Men såklart har hon också saker att säga, och när hennes äldre kusin Emma berättar hur folk luras med falska identiteter på nätet får Linn en idé. Hon skapar en ny identitet på Facebook, Selma, lägger upp snygga bilder, skaffar en hög vänner och går med i gruppen där de andra på skolan umgås.

Snart är Selma allt det där som Linn vill vara. Någon som blir lyssnad på. Någon som är rolig och cool och till och med får uppmärksamhet från Noa, killen i klassen som Linn allra helst vill ha kontakt med. Men Selma är ju inte Linn – eller är hon?

Bjarke Schjødt Larsens Inte den du tror är första delen i en ny serie, Kaos, som ska fånga ”det kaos som livet som ung kan innebära”. Det är en lättläst bok, satt med hyggligt stor text och med varje ny mening på en ny rad (nytt stycke markeras istället med blankrad). Boken har klassningen Hegas-nivå 2, det vill säga ”enkelt språk med korta meningar”.

Handlingen är också avskalad. Här finns inga distraherande sidoberättelser, inga miljöbeskrivningar eller bakgrund. För en van läsare känns det såklart tunt, men det finns många unga läsare som behöver lättlästa och angelägna berättelser. Då känns Inte den du tror väl disponerad och fokuserad. Den målar upp en situation, ett problem, ett sätt att hantera det problemet, och delvis de konsekvenser som huvudpersonens agerande får.

Slutet är öppet – och ja, jag kommer att spoila det nu, så sluta genast att läsa om du inte vill veta! Jag gör det eftersom jag föreställer mig att du som läser den här recensionen kanske snarare än bokens tänkta målgrupp är en vuxen omkring den unga person som i första hand ska läsa boken. Kanske en förälder, en lärare eller skolbibliotekarie?

Så småningom väcker den populära Selma misstänksamhet bland Linns klasskompisar. Vem är hon egentligen? Varför hänger hon i deras Facebook-grupp? Misstänksamheten drivs inte minst av Anna, en ganska taskig och uppenbart svartsjuk tjej som vill ha Noa för sig själv – och Noa gillar ju Selma.

Linn känner sig alltså tvungen att berätta sanningen om sin identitetsstöld och där låter Schjødt Larsen berättelsen sluta:

Kan de förlåta mig?
Kan jag förlåta mig själv?
Jag vet inte …

Skulle du förlåta mig?

Som synes är den här berättelsen som gjord för att väcka diskussioner – i ett klassrum, mellan förälder och barn eller helt enkelt inom den unga läsaren. Den ställer angelägna frågor om både nätets möjligheter och risker. Man kan göra och testa så mycket, men hur vet man vad som är rätt? Hur skulle du själv känna om personen du börjat gilla på nätet visar sig ha ljugit om vem den är? Kan det vara okej att ljuga ibland? Kan Linn riktigt själv säga var Selma egentligen slutar och hon själv börjar? Det är så mycket lättare att börja ljuga än att sluta.

Similar Posts:

• Ett sannare jag
• Distansförhållande med smart dramaturgi
• Från halv till dubbel
• Incels och influencers
• Kort kjol 2.0

Väl på sin nya skola charmas Elsa snart av den strulige fotbollskillen Leo. Också han bär på hemligheter och har fått sitt hjärta krossat. Han dras till Elsa, men lägger samtidigt det mesta av sin energi på att försöka sparka ifrån sig det förflutna och på att dölja hur han har det hemma.

Den enda Leo egentligen släpper in är sin bästa vän Ines, en rejält taggig men samtidigt populär tjej som också går i Elsas nya klass. Ines bär på sitt eget mörker, och av någon anledning gillar hon verkligen inte Elsa.

Kristina Falks roman Adios hockeyhora växlar perspektiv mellan de här tre ungdomarna, Elsa, Leo och Ines. Deras upplevelser och erfarenheter skiljer sig åt, men går också in i varandra på ett snyggt sätt. Var och en har sina trauman, vilket i sin tur påverkar hur de interagerar med varandra. För den som blivit sviken är det inte så lätt att ge sig hän och lita på någon annan.

