas. Som en kontrast återges vänligheten som många sett hos kamrat Enver, åtminstone under republikens första årtionden.

Att bli tilldelad en bostad i Kvarteret eller få en chaufför som ansvarade för transporten mellan hemmet och arbetsplatsen var absolut ingen garanti för trygghet. Vittnesmålen berättar om hur Den Oförutsägbara Makten började utövas med allt hårdare kontroll. Någonstans läser jag att maten provsmakades – för att kontrollera att den inte var förgiftad. Den som hade rätt åsikt ena dagen kunde ha fel åsikt nästa dag, varpå följde att utföra ”självkritik” offentligt eller dömas till deportering i landsbygdens fattiga bergstrakter. Med tvångsmässighet ökade paranoian i samhällssystemet; något som också återkom i tv-serien Deutschland 83 där Östtysklands samhälle skildrades. Angiveri och systematisk hjärntvätt gick hand i hand:

En gång i veckan hade vi den så kallade politiska timmen, det var då vi fostrades ideologiskt. Man läste högt ur någon tidningsartikel mot fusk i arbetet eller något ur Enver Hoxhas verk. Efteråt tolkade partisekreteraren texten och vi skulle diskutera. Man fick vara försiktig så man inte började skratta.

I vuxen ålder berättar några barn om hur deras far fördes bort efter att ha förklarats som folkets fiende. Fotografier som avbildade förrädare retuscherades, långt innan Photoshop. Namnet på en dömd fader fick aldrig mer sägas i samtal ens när enbart familjen träffades. När familjemedlemmar till en statsfiende skickats till byar, var det förbjudet för byborna att hälsa på dem. Avrättningar meddelades i form av kungörelser på byns stormöten utan att maka eller barn hade fått ta farväl. Än en gång visar historien att där förnuftet inte ges plats skapas en arena för mänsklighetens värsta gärningar.

Att få ta del av de olika människornas historier och minnen måste ha varit oerhört spännande medan Kadhammar utförde sitt intervjuarbete och skrivande. Ändå är reportageboken formmässigt en sval historia. Under min läsning växer känslan allt starkare att jag behöver mer än det jag får. Jag får vackert vara utan statistik och landets historiska tidslinje och jag får nöja mig med en förteckning av de intervjuade längst bak i boken. Å andra sidan får utelämnandet av diverse faktarutor en annan effekt, nämligen att jag hela tiden vistas nära dessa levande människor i stället för att se på dem som statistiskt jämförelsematerial.

Albanien är ett turistmål, enligt sökningarna på den stora nätjätten. Även om det är många år sedan kommunistdiktaturstaten ersattes av ett demokratiskt styrelseskick, har nutida tv-dokumentärer och tidningsreportage rapporterat om maffians maktstrukturer. Spår av förtryck och rädsla tycks envist hänga kvar som sorgliga stigmatiserande orosmoln. Men resenärerna kanske finner exakt vad de söker i det lilla bergiga Medelhavslandet?

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Levande om socialismens död
• A dictator in love
• 1984 på riktigt?

Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod 2016 med Lotta Lundgren (som jag tidstypiskt nog fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gör och vad hon är känd för).

Men boken inledes med ett av Andersson Wijs första journalistjobb, en artikel ur Svenskan från 1990 avtryckt i faksimil där han besöker fiket Söderhof i Stockholm. Ett impressionistiskt stycke som andas pilsnercafé och söderromantik och som på något sätt får nittiotalet att kännas lika avlägset som fyrtiotalet. Vi får också i ett fint kapitel följa Anderssons väg in i journalistiken via Svenska Dagbladet, Nöjesguiden och Z-TV. Det är en personligt hållen tidsskildring som bildar brygga till det egentliga innehållet: de dryga fyrtiotalet personer som kommer till tals mellan pärmarna här.

Andersson har en bakgrund inom frikyrkan och är väl förtrogen med kristendomen och andligt sökande; det här är något som ger många av intervjuerna en något annorlunda vinkling. Ingen verkar heller ha något emot att tala ut om tro och tvivel med Andersson vars insiktsfulla och respektfulla frågor verkligen lyfter intervjusituationen. Jag skulle vilja säga att vi i varje samtal i denna bok har två stjärnor som tillsammans skapar texten. Det är mer samtal och lite mindre intervju än vad som vanligen är fallet.

Jag nämnde att radiopoden 2016 kändes tidstypisk. Att läsa den här boken från pärm till pärm blir som en tidsresa. Det är mycket som förändras längs vägen, inte bara de välkända teknikskiften som det refereras till men också när det gäller vilken typ av personer som står i rampljuset. Från Ulf Lundell till Veronica Maggio, från Olle Adolphson till Filip och Fredrik. Det är trots allt lite skönt att en av de sista intervjuerna är med en tillbakablickande Ola Magnell.

