Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Så råkade jag ändå gå förbi en bokhandelsskyltning där den här boken fanns med (jag är lite tveksam till att kalla den roman), och jo, ska jag läsa något så är det nog den, tänkte jag. Berättelse om ett liv handlar om författarens mors liv och självmord, ett kvinnoliv av så många som den levande själv knappast skulle komma på tanken att skriva om, än mindre försöka få utgivet.

Det utkristalliserar sig en röd tråd: härom veckan skrev jag om Édouard Louis Vem dödade min far, och i helgen såg jag Folkteaterns uppsättning av Madame Bovary, som delvis berättas ur dotterns perspektiv. Föräldrar och deras död.

Peter Handkes mor tog sitt liv i början av 1970-talet, 51 år gammal, och sonen verkar nästan omgående ha bestämt sig för att skriva om det. Det är kanske en naturlig reaktion om man är en skrivande människa. Att det på detta sätt skulle gå att komma en människa nära – en förälder, som funnits där en hel barndom och uppväxt, men vars behov och drömmar man sällan riktigt lagt märke till – är väl den stora frågan. Modern har varit sjuk en längre period, lite oklart i vad. Hon har plågats av huvudvärk och förvirring, kanske till stor del helt enkelt av hopplöshet. Det är svårt att avgöra.

Mitt intryck är i alla fall att sonen tolkar hennes liv som hopplöst. Som mer eller mindre förutbestämt. Som sorgligt. Och jag vet inte, kanske beror det på att det lilla jag vet om Handke inte direkt gör mig vänligt inställt, men jag vill inte helt ge honom det tolkningsföreträde som han tar sig.

Jo, det är lätt att se att Handkes sätt att skriva om vad man egentligen kan skriva om är nära besläktat och kanske till och med en viktig influens för senare års auto-det-ena-och-det-andra-författare. Fast samtidigt som han återkommande ältar skrivandets villkor och begränsningar så tycker jag att han slår fast vem mamman är, vad hennes tragedi är – att vara kvinna, i en viss samhällsklass, under en viss tid och på en viss plats – och jag tycker inte att han har riktigt rätt att göra det. Att han gör det från ett slags ovanifrånperspektiv: den intellektuelle sonen, författaren, gudbevars, som ska slå fast att småstadskvinnans och hemmafruns liv inte var värt att leva.

Missförstå mig rätt, det är begränsande. Klass, kön, plats, småstadsmentaliteten, inte minst det tröstlösa äktenskapet med en alltmer alkoholiserad man som inte är äldste sonens far. Var det graviditeten och behovet att gifta sig med den som ville ha henne som stukade henne? Tänkte hon aldrig på att bryta sig loss? Levde hon, som Handke framställer det, som om alla möjligheter gått henne förbi?

Jag når henne inte. Var det på något sätt Handkes mening? Han ger mig inte ens hennes förnamn, ingen identitet utanför ”min mor”. Ändå är det väl hennes liv berättelsen ska skildra? Tyckte han att han nådde henne själv? Hade det ens varit möjligt för honom? Vid den tidpunkten, strax efter hennes död? Han skriver hennes liv som en väg mot självmordet. Jag kan inte låta bli att tro att det måste ha varit mer än så.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Experimentet är själva behållningen
• Hellre dö än ha tråkigt?
• En stor roman går inte att stänga till
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst

Kanske finns det i grunden två sorters författare. En som har något speciellt att säga, och kan göra det fantastiskt, men sen, när det där väl är sagt, aldrig riktigt kommer upp i samma nivå – eller kanske ens försöker – igen. En annan som förmår skapa nya berättelser och karaktärer, gång på gång på gång.

Henrik Bromander är otvivelaktigt av det senare slaget. Så fort man tror att man vet vilken sorts huvudperson som ligger honom närmast om hjärtat så byter han fot, vänder tvärt om, och får en helt annan typ att verka precis lika trovärdig och intressant.