Falk berör angelägna teman, men det finns ställen i romanen där jag hakar upp mig lite. Där jag tycker att dialogen inte riktigt flyter, och framför allt att texten motsäger sig själv. Det gäller inte minst Elsas/Siljes första sexuella erfarenhet, den som leder fram till den vedervärdiga situationen med nätbilder, trakasserier och mobbing som gör att hon inte orkar gå kvar i sin gamla skola.

Scenen öppnar romanen. Det är fest hemma hos Silje, och hon är så full att hon knappt kan stå på benen. Hon är verkligen förälskad i Noel, hockeykillen som lägger ner henne på rygg i sängen och har sex med henne medan hon somnar. Det är en obehaglig gråzonsscen, om inte faktiskt våldtäkt.

Senare i boken sägs dock filmen som avbildar scenen visa ”hennes rygg. De vilda lockarna som föll över svanken när hon satt grensle över honom.” Det låter som en helt annan scen, med en aktiv Silje. Kanske fortfarande för full, men ändå en annan erfarenhet på ett sätt som jag inte riktigt blir klok på.

Både berättelserna är brutala. Ett övergrepp upprepas i det oändliga om det dessutom filmats och sprids, men man kan också ha sex fullständigt frivilligt och njuta av det – utan att för den skull vilja att bilderna efteråt ska spridas okontrollerat. Ingendera förtjänar hån och hat. Det här är två viktiga berättelser, men de går inte riktigt ihop.

Vad jag däremot gillar med romanen är hur att bli tillsammans inte på något sätt är det lyckliga slutet. Elsa och Leo blir tillsammans någonstans mitt i romanen, och det är inte alltid så lätt att vara tillsammans. Man måste hela tiden dra gränser, veta vad man vill, lyckas kommunicera. Hantera sitt eget och den andras förflutna. De svär på att inte ha hemligheter för varandra, men det är svårt att vara helt ärlig. Svårt att alltid agera på sätt som man kan stå för. Det finns så mycket omkring oss som vi helt enkelt inte kan kontrollera.

Similar Posts:

• Efter våldtäkten
• Familjehemligheter
• En opålitlig historia
• Moderskap i Norge
• Hemligheter och förbannade lögner

Minnena från relationen med Josefin, Carl Leonards före detta, följer oss genom hela berättelsen och det är en stor förlust och sorg för Carl Leonard att hon inte längre lever.

När hans bror, Stefan, blir mördad uppsöks Carl Leonard av några poliser i och med ett meddelande från Stefan. Bröderna stod inte nära varandra och hade inte träffats på 20 år. Ångesten över att inte ha rett ut det som var fel i deras relation, hatet mot pappan som påverkat hela hans liv och svårigheten att förlåta gör att Carl Leonard känner att han måste få svar på sina frågor. Han beslutar sig därför för att återvända till Stockholm för att ta reda på vad som egentligen hände. Vilka fiender hade Stefan och vad hade han hamnat i för miljöer som kunde orsaka att han blev mördad?

Att börja rota i Stefans död verkar dock vara helt fel väg för ett lugnt och harmoniskt liv men däremot helt rätt väg för att hamna i hetluften igen. Snart finner sig Carl Leonard vara mer uppkopplad och involverad än någonsin. Alltså precis där han inte ville vara. Carl Leonard misstänks dessutom för dataintrång och IT-bedrägeri. Kvinnan som leder förhöret heter Elisif och Carl Leonard känner genast igen henne från ett foto från Stefans lägenhet. Hon är IT-forensiker men även den döde broderns flickvän.

Tillsammans med Elisif börjar Carl Leonard jakten på sanningen. Vem mördade Stefan och varför? Och vem försöker sätta dit Carl Leonard för cyberbrott han inte har begått?

Det är en hetsig och actionfylld story som tar oss genom Sverige, till USA och vidare till Kanada. Historien är spännande och en klar bladvändare.