Och samtidigt: rundabordssamtalet 1993 med Olle Ljungström, Jens Orback, Amanda Ryman och reklammannen Joakim Jonason (varför känner jag behovet av att förtydliga vem Jonason är, är inte reklamare lika kända som artister i dag?), ger en annan upplevelse. De diskuterar bland annat populistpartiet Ny Demokrati, USAs president George Bush, Kuwaitkriget och oredan i Mellanöstern och den närmast apokalyptiska känsla de upplever. Det är som om inget har hänt på tjugofem år. Namnen är utbytta men det känns som nästan exakt samma röra trots att vi så lätt inbillar oss att vår tid nu är unik. Jag vet inte om det mest är deprimerande eller om det kanske ger ett nyttigt perspektiv på samtiden.

Trots att det är nästan 500 sidor prat så är det sällan tråkigt. I alla fall om du som jag gillar långa ingående samtal med människor som har något att säga utan att det för den skull alltid behöver vara briljant eller jätteintressant. Men det är det som är Anderssons styrka; hans samtal är på allvar och det är det som skiner igenom. Möjligen är väl en kort telefonintervju med Jeff Buckley lättviktig, situationen den gjordes under förklaras i Andersson Wijs egen kommentar, men den kan ju å andra sidan fungera som en relief; så här platta är de flesta intervjutexter vi läser.

Om jag å andra sidan ska framhäva några av de stycken där det bränner till kan jag nämna ett nästan surrealistiskt samtal med prästen och författaren Bengt Pojhanen om Laestadianism och kommunism, Bodil Malmstens rakryggade avståndstagande från offertänkande och hennes starka tro på att samvete naturligtvis är möjligt utan tro och Ola Magnells enkla konstaterande att de renläriga marxister som angrep honom på 70-talet för att han tjänade kosing nu sitter i styrelserna för börsnoterade företag och har astronomiska fallskärmar. Axplock, små fragment som binder ihop då och nu.

Så, vare sig du är intresserad av populärkultur, konst, litteratur, artisteri, politik eller andlighet, så har du här i dialogform en tidskrönika som berättar något intressant om Sverige från sjuttiotalet till nu.

Similar Posts:

• Blues från Sverige
• Tidsresa med fjärrtåg
• Bo Balderson avslöjad! Eller?
• På promenad i den språkliga trädgården.
• En gränsmänniska

Klammer, vars frågor sällan är direkta frågor, är så påläst och impregnerad av Müllers litterära värld och språk att texten snarare än en intervju nästan framstår som en inre monolog. Frågorna, eller vad man nu ska kalla dem, driver något vidare som möjligen är en monolog för två, men knappast något vanligt samtal.

Observera att detta inte är något klagomål. Det är ju uppriktigt sagt Müller som är en litterär fixstjärna och som man vill veta mer om. Höra mer av.

För även om Herta Müller i sina romaner ofta beskriver vardagen i en brutal diktatur, Rumänien under Ceausescu, så är det kanske mer än berättelserna och karaktärerna i sig hennes iakttagelseförmåga, hennes helt oslagbara blick för de små detaljerna och egenheterna, hos människor såväl som hos språket i sig, som bitit sig fast i åtminstone mitt minne.

Språket, eller rättare sagt språken: mötet mellan hembyns tyska och städernas och utbildningens rumänska, verkar hela livet ha varit centralt för Müller. Rim och ramsor, ordspråk och uttryckssätt tycks inte bara ha fascinerat och förtjust henne sedan barnsben. Hon använder dem på något sätt som ett värn mot byns och familjens diffust hotfulla tigande – senare också mot skräcken i säkerhetstjänstens nyckfulla övervakning och trakasserier.

Mitt i allt som inte får sägas uppstår ett skrivande. Det är kanske både ett tecken på styrka och styrkan i sig, ett sätt att överleva. Först, så länge hon kan, i Rumänien, och sedan i exil i Berlin, där hon numera mest verkar sätta ihop ord utklippta ur tidningar och minutiöst sparade och sorterade.

Om denna litterära karriär och dess teman berättar Müller och Klammer i Mitt fosterland var en äppelkärna. Har man noga följt nobelpristagarens tidigare utgivning hittar man kanske inte så mycket nytt här – för egen del inser jag att min Müller-läsning har hål som bör fyllas ut – men det är inte heller alltid det nya som är poängen hos Müller, utan snarare hennes förmåga att vrida och vända på sin tematik.

Det är också intressant att hon själv verkar så ointresserad av den skiljelinje mellan fiktion och verklighet som litteraturkritiken varit närmast besatt av det senaste decenniet eller så. Kanske ansluter hon sig till uppfattningen att vetenskaplig eller journalistisk sanning, sanningen på detaljnivå (fejkad eller äkta), inte alltid är det övergripande mest sanna. Att det verkligt sanna och äkta faktiskt ibland fångas bäst i riktigt bra litteratur. Dit hör i alla fall onekligen Herta Müllers berättelser.

Similar Posts:

• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Kritiken lyser starkt efter censurens fall
• En förtryckets poetik
• Musten blir till mos
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?