Efter de tre, sinsemellan väldigt olika Johan, Joel och Jens i manlighetstrilogin Riv alla tempel, Vän av ordning och Bara en kram har huvudrollen i nya Högspänning intagits av en medelålders kvinna. Lotta är gymnasielärare i svenska på en välrenommerad centrumskola. Hon är frånskild, har lite knackig kontakt med den halvvuxne sonen, en sårig relation till sin mamma och kanske inte världens största och varmaste vänkrets, men hon är i alla fall bra på sitt jobb. Trygg.

Fast också väletablerade kommunala innerstadsskolor måste ju konkurrera om eleverna. Lärarnas auktoritet är inte vad den har varit, och när föräldrar och elever kräver högre betyg får de snabbt skolledningen på sin sida. Den nya rektorn är mest intresserad av att göra skolan till en ”tech hub”, men Lotta börjar plötsligt uppvisa de mest oroande symptom.

Hon diagnosticerar sig själv som elöverkänslig. Det är ingen erkänd diagnos, och hon kommer alltmer på kant med såväl arbetsgivare och bekantskapskrets som samhället i stort.

Romanen börjar ”Allt har redan hänt”, och är skriven som Lottas eget försök att reda i sin situation. Lotta sätter fotnoter om sina vilda dagar i Loesje och är noggrann med sina litterära referenser. Hon är påträngande, roande, oroande väl gestaltad.

Ska man invända något så är det att Bromander i stort sett alltid lägger upp sina romaner på samma sätt, med början i slutet, och sedan bit för bit vägen dit. Om det nu är någonting att hänga upp sig på.

Det tycker jag nog inte. Njut istället av ännu en säregen, Bromandersk figur – intressant, vanlig, hisklig och kanske till och med lite älskvärd alldeles i sin egen rätt.

Similar Posts:

• Man kan lura sig själv
• Det är synd om människorna
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige
• Osäkrandet av en genre

Anna har flyttat från staterna till maken Brunos hemland Schweiz. På ytan lever de ett gott medelklassliv med tre barn, Brunos mamma som hjälper till med familjen och massor med tid för Anna att – ja, göra vad?

Anna är deprimerad. Tillvarons småttigheter och den stilla lunken i det lilla samhället Dietlikon fyller henne inte. Hon går i terapi hos en doktor Messerli, och försöker som sagt vara en god hustru, men maken är vresig liksom den ständigt passande svärmodern. På nätterna går Anna upp på kullen bakom huset och gråter. Hon känner sig inte hemma i Schweiz trots att de bott där i flera år och hon har heller aldrig lärt sig språket ordentligt. Livsledan kan endast övervinnas för stunden genom en räcka otrohetsaffärer, först där tror hon sig vara älskad och sedd.

Det finns en betänklig marknadsföring av den här romanen som en blandning av Gustave Flauberts Madame Bovary (1857) och E. L. James Fifty shades of Grey. Låt mig säga det på en gång; romanen kan absolut läsas som en modern variant av Madame Bovary – men den har ingenting alls att göra med E. L. James dominanserotiska trilogi. Erotiken, otroheten, är förvisso ett bärande tema i Hausfrau, dock är själva sexskildringarna snabbt överstökade. Det romanen handlar om i grunden är en människa i kris, en kris som långsamt och obönhörligt glider mot katastrof.

För att bryta den enahanda tillvaron börjar Anna på en kurs i tyska tillsammans med andra invandrare. Där finns den sockersnälla Mary från Kanada och där finns skotske Archie som genast blir en av Annas älskare. Det blir en hel del smygande för att familjen inte ska misstänka något och vid flera tillfällen är allt nära att avslöjas genom vännen Marys naiva pladder, svärmors och grannars vaksamma ögon.

Essbaum fångar skickligt småstadens leda för den som står utanför. Hon tar inte ut svängarna i dramatiska formuleringar, tvärtom är texten som ett stillastående mörkt vatten, prosan kort, välformulerad och koncis som en faktatext. Geografiska platsangivelser varvas med grammatiska fakta om tyska språket och Annas meningslösa samtal med sin terapeut. Kurstyskan får också spegla romanens existentiella problem, till exempel i ett resonemang där de oregelbundna verben: att vilja, att gå, att vara, får uttrycka Annas längtan, flykt och existens.