Samtliga karaktärer är dock något endimensionella, och helheten faller bitvis på grund av detta. Känslan är att det finns mycket mer att utforska i persongalleriet och dela med mig som läsare för att bygga en ännu starkare berättelse.

Men att kapitlen är numrerade efter binärkod … Det värmer ett dataingenjörshjärta lite extra.

Similar Posts:

• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Brutalt i Bangkok
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• Ingen sommar utan nordic noir?

Honungsapan börjar nämligen med att den stora datahallen som Amazon har etablerat i Katrineholm slås ut av en kryssningsrobot. Även Västerås, Eskilstuna, Avesta och Sandviken blir attackerade eftersom Amazon har fler datacenter och Microsoft, Google också har expanderad där.

När även stora strömproblem uppstår förstår de berörda att något större är på gång och att Sverige är i fara. Hela landets kraftförsörjning är i kris.

Vid en flygövning på Gotland kränks dessutom luftrummet av ryska stridsplan och ett av de ryska planen skjuts ner av en svensk pilot. Vad har satts i rullning? 

Agenten Mac får i uppdrag att hitta den container med backuper som försvunnit från en av datorhallarna efter missilattacken. Till sin hjälp har hon en rysk spion, Mio, en hacker, Bosse, och Erik Molinder, kodnamn EMO, en gammal vän från tiden i Afghanistan som nu är chef för insatsstyrkan.

Det är en brutal verklighet de möter. Ryska specialiststyrkor har redan tagit sig in i landet med order att se till att backuperna säkras och förs bort från Sverige och de ger sig inte utan strid.

I Honungsapan får vi även möta korrupta tjänstemän och politiker. Några få utvalda personer på rätt position som har tillgång till rätt information har blivit utpressade och därmed har Sveriges säkerhet blivit satt på spel.
För Mac och övriga handlar det lika mycket om att säkerställa varifrån läckorna kommer och varför det blivit möjligt.

Karaktärerna i boken kan upplevas som något grunda men det fungerar ändå väl i denna genre. Jag tror däremot att det skulle bli större behållning om det gick att stanna kvar längre i karaktärerna och göra mer djupdykningar för att få bakgrund till vissa livsval och personlighetsdrag.

Hackern Bosse är den som ger mig mest behållning – nördig, klurig och fokuserad och som helt fastnar i sin egen värld trots att han har ett barn att ta hand om ibland. 

Boken är filmisk och en bladvändare. Tänk så nära kriget kan vara. Och en annan sak att bära med sig… Du kan alltid bli hittad och du är alltid övervakad.

Similar Posts:

• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• De som syns och de som ser
• Smärtsamma förhörsmetoder & pinsamma kärleksförklaringar
• Action i cyberrymden
• Det oförlåtliga sveket mot medborgarna

Men hur intressanta essäerna är varierar ganska betydligt. De allra flesta har ett mycket stort självbiografiskt inslag – allra tydligast blir det exempelvis i essän om dokusåpor som handlar om hur författaren själv blev rekryterad till och deltog i en dokusåpa i början av 2000-talet. Kanske intressant för dokusåpa-fantaster som vill grotta ned sig lite i hur det då kunde se ut bakom kulisserna och hur det påverkade deltagarna, men inte särskilt spännande om man inte är jätteintresserad av det fenomenet. Essäerna om bröllopsbestyr eller om författarens brytning med evangelisk kristendom känns inte heller de särskilt engagerande. Att en viktig poäng i essäen om bröllop därtill förefaller vara att Tolentino själv är likgiltig inför institutionen, till skillnad från många av sina vänner, gör den bara än mer av en ”jaha”-upplevelse.

