Jag tror det här är fjärde gången jag läser* Moby-Dick sedan jag var typ 12. Det är alltid lurigt att läsa om böcker, speciellt när man har haft dem med sig så länge; jag har utvecklats en hel del som läsare mellan varje gång, men den har utvecklats som roman också. Dissect him how I […][...]

Frågan är ju egentligen inte om Stoner är en bra roman; det är den. En sån där enkel, rak, kristallklar berättelse som aldrig krånglar till det för sig, bara flyttar in oss i en annan människas liv så effektivt och så trovärdigt att man ibland tittar upp och undrar vart man är innan man dyker […][...]

Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske […][...]

Här börjar historien: På en motorväg någonstans i USA:s sydstater på 70-talet voltar en bil ner i diket. Kvinnan i passagerarsätet, gravid med romanens berättare, har tröttnat på sin mans misshandel. Hon kopplar loss hans säkerhetsbälte och rycker tag i ratten, det första helt egna beslut hon någonsin fattat. Nä, vänta, här börjar historien: På […][...]

Tolvåriga T.S. Spivet bor på en ranch i Montana med sin något udda familj – pappa T.E. är cowboy, mamma dr Clair är en nitisk entomolog och systern Gracie lider av grava gud-vad-tråkigt-det-är-att-vara-tonåring-och-bo-på-landet-utan-betal-TV-syndrom. Inte för att T.S. är särskilt vanlig själv. Han är överintelligent för sin ålder och ägnar större delen av sin lediga tid […][...]

Kalla oss Ismael. Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan […][...]