Handlingar och känslor beskrivs som sedda utifrån och uppifrån, som kartnålar instuckna i ett sprucket landskap.

Men hade det verkligen varit så nära ögat? Om händelsen hade varit utmärkt på en karta, skulle Brunos uppblossande misstänksamhet ha befunnit sig lika långt från det inträffade som en förort från centrum. När hon tänkte på det i de termerna, föreföll skadan i alla avseenden vara minimal.

Anna är förlamande passiv. De enda gångerna hon genomför något självständigt är i de sexuella kontakterna. Hennes personlighet är som ett skal av en människa, utan innehåll. Samtidigt finns drömmen där, drömmen om kärleken, om en annan man för länge sen, en dröm om en dröm. Terapeuten beskriver det som ”sehnsucht”, en otröstlig längtan, ”hålet i hjärtat genom vilket allt hopp läcker ut”. Anna förmår helt enkelt inte hjälpa sig själv eller dra rimliga slutsater kring sina val. Det är synnerligen frustrerande. Även om jag känner och lider med Anna blir jag också provocerad av hennes brist på självbevarelsedrift.

Hon hade många många gånger funderat på sin ambivalens, och till slut hade hon satt en diagnos på det, satt ett sjukdomsnamn på det. Schweizsyndromet. Precis som Stockholmssyndromet. Men i ställetför att vara fäst vid gisslantagaren är jag fäst vid rummet där jag hålls fången. Det är fängelset jag är bunden till, inte fångvaktaren.

När något som liknar en vändpunkt äntligen kommer och Anna visar tecken på att börja tänka i nya banor – då har stenen redan rullat alldeles för långt.

En mycket stark debut!

Similar Posts:

• Romantiska griller att älska och vårda
• En tripp till tonåren
• Existens är i presens
• En stor roman går inte att stänga till
• Från båda sidor

Den här gången är det franska klassiker det bjuds på och startfältet är starkt: Proust, de Maupassant, Flaubert, de Beauvoir… Dessutom innehas huvudrollerna i alla noveller av kvinnor, vilket är oväntat. Det är dock inte oväntat att det endast är en kvinnlig författare bland de fyra, och novellen är av betydligt senare tillkomst än de andra.

Den novell som är svagast i sällskapet är Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar. En novell om besatthet utklädd till kärlek, eller kanske snarare förälskelse. Den unga änkan Françoise möter monsieur de Laléande, en medioker man, som vare sig ser bra ut eller är intelligent. Hon har aldrig talat med honom, det enda hon hört honom säga är ”Kom hem till mig, rue Royale 5”. Trots detta angrips hon efterhand av starka känslor för monsieur de Laléande och hon förtvinar under en sommar i längtan efter honom.

Starkare är då Guy de Maupassants Pauls flicka. Paul och hans älskarinna Madeleine befinner sig i Grodträsket i en ”atmosfär av packerotik”, på ett ställe som ”stinker av dumhet, pöbelaktighet och basarkärlek”. Här finns också fyra lesbiska kvinnor som vägrar gömma sig, utan istället beter sig som drottningar. Paul blir utom sig av förbittring, gripen av ”svartsjuka å sitt köns vägnar”. Då det kommer fram att Madeleine är bekant med en av kvinnorna börjar Pauls värld falla samman. Maupassant var en extremt skicklig novellist, vilket märks i både berättandet och språket i Pauls flicka. Han kan tyckas vara given i ett novellförlags katalog.

Gustave Flauberts novell Ett enkelt hjärta kretsar kring husan Félicité, en enkel kvinna som lever för andra. Gång på gång drabbas hon av motgångar och sorger. Hennes ungdoms kärlek överger henne, hennes systerson dör, hennes matmors dotter, som hon håller av som sin egen, avlider i lunginflammation. Trots det stretar hon på, går till kyrkan, ber och tror. Så får hon till slut papegojan Loulou, en vän som för Félicité framstår som ”en son eller en älskare” i hennes ensamhet. Porträttet av Félicité är gripande. Det är ömsint tecknat, med en samtidig udd. Ett enkelt hjärta är den novell från vilken Sara Danius har hämtat titeln på sin studie över den franska realismen: ”en blå, fyrkantig tvål på en kantstött tallrik”.