Flera av essäerna känns också förvånansvärt ofokuserade. Den inledande essäen om ”Jaget på Internet” hattar exempelvis hit och dit, och skrapar på ytan vad gäller en lång rad problem som på något sätt är förknippade med Internet – allt ifrån sexistiska och misogyna kulturer i olika nätforum, till affärslogiken bakom olika sociala medier. Viktiga problem att uppmärksamma, förvisso, men reflektionerna känns generellt inte särskilt överraskande, och essäen avslutas tämligen hastigt och lustigt; istället för att exempelvis reflektera över möjliga lösningar eller vägar bort från det ”självbedrägeri” som hon alltså menar råder på Internet så slutar Tolentino med twisten att hon själv valt att skaffa en app-blockerare. Samma anti-klimax, där essäerna avslutas utan att Tolentino egentligen når någon vidare slutsats, förekommer i flera av essäerna. Kanske är det här en stilistisk poäng: författaren skriver i alla fall i bokens inledning om att hon har lärt sig ”att sluta försöka nå en slutsats”. Oavsett om det är ett medvetet val eller ej, så förefaller det mig dock mest frustrerande.

Essän ”Berättelsen om en generation genom sju bluffar” blandar, enligt min mening, å sin sida ihop äpplen och päron. Ett par av de ”bluffar” hon skriver handlar om rena bedrägerier, som exempelvis folk som utger sig för att ha gjort en ny uppfinning, som i själva verket aldrig fungerat, eller att sälja biljetter till evenemang som aldrig arrangeras. Men Facebook och Amazon är två av dessa andra ”bluffar”: Facebook för deras affärsidé att tjäna pengar på annonser som visas för alla användare (vari ”bluffen” består är oklart; är det inte uppenbart för alla som använder plattformen att de bombarderas med annonser?); Amazon för att de tjänar pengar på att exploatera arbetare (helt sant i och för sig, men vari ”bluffen” består är även här oklart).

Den bästa essäen är därför den som handlar om våldtäkter och sexistiska kulturer i studentföreningar vid amerikanska elituniversitet. Även om den här essäen – liksom alla de andra i samlingen – är oerhört amerikansk i de fall som diskuteras i detalj, så finns utan tvekan liknande problem på många håll i världen. ”Självbedrägeriet” som knyter an till bokens tema är i det här fallet en artikel om en våldtäkt på ett universitet, som ursprungligen publicerades i tidskriften Rolling Stone, men som senare drogs tillbaka då det intervjuade offrets historia inte visade sig hålla för kritisk granskning på alla punkter. Detta användes i sin tur som en ursäkt för universitetet ifråga för att inte agera särskilt mycket i frågan. I den här essäen lyckas Tolentino kombinera sina egna personliga erfarenheter med andras på ett mer lyckat vis, ur ett feministiskt perspektiv, samtidigt som essäen är mer fokuserad på en röd tråd än många andra i samlingen.

Över lag kan dock ämnena som behandlas i flera av de här essäerna kanske vara kontroversiella och därmed engagera läsare i ett kristet land som USA. Om det verkligen är motiverat att översätta en bok som i så hög grad rör sig enbart i en amerikansk kontext kan man dock fundera över. Det finns säkert även här en del som kan uppröras exempelvis över författarens liknelser mellan religion och narkotika, eller tvärtom till exempel få aha-upplevelser av hennes reflektioner kring Internet. För min del känns dock författarens reflektioner på flera av dessa teman vara lite för uddlösa och självklara för att vara särskilt givande.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• En filosofi för 1800-talet
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Svårsynade bluffar
• Men vad ANVÄNDS de till?

På internet finns en typ av skräcklitteratur som bygger på återberättande, på spridning – de är vandringssägner; digital folklore. De kallas för creepypasta, av engelskans creepy och copy-paste. Jack Werner är journalist och författare – känd från creepypodden, men också till exempel från Viralgranskaren och för den oavsiktligt geniala liknelsen ”Hans andedräkt luktade ruttnande Internet”. I Creepypasta – spökhistorier från internet, har han samlat berättelser om getmän, Slender Man, spöken som hemsöker google maps, och mystiska ryska militärexperiment, och varvar dem med egna tankar, analyser, och kontext.

Creepypasta som genre hör kanske inte till mina favoriter när det gäller skräcklitteratur – det korta, avskalade formatet och ofta lite generiska innehållet blir tröttsamt efter ett tag. Men det finns undantag, och en del av berättelserna som jag introduceras för i Werners samling uppskattar jag verkligen. Som Ett hus med regler – en berättelse om en person som flyttar in i ett hus som tycks straffa hen när hen bryter mot de regler som huset själv har satt upp.

Den första var att jag bara fick sova i sovrummet. En gång somnade jag i vardagsrummet. Jag låg och dåsade i soffan tills jag vaknade av att min arm fastnat mellan soffan och väggen. Den väggen var flera meter bort när jag somnade. Det gjorde ont, men smärtan överskuggades av känslan av att jag inte skulle vara där.

Den långa, välskrivna berättelsen om hur huset uppfostrar berättarjaget genom att flytta på möbler, ändra antalet trappsteg i trapporna, eller knyta klädesplagg runt hens hals, väcker en elegant gränspsykotisk känsla. Sen kanske jag tycker att placeringen i kapitlet om ritualer (som att stå framför spegeln och frammana Bloody Mary) är lite långsökt, men folklore kommer alltid vara svår att passa in i prydliga kategorier. Där gör Werner annars ett bra och grundligt arbete, och med undantag för avsnittet om datorspel (där mitt personliga engagemang brister, men som andra nog kan uppskatta) så värdesätter jag hans ofta utförliga research kring de vrår på internet där spökhistorierna är skrivna.

En uppenbar brist med Creepypasta är översättningarna. Eftersom ingen översättare nämns på försättsbladet antar jag att Werner har gjort översättningarna själv, och det är olyckligt. Stilmarkörer och slang faller bort, vilket gör berättelserna likartade och platta, och ibland undrar jag om Werner ens förstått grundbetydelsen. Som i ursprungsberättelsen om Slender Man. Den engelska texten är:

We didn’t want to go, we didn’t want to kill them, but its persistent silence and outstretched arms horrified and comforted us at the same time…

Detta översätter Werner till:

Vi ville inte gå, vi ville inte döda dem, men deras [sic!] kompakta tystnad och utsträckta armar både skrämde och invaggade oss i trygghet samtidigt…”

Kanske är det en simpel typo, men genom att översätta ”its” (dess – syftar på Slender Man) till ”deras” (syftar på barnen) får meningen en helt annan betydelse. Att Werner sedan översätter persistent (ihållande) till ”kompakt”, comfort (trösta) till ”invagga i trygghet”, samt bygger en otroligt obekväm mening med ”både skrämde och invaggade oss i trygghet samtidigt…”, gör inte saken bättre.

En bit in i läsningen börjar jag betrakta Creepypasta mindre som en bok som ska läsas från början till slut, och mer som en översikt, en antologi över creepypastan, där man kan hoppa över de mycket grundliga berättelserna om ett datorspel man bara har ett hum om, och istället nörda ned sig i den helt objektivt mycket mer intressanta mytologin kring Slender Man. Då börjar jag omedelbart tycka betydligt bättre om den, så jag rekommenderar den approachen från början.

Similar Posts:

• De virala osanningarnas konsekvenser
• Friskt vågat – allt förlorat
• Den som söker måste inte alltid finna
• Form finns visst på internet!
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck

I samma stund går ett par killar i en av de andra åttorna förbi dem. De tittar på Tilde. Rakt på. En av dem flinar elakt, och när de har passerat fnissar båda två. De försöker inte ens dölja det. Det är meningen att hon ska se att de tittar och höra det där föraktfulla fnisset. Det känns som att få en örfil att fatta det. Hon har aldrig fått en örfil, men det behövs inte. Nu vet hon hur det känns. Hela huvudet bränner.

Snart har ”Fula tjejer” skolans tjejer i sitt grepp. Vem som helst kan smygfota och skicka in till det där kontot. Det gäller att aldrig slappna av. Aldrig sticka ut och dra blickarna till sig. Tänka ännu mer på hur man klär sig, hur man sminkar sig, hur man rör sig. Helst aldrig öppna munnen, för när man pratar eller skrattar eller äter är det ju lätt att göra konstiga miner som ser fula ut på bild.