Starkast bland novellerna lyser Simone de Beauvoirs Marcelle. Det är en fantastisk text som verkligen visar att det inte är mängden ord en tankeväckande berättelse kännetecknas av.

Marcelle längtade efter att åldras, hon ville bli en berömd författare och föra invecklade konversationer med stora män. Inget fick henne att lida som att bli behandlad som ett barn.

Marcelle bestämmer sig: ”Jag ska dela livet med ett geni!” Hon växer upp och börjar arbeta på ett socialkontor, hela tiden med drömmar om att stå i kulturens tjänst, att ge och ge, att minska världens lidande genom sig själv. Hon slår upp en förlovning med en man eftersom hon grips av passion till en annan. En konstnärssjäl, ett geni. Hennes äktenskap med geniet blir olyckligt och redan under bröllopsnatten börjar hon hata honom samtidigt som hon underkastar sig honom.

Marcelle stelnade till i hans famn och kände åter blodet strömma i dova vågor till läpparna, men nu visste hon att de angelägna händerna ville dra ned henne i en avgrund av förnedring. Denne man var en fiende, han skulle hånskratta om hon föll.

De Beauvoir lyckas ingående skildra en kvinnlig erfarenhet, om man vågar uttrycka sig så. En erfarenhet av förnedring, underkastelse, men också styrka och drömmar. Novellen är skriven med en språklig elegans och Marcelle blir så realistiskt berättad att det känns svårt att tro att hon inte funnits. Marcelle som har drömt om att få leva sitt liv bland stora män, att få viga sitt liv åt att föra ett manligt geni framåt, bestämmer sig till sist: ”Jag är ett kvinnligt geni”.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Ett offer för könstillhörigheten
• Med hållpojkar mot Hollywood
• Oväntat rörande återupprepning
• Kampen är din, min, vår, allas

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

I alla fall kommer jag närmare min väns känsla när jag läser John Steinbecks beskrivningar av Cathy i Öster om Eden. Genast Cathy introduceras beskrivs hon som ett ”vidunder”, ett ”monstrum”, ”en vanskapt själ”. Hon är född sådan, det understryker Steinbeck särskilt:

Något balanshjul var feljusterat, någon koppling urhoppad. Hon var inte lik andra människor, det hade hon inte varit ända sen hon föddes. Och liksom en krympling kan utnyttja sitt lyte så att han på ett begränsat område kan bli skickligare än den friske så utnyttjade Cathy sin olikhet till att åstadkomma en pinsam förvirring i sin omgivning.

Cathy manipulerar människor. Vi skulle förmodligen säga att hon är psykopat. Och ändå kan jag inte släppa tanken på att det finns saker om Cathy Steinbeck liksom utelämnar. Trots att han i stor utsträckning försöker täppa till henne med sina klart uttalade omdömen om henne, lämnar han små luckor. Nu är ju Cathy inte ens huvudpersonen i Öster om Eden, kanske snarare antagonist, en sorts katalysator, men jag tycker att hon ändå säger någonting om varför det är en så bra roman. Den är mångfacetterad. Karaktärerna ligger aldrig riktigt still där man lägger dem.

Jag vet inte varför just Cathy fascinerar mig så, och alltid har gjort. Hon är nästan allt jag minns sedan jag först läste Öster om Eden någonstans i tonåren. Annars har jag mest någon vag bild av en ständigt trulig James Dean som förstås kommer från filmatiseringen.

Det har nog med kvinnlighet att göra, med könsroller. Att Cathy så desperat använder sig av alla maktmedel hon kommer över – ofta sin kropp, sin kvinnliga charm, sitt vackra och oskyldiga yttre – att hon hela sitt liv verkar slåss med näbbar och klor för att inte fastna i andras begränsande, kvävande förväntningar. Att hon känner sig så fångad i sitt korta äktenskap med Adam Trask att hon faktiskt handgripligen skjuter sin man och rymmer, lämnar all trygghet bakom sig. Den där känslan av könsroller som en rävsax, där man kanske måste gnaga av sin ena tass för att komma undan.