Tillvaron blir outhärdlig, och när var högstadiet särskilt uthärdligt till att börja med? Så fort Tilde ens tänker på att säga något är det någon stöddig kille som tittar på henne och härmar den där minen från skolkatalogen.

Fast när tillvaron blir tillräckligt outhärdlig så får också åtminstone några nog. Tilde är ju inte ensam om att bli uthängd på ”Fula tjejer”, och några av tjejerna börjar luska i vem som ligger bakom det där anonyma kontot.

Tilde, Jasmine och Eleni går i samma klass, men har aldrig varit kompisar innan. De är väldigt olika, och att samarbeta är långt ifrån smärtfritt. Långt ifrån smärtfritt, men också utmanande och ganska underbart, att tillsammans försöka göra någonting åt en för jävlig situation.

Det är inte bara till färgen Fula tjejer påminner en hel del om Jennifer Mathieus knallrosa lilla energikick Moxie. Här har tre väletablerade svenska ungdomsboksförfattare, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, gått samman och skrivit en fin och i slutänden ljuvligt peppig bok – som är tänkt att bli tre, tydligen – om unga tjejers vardag i skolan och på nätet. Det handlar om högstadiets hierarkier, om utsattheten på sociala medier (som inte precis är avskild från den övriga sociala verkligheten, även om det verkar ännu lättare att vara elak där), och om vänskap och solidaritet som kan besegra det mesta. Härligt!

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Ge igen
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Moxietjejer slår tillbaka

Båda benen är här men det känns som om halva jag är kvar därhemma och försöker hänga med i utvecklingen. Samtidigt har tillvaron här förändrats drastiskt.

Det var den elfte mars, genom de svenska nyheterna, som jag förstod att det blivit allvar. Dagen efter stängde universitetet ner och mindre än en vecka senare var undantagstillstånd utlyst. Sedan dess har vi inte rört oss längre från lägenheten än vad våra egna ben tar oss.

Jag är glad att ha jobb och studier som relativt enkelt kunnat flytta över till nätet. Glad att inte vara en av alla dem som förlorar jobb och inte kan betala hyran. Glad att ha tillgång till en liten uteplats och flera parker på promenadavstånd. Och oändligt glad att ha en luftkonditionerad lägenhet när vi nu är där den mesta tiden och den fuktiga hettan sällan håller sig under 30-strecket.

Jag är också ovanligt glad över att vara en introvert hemmaråtta, mestadels nöjd så länge jag har böcker, skrivdon och internet.

Precis som på andra ställen i världen har många verksamheter här fått göra anpassningar. Många evenemang har ställts in och andra har flyttat till nätet. För en stad där de flesta företag inte ens har en egen hemsida (och dem som har det främst har den för att tala om vilket telefonnummer de har) har pandemin inneburit en knuff på den fronten.

Som ett av Kanadas främsta litterära centra har Toronto en hel del små, oberoende bokaffärer. För dem är nedstängningen av samhället en katastrof, eftersom det under flera månader endast var ”nödvändiga verksamheter” som tilläts hålla sina butiker öppna. De som säljer livsmedel och mediciner, såklart, och så alkohol och cannabis förstås. Men inte böcker.

Bokaffärer och litterära hak började, precis som resten av världen, söka alternativa sätt att nå ut, även de som tidigare haft en högst obetydlig närvaro på nätet.

En av de mer aktiva litterära aktörerna i stan är poeten och bokaffärsinnehavaren Kirby. Tämligen omedelbart efter att Toronto gick in i lockdown satte han igång med dagliga Bedtime Poems som fortsatte i drygt tre månader – en dikt varje kväll. Hans bokaffär tillika litterära träffpunkt Knife Fork Book är fortfarande stängd som fysisk butik, men nu går det att handla där via nätet och även att prenumerera på lyrikböcker för att få en ny leverans varje månad.