Den bilden stämmer delvis in också på familjen Trasks manliga medlemmar. Manligheten är lika begränsande, men kanske är det överordningen som passiviserar dem. Männen Trask driver runt och är manliga, tysta, brutala, hopplösa på att hantera sina känslor, fast de liksom läcker ut åt alla håll. De skulle vara fullständigt odrägliga att umgås med om det inte vore för romanens andra familj, Hamiltons, med den sympatiske Samuel i spetsen, och för Trasks kinesiske betjänt Li.

Också Li är ett fantastiskt, faktiskt nästan komiskt, porträtt av allt som begränsar en människa. Till en början framstår han som en kinesisk karikatyr med sin hårfläta och sin pidginengelska. Så småningom avslöjar han för Samuel att han i själva verket pratar utmärkt engelska – men om han inte lever upp till stereotypen av kinesisk betjänt fattar ingen vad han säger.

Med de två familjerna och deras närmast bibliskt laddade öden (till ”öster om Eden” förvisas Kain sedan han slagit ihjäl sin bror Abel i Första Mosebok) skildrar Steinbeck livet i Salinasdalen i Kalifornien, från amerikanska inbördeskriget och fram till första världskriget. Det är en myllrande roman av en typ man nog skulle ha svårt att få igenom med sitt förlag om man vore författare och skrev den idag. Den bygger delvis på Steinbecks egen släkthistoria. Han var barnbarn till Samuel Hamilton och figurerar själv som barn framåt slutet av romanen. Här finns till exempel en skildring av när Steinbecks mor Olive första gången åker flygplan som är oerhört charmig men kanske inte direkt har med romanhandlingen att göra.

Eller har den det? Kanske finns det Steinbeck-läsare där ute som med bestämdhet vill hävda att Olive i själva verket är romanens mest centrala person? Öster om Eden har just den där mångtydigheten som gör en riktigt stor roman. Ibland kanske till och med mot författarens vilja?

Similar Posts:

• Förspilld kvinnokraft
• Människor och djur
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Överskattad undergång

Ett äpple gör motstånd. Ett äpple äter man inte, det erövrar man. Ett pärons konsistens är långt mer tilltalande. Päronet är mjukare och ger efter. Att äta ett päron är som… att kyssas.

Berättelsen i sig är rätt märklig. I den får vi följa författaren Henry som efter ett misslyckat försök att få ut en flippbok om Förintelsen ger upp skrivandet efter två succéromaner. En dag får han ett kuvert fullt av fotokopior av Gustave Flauberts The Legend of Saint Julian Hospitator (originalet har titeln La légende de Saint Julian l’hospitalier, berättelsen finns också översatt till svenska och heter då Legenden om Julianus den gästfrie). Avsändaren visar sig vara en sur, gammal konservator som skriver på en pjäs om skrikapan Vergilius och åsnan Beatrice och behöver Henrys hjläp. Vergilius och Beatrice går runt i ett Beckettskt ökenlandskap och talar om att uppleva och minnas Ohyggligheterna (detta är vad de båda djuren kommer fram till att kalla det efter en lång diskussion).

Vergilius och Beatrice är också två av konservatorns älskade djur, alla döda och uppstoppade. Trots att konservatorn aldrig nämner Förintelsen i pjäsen eller i sina samtal med Henry är det ändå tydligt nog att de döda djuren (två tredjedelar av djuren i konservatorns studie är utdöda) berättar om Holocaust. Men som Henry själv går och mässar för sig själv när han fått avslag från sin förläggare ”Varför skriva en roman om Förintelsen idag? Den saken är redan avhandlad”.

Jag är däremot övertygad om att vi ska fortsätta berätta om Förintelsen men kanske att det behövs nya grepp likt det som konservatorn gör. Berättelsen tar en obehaglig vändning i slutet, ett slut som känns förhastat och oväntat men som också sätter fingret på varför vi måste hitta nya grepp att berätta om Förintelsen, för att upptäcka när samma tankar dyker upp idag.

Problemet med romanen Vergilius och Beatrice är detsamma som problemet med pjäsen ”Vergilius och Beatrice” (den som konservatorn skriver på). Pjäsen saknar intrig och handling och romanen kretsar kring problemet med brist på intrig och handling. Det går att likt Beckett skriva så men när Yann Martel i slutet plötsligt skriver väldigt mycket handling (det jag i början saknar) kastas jag ur det sinnliga språkets njutning och Vergilius och Beatrices samtal om att uppleva och minnas.

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• I väntan på pi
• Förintelsen per definition
• Filosofin och humorn är levande
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner

De tio år som dagböckerna täcker är på många sätt skickelsedigra för Cartarescu. Det står klart precis i början att det inte är någon strikt intim journal, utan något han skriver för senare utgivning – även om det för den skull inte sparas på privata detaljer, som den skilsmässa Cartarescu går igenom. Ett genomgående tema i dagboken är de oupphörliga tvivel på sig själv och den dåliga självkänsla Cartarescu har – inför sig själv och inför sitt författarskap (”Jag hatar det levande lik som skriver dessa vämjeliga rader. Det är en sorts bläckets leukemi i det jag skriver.”). Han tvivlar konstant på värdet i det han skriver och i det han gör. Inför den avhandling han skriver känner han bara äckel. Långa perioder av improduktivitet passerar. Han läser många böcker, men de flesta läser han splittrat och oengagerat. Den nästan konstant negativa upplevelsen Cartarescu har av sig själv och sin livssituation både fascinerar och skrämmer. Ibland blir det så överväldigande så att man nästan blir äcklad (som när han skriver att han ”inte vill inandas kadaverstanken som stiger från de här ’konstnärliga’ sidorna”). Självföraktet tar sig nästan ett megalomant uttryck. En spontan jämförelse jag gör är med den likaledes nyutkomna volymen med dagböcker av Rut Hillarp (Atlantis). Detta ”erotiska geni” fyller sida upp och sida ner med samlagsbeskrivningar, och Cartarescu gör på samma sätt med sitt självförakt och dåliga samvete. Till sist blir det nästan tröttande, och tröttsamt.

Cartarescu är ju mest känd som prosaist, inte minst i Sverige (med undantag för det urval poesi som Ellerströms utgav 2008 är det bara hans romaner som blivit översatta). Men i dagboken framgår det klart och tydligt att det i första hand är poet Cartarescu ser sig själv som. ”Min prosa har skapat mig, gett mig ett namn och en inre struktur. Men den är poesi alltigenom”. På liknande sätt resonerar han kring det väldiga romanprojektet Orbitors första del; ”I själva verket är min ’roman’ detsamma som 130 dikter om två sidor vardera”.

En av de mest fascinerande sakerna med dagboken är den bekantskap man får stifta med läsaren Cartarescu. Sällan har jag mött en så kräsen och skoningslös kritiker. Apropå Dostjoevskijs Idioten skriver Cartarescu att han tycker bra om slutet som ”inramas av stor långtråkighet”. Flaubert är tydligen ingen höjdare; ”läser av ren leda Madame Bovary som också är skriven av leda. […] Jag ska ge er en skitbok, det har ni förtjänat, tycks Flaubert ha tänkt.” Det som Cartarescu söker efter i läsandet och som han anser vara av värde är de enskilda glimtarna, de enstaka scenerna: ”tio sidor […] kan rädda helheten.” Bara några få författare finner nåd inför Cartarescu – bland dem Franz Kafka och Thomas Pynchon. Och beträffande själva läsakten måste den för honom vara en akt av oskuld, där han helt ger sig författaren och hans verk i våld. Här måste han släppa alla sina egna preferenser och hämningar.