Ett annat exempel på en liten, oberoende bokaffär som utvecklat en onlinebutik är Glad Day Bookstore, som i vanliga fall inte bara varit en plats att skaffa böcker på utan även en lokal för litterära evenemang. Till exempel har där varje månad hållits Emerging Writers Reading Series för ännu ej etablerade poeter och författare. Dessa evenemang har numer flyttat till nätet och finns tillgängliga på deras Facebooksida.

Självklart är det inte samma sak att träffas via en skärm som att träffas på riktigt. Samtidigt inger dessa initiativ hopp, även om pandemin är och kommer fortsätta vara ett stålbad för väldigt många små verksamheter. Men det finns också fördelar med den nya tillgängligheten, särskilt i ett så gigantiskt land som Kanada – enbart den här provinsen, Ontario, har en area dubbelt så stor som Sveriges. Just därför är det fint att vissa saker, vissa delar av kulturen, blir mer tillgängliga via nätet – även om långt ifrån alla i det här landet har tillgång till stabil – eller ens någon alls – internet.

Vi längtar såklart tills vi kan gå tillbaka till en mer normal tillvara, alltså det där normala som vi är vana vid, inte det här nya normala. Med allt hemskt, tung och tragiskt som den här pandemin för med sig, så lär vi ändå kunna plocka med oss en och annan förändring till det bättre också.

Similar Posts:

• Storslaget och drömskt om träd
• När kocken inser att det saknas en restaurangdiskmaskin hemma
• Ömsint skildring av samhällets kollaps
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Något så unikt som en bladvändare i litteraturhistoria

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder

Linn och Julia är två sådana lyckade tjejer. Influencers med stora följarskaror. Linn lägger ut sminktips, och Julias träningsprofil är så framgångsrik att hon och pojkvännen kunnat köpa hus. I sitt fina träningsrum och i omgivningar som blir snygga bakgrunder till träningsbilderna är Julia dock hårt hållen. Pojkvännen kontrollerar alltmer hennes minsta rörelse. Och Linn, tja, Linn försvinner på väg hem från sin artonårsfest.

När Sehlstedts brottsbekämpande duo, frilansjournalisten Aida Svantesson och kriminologiprofessorn Kajan Berglund, kommer in på fallet har det gått ett halvår sedan Linn försvann. Aida har hunnit få en liten dotter, och efter ännu ett misslyckat försök att få det att fungera med barnets minst sagt strulige far får de båda flytta in lite tillfälligt hos Kajan. Hon har å sin sida blivit ombedd att hjälpa polisen, och därmed sitt ex och hans nya sambo, med utredningen av Linns försvinnande.

Gillade du Sweet Lolita kommer du med stor säkerhet att gilla Oskuld lika mycket. Huvudpersonerna ges lite nya djup, Aida framför allt genom den nya mammarollen och Kajan genom att hennes förflutna på flera sätt gör sig påmint. Intrigen är väl konstruerad med flera parallella historier som på ett eller annat sätt hänger samman. Jag är kanske inte fullt så tagen som av Katarina Wennstams kriminalromaner, som det är väldigt lätt att dra paralleller till, men så har Sehlstedt inte heller hållit på lika länge.

Det finns detaljer som jag inte riktigt köper, som det rimliga i att en högprofilerad polisutredning skulle ledas av tre personer med ett sårigt triangeldrama mellan sig som de inte precis lyckas professionellt släta över. Kajan är, båda romanerna igenom, den karaktär jag har lite svårt för. Det mesta kring henne verkar lite väl uppskruvat, lite larger than life romaner som annars strävar efter realism.

Sammantaget är dock Oskuld just en verklighetsnära, ytterst aktuell deckare om unga kvinnor på nätet och om männen som älskar att hata dem.

Similar Posts:

• Utsatthet och utnyttjande
• Män som hatar kvinnor
• Platt om hett ämne
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Rätt, lust och olust