Det är uppenbarligen läsandet som ofta gör livet värt att leva för Cartarescu. I mångt och mycket lever han sitt liv genom litteraturen. Frustrationen när han upplever sig alienerad också inför litteraturen är så påtaglig: ”Har inget tålamod att läsa längre, jag menar leva längre” utbrister han, så att läsaren rycker till. Så viktigt är det alltså! Mina tankar går till en formulering ur Michel Houellebecqs roman Konkurrens till döds: ”Att leva utan läsning, det är farligt. Då måste man nöja sig med livet.”

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna, som Thomas Manns eller Witold Gombrowiczs. Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Litteraturen som närkamp
• Anne och Nina
• Nytt år på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen

Foto: Randi Beach

Till USA kom hon för att studera immunologi, men hamnade i Iowa där en av USA:s mest kända författarutbildningar finns och där någon tidigt sa till henne: ”alla i den här staden skriver på en roman”. Yiyun Li började också skriva och upptäckte att det passade henne. Hon upptäckte som sagt också engelskan, och hennes böcker finns inte översatta till kinesiska. Förutom det rent personliga i att skriva på ett språk som hennes mamma inte förstår och den frihet det ger henne, så tror hon inte heller att landet Kina är redo för hennes böcker. Men de finns på engelska, och många kineser får säkert tag i dem ändå, via oauktoriserade översättningar. Li berättar också att när hon intervjuades för Time Asia, och texten innehöll ett utdrag ur hennes bok som kunde vara kontroversiellt, var sedan den sidan bortriven ur alla exemplar av tidningen som såldes i Kina. Ett bevis så gott som något på att dagens Kina, trots stora skillnader med det samhälle som Yiyun Li beskriver, fortfarande lider under ett bisarrt politisk styre.

De hemlösa är en roman som handlar om ett antal människor och händelser i en mindre stad i Kina i samband med en avrättning av en kontrarevolutionär ung kvinna. Den är baserad på en verklig händelse som Li läst om, där just en avrättning gav upphov till antikommunistiska tendenser i en stad. Li hittar ofta sina historier på det sättet, hon läser kinesiska tidningar på nätet och letar efter berättelser om enskilda människoöden som hon också kan använda för att säga något om samhället i stort. Sedan skriver hon, och hon växlar mellan noveller och romaner. Hennes första novellsamling, Be för mig i tusen år, har också nyligen kommit ut på svenska, och även den skildrar människoöden i Kina, men framför allt i nutid.

Det är helt skilda saker att skriva en roman och en novell säger hon, och beskriver romanskrivande som att köra bil i mörker: man vet var man kommer ifrån och vart man är på väg, men medan man kör så ser man bara det som för tillfället syns i strålkastarna, och upptäcker det som sker längs vägen. Novellskrivande är mer strukturerat. När man skriver en roman lever man också med sina karaktärer under en längre tid, och man följer så att säga deras öde till slutet, medan en person i en novell bara är någon man träffar under ett kort möte. Yiyun Li berättar att hon brukar se sina karaktärer ibland i människor på stan, och ”då blir jag alltid glad och tänker på hur det har gått för dem”.

Hennes egna förebilder är inte direkt helt okända: Det är författare som Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert hon nämner som skrivande idoler. Måttet på att lyckas är ”att skriva en enda mening som man skulle kunna visa upp för Tolstoj eller Tjechov”. Hon beskriver det hon kallar för ”a Tolstoj moment”: när den ryske författaren i Krig och fred visar på vinterns ankomst inte i klartext utan genom en liten pojke som plötsligt fryser och stoppar ner sina händer i fickorna – en vinter som sedan visar sig avgörande för utgången i kriget mellan Frankrike och Ryssland. Om hon själv har lyckats med det vill hon inte riktigt svara på, men nämner ett stycke som hon ser som ett försök i De hemlösa: vid ett torgmöte står en liten pojke i skuggan av den stora Maos staty – men han fryser och flyttar sig ut i solen. Onekligen en detalj som man vid de flesta läsningar missar, men som kan ses som en symbol för hela det i boken skildrade upprorets kärna.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• I Mittemellans Rike
• Staten knådar medborgarna
• På luffen i